Biblioteksböckerna fortsätter att flöda här hemma. Här kommer några barnboksfavoriter från den senaste skörden. Alla har jag läst med min 3-åring, även om vissa förmodligen passar mer klockrent för äldre barn. Alltid finns det något att ta med sig från läsningen, även om det kanske inte är det författaren tänkt sig! 😉
Allas längtan av Karin Jacov och Li Söderberg
”Längtan kan kännas som ett pirr och ett sug. Efter att något ska börja, eller sluta. Att någon ska komma, eller gå. Efter att få något, eller bli av med något.” I Allas längtan av Karin Jacov och Li Söderberg, längtar alla efter något, smått som stort, livsavgörande som alldagligt: efter mamma, efter ett hem, efter en bebis, efter sommarlov. Fin bok och härliga illustrationer.
Bené – snabbare än den snabbaste hönan av Eymard Toledo, i översättning av Björn Eklund
En bok med underbara illustrationer!! Jag har frågat mig, i tidigare inlägg, varför collageteknik är så ovanligt i bilderböcker. I Eymard ToledosBené – snabbare än den snabbaste hönan illustreras berättelsen av collage, på ett lekfullt sätt, där t.ex. bananklistermärken är bananer i ett träd. En riktigt härlig bok om att vara ett fotbollsälskande barn i Brasilien. Bonus att man får lära sig ord som feijoada och mico.
En stjärna vid namn Ajax av Ulf Stark och Stina Wirsén
En liten, skrikande bebis växer och blir ett barn och hela tiden är hunden Ajax den trogna följeslagaren. Pojkens första ord är ”vov”, Ajax är den som hjälper honom när han börjar ta sina första stapplande steg och när pojken börjar skolan blir pojken den som lär Ajax ”A” och ”O”: ”Aaaoo”. Men även hunden blir äldre… Ja, ni förstår. Ingenting för den gråtmilde. :’) Men jösses vilken fin bok den är, En stjärna vid namn Ajax av Ulf Stark och Stina Wirsén. <3
Vem bits? av Stina Wirsén
Stina Wirséns Vem-böcker är fortfarande favoriter här hemma. De är sköna att läsa och har en behaglig rytm. I Vem bits börjar en ny pedagog på förskolan och Stora Kanin, som varit en sådan trygghet, är plötsligt med de små barnen, medan Koala och de större barnen måste vara med… Ssssiv. Jag har gravt svårt för ormar, så jag förstår Koalas tveksamhet till den här orm-pedagogen som plötsligt dyker upp. 😉 En rolig och fin bok om starka känslor på förskolan…
Vem räddar Alfons Åberg? av Gunilla Bergström
Få bilderböcker är på samma nivå som Alfons-böckerna av Gunilla Bergström. De kan handla om ret, slagsmål, rädsla, mobbing och konflikter, men ändå känner man inget annat än värme när man läser. Vem räddar Alftons Åberg? är en av mina Alfons-favoriter. Alfons har nyss flyttat till ett nytt ställe och har inte skaffat några kompisar ännu. Han leker med Mållgan – en fantastisk vän och hemlig kompis. Mållgan har bara ett problem: han kommer aldrig när det verkligen behövs…
April av Angelika Klüssendorf är en roman om en snårig uppväxt i DDR. Jag trodde att den skulle handla mer om att överge Östtykland, men den är mer en bok om försök att växa upp och gå vidare efter en uppväxt i misär. Betyg: 3 museum av 5.
April av Angelika Klüssendorf
April av Angelika Klüssendorf är den fristående fortsättningen på Flickan, en bok som jag faktiskt inte har läst. Vad jag förstår så skildrar Flickan en svår och tuff uppväxt i DDR och i April fortsätter berättelsen genom att berätta om flickans, Aprils, väg in i vuxenlivet. Det verkar alltså som att de här två böckerna bygger väldigt tydligt på varandra, men ärligt talat tycker jag att det inte spelar så stor roll; Det går helt klart att läsa April helt fristående. Det är som sagt DDR, Östtyskland, som står för miljön i den här boken och i huvudrollen finns April, som är arton år och som helt klart har oläkta sår från sin otrygga barndom. I vuxenlivet gör de sig också påminda i form av psykiska problem, alkoholism och havererade relationer som avlöser varandra.
Jag hade på sätt och vis förväntat mig mer en berättelse om DDR än om en tragisk uppväxt och en tuff väg in i vuxenlivet. Den misär som anas i April har, vad jag förstår, inte så mycket med DDR att göra som med en tyrannisk mamma och en traumatisk barndom. Som läsare är det inte rättvist att önska en annan bok, men jag hade alltså trott att jag skulle få en bok om att lämna Östtyskland, men jag fick mycket mer en bok om att försöka navigera framåt i livet, trots en strulig tillvaro och själsliga sår. Det är förvisso intressant i sig, men någonting hindrade mig från att fullständigt ryckas med. Dels fick jag en annan berättelse än vad jag hade trott, men sedan finns det också något lager som liksom saknas. Kanske hade jag fått bättre förståelse för berättelsen om jag hade läst Flickan, men det känns som att jag aldrig riktigt kunde se varför April gör som hon gör, eller ens vem hon egentligen är, och det gjorde i slutändan att jag hade vårt att riktigt beröras. Jag tror att det är ett medvetet grepp av författaren att skala bort så mycket som möjligt, men för mig blir det helt enkelt lite tomt.
April
Originalets titel: April (tyska).
Översättare: Jörn Lindskog.
Uppläsare: Monica Wilderoth.
Utgivningsår: 2014 (första tyska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Thorén & Lindskog), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Thomas Lunderquist för Sveriges radio).
Antal sidor 210 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789186905408.
Angelika Klüssendorf
Angelika Klüssendorf (född 1958) är en tysk författare, född i Östtyskland men senare bosatt i Västtyskland. Hon debuterade 1990 med romanen Sehnsüchte. Hennes romaner Flickan (Das mädchen) och April (April) finns översatta till svenska. För den sistnämnda har hon bland annat belönats med Hermann-Hesse-Literaturpreis.
Förlagets beskrivning
”I April får vi följa flickan på väg in i vuxenvärlden. Efter avslutad skolgång blir hon tilldelad ett rum i en lägenhet och ett arbete av myndigheterna. Hon är nu än mer utlämnad än tidigare, måste stå helt på egna ben och försöker forma sitt eget liv. Hon känner sig främmande i sitt kontorsarbete, glider in i ett alkoholberoende, hamnar på mentalsjukhus, men upptäcker också kärleken, startar en litteraturtidskrift och kämpar sin kamp mot den östtyska staten för att få möjlighet att lämna DDR. APRIL tar vid där flickan slutar. Det är en mörk skildring om en utsatt människa, skriven på ett fantastiskt vackert och enkelt språk. När April får möjlighet att lämna DDR känner hon rädsla och osäkerhet, hon tvekar, men bestämmer sig för att flytta till väst. Här ljusnar också berättelsen och såren i April börjar läka.”
Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky är en alldeles egen och poetisk atlas som påminner om hur oerhört stor och rik vår planet är och som säger mycket tänkvärt kring kolonialism och om drömmen om nya, oupptäckta platser att få sätta sin fot på. Betyg: 5 sjökor av 5.
Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
Boken Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky är precis vad titeln säger: en atlas över avlägsna öar, men det är verkligen en helt egen bok, olik allt annat jag har läst. Schalansky växte upp i Östtyskland och hon berättar i inledningen om hur kartböcker blev ett sätt för henne som barn att resa. Hon fortsätter med att göra en betraktelse över kartors begränsningar och motiv – en karta kan inte fånga den skönhet som en verklig plats äger, men den kan ringa in och kontrollera ett område som någon vill göra anspråk på. I boken ges ett stort utrymme för att beskriva kolonisatörers och upptäcktsresandens framfart. Här beskrivs lidandet (svält, skörbjugg) som många gånger krävdes för att nå nya, okända platser, men också med vilken brutalitet människor har stigit iland på nya platser och tagit för sig av vad man har velat ha, utrotat det liv som fanns där – ett beteende som för övrigt har fortsätt in i modern tid med t.ex. provsprängningar. Det är en intressant och tankeväckande berättelse om människors sökande efter nya platser och att få sätta ner sin fot på avlägsna platser (och kalla dem för sina). Ofta är själva målet med resan en besvikelse och bjuder inte på det man hoppats på.
Atlas över avlägsna öar består av en generös inledning och sedan följer 50 uppslag där lika många öar fått en kartavbildning, korta fakta och en text som berättar någonting om ön. Det är inte en bok som gör anspråk på att vara ett komplett verk med all upptänklig fakta om en avgränsad del av världen. Det här är mer ett poetiskt verk, som hela tiden överraskar och fascinerar. I de korta texterna kan de mest häpnadsväckande berättelser skildras, men vad som både är bokens styrka och svaghet är att berättelserna bara är några stycken långa och lämnas precis där de är. Schalansky skrapar lite på ytan när hon delar med sig av fakta om dessa avlägsna platser och deras historia. Ibland törstar man som läsare efter mer, men det är samtidigt precis just det där som också fascinerar och knockar en. Tänk att de här platserna ens finns, på samma planet, men ändå så avlägset! En del platser vet vi nästan ingenting om, men de finns ändå här, just nu, ett tag till, innan somliga sjunker i havet i takt med att havsnivån höjs.
Atlas över avlägsna öar är ingen traditionell kartbok, ingen reseskildring eller inspirerande turisthandbok – det är en alldeles egen och fantastisk liten bok och en måste-läsning för den som roas av kartor och geografi, men också en överraskande och förbluffande läsning för den som möjligen tror och tycker att det låter torrt och tråkigt att läsa en atlas.
Citerat ur Atlas över avlägsna öar
”Varken missionärer eller forskare får sätta så mycket som en fot på den här ön. Människorna på Takuu vill vara sig själva och sin tro trogna. De behöver närheten till andarna, som skapade denna ö av havets knotor, och till anfäderna, som tagit hand om den sedan dess: en spröd ring av sand, bara en meter över havsytan.
Havet stiger. Vindarna vänder. Öarna sjunker. Efter varje storm har stranden blivit smalare. Hela landstycken försvinner över en natt. Det är de vandrande kontinentalplattornas fel, och klimatförändringens. Havet äter sig längre och längre in. Det dränker kokospalmernas rötter och gör grundvattnet salt, så att taroplantorna förkrymps och måltiderna blir alltför torftiga för att stilla hungern.”
Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
Om Judith Schalansky och om Atlas över avlägsna öar
Judith Schalansky (född 1980) är en tysk författare, formgivare och förläggare. Hon debuterade som skönlitterär författare 2009 med romanen Blau steht dir nicht. På svenska finns hennes Atlas över avlägsna öar (2012) och Giraffens hals (2013) utgivna.
Originalets titel: Atlas der abgelegenen Inseln (tyska).
Översättare: Carl Henrik Fredriksson.
Utgivningsår: 2009 (första tyska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Pequod press).
Antal sidor: 144.
ISBN: 978-91-86617-17-2.
Andras röster: Bokmania, dagensbok.com.
Förlagets beskrivning
”För Judith Schalansky, som växte upp i DDR, blev kartorna ett sätt att resa. Deras linjer, färger och namn fick ersätta de platser hon ändå aldrig kunde besöka. DDR:s gränser har sedan länge suddats ut, både de som markerats på kartan och de begränsningar som tvingats på dess invånare. Men Schalansky reser vidare i atlasen och tar oss till 50 avlägsna öar – från Tristan da Cunha till Clippertonatollen, från Julön till Påskön. På ena sidan av uppslaget återges hennes minutiösa kartor, på den andra hennes märkliga och absurda berättelser. Sällsynta djur och udda människor fyller sidorna: strandsatta slavar och ensamma naturforskare, vilsna upptäcktsresanden och frustrerade fyrvaktare, myterister och skeppsbrutna.”
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George är en löjlig och pretentiös feelgoodroman om en man som kastar loss med sin flytande bokhandel för att åka till Provence och gråta över en älskarinna som han hade för flera decennier sedan. Betyg: 1 svag hittekatt av 5.
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George
Jean Perdu har inrett en husbåt till en flytande bokhandel och där säljer han böcker som om de vore mediciner. Han är mån om att varje besökare ska få precis rätt bok för deras tillstånd, om det nu är något trösterikt eller uppiggande eller något helt annat som de behöver. Resten av livet fördriver han i sin ensamhet i sin lägenhet. För flera decennier sedan hade han en affär med en gift kvinna, som sedan lämnade honom till förmån för sin make i Provence. Han sörjer fortfarande denna älskarinna och har till och med låtit permanent stänga för ett av rummen i lägenheten eftersom han tycker att det påminner för mycket om henne.
En dag slår han sig dock lös från sin inrutade tillvaro. På ett impulsivt sätt reser han iväg med sin bokhandel och med på resan råkar han få med sig en bästsäljande författare med skrivkramp. Tillsammans ger de sig iväg på en resa mot Provence, platsen som fortfarande påminner Perdu väldigt starkt om sin före detta för 20 år sedan.
Jag har extremt svårt för den här typen av berättelser. Det finns en kollektiv överenskommelse om att man ska tycka att den här typen av beteenden är extremt fina och romantiska. Själv tycker jag endast att det är sorgligt att kasta bort sitt liv genom att älta och sörja något så meningslöst som ett gammalt ligg. Om någon i min omgivning fastnade i en sådan här hopplös situation skulle jag göra vad jag kunde för att förmå personen att söka professionell hjälp. Det har gått alldeles för långt om det hinner gå decennier utan att en person kan gå vidare från en sprucken relation. För mig blir inte sådana här böcker berättelser om kärlek utan berättelser om psykisk ohälsa och då blir det också direkt löjligt när ämnet viftas bort.
Det här är ju dock mest mitt tycke och smak. Jag är fullt medveten om att de flesta faktiskt tycker att det är superhärligt och vackert att vänta hela livet på någon gammal ungdomskärlek etc. etc. Det finns dock annat som skaver med den här romanen. Det jag har allra svårast för är språket. Författaren har vecklat in berättelsen något alldeles otroligt i omständliga beskrivningar. Det märks att hon har funderat väldigt mycket på bokens teman och att hon verkligen älskar huvudpersonerna i sin bok. Boken är totalt överlastad med ”fina ord” och ”poetiska uttryck” som tyvärr gör att allting blir ofrivilligt komiskt. Pekoral och pretentiös är några ord som kommer över mig när jag tänker på den här boken. Det är så mycket floskler och tomma, ”fina”, ord i den här boken att det är helt otroligt. Sexscenerna är helt olidliga, men boken är över lag otroligt svår att komma in i eftersom den är så komisk, helt bortom författarens intentioner.
Inte ens att boken till stor del utspelar sig i en bokhandel kan lyfta den här oerhört tjatiga och ointressanta berättelsen. Det här är faktiskt det tommaste jag läst på länge, trots att författaren verkligen slår knut på sig själv för att försöka vrida på tårkanalerna genom att skriva fram ”starka” scener. Det enda jag gillar med den här boken är faktiskt framsidan, resten är svagt, väldigt svagt.
Citerat ur Den lilla bokhandeln i Paris
”Perdu saknade Manons kropp. Han saknade handen som hon i sömnen brukade stoppa in under honom. Han saknade hennes andetag, hennes barnsliga gnällande varje morgon när han väckte henne alldeles för tidigt, alltid för tidigt, hur sent det än var.
Hennes ögon som såg så kärleksfullt på honom, de mjuka, kortklippta lockarna som kittlade hans hals – allt detta saknade han så mycket att hans kropp vred sig i kramper när han lagt sig i den tomma sängen. Han saknade henne varenda dag, så fort han vaknade.
Han avskydde att vakna till ett liv utan henne.
Det första han slog sönder var sängen, sedan bokhyllan och fotpallen; han skar sönder mattorna, brände upp tavlorna, förstörde hela rummet. Han gav bort kläderna, alla skivorna.
Han behöll bara böcker som han läst högt ur för henne. Varje kväll läste han högt – dikter, scener, kapitel, spalter, korta fragment ur biografier och faktaböcker, Bönbok för barn, allt för att hon skulle kunna somna i en värld som var så karg och skrämmande, i den kyliga Norden med alla dess frusna nordbor.”
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George
Om Nina George och Den lilla bokhandeln i Paris
Nina George (född 1973) är en tysk journalist och författare. Hon har skrivit en lång rad romaner och noveller under sitt eget namn eller under något av hennes alias, bl.a. Jean Bagnol, som är den pseudonym hon använder för sina kriminalromaner som utspelar sig i Provence. Den enda av hennes böcker som finns översatt till svenska är Den lilla bokhandeln i Paris (Das lavendelzimmer) som kom på svenska 2016. Nina George har en hemsida och en Facebooksida.
”En magisk roman för alla dem som tror att ordets kraft kan läka ett brustet hjärta!
Monsieur Perdu kan ordinera den perfekta boken för ett brustet hjärta. Men kan han kurera sitt eget?
Monsieur Perdu kallar sig för litterär apotekare. Från sin flytande bokhandel belägen på en pråm på floden Seine ordinerar han romaner för alla livets motgångar. Genom att använda sin intuition finner han exakt den bok läsaren behöver, och reparerar på detta sätt både brustna själar och hjärtan. Den enda han inte verkar kunna kurera genom litteraturen är sig själv; han lider fortfarande i kval efter att hans livs stora kärlek försvann. Bakom sig lämnade hon endast ett brev, som han aldrig öppnade.
Efter att Perdu slutligen förmått sig att läsa brevet lättar han ankar och ger sig av på en resa till södra Frankrike i hopp om att komma över sin förlust och få ett avslut på historien. Med sig har han en storsäljande författare med skrivkramp samt en (kärlekskrank italiensk kock, och längs Frankrikes floder reser Perdu, delar ut sin visdom och sina böcker, och visar hur den litterära världen kan ta den mänskliga själen på en resa för att hela sig själv.
Den lilla bokhandeln i Paris är en internationell bästsäljare, fylld med värme och äventyr, och tillägnad alla dem som tror att sagornas kraft kan förändra människors liv.”
Ensam i Berlin utspelar sig i Andra världskrigets Berlin och skildrar livet och lidandet för några av de tyskar som på olika sätt väcker nazisternas missnöje. Två av huvudpersonerna, Anna och Otto Quangel, är starkt inspirerade av två verkliga personer (Elise och Otto Hampel). I boken är paret Quangel ett äldre par som håller sig för sig själva. De framställs som tråkiga, lite osociala och strävsamma. Otto är förman på en möbelfabrik och ser till att ingen maskar. Ingen misstänker dem för någonting. I allra största hemlighet gör de dock motstånd på det sätt de tycker att de kan: de skriver brevkort med sanningar om vad som sker i samhället. Upprinnelsen är att de har förlorat sin egen son, som stupat i kriget. Anna kan inte längre stå ut med att stillatigande se på. Varje söndag skriver så Otto en eller ett par mödosamt nedplitade kort, som sedan under största diskretion läggs ut i trapphus, väntrum och på andra ställen där de hoppas på att någon ska plocka upp dem och sprida budskapet vidare.
Vad de inte vet är att i stort sett varje person som råkar plocka upp dessa kort blir livrädda och genast lämnar in korten till Gestapo, där en nitisk kommissarie är satt att särskilt utreda fallet. Han sätter ut nålar på en karta och som tiden går börjar det mer och mer falla ut var hans motståndsmän håller hus. Quangels lyckas hålla sig undan i flera år. Deras obetydlighet och deras ensamhet gör att de faller under radarn, men till slut begår även Quangels ett enda litet misstag, som såklart får ödesdigra konsekvenser.
Människorna runt Quangels får också, på sina sätt, betala ett dyrt pris för det motstånd de gjort, eller inte gjort, för sin fattigdom, sjuklighet eller rätt och slätt för att det råkar falla sig så. Fallada beskriver detaljerat om den utstuderade ondskan och absurditeterna som nazisternas med stor energi lägger ner för att kväva allt motstånd och rensa ut allt som de inte vill ha i samhället. För varje obekvämt element som dyker upp ska allt blåsas rent och inte ens Gestapos kommissarier sitter riktigt säkert för att slippa undan att få tänderna utslagna och att få tillbringa tid inspärrad i ett källarhål. Ett felvalt ord eller en mindre framgångsrikt löst arbetsuppgift kan räcka för att allt ska slås till spillror.
Det är en oerhört gripande roman om att ha mod att protestera, men kanske mest en bok som faktiskt skildrar hur oerhört lite varje liten människa kan sätta emot ett stort och ondskefullt system. Alla bevakas, avlyssnas och kan när som helst gripas godtyckligt, dömas godtyckligt och avrättas. Har man inte förstått det förut, så målar boken upp hur små vi är när vi är ensamma. I boken betalar människor med allt de har, med sina liv, men räcker ändå inte till. Och kanske är det verkligen ett viktigt budskap: att vi alla måste stå upp och protestera tillsammans och stå upp för vad vi tror på. Men det är också en trösterik bok om att var och en ändå kan ta ställning och bara med det bidra med något stort:
”[…] ni gjorde åtminstone motstånd mot det onda. Ni blev inte själv ond också. Ni och jag och de många som sitter i det här huset och många, många i andra fängelser och tiotusenden i koncentrationslägren – de – de gör alltjämnt alla mostånd i dag, i morgon…”
Det här är en fantastisk och tankeväckande bok. Det är svårt att inte beröras och det är omöjligt att inte känna avsky inför vad nazisterna gjorde under kriget. Utöver förintelsen och de som stupade i krig så fanns det även fler som förlorade livet och som på olika sätt fick lida. I den här boken berättar Fallada om några av dem. I en blurb på baksidan står det att Primo Levi (författare, känd för att ha skildrat förintelsen) hävdar att Ensam i Berlin är det bästa som någonsin har skrivits om det tyska motståndet. Det kan mycket väl vara så. Det är en oerhört välskriven bok som alla behöver läsa för att få ytterligare en aspekt av vad människor utsattes för under kriget och vilken råhet och ondska som kan få utrymme om vi inte vågar hålla emot för de som vill störta vårt demokratiska samhälle och som inte erkänner människors lika värde.
Känner ni till Hans Fallada förresten? Det gjorde inte jag innan jag läste Ensam i Berlin, men min utgåva är i alla fall generöst utrustad med appendix och förord som förklarar bokens tillkomst och berättar mer om författaren. Bra! Fallada var alltså en tysk författare som hade mycket dramatik i sitt liv. Det första utkastet till Ensam i Berlin skrevs under 4 veckor och under redigeringen tillbringade Fallada en stor del av tiden på en nervklinik där han vårdades för ett sammanbrott. Fallada hade följts av dålig psykisk hälsa under en stor del av livet och var dessutom missbrukare. Innan han hann ta ställning till de strykningar och korrigeringar som föreslagits av en av förlagets redaktörer gick Fallada plötsligt bort i hjärtsvikt. Romanen kom därför att ges ut efter hans död i en version som anpassats efter redaktörens utlåtande. Först här om året kom Falladas egna sista version av boken ut i svensk översättning. Det är tydligen hela långa passager som har reviderats bort i den första versionen som gavs ut och som nu är återställda.
Jag matar på med en till Tematrio, eftersom jag ligger lite efter… Den här veckan inspireras Tematrio av den stundande bokmässan och har därför temat ”Tre länder, ett språk” (bokmässans tema för i år): Berätta om tre tyskspråkiga romaner, novellsamlingar, grafiska romaner, barnböcker, lyriksamlingar etc du läst (eller har lust att läsa)!
Det här blir såklart knivigt, för jag läser sällan något tyskspråkigt. I mitt arkiv hittar jag tre böcker varav två inte alls hör till mina favoriter.
Fritt fall gör dock det! Det är faktiskt en fantastiskt fin liten bok: ett typexempel på vad jag gillar. Här vävs allt ihop snygg och språket är perfekt och varje ord noga avvägd. Berättelsen kretsar kring en man som känner sig pressad att begå mord eftersom han tror att hans son är kidnappad och att utpressarna kräver att han röjer en man ur vägen.
Ja. Sedan var det inget mer tyskt att tipsa om härifrån..!
Några böcker jag vill läsa är i alla fall Corpus Delicti, som Lyran själv tipsar om och som är skriven av samma författare som till Fritt fall, Juli Zeh. Den kan ju ommöjligen vara dålig. 🙂
En annan bok som jag vill läsa är Johann Wolfgang von Goethes Den unge Werthers lidanden. Dels för att en vän till mig tyckte att den var oväntat bra och sedan borde jag faktiskt läsa mer klassiker (och tyska böcker, uppenbarligen!).
Jag brukar känna mig lite skeptisk inför Nobelpristagare och det var jag även inför Müller. Jag brukar försöka intala mig att det finns Nobelpristagare som inte skriver obegripligt, extremt poetiskt och med komplicerad symbolik; och det gör det ju också! Fast Müller skriver tyvärr precis sådär som jag är rädd för. Jag gillar det inte!
Berättelsen är egentligen viktig och intressant, men den når inte fram till läsaren när allting ska lindas in och krånglas till. Själv gillar jag det enkla och avskalade, inte det som döljs bakom symbolik, lika svår att förstå som de krypterade meddelanden som bokens huvudpersoner skickar till varandra.
Bokens huvudpersoner tillhör den tyska minoriteten i det diktatorstyrda Rumänien. På grund av detta är de ständigt förföljda, tas in för förhör och får bevittna hur vänner omkring dem på märkliga sätt ”begår självmord” eller försvinner på andra sätt.
Jag kan väl egentligen varken råda eller avråda från att läsa boken, men jag kan väl konstatera att jag inte är tillräckligt intresserad av ansträngd finkultur för att orka läsa något mer av Müller. Jag kan också konstatera att det svåra Müller berättar om nog skulle göra sig bättre och nå ut till fler om den inte berättades som i den här boken.
Jag tycker att det är märkligt svårt att berätta vad den här boken handlar om. Inte för att handlingen är särskilt komplicerad, men för att den utveklas så mycket att det är lätt att avslöja för mycket. Huvudpersonen är i alla fall en duktig fysiker, som intresserar sig för flervärldsteorin – en teori om att det existerar flera parallella världar, staplade på varandra i tidsrummet. När han ska skjutsa sin son till ett scoutläger råkar han ut för att sonen blir kidnappad och han får det kryptiska meddelandet att ”Dabbeling måste bort”. Dabbeling är fruns nära vän och han är ett viktigt i vittne i något som kan vara en stor läkarskandal. Sebastian tro sig förstå att hans utpressare vill att han ska mörda Dabbeling p.g.a. läkarskandalen och han förstår att han snabbt kommer att bli misstänkt eftersom folk kommer att tro att mordet är ett svartsjukedrama. I sin förtvivlan bestämmer han sig dock för att göra som hans utpressare ber honom om: att röja Dabbeling ur vägen. I den lilla staden där han bor får polisstyrkan alltså två stora fall på halsen – ett mord och en kidnappning av ett barn. Det blir bland andra kommisarie Schilf, som sätts på att lösa fallet. Schilf, som har en hjärntumör och alltså inte har mycket tid kvar.
Det är en fint berättad liten historia, som vackert kretsar kring verklighet och tid, och, i skuggan av det ganska spännande kidnappningsfallet, samtidigt berättar om vänskap och gränslös övertygelse. Jag älskar hur allt i boken vävs ihop, hur alla karaktärer får sin del av berättelsen, hur ingenting lämnas åt slumpen och hur författaren hela tiden låter fåglar finnas i bakgrunden på ett eller annat sätt, utan att det blir för uppenbart och töntigt. Det känns som en bok skriven av en riktig perfektionist, som om varje ord och mening är noga uttänkt och avvägd. Jag kan inte annat än gilla det! Det enda jag vänder mig emot är faktiskt själva berättelsen, som på vissa punkter inte känns helt trovärdig och vars karaktärer kanske inte heller känns helt naturliga och lätta att känna igen. Det blir lite för konstruerat i allt det vackert berättade, men jag gillar boken ändå. Väldigt läsvärd!
Jag vet inte mycket om DDR, vilka Stasi var och hur livet var innan muren föll. Efter att ha läst Honeckers kanderade äpple vet jag mer, men jag tror att jag hade haft större behållning av boken om jag på förhand hade varit mer insatt i den här delen av historien.
I Honeckers kanderade äpple berättar Claudia Rusch om en uppväxt i Östtyskland. Det är roligt och lätt berättat, men det finns alltid ett allvar där bakom. Läsvärt!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
