Jag kommer aldrig mer se världen, av Ahmet Altan, är en självbiografisk berättelse om att förlora sin frihet och hamna i turkiskt fängelse utan någon särskild orsak alls.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Jag kommer aldrig mer se världen, av Ahmet Altan, är en självbiografisk roman, skriven från turkiskt fängelse, där Altan hamnade efter anklagelser om att ha stöttat kuppförsöket 2016. Vad han hade gjort? Det sades att han spridit subliminala meddelanden till allmänheten. Subliminala meddelanden? Nej, det vet nog inte ens domaren vad det innebär. Efter flera års inspärrning dömdes Altan till tio års fängelse för det han gjort, det som alltså i vår del av världen är att använda sin yttrandefrihet. Det blev omkring 4 år i fängelse innan Altan frigavs efter att Europadomstolen slagit fast att domen mot honom var helt grundlös.
I fängelset hölls Altan inspärrad i något som egentligen var en liten bur och därefter i en liten cell. Vissa av förtryckarna i fängelset visar ändå någon slags medmänsklighet, men andra gör det inte. Inte ens en läkaren är nödvändigtvis någon som vill väl.
Altan har någonstans insett att han aldrig mer kommer att se världen, men genom att reflektera över livet, litteratur och att våga sig på att skildra sitt liv i skrift, håller han sig ändå närvarande i världen. Texterna kom att smugglas ut ur fängelset via Altans advokat och kom bland annat att resultera i den här boken.
Det är en berörande och tänkvärd bok, det går inte att säga annat. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på den som Radioföljetong i Sveriges radio, där boken, i inläsning av Lars Väringer, varvs med en intervju med Ahmet Altan, vilket verkligen fördjupar berättelsen. Intervjun gjordes av Joseph Knevel 2022.
Jag kommer aldrig mer se världen
Dünyay? bir daha göremeyeceg?im översattes av Mats Andersson och gavs ut av Kaunitz-Olsson 2021. ISBN: 9789189015340. Jag har lyssnat på en inläsning av Lars Väringer i Radioföljetongen, Sveriges radio.
Ahmet Altan
Ahmet Altan (född 1950) är en turkisk författare och journalist.
Madonna i päls av Sabahattin Ali är en roman om en förälskelse som drabbar huvudpersonen resten av livet.
Madonna i päls av Sabahattin Ali är en roman om Raif, som lämnar Turkiet till förmån för Berlin. Han ska lära sig mer om tvåltillverkning för att så småningom kunna ta över familjeföretaget i hemlandet. I Berlin är det dock annat som lockar, inte minst kulturen. På en utställning blir han helt förtrollad av självporträttet Madonna i päls. När han dessutom träffar konstnären uppstår en passionerad förälskelse som kommer att drabba honom resten av livet.
Jag måste erkänna att jag har lite svårt för berättelser om starka förälskelser. Alla som har varit förälskade vet att det är övergående – i bästa fall kan förälskelsen istället övergå i något djupare: kärlek. Att vara förälskad är att vara upptagen av sig själv: förmodligen har man inte hunnit lära känna föremålet för förälskelsen, åtminstone inte på djupet. Hela förälskelsen bygger istället på fantasier och förväntningar, som kanske inte stämmer med verkligheten. Kalla mig gärna oromantisk, men jag tycker att det är osunt att gå omkring ett helt liv och älta vad som hade kunnat bli av en gammal förälskelse. Det går liksom inte att på förhand veta om en häftig förälskelse kommer att leda till kärlek eller inte. Jag ser det som helt meningslöst som att gå omkring och tänka ”tänk om…”, ”om bara…”… Ingen vet något om ”om”.
Jag är helt enkelt lite för fyrkantig för att beröras av sådana här berättelser, även om jag i och för sig tyckte att det var en fin roman på många sätt. Jag är mycket förtjust i Orhan Pamuks skildringar av 1900-talets Turkiet och även Sabahattin Alis roman ger en bild av landets situation. Det är också en mycket fin roman om hur drabbande det kan vara att få uppleva kultur efter en tillvaro i ett land med begränsningar.
Något som är lite kul med Madonna i päls är att den kom ut första gången 1943, men fick sitt stora genomslag långt senare. Det finns en del romaner som råkar ut för just det, Stoner av John Williams t.ex. Det finns någonting vemodigt i det, att tänka sig att författarna har skrivit något som var långt före sin tid, men att berättelserna kan leva kvar fast författarna själva har gått ur tiden. Det, om något, säger något om dessa romaners sprängkraft, även om just Madonna i päls kanske inte golvade just mig.
Vill du lyssna på boken kan jag tipsa om att den finns som Radioföljetong ett tag till. Uppläsare är Jonas Kruse.
Sabahattin Ali (1907–1948) var en turkisk författare. Han fängslades flera gånger, bland annat anklagad för att i sin poesi ha förolämpat presidenten. Han blev mördad 1948 under oklara omständigheter när han försökte lämna landet.
Det tysta huset av Orhan Pamuk är en intressant bok om livet, klass och ett Turkiet i förändring. Betyg: 3 stränder av 5.
Det tysta huset är en roman av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Den utspelar sig i ett 80-talets Turkiet, där den åldriga änkan Fatma bor i sitt stora hus tillsammans med Recep, hennes hushållare och hjälpreda. Det visar sig dock att han också har fler kopplingar till Fatma: han är det utomäktenskapliga barnet till Fatmas framlidne make och hans älskarinna, tillika deras tidigare tjänstekvinna. Det finns även ytterligare ett utomäktenskapligt barn, vars son, Hasan, är en ultranationalistisk och aggressiv ung man som driver runt i grupp, utpressar andra på pengar och agerar moralpolis.
Nu är sommaren här och stranden lockar många från stan. Fatmas tre barnbarn kommer alla från Istanbul för att besöka sin äldre släkting. Den alkoholiserade storebrodern och historikern Faruk växlar sin tid mellan drickande och att hänga i arkiv och ivrigt nedteckna små och stora anekdoter från historien. Nilgün, student och revolutionär, kopplar av vid stranden och läser vänsterradikala tidskrifter. Tonåringen Metin hänger med andra jämnåriga, uttråkade och rika unga personer som vansinneskör båtar och bilar och roar sig på ett sätt som sticker i ögonen på Hasan och hans likar. De tre barnbarnen från Istanbul har ingen aning om sitt släktskap med Recep och Hasan, två personer som funnits med i bilden under hela deras uppväxt, men aldrig tillhört deras samhällsklass eller familj. För Hasan finns det en särskild spänning i relationen till syskonen: han är förälskad i sin barndomskamrat, Nilgün, samtidigt som hon spelar i en annan liga klassmässigt.
Pamuk skildrar de olika huvudpersonernas liv: olikheter, ojämlikheter. Mellan raderna skildras också ett stycke Turkisk historia och den laddning som ligger i luften i ett Turkiet som drabbats av ett flertal militärkupper och där det i Pamuks skildringar ofta görs en svår balansgång mellan öst och väst: det sekulära och det konservativa och nationalistiska.
Jag gillar Orhan Pamuk och har läst ett flertal av hans romaner. Hans romaner brukar levandegöra Turkiet och klimatet, det politiska och kulturella, på ett intressant sätt. Hans berättelser brukar också låna från traditionella berättelser och mytologi, eller åtminstone byggas upp på ett liknande sätt. Allt detta känns igen i Det tysta huset. Och så finns det såklart en Orhan Pamuk som flimrar förbi; Han brukar ju skriva in sig själv i en mer eller mindre betydelsefull liten biroll, som en kul blinkning.
Det som kanske skiljer Det tysta huset från mycket annat jag har läst av Orhan Pamuk är dock att den här romanen faktiskt kändes ganska svår. I vissa passager är den omständligt skriven, med långa, långa, långa stycken. Ibland känner jag att mycket flyger över huvudet eller refererar till sådant som jag inte förstår. Oavsett tycker jag att Det tysta huset var en läsvärd och intressant roman, men jag tycker nog att det finns andra romaner som funkar bättre som en första introduktion till Pamuks fantastiska författarskap.
Sen fick jag syn på den vita bilen av märket Anadol som kom uppför kullen. Medan den långsamt närmade sig förstod jag att det var de som satt i den, men det var som om jag blev generad och därför vände mig bort istället för att vinka. De kom närmare och närmare och passerade mig utan att känna igen mig. Medan de for förbi tänkte jag för ett ögonblick att jag kanske misstagit mig. Nilgün var ju inte sådär vacker när vi var små! Men den där tjocka som körde bilen skulle inte kunna vara någon annan än Faruk! Så tjock han är!
Ur Det tysta huset av Orhan Pamuk (i översättning av Dilek Gür).
Det tysta huset av Orhan Pamuk
Det tysta huset utspelar sig i Turkiet i slutet av 70-talet. De sex huvudpersonerna för oss genom monologer in i berättelsen. I ett gammalt hur bor den 90-åriga änkan Fatma med sin ende tjänare Recep, en dvärg i femtioårsåldern. PÅ sommaren kommer de tre barnbarnen från Istanbul, deras föräldrar är båda döda. Det är gymnasten Metin som drömmer om att emigrera till Amerika, det är den vänsterradikala studentskan Nilgün och slutligen den äldste, Faruk, en lätt alkoholiserad historiker med ett misslyckat äktenskap bakom sig.
Den sjätte berättaren är tjänaren Receps brorson Hasan. Recep och hans bror är utomäktenskapliga söner till Fatmas sedan länge döde man Sêlahattin i en förbindelse med en tjänstekvinna. Detta är en noga bevarad hemlighet endast känd av Fatma och de två bröderna.
Romanen liknar ett antikt drama där händelser för mer än 50 år sedan – när Fatma och Sêlahattin var unga – kastar skuggor in i nutiden och får ödesdigra konsekvenser.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Sessiz ev (turkiska). Översättare: Dilek Gür. Utgivningsår: 1983 (första turkiska utgåvan), 1998 (första svenska utgåvan, Norstedts). Antal sidor: 390. ISBN: 9113005189.
Orhan Pamuk
Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk, nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk är en mångbottnad berättelse om faderskap, svek och skam. Betyg: 4 fastighetsbolag av 5.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk tar sin början en sommar när Cem tar ett tillfälligt lärlingsjobb som brunnsgrävare i en mindre stad utanför Istanbul. Hans pappa har försvunnit ur bilden och därmed har Cem också förlorat de ekonomiska förutsättningarna för att studera vidare, men med lärlingsjobbet hoppas han på att kunna samla ihop de pengar som behövs. Hans chef och lärare, mäster Mahmut, blir mer än en chef och lärare, han blir också något av en fadersfigur för Cem.
Medan brunnsgrävningen pågår kommer ett teatersällskap till byn och Cem blir omedelbart intresserad av en kvinna i sällskapet. Det slumpar sig också så att han vid ett tillfälle blir förförd av kvinnan och följer med henne hem. Dagen efter händer som inte får ske: en liten sten som ramlar ned i brunnen kan skada den som står på bottnen och gräver, men plötsligt tappar Cem en hel hink, fylld med utgrävt material. Mäster Mahmut står på brunnens botten och Cem kastas mellan att föröka rädda sin mästare eller att fly till Istanbul. Han väljer det sistnämnda, vilket ger honom skam- och skuldkänslor som kommer att förfölja honom resten av livet, liksom skräcken över att bli påkommen som den som lämnat mäster Mahmut att dö.
Vad som också förföljer Cem är två traditionella berättelser: den om Oidipus, som mot sin vetskap dödar sin egen far och har sex med sin egen mor, och den om Sohrab, som mot sin vetskap dödar sin egen son. Orhan Pamuk väver ihop dessa myter och berättelser med den mer samtida berättelsen om Cem och på många sätt blir det såklart förutsägbart eftersom berättelserna speglar sig i varandra. Ändå tycker jag verkligen att Pamuk ror iland det och skapar något verkligt intressant. Jag vet inte vad det är som gör det, men Orhan Pamuk har sannerligen ett alldeles eget sätt att komponera. Han lyckas väva in en lågmäld spänning som verkligen fängslar. Jag brukar inte alls fascineras av mytologi och traditionella berättelser, men här gav de en ödesmättad känsla som verkligen adderade något till den här berättelsen om faderskap, skam och skuld. Jag tycker också om hur Pamuk gärna gör snabba perspektivbyten och vrider runt på berättelsen, lägger till nya lager. Det finns mycket att veckla ut i den här mångbottnade berättelsen. Jag tror att jag kommer att bära den med mig länge.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk
Den rödhåriga kvinnan
Originalets titel: Kirmizi saçli kadin (turkiska). Översättare: Mats Andersson. Uppläsare: Reine Brynolfsson. Utgivningsår: 2016 (första turkiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Ludvig Josephson för Sveriges radio). Antal sidor: 284. ISBN: 9789113076300.
Orhan Pamuk
Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Han heter Cem Çelik och är son till en försvunnen apotekare. Han lever med sin mor och jobbar hårt för att förverkliga sina drömmar att läsa vid universitetet. En dag möter Cem den rödhårige kvinnan Gülcihan och inser att hon en gång var hans fars ungdomskärlek.
Den rödhåriga kvinnan är en sinnrikt konstruerad roman som ofta knyter in psykologiska och litterära myter och legender. Återigen visar Orhans Pamuk vilken romanens mästare han är och den här gången gör han det i det något kortare formatet.”
Här kommer fyra noveller från min novelläsning i december.
Tretton dagar med John C
Tretton dagar med John C av Jojo Moyes är en novell om en medelålders kvinna vars mångåriga äktenskap börjar knaka i fogarna. Hon och maken verkar helt ha slutat att se varandra och hon upplever mest att han bara sitter och tittar på sport. Så hittar kvinnan plötsligt och oväntat en mobil när hon är ute på promenad. Den är fylld med sms från en John C och utifrån meddelande-historiken förstår hon att den har tillhört John C:s älskarinna. Efter lite tvekan börjar kvinnan att svara på John C:s meddelanden. Moyes är en riktig feelgood-drottning och det är lätt att fängslas av hennes berättelser. Jag tyckte att Tretton dagar med John C var underhållande och intressant. Kanske var den lite förutsägbar, men jag tyckte ändå att den var väldigt bra.
Betyg: 4 fotbollsmatcher av 5.
Tretton dagar med John C av Jojo Moyes
Originalets titel: Thirteen days with John C (engelska). Översättare: Helen Ljungmark. Utgivningsår: 2016 (första publiceringen, i novellsamlingen Paris for one (svenska: Ensam i Paris och andra historier)), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175892726.
Rösten
Rösten av Birgitta Stenberg är en novell om en ung kvinna som går på en föreläsning där hon plötsligt känner en enorm åtrå efter den, betydligt äldre, föreläsaren. Föreläsningen är mossig och ointressant, men någonting med hans person suger in henne och efter föreläsningen får hon honom att bjuda honom på middag, och något mer. Jag blev överraskad av den här uppfriskande novellen, där maktförhållandena kanske inte är de man först tror. Det är ingen stereotyp och förutsägbar story om en ung tjej som förförs av en äldre man utan en spännande berättelse om en ung, fri och självsäker kvinna.
Betyg: 4 politiker av 5.
Rösten av Birgitta Stenberg
Utgivningsår: 1984 (första publiceringen, i novellsamlingen Glatta livet), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175892580.
De blindas rike
De blindas rike av H.G. Wells är en SciFi-klassiker som väcker både tankar och känslor. På en avlägsen plats högt uppe i Anderna lever ett folk utan syn. Efter generationer av blindhet har de smidigt anpassat sig till en tillvaro där andra sinnen betyder mer och där det inte längre är dagen, med sitt ljus, som styr vilken del av dygnet som ska vara aktivt. Så kommer en man till dem, en seende man. Ska han bli kung i de blindas rike? Jag skulle inte påstå att Science fiction är min favoritgenre, men den här berättelsen tyckte jag väldigt mycket om. Jag gillar att den på så många sätt vrider och vänder på makt och vad som är viktigt i livet och hur den lyckas få in många intressanta scener på sitt lilla sidantal. Mot slutet var jag nära att lägga boken ifrån mig för att det blev så starkt och för mycket, men sedan tog berättelsen ännu en överraskande vändning. En bok som var svår att släppa!
Betyg: 4 välplanerade gångvägar av 5.
De blindas rike av H.G. Wells
Originalets titel: The Country of the blind (engelska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1911 (första brittiska utgåvan, i samlingen The country of the blind and other stories), 1952 (första svenska utgåvan, i översättning av Margareta Åstrand, i samlingen De blindas rike och andra berättelser), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 47. ISBN: 9789175892320.
Att titta ut genom fönstret
Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk är en liten berättelse som rymmer många lager. Ytligt sett kretsar berättelsen kring en pojke som samlar på tuggummipaketens samlarbilder. Hans samling är på väg att bli komplett när han börjar spela med sin storebror för att vinna några fler och ytterligare några fler. Det är bara det att han förlorar och förlorar och förlorar på nytt. I bakgrunden utspelar sig den riktiga berättelsen: en pappa som försvinner, en mamma som blir kvar, och en mormor som har isolerat sig själv i en instängd värld i en stor villa. Jag blev helt tagen av den här berättelsen, som är enormt skickligt komponerad. Allt utgår från pojkens barnsliga värld och tankar, men samtidigt vibrerar berättelsen av sorgen och frustrationen som de vuxna försöker att hantera. En tillvaro kan rasa samman som ett korthus, precis som att en samling idolbilder plötsligt kan glida ur händerna och strös med vinden. En fantastisk berättelse!
Betyg: 5 vaccinationssprutor av 5.
Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk
Originalets titel: Pencereden bakmak (turkiska). Översättare: Mats Müllern. Utgivningsår: 1999 (första turkiska utgåvan, i samlingen Öteki ränkler), 2010 (första svenska utgåvan, i samlingen Andra färger), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 35. ISBN: 9789175891736.
När Oya Baydars Förlorade ord tar sin början reser paret Ömer, känd författare, och Elif, vetenskapsman, åt skilda håll. Elif åker mot Skandinavien för att besöka en konferens, men också för att träffa den son som hon och Ömer har fått allt sämre kontakt med. Ömer åker mot ett okänt mål. Redan vid stationen blir han vittne till ett attentat där en gravid kvinna blir träffad av en kula och mister sitt barn. Ömer känner med kvinnan och hennes man och engagerar sig i deras historia. Han hamnar så på en resa där han får träffa människor ur den kurdiska minoriteten – ett folk som är på flykt och under förtryck.
Baydars roman är intressant och berättar något viktigt ur Turkiets nutidshistoria och om våldet mellan turkar och kurder. Boken sticker dock ut på många sidospår. Sonen har sin historia, som skulle kunna räcka till en egen roman om att inte känna sig tillräcklig för sina föräldrar, och Elif har sina egna moraliska bekymmer kring forskning och djurförsök. Baydar snuddar vid ytan på många intressanta uppslag, men gav mig inte den djupdykning jag kanske hade hoppats på. Det är ändå en intressant bok om vad våld kan leda till i ett land som Turkiet.
Bastarden från Istanbul är inte bara Elif Shafaks första bok översatt till svenska, utan också förlaget 2244:s första utgivna bok. Förlaget är specialiserat på litteratur från området runt Röda havet, ett område som för mig är närmast en vit fläck på den litterära kartan. Faktiskt är väl Orhan Pamuk just den enda jag har läst från det här området. Shafak rör sig i en annan genre än Pamuk, men Bastarden från Istanbul säger, precis som Pamuks böcker, något om det turkiska samhället och livet i Istanbul. Liksom Pamuk har Shafak för övrigt åtalats för att genom sitt skrivande ha förlolämpat republiken Turkiet (åtalet är nedlagt för Shafak, Pamuk blev till slut dömd).
Jag tycker väldigt mycket om Pamuk och nu tycker jag också väldigt mycket om Shafak. Boken är både humoristisk och intelligent och kretsar kring två unga kvinnor: Asya, som bor i Istanbul med ett helt gäng excentriska, kvinnliga släktingar, och Armanoush, en amerikanska vars pappa är armenier. Vägarna korsas när Armanoush bestämmer sig för att resa till Istanbul för att lära sig mer om sina rötter. Hon reser till Istanbul med vaga idéer, delvis baserade på de åsikter som armeniska vänner på ett internetforum har delat med sig av om turkar och deras förtryckt mot armenier, om hur staden och dess invånare kommer att vara. Förvånat kommer hon till ett land och en familj där somliga bär slöja och talar med djinner, somliga har kortkort kjol och jobbar som tatuerare. Allt och alla tycks rymmas här. Frustrerat inser hon dock att ingen tycks känna till något om folkmordet av armenier och turkarnas förtryck, men hon inser också att det inte bara handlar om att Istanbulbor förnekar det som skett, utan också om en önskan att gå vidare.
Boken kretsar inte bara kring frågorna om hur minoriteter behandlas och har behandlats i Turkiet, utan också om vad som kan förnekas inom en familj. Boken är både smärtsam och glad om vartannat och den är väldigt välskriven. Trots att den behandlar viktiga frågor och handlar om mörka hemligheter är den förvånansvärt rolig och lättillgänglig. Shafak är en av Turkiets största författare och jag kan bara hoppas att fler av hennes titlar kommer att översättas till svenska. Jag hoppas också att många kommer att läsa boken och att den kommer att väcka ett större intresse för litteratur som har ett annat ursprung än skandinavisk eller amerikansk. Jag är i alla fall oerhört nyfiken på vad 2244 kommer att ge ut härnäst.
För inte så länge sedan läste jag den fantastiska kärleksromanen Oskuldens museum av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Jag skulle vilja säga att den här boken, Snö, delar många element med Oskuldens museum. Samtidigt är det en helt väsensskild berättelse. Det här är så mycket mer politiskt och brännande, även om det politiska glimtade förbi även i den tidigare lästa boken. Kanske för att det är så politiskt grep inte den här boken mig på det personliga planet, så som Oskuldens museum faktiskt gjorde, men berättelsen tränger sig ändå inpå, skoningslöst.
I boken får vi, genom Orhan Pamuk, ta del av poeten Kas liv. Pamuk skymtar förbi som en berättarröst ibland och berättar om hur han försöker att skriva sin väns biografi. Ka har i många år levt i exil i Tyskland, men vid bokens början återvänder han till den lilla staden Kars, under förevändningen att han ska göra ett journalistjobb och bevaka ett lokalval. Den egentliga anledningen till hans resa är dock att han vill träffa, och helst fria till, den sköna Ipek, som har skilt sig från sin man. Det han dras in i är dock någonting mycket allvarligt. Alla vägar till staden är avstängda på grund av snöoväder och under tiden görs ett kuppförsök, människor mördas och folket utsätts för kränkningar. Upprinnelsen är en konflikt mellan radikala islamister och republikaner. Som något slags tragiska symboler för meningsskiljaktigheterna finns de så kallade ”slöjflickorna”: flickor som trotsar slöjförbudet och mellan vilka det tycks gå en ”självmordsepidemi”. Mitt i allt detta står Ka: kär, fylld av längtan och med en plötslig inspiration att skriva dikter, men också fången i en konflikt som han inte själv har valt.
Där Oskuldens museum var mycket mer subtil i sin skildring av Turkiet, som ett land med ena benet bland gammaldags traditioner och islam och med andra benet på väg till något västinspirerat, använder Pamuk Snö för att berätta om det med full kraft. I Oskuldens museum kunde man le lite åt det; finna det lustigt när han skriver om människor som försöker att kopiera väst, t.ex. genom att göra läskedrycker, som i slutändan inte smakar något annat än turkiskt. I Snö ler man inte. Jag tycker att den är mycket mer brutal och hopplös, men också väldigt gripande och bra.
Oskuldens museum är en helt fantastisk bok! Redan på baksidan benämns den som en ”kärleksroman”, vilket skulle kunna få mig att direkt ställa tillbaka tegelstenen i hyllan, men medan man läser den finner man att det alls inte är en bok med tramsigt kärleksdravel. Faktiskt handlar den om något som till en början känns ganska skilt från den kärlek som man tror sig veta något om.
I centrum står Kemal, som hör till Istanbuls societet – den lilla klicken med superrika människor som lever ett land som i övrigt är ganska fattigt: ett land som står med ena benet bland muslimska traditioner, men som samtidigt så gärna vill anamma allt europeiskt, utan att riktigt lyckas. Det är i mitten av 70-talet och Kemal inleder en affär med den avlägsna släktingen Füsun. Det är dömt att inte leda till något. Först förhindras deras relation av att Kemal är förlovad med en annan kvinna och sedan av att Füsun hinner gifta sig med en annan man. Kemal kan dock inte glömma Füsun.
Hans fixering vid Füsun driver honom till sjukdom. Han kan inte släppa henne ur tankarna och hela hans liv byggs upp kring hennes liv och kring förhoppningen om att de ska få varandra till slut. Han ägnar åtta år åt att regelbundet, och ofta, besöka Füsun och hennes familj över oändliga middagar och medan han är där kan han inte avhålla sig från att, likt en kleptoman, sno åt sig saltkar, prydnadshundar, fimpar och lite vad som helst som kan påminna honom om Füsun. Han samlar på sig enorma mängder prylar från Füsuns hem och han ägnar mycket tid åt att känna på dem och fantisera om sin älskade. Som svepskäl för sina regelbundna besök hos Füsuns familj, kommer han på att han ska finansiera en filmatisering, som ska göra Füsun till filmstjärna, vilket är hennes stora dröm. Projektet är dock, även detta, ganska dömt på förhand, eftersom Kemal inte kan med att släppa in Füsun i den oskyddade världen som filmvärlden tycks utgöras av.
Kemal framstår naturligtvis inte som en särskilt frisk person och situationen framställs som ganska rubbad, men det fina med boken är att den inte dömer någon. Det är ingen Hollywoodkärlek. Kemal drömmer om något han inte kan få, han dricker för mycket raki och han försummar sina vänner. Varken Kemal eller Füsun lever efter de normer som samhället har, men de lever efter sina drömmar och det är så himla fint att de gör det. Jag älskar hur den här boken slutar. Den lämnade mig med insikten att kärlek kan se ut lite hur som helst och att lycka inte kan definieras av någon annan än en själv. Kemals oändliga kärlek, hur tokig den än är, fascinerade mig djupt. När jag la boken ifrån mig gjorde jag det med helt andra känslor och tankar än när jag började läsa den. Jag vet inte när en bok påverkade mig såhär mycket senast. Det måste vara ett gott betyg.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
