Bokblomma

Etikett: Tunnis

5 hyllvärmare som aldrig tycks bli lästa

Jag har lyckats samla på mig rätt många så kallade hyllvärmare genom åren. Alla böcker jag har i min hylla och i min läsplatta är naturligtvis böcker som jag har önskat mig eller köpt för att jag har velat ha dem och läsa dem, men sedan är det som det är med livet: det kommer annat emellan och åren går. Idag tänkte jag titta närmare på fem hyllvärmare som har funnits hemma ”ett tag”. Tack vare bloggen kan jag till och med skaffa mig en hyfsad bild av hur länge de har funnits här utan att bli öppnade. Eventuellt har jag en del böcker som är ännu äldre, men, ja, det lämnar jag därhän.

Strändernas svall av nobelpristagaren och akademiledamoten Eyvind Johnson känns ju som en klassiker man vill ha läst här i livet. 2010 kom den upp som förslag i jobbets bokcirkel, som jag precis hade joinat. Jag tog mig raskt till biblioteket och lånade ett exemplar som har stått här hemma sedan dess. Jag vet inte varför jag inte har läst ut den. Möjligen är den lite för tjock för att locka mig.

Hon älskade av Helena Henschen är ett annat långlån som kom hem till mig efter en bokklubbsträff på jobbet. Jag tror att den lånades hem 2011. Att jag inte har tagit mig för att läsa beror nog t.ex. på att jag inte vet vad den handlar om eftersom omslaget har försvunnit och jag har glömt vad någon någonsin har sagt till mig om den här boken. Jag kan inte påstå att en såhär anonym bok är speciellt säljande. Jag har helt enkelt norpat andra böcker när jag har tagit något nytt att läsa ur hyllan.

Yarden är en bok som jag verkligen, verkligen vill läsa. Det är en bok som beskrivs som en modern arbetarlitteratur och det är till på köpet en riktigt kort roman. Jag älskar ju täta och korta berättelser och tackar inte nej till böcker som behandlar ämnen i stil med klass och samhällsfrågor. Jag är helt övertygad om att den här boken kommer att bli en riktig läsupplevelse. Det är lite av en gåta att jag inte har läst den ännu. Hos mig har den funnits sedan 2012, när jag köpte den som en liten bonus när jag beställde kurslitteratur. Kanske är det den murriga och lite småtråkiga hemsidan som har avskräckt mig från att läsa…

Middlesex är jag inte riktigt hundra på varför jag har skaffat mig. Förmodligen har jag läst om den i någon tidning eller hört det pratas om den i Babel eller något. Jag har haft den hemma sedan 2011 för då föreslog jag att vi skulle läsa den i jobbets bokklubb (ingen ville det, antar jag, för den är ju fortfarande outläst). Att jag har valt bort den de senaste 4 åren beror förmodligen främst på att den är så rackarns tjock. Jag har, som trogna läsare säkert vet, lite svårt för tegelstenar i allmänhet. Jag tycker nästan bara att Joyce Carol Oates kommer undan med att skriva långt.

Lasermannen blev väl en snackis när den var ny, kan jag tänka mig. Den beskrivs som en viktig reportagebok för att förstå 90-talet. Hos mig har den funnits sedan 2011, men redan i slutet av 2010 listade jag den bland många böcker som jag hoppades läsa under 2011. Håhå, jaja… Jag antar att den har känts lite för seriös och tung för att locka mig.

Ja, det var 5 hyllvärmare, det. Får se när de blir utlästa. 🙂 Är det rent av någon du kan rekommendera särskilt? Eller avråda från..?

2015-11-08
Hunden

Kerstin Ekmans Hunden handlar om, just precis, en hund. En liten hundvalp kommer bort och får klara sig bäst han kan bland den hunger och de fasor som livet i det vilda innebär.

Det är en bok som är så kort att den närmar sig novellformen. Ursprungligen har den getts ut i en illustrerad utgåva, men själv lyssnade jag på ljudboksversionen, som är fint uppläst av Helena Brodin.

Ekman är skicklig på att måla upp miljöerna. Det här är inte den första boken där vilda, norrländska skogar får bilda en mörk fond. I boken skriver hon också skickligt från hundens synvinkel. Jag vet inte vad det innebär att vara en hund, men Ekman skriver så övertygande att jag köper det rakt av. Det är som att få tassa omkring som en hund på fjället för en stund.

Det är en riktigt fin liten berättelse och den är väldigt gripande, på sitt sätt. Det är ingen lätt tillvaro hunden har hamnat i. Jag önskar dock att jag hade läst den illustrerade versionen. Jag tror att det hade förhöjt berättelsen att få lite bilder till den.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa en kort, välskriven liten berättelse berättad från en hunds synvinkel.

Betyg: 3 sorkar av 5.

Om Hunden och Kerstin Ekman

Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).

Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 1986 (första utgåvan med illustrationer av Henrik Krogh, Bonniers), 2006 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 110 (ca 3 h lyssning).
Andras röster: Bodil Zalesky, Bokhyllan, Boktoka, Booksessed.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Var börjar en berättelse? Under en granrot kanske. Ja, under en granrot. Där låg en liten grå en. Han låg hopkrupen med nosen under svansen. En hund. Men det visste han inte. Han kunde inte minnas. Det var bara ett stort hål inuti honom, ett gnag, en hunger efter värmen och efter det starka ljumma som fyllde munnen och efter tikens bett i nackskinnet och slicken i mungipan när hon kom utifrån med främmande lukter i pälsen. Hur hade han kommit att hamna under granen? Det mindes han inte och inte hade han kunnat berätta. Men Kerstin Ekman har berättat hans historia: enkel, stark och fängslande i varje rad.”

2015-11-02
Les gens du Balto

När Les gens du Balto, eller Sista beställningen på Balto, som den heter på svenska, tar sin början ligger den osympatiske barägaren Joël i sitt eget blod, mördad i sin bar i en fattig parisisk förort. I de följande kapitlen berättar barens stammisar om sina förehavande under mordkvällen. Från de olika perspektiven, och via en del lögner, målas det upp vad som egentligen hände. Som vanligt är det berättat med Guènes humor och dialogen innehåller rejält med slang och talspråk, som hjälper till att måla upp de här människorna. Det är sparsmakat med personbeskrivningar, men hon lyckas ändå porträttera dem väldigt tydligt genom dialogen. Det tycker jag är fint!

Sedan kan jag ju erkänna att min franska är begränsad, så mycket nyanser i språket och säkert ett och annat ur själva berättelsen, har förmodligen gått över huvudet. Jag tycker ändå att det var en trevlig läsning. Jag har läst flera av Guènes tidigare romaner och tycker verkligen om hennes humor och jag gillar att hon väljer att skriva utifrån människor som lever lite i marginalen.

Boken finns utgiven på svenska av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Bookbirds och SvD.

2015-03-16
Lilla smycket

När jag läser Lilla smycket av 2014 års Nobelpristagare, Patrick Modiano, kommer jag att tänka på en annan nobelpristagare: novellisten Alice Munro. Det är något speciellt med formatet. Lilla smycket är ingen novell, men med sina 125 sidor är det en imponerande kort och tight berättelse och precis som Munro tillåter sig tvära kast och trots sidantalet tillåter sig noga utvalda utsvävningar i beskrivningarna, så gör Modiano det också. Sådant tilltalar mig. Jag vet inget bättre än kärnfulla, korta texter där hela världar och känslostormar utspelar sig mellan raderna. Vad som verkligen skiljer en bra författare från en helt enastående författare är förmågan att formulera sig med få, noga utvalda ord.

Lilla smycket handlar om Thérèse, en ung kvinna som en gång kallades för just Lilla smycket. Namnet var ett slags artistnamn som mamman klistrade på henne. Nu har mamman varit försvunnen i många år. Det sägs att hon flyttade till Marocko och sedan länge har Thérèse trott att mamman är död. Nu ser Thérèse sin mamma i tunnelbanan och följer efter henne ut till förorten. I flera kvällar gör hon samma sak. De byter inte ett ord, men mötet väcker minnen och känslor, som Thérèse inte kan skaka av sig. Varför övergav mamman henne när hon var barn? Vem ägde egentligen våningen de bodde i den sista tiden? Hon har många frågor utan svar.

Samtidigt börjar hon arbeta som barnflicka och börjar passa ett barn som verkar vara i ungefär samma situation som hon själv som liten: ensam, bortglömd, med föräldrar som sysslar med något högst oklart och verkar vara på väg någon annanstans.

Läsaren får följa Thérèse när hon vandrar omkring i Paris och bland sina minnen. Ensamheten är påtaglig: det att sakna en fast punkt och att ett helt liv ha varit utlämnad till främlingars godtyckliga omsorger. Nu är hon på väg ut i vuxenvärlden och att göra sig fri från det förflutna, som hon nu konfronteras med och måste ta itu med.

Det är som sagt en tunn liten bok, men berättelsen känns ändå väl sammansatt med en bra avvägning mellan vilka personer och händelser som får utrymme och vad som får läsas lite mellan raderna. Jag tycker att den är förtrollande. Jag älskar Modianos Parisskildring och det enkla, rena språket och jag berörs verkligen av berättelsen om Thérèse. Det här hade kunnat vara en 500 sidors utläggning om en rörig uppväxt, men Modiano har kokat ner allt väsentligt till ett underbart litet koncentrat. En njutning att läsa!

Några andra som skrivit om Lilla smycket är SvD, Jag och mina böcker och Booksessed. Du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

2014-12-29
Slutspekulerat

Så har Svenska Akademien meddelat vem som blir årets Nobelpristagare i litteratur. Årets pristagare är, som ni säkert redan vet, Patrick Modiano. Det är en författare som jag aldrig har hört talas om förut. Ska bli kul att läsa! Han verkar bl.a. ha skrivit några kortromaner och jag älskar verkligen tighta, korta berättelser.

Jag är glad att tillkännagivandet var idag och inte exempelvis nästa vecka, eftersom jag troligast inte hade haft möjlighet att se livesändningen annars. Idag kunde jag ta en paus i mitt arbete och kolla. Jag har aldrig läst en Nobelpristagare i förväg, men ändå rycks jag alltid med av spänningen och tycker det är sjukt kul att se tillkännagivandet utanför Börssalen!

2014-10-09
Ensam

Det här är en pinsam sak att avslöja kanske, men jag lyssnade igenom den här ljudboken två gånger och kände ändå inte riktigt att jag hängde med. Det är inte alla som fastnar för ljudböcker och jag kan förstå varför. Jag lyssnar främst när jag springer eller när jag städar och då blir det lite som det blir. Kanske springer jag nära en väg och tappar en del av berättelsen för att trafikbuller överröstar. Kanske börjar jag spola i kranar eller skramla med något när jag städar och så har jag tappat bort mig igen. Normalt sett ser jag det inte som ett problem och jag är helt enkelt lite beredd på att en ljudbok inte ger en lika ”komplett” berättelse som motsvarande pappersbok… Sådana här klassiker, som Strindbergs kortroman Ensam, är dock böcker som kräver full uppmärksamhet. Det var med andra ord ett olyckligt ljudboksval.

Berättelsen finns inläst som ljudbok, men ingår annars i en novellsamling med samma titel. Ensam anses vara självbiografisk och skrevs av Strindberg när hans äktenskap med Harriet Bosse var på väg att haverera. Bokens huvudperson är dock inte i skilsmässa, utan upplever ensamheten som nybliven änkling. Nu har han också återvänt till Stockholm, som är en stad i förändring. Hans vänner har glidit ifrån honom och han försjunker i ensamhet. Eller väljer, kanske man ska säga. Han är ensam, men som sällskap har han litteraturen, skrivandet och de berättelser han fantiserar ihop om det han ser runt omkring.

Jag hade som sagt svårt att hänga med i berättelsen, trots att den är så kort och allt. Det finns riktigt tänkvärda tankegångar och betraktelser i boken, men jag hade svårt att hålla fokus när jag lyssnade. Sedan är jag heller inte någon direkt Strindbergkännare och har heller inte läst speciellt många av hans verk. Jag tror att jag hade fått ut mer av boken om jag hade haft lite mer kunskap om hans person och hans författarskap. Men, även om det här inte är en bok som gjort ett stort avtryck, så har den väckt min nyfikenhet och lust att läsa mer av samma författare. Faktiskt överväger jag att läsa om boken i pappersform…

Du kan hittade den hos t.ex. Bokus eller Adlibris.

2014-09-21
Älskaren

Älskaren handlar om en ung kvinna som växer upp i den franska kolonin ”Indokina” (nuvarande Vietnam, har jag googlat mig till) med sin fattiga mor och sina bröder. Hon träffar tidigt en välbärgad kines, som hon börjar träffa trots att hennes familj inte precis gillar det. Pengar och sex är lite av ett tema för boken, som för övrigt anses vara baserad på Duras egna upplevelser.

Jag tyckte det var lite svårt att komma in i berättelsen, men när jag väl gjorde det så tyckte jag verkligen om den. Det är något med miljöerna, livet i kolonierna och, framför allt, berättelsen om bokens huvudperson, hennes mor med sina misslyckade affärer, yngsta brodern som går bort och den äldsta som stjäl pengar för att ha råd med opium, som är väldigt fascinerande. Det är så exotiskt och annorlunda. Läsvärd klassiker!

Några andra som skrivit om den är Bokstugan och TinaO. Du hittar den hos t.ex. Adlibris och Bokus.

2014-01-24
Jag ringer mina bröder

Amor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att bli misstänkliggjorda bara genom att vara.

Khemiris kexstora mästerverk är sprungen ur en artikel som skrevs för DN i samband med bombattentaten i Stockholm 2010. Den fick också lite extra uppmärksamhet tre år senare, när Khemiri kritiserade Reva-projektet: projektet som syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa och bland annat gick ut på att polisen sökte upp ”misstänkta” personer i tunnelbanan. Khemiris kritiska artikel, med rubriken ”Bästa Beatrice Ask”, fick en enorm spridning i sociala medier och många hyllade hans rakryggade kritik.

För egen del har jag haft en lång kärlek till Khemiris texter, inte minst är jag förtjust i hans språk. Khemiris texter är lekfulla och bångstyriga. I bok efter bok visar han upp strålande exempel på att text inte behöver vara grammatiskt korrekta staplade ord. Ibland är det själva språket som utgör berättelsen. Det blir extra tydligt i Jag ringer mina bröder, där nästan hela boken består av dialog och tankar som kastas hit och dit, utan att den någonsin känns fragmentarisk eller något känns lösryckt. Med precision lyckas Khemiri lägga varje ord rätt så att karaktärer och händelseförlopp finns glasklart för ögonen. För mig är det här det bästa sättet att verkligen gripas av en berättelse. När författare vågar skriva, utan att skriva ut så är det som att det jag läser händer mig. Jag kan för en stund höra och känna Amors tankar.

Men Khemiri är inte bara en ordkonstnär. Han är också en viktig röst i de här frågorna. När jag såg hans inslag i vårens säsong av SVT:s litteraturprogram, Babel, där han i stort sett varje avsnitt riktade fokus, från det som skulle vara lite lättsamt prat om att jobba med skrivande, till brännande frågor om klass, rasism, fattigdom, konsumtion och tillståndet i världen, så blev jag verkligen imponerad. Hur vågade han i avsnitt efter avsnitt kritisera PR-människor, göra sig lustig över fåniga lokalreportage och hur kunde han komma undan med att prata om Palestinafrågan i inslag i ett program om litteratur? För att han kan, antar jag! Khemiri skyggar inte. Han skriver, han gör sig synlig i sociala medier och i TV och han utnyttjar verkligen den möjlighet han har att göra sig hörd. Jag tycker att Khemiri är fantastisk och beundransvärd, inte bara som en av de mest stilsäkra författare jag känner till, utan också som en författare som kan peka på viktiga frågor. Tack Khemiri, för att du har skrivit denna bok. Snälla, skriv mer!

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa ett kexstort litet mästerverk om rasism och alla som, liksom jag, njuter av texter där varje ord är noga avvägt och sitter perfekt i sammanhanget.

Betyg: 5 borrmaskiner av 5.

Om Jag ringer mina bröder och Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som debuterade 2003 med romanen Ett öga rött. Boken väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som används i den. För sin debutroman belönades Khemiri bl.a. med Borås tidnings debutantpris och har efter det även belönats med en lång rad andra priser, t.ex. Aniarapriset. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.

Utgivningsår: 2012 (Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 125.
Andras röster: Bokhora, GP, Expressen.
Köp t.ex. hos: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”En bil har exploderat i Stockholm. Amor irrar runt i en polisfylld, paranoid stad på jakt efter en reservdel till en borrmaskin. I framfickan har han en telefon, i bakfickan en kniv. Han ska svara när Shavi ringer, han ska sluta stalka Valeria. Framför allt ska han bete sig maximalt normalt.

Under 24 intensiva timmar befinner vi oss i Amors huvud där gränserna mellan brottsling och brottsoffer, kärlek och kemi, paranoia och verklighet, blir allt suddigare.”

2013-12-25