Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander
Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en novellsamling av den amerikanske författaren Nathan Englander. Jag valde att lyssna på ljudboken och av någon obegriplig anledning så innehåller den bara just den novell som delar titel med hela samlingen – de övriga 7 novellerna i samlingen har inte kommit med i ljudboksversionen. Det tycker jag är synd, för novellen gav mersmak!
Novellen utspelar sig under en kväll när två gamla kompisar från collegetiden har en liten återträff tillsammans med sina respektive. Mycket har hänt under åren som har gått – den ena av dem har t.ex. blivit ortodox och nu ska allt vara kosher och kläderna ska vara korrekta. Den andra väninnan lever sekulärt och det är kanske inte så konstigt då att kvällen startar lite stelt och trevande.
Fast sedan ballar det ur! Det här är en knäpp och annorlunda novell tycker jag. Oberäknelig. Det är verkligen synd att de övriga 7 novellerna måste letas upp i en pappersbok någonstans..!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en överraskande novell om när en ortodox judinna och en kvinna som lever sekulärt har en återträff.
Betyg: 4 mystiska paket i tvättkorgen av 5.
Om Nathan Englander och om Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank
Nathan Englander (född 1970) är en amerikansk författare som debuterade 1999 med novellsamlingen For the relief of unbearable urges. Hans andra novellsamling, What we talk about when we talk about Anne Frank (Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank), som kom ut 2012, gick till final för Pulitzerpriset. Nathan Englander har en hemsida, en Facebooksida och twittrar under @NathanEnglander.
Mer om novellsamligen där novellen med samma namn hittas:
Originalets titel: What we talk about when we talk about Anne Frank (amerikanska).
Utgivningsår: 2012 (första amerikanska utgåvan, Knopf), 2013 (första svenska utgåvan, Brombergs).
Översättare: Nille Lindgren.
Uppläsare: Harald Leander.
Antal sidor: 249.
ISBN: 9789170368509.
Förlagets beskrivning
”Nathan Englander ställer sig i en judisk berättartradition med stora föregångare som Nobelpristagaren I.B Singer. Precis som Singer lyckas han träffa den där precisa punkten mellan melankoli och det bubblande skrattet. Och det vi skrattar åt mest av allt, är förstås oss själva.
Två judiska väninnor från college träffas en kväll efter att inte ha setts på många år. Den ena bor i Israel och lever ett ortodoxt religöst liv med allt vad det innebär, från peruk och korrekt klädsel och en make med hatt och skägg, medan den andra lever ett sekulariserat liv i USA.
När dom först träffas känns allt fel, men under den långa kvällen händer saker som ingen av dem kunnat förutse. Peruken hamnar på sniskan,hatten åker av och den stora längtan efter värme och gemenskap tar över.
Berättelsen är tagen ur bokens titelnovell och är en av åtta noveller som tar läsaren med på en resa mellan skratt och gråt. Nathan Englanders historier berör med sin styrka och medmänsklighet. Han ser de stora svårigheterna i den lilla människans liv och återger det med känslighet och skärpa.”
Fiona är domare och när hennes man berättar att han har en älskarinna och att han vill ha ett öppet förhållande så begraver hon sig själv i arbete. Hon har familjerätt som specialitet och måste hitta lösningar i komplicerade vårdnadstvister och andra dilemman. McEwan passar på att ta upp flera tänkvärda exempel där religion spelar en roll och där barn på olika sätt tvingas in i sina föräldrars tro.
Framför allt hamnar Fiona i ett svårt fall när hon måste ta ställning till om en svårt sjuk pojke med leukemi ska påtvingas blodtransfusioner. Hans föräldrar är Jehovas vittnen och pojken, som bara har veckor kvar till sin myndighetsdag, motsätter sig att ta emot blod. Hon bestämmer sig för att besöka pojken på sjukhuset för att försöka göra sig en bild av om han förstår vad som väntar honom.
Domaren är en långsam och välskriven bok är McEwan, som vanligt får man nästan säga, väcker tankar om aktuella frågor. Han har ju tidigare skrivit om t.ex. klimatfrågan (i romanen Hetta), men här är det barn, etiska frågor och religion som står i fokus. I bakgrunden utspelar sig också Fionas och hennes makes livskris.
Jag gillade den här boken. Jag vet inte mycket om juridik och rättegångar, men det var spännande att få följa Fiona i hennes arbete, faktiskt. McEwan är väldigt duktig på att berätta på ett lärorikt sätt om människor och deras yrken. Att det här är en karriärkvinna som är i huvudrollen blir jag faktiskt lite extra glad av. Det är också en väldigt tänkvärd bok, som sagt, och jag tycker om att den är så koncentrerad. Jag upplevde boken som väldigt kort, faktiskt. Jag blev förvånad när jag såg att pappersboken är på dryga 250 sidor för det här känns mer som en kortroman i och med att boken inte innehåller så många sidospår och andra utsvävningar. Sådant gillar jag!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort och koncentrerad roman som väcker många moraliska frågor och tankar kring barn och tro.
Betyg: 3+ flyglar av 5.
Domaren av Ian McEwan
Om Ian McEwan och Domaren
Ian McEwan (född 1948) är en brittisk författare. Han debuterade 1975 med novellsamlingen First love, last rite. Sedan dess har han skrivit ett stort antal böcker och kommit att bli en av Storbritanniens mest uppskattade författare. 2008 placerade tidningen The Times honom på deras lista över ”de 50 största brittiska författarna sedan 1945”. Hans senaste roman i svensk översättning är Domaren, som kom 2015. Ian McEwan har en hemsida och en fansida på Facebook.
Originalets titel: The children act (engelska).
Översättare: Niclas Hval.
Uppläsare: Kristina Adolphson.
Utgivningsår: 2014 (första brittiska utgåvan, Random house), 2015 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Brombergs).
Antal sidor: 257 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 9789173376594, 9789173377652.
Andras röster: Bokboxen, Dagensbok.com, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Fiona Maye är hovrättsdomare specialiserad på familjerättsfrågor och dömer i fall där man måste prioritera mellan barns välfärd och religiösa fri- och rättigheter. Hennes professionella framgångar förmörkas dock av att hennes barnlösa äktenskap håller på att gå i kras.
Fionas man har bett henne att överväga ett öppet äktenskap och har efter flera uppslitande bråk flyttat ut ur deras hem. Fiona flyr in i sitt arbete och fördjupar sig i ett svårt fall där ett sjukhus vill ha hennes tillstånd att genomföra en livsavgörande blodtransfusion som en ung man vägrar eftersom han är ett Jehovas vittne. Mötet med ynglingen utlöser en händelsekedja där Fiona tvingas välja mellan liv och död och samtidigt fundera kring sina egna prioriteringar i livet.
Domaren är en lika underhållande som välskriven roman där Ian McEwan lyckas koka ner moraliska frågor till en riktigt spännande och fartfylld berättelse.”
Kristin Lavransdotter är en klassiker av den nobelprisbelönade författaren Sigrid Undset. Boken gavs ursprungligen ut i tre volymer (Brudkronan, Husfrun,Korset), men ges ofta ut i en samlingsvolym nu för tiden. Det är ingen tunn samling kan man ju säga. För mig har det här varit en bok som jag har läst ur lite nu och då sedan tidigt i höstas.
I boken får läsaren följa Kristin Lavransdotter genom livet. Hon växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge. Hennes föräldrar hittar henne en lämplig make, men hjärtat väljer en annan väg och till slut får hon sin Erlend, med vilken hon kommer att få en hel skara små söner. Åren går och Erlend hamnar i politiskt trubbel. Kärleken har sina toppar och dalar, sönerna växer upp och runt omkring sker också ett och annat som skakar om bygden.
Jag hade svårt att komma in i Kristin Lavransdotter. Det grep liksom inte riktigt tag, men när jag hade levt med berättelsen tillräckligt länge så var det någonting som lossnade och plötsligt blev jag helt fast. Det är verkligen en fantastiskt fin bok om moderskap och kärlek, och om livet på 1300-talet såklart. Jag har lärt mig massor om 1300-talets Norge. En del saker griper tag på ett alldeles särskilt sätt. Allting var ju så primitivt. När en av sönerna får problem med ögonen så finns det egentligen inte mycket annat att göra än att t.ex. be till Gud. Maktlösheten! Det är svårt att inte känna med Kristin Lavransdotter i hennes våndor över maken, med sitt sug efter makt, och över sönerna och hur det ska gå för dem i livet.
Jag är glad att jag tog mig igenom Kristin Lavransdotter. Det är en läsvärd klassiker och den är som sagt skriven av en nobelpristagare, som dessutom är kvinna. Sådana böcker växer inte på träd!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en nobelprisbelönad klassiker om liv och moderskap i 1300-talets Norge.
Betyg: 3+ fjordar av 5.
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Om Sigrid Undset och Kristin Lavransdotter
Sigrid Undset (1882-1949) är en norsk författare som belönades med Nobelpriset i litteratur 1928. Hon är kanske mest känd för sina historiska romaner om Kristin Lavransdotter. Undset var en stor nazistmotståndare och levde därför i USA under Andra världskriget eftersom det då inte längre var säkert för henne att leva i Norge.
Originalets titel: Kristin Lavransdatter (Kransen, Husfrue, Korset) (norska).
Översättare: Teresia Eurén.
Utgivningsår: Brudkronan: 1920 (första norska utgåvan), 1921 (första svenska utgåvan, Norstedts); Husfrun: 1921 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Korset: 1922 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Den här samlingsvolymen: 2014 (Norstedts).
Innehåll: Brudkronan, Husfrun, Korset.
Antal sidor: ca 863.
ISBN: 978-91-1-305888-7.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Vid arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson. De hade dittills bott på hans gård Skog i Follo nära Oslo, men nu flyttade de till Jörundgård överst på Silsvallarna.”
Sigrid Undsets (1882-1949) far var arkeolog, vilket medförde att hon redan från unga år hade ett starkt intresse för medeltiden, något som skulle komma att prägla hennes författarskap. Undset fick nobelpriset 1928, mycket tack vare Kristin Lavransdotter.
Kristin Lavransdotter som består av de tre delarna Brudkronan (1920), Husfrun (1921) och Korset (1922) är en av världslitteraturens största kärleksromaner. Den kärlekshistoria som Kristin upplever tillsammans med sin Erlend Nikulausson i 1300-talets Norge är ingen romantisk världsfrånvänd kärlek utan en berättelse om den jordiska kärleken sådan den kan gestalta sig från den första skira förälskelsen till äktenskapets vardag med arbete och möda, nöd och lust, allt utspelat under en tid som i mycket liknar vår egen.”
Skraplotter är den avslutande delen i Vargskinnettrilogin, där Kerstin Ekman skildrar livet för några människor med kopplingar till den jämtländska byn Svartvattnet. Den första boken i trilogin, Guds barmhärtighet, kretsade kring Hillevi, som flyttar till Svartvattnet för att jobba som barnmorska. I del två, Sista rompan, är Hillevis dotter, Myrten, en av huvudpersonerna. Myrten, som blev gravid som ogift, födde i hemlighet en dotter, Ingefrid, som hon tvingades att lämna bort. Nu har Myrten gått bort och Ingefrid ärver pengar, värdepapper, skog. Hennes instinktiva känsla är att allt ska skänkas bort till kyrkan som hon arbetar åt, men hon åker faktiskt till Svartvattnet, trots allt. Ingefrid har aldrig lärt känna sin biologiska mor, men nu börjar hon söka sin egen historia.
Skraplotter är en fin avslutning, där Ekman knyter ihop alla trådar. Hon har ett skickligt sätt att skildra människor och deras egenheter och lyckas alltid väva in intressant historia. Med den avslutande delen i trilogin har hon närmat sig nutid och en del väldigt nutida och aktuella frågor dyker upp. Till exempel fladdrar vargfrågan förbi och en av många cirklar sluts när självaste vargskinnet, från den första boken i serien, dyker upp i samband med detta.
Jag tycker att Skraplotter är en fin och värdig avslutning på en intressant trilogi om livet i Sverige under 1900-talet och livet för några kvinnor, som alla brottas med sin tids uppfattningar och svårigheter.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en prisbelönt och intressant bok om att söka sina rötter och alla som vill läsa en värdig avslutning av Ekmans trilogi om hur samhället i Sverige har utvecklats under 1900-talet.
Betyg: 3 lamm av 5.
Om Skraplotter och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2003 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 391 sidor (ca 16 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Sista rompan.
Andras röster: Alba, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Snön har redan kommit till Svartvattnet i västra Jämtland. Prästen Ingefrid Mingus från Stockholm kliver ur bilen, ut i det vita och kalla. Det är hennes allra första besök i byn och hon har kommit eftersom hennes biologiska mor, Myrten, precis har dött och testamenterat sina tillgångar till Ingefrid. Hon träffade aldrig sin mor och adoptivföräldrarna hade alltid sagt att hon var en fattig kvinna men det visar sig nu inte stämma. Tvärtom. Hon var välbärgad och arvet är stort.Genom brev, dagböcker och foton lär Ingefred sig allt mer om sin biologiska släkts dramatiska historia. Hon ser på bilderna att Myrten var en vacker kvinna men vem hon egentligen var längst innerst inne är det ingen som kan berätta. Myrtens fostersyster, Risten, som trodde att de båda hade delat allt i lust och nöd visste inte ens om att hon hade fött en dotter.Och vem var fadern? Ingefred vet inte att han är i livet och att han finns i hennes omedelbara närhet. Men kommerhan någonsin att ge sig till känna?”
Flickan med de röda skorna är Maria Housdens egen berättelse om när hennes 2-åriga dotter, Hannah, drabbades av cancer. I korta kapitel berättar hon om den omtumlande tiden. Det är naturligtvis en gripande berättelse och som alltid när det gäller personliga berättelser av det här slaget så är det svårt att recensera den. Här är det ju själva berättelsen i sig, livsödet, som är det centrala och inte de litterära kvalitéerna.
Jag tycker hur som helst att det är en fin bok och författaren har gjort en bra avvägning mellan vad som ska tas med, tycker jag. Det är säkert inte det lättaste att avgränsa sig, men hon har valt scener som berättar mycket om hur hela familjen påverkas av cancern och hon delar också med sig med en hel del detaljer, ibland kanske fåniga sådana, i sammanhanget, som ger en viss känsla för den bottenlösa sorg och den absurda situation det är att förlora sitt barn. T.ex. berättar hon om att hon inte vågar gå och kissa i rädsla för att missa det ögonblick när Hannah är på väg att lämna dem.
Vad jag, som icke-troende, kanske hade önskat är väl egentligen lite mer fördjupning kring människorna och relationerna, snarare än all andlighet som författaren har valt att ta med. Men det säger kanske mer om mig än om boken, i och för sig.
Pi Patel växer upp i indiska Pondicherry. Föräldrarna driver en djurpark och han får tidigt lära sig att ha respekt för parkens vilda djur. Vad han också tidigt intresserar sig för är tro och religion och han nöjer sig inte med en enda religion. Han lyckas faktiskt ansluta sig till såväl kristendomen som islam och hinduismen. Tron kommer att följa honom genom boken som en styrka att hålla fast vid.
När det politiska läget blir komplicerat känner sig familjen tvungen att flytta till Kanada. En del djur säljs eller byts bort och andra ska få följa med dem över Stilla havet till deras nya land. De installerar sig på ett fartyg och ger sig iväg. Mitt i Stilla havet förliser dock fartyget och Pi hamnar som enda överlevande människa i en livbåt. Han är dock inte ensam. Som sällskap har han en skadad zebra, en orangutang, en hyena och den imponerande och skräckinjagande tigern Richard Parker.
En svår och tuff tid väntar för Pi. Hunger, törst och den direkta livsfaran, som tigern utgör, är svåra prövningar.
Boken tolkades för några år sedan i en mäktig filmatisering, regisserad av Ang Lee. Eftersom jag har sett filmatiseringen så har jag inte varit så sugen på att läsa boken och den har därför blivit liggande outläst fram till nu. Jag tycker om att se filmatiseringar av böcker som jag har läst, men det omvända, att läsa böcker där jag redan har sett filmatiseringen, är sällan lika givande, tycker jag. Till den här gången visste jag ju exakt vad som skulle hända, inklusive den lilla twisten på slutet, som jag inte tänker spoila här. Jag trodde därför inte att boken skulle vara så läsvärd, men jag hade verkligen fel. Jag tycker jättemycket om Berättelsen om Pi! Trots att den till största delen utspelar sig i en och samma livbåt så blir det inte enformigt eller tråkigt. Det är fint skrivet, tänkvärt och gripande. Det är omöjligt att inte tycka om Pi och att fascineras av den här berättelsen. Berättelsen om Pi är lite av en modern klassiker. Välförtjänt!
Jag har försökt läsa den här i mina bokcirklar (båda två faktiskt), men ingen har nappat på idén. Det är synd! Det här är en bok som är väldigt diskussionsvänlig och väcker många frågor om sanning och fantasi, livet och döden.
Jag är inte precis först med att läsa Da Vinci-koden, Dan Browns bestseller från 2004, men jag såg faktiskt filmatiseringen när den var bioaktuell, så berättelsen har inte gått mig förbi (dock minns jag inte mycket från filmen, kan jag erkänna). För den som kanske var för ung för att läsa boken när den var aktuell och verkligen blev en kioskvältare, så handlar den alltså om Robert Langdon, som är expert på symboler. När han är i Paris för ett föredrag dras han hastigt och lustigt in i ett mordfall. En av de anställda på Louvren, själv symbolkunnig, har hittats död och omgiven av symboler som Langdon tror att han har tillkallats för att tolka. Egentligen är han dock själv misstänkt för dådet. Mordet på mannen på Louvren leder vidare till spår som pekar mot ett hemligt sällskap, väl dolda hemligheter och kristen symbolik.
Det är en riktigt spännande och lättläst bok och det är en fascinerande symboljakt som författare leder in läsaren på. Ibland blir det lite väl sökt. Författaren är så ivrig att få berätta om symboler, koder och hur tecken kan tolkas att det blir som små föreläsningar. När boken tar oväntade vändningar så lider boken av samma sak: ställs något på ända tröskar författaren igenom hela händelseförloppet igen och skriver ut i klartext vad som egentligen hände. Absolut ingenting lämnas åt läsaren. Det gör dock inte så mycket. Jag gillade verkligen Da Vinci-koden. Efter en ganska seg höst med för mycket jobb och därtill böcker som med få undantag har känts inspirerande att läsa, så har jag känt mig mycket nöjd över att läsa något som inte bjuder något motstånd alls. Man bara läser och läser. Varje kapitel är lite sådär lagom kort och avslutas med en cliffhanger, så många att det nästan blir parodiskt och som ganska ofta kommer att spinna vidare till något väldigt förutsägbart, men ibland faktiskt är enbart spännande.
Jag har förstått att det finns ett antal böcker om Robert Langdon och att böckerna är till förväxling lika. Med det sagt så kan jag väl säga att jag inte är omedelbart såld på idén att läsa fler av Browns böcker för tillfället, men det känns kul att till slut ha läst den här boken som verkligen alla har läst!
Av Paulo Coelho har jag tidigare läst Alkemisten, som jag tyckte mycket om, men jag har också förstått att han är en riktig lågstatusförfattare, som bokbloggare i allmänhet sällan skulle skylta med att de läser. Bland den kritik som brukar lyftas är att han skriver läsaren på näsan med sina alldeles för övertydliga filosofiska resonemang och tjatig sensmoral. Valkyriorna är en verklighetsbaserad bok som utspelar sig under tiden efter att Paulo Coelho slog igenom med sin stora bestseller, och här förstår man kanske varför Coelho skriver sina böcker som han gör och varifrån intresset för de här frågorna kommer.
Boken utspelar sig under en dryg månads resa i Mojaveöknen, dit Paulo och hans fru, Chris, reser för att Paulo tror sig kunna komma i kontakt med änglar om han tar sig dit. Jag har inte funderat så mycket på vem Coelho är, men man förstår ganska snabbt om man läser hans romaner att han är troende och att tro är en stor del av hans liv. I Valkyriorna framkommer också att Coelho är en ”magiker”, som är intresserad av magiska ritualer och läror, och i Mojaveöknen har hans magimentor gett honom en kontakt som kanske kan lära Paulo att komma i kontakt med änglar. Chris delar inte sin mans intresse, men framstår inte i boken som en person med många egna åsikter. Hon finner sig helt enkelt i att vara i öknen med sin karl, som vill vara med på olika ritualer i sektliknande grupper.
Jag vet inte alls vad boken ska ge läsaren. Jag intresserar mig inte alls för sådan här ”magi” och fascineras inte av Coelhos sökande efter änglar, så för mig är enda behållningen att jag nu har lärt mig något mer om Coelho och hans tro. Dessutom tycker jag att boken är märklig på så sätt att den handlar en hel del om Chris och hennes oförståelse för mannens magiintresse och hur hon sedan trots allt gläntar på dörren till det här änglasökandet. Att Coelho har skrivit en bok där han berättar om sin fru ur sin frus synvinkel blir konstigt och förstärker bara ännu mer hur mycket hon verkar vilja göra för sin man och hur lite hon har en egen vilja. Här har hon alltså låtit Coelho skrivit en bok med sin tolkning av hennes upplevelse i Mojaveöknen?
Mitt himmelska kramdjur är inte helt olik Mitt liv som pingvin, som jag lyssnade på rätt nyligt. I båda böckerna föser Katarina Mazetti ihop ett gäng människor i ett, för dem, nytt sammanhang och låter dem lära känna varandra och sig själva. Mitt himmelska kramdjur utspelar sig på en kursgård dit ett antal kursdeltagare har sökt sig för att utforska religion och existensiella frågor. En av deltagarna är Wera, som egentligen är journalist och som har sökt sig dit för att få stoff till en artikelserie som hon vill skriva på. Under bokens gång visar det sig att det inte bara är Wera som döljer något om sig själv.
Boken är skriven i Mazettis säregna, vardagshumoristiska stil, men är kanske inte fullt lika skojig som somliga av hennes andra böcker. Mycket i boken består av olika tal som kursdeltagarna håller och de är rätt fyllda av olika betraktelser kring tro och religion. Jag vet inte exakt vad Mazetti vill med detta, men det känns lite propagerande och för mig blir det lite tjatigt. Det är inte religionsfrågorna som intresserar mig med boken utan snarare den stundvis underhållande och också intressanta berättelsen om kursdeltagarna och vad de bär på. Boken är också riktigt bra uppläst av Vanja Rosenberg och Vanja Blomkvist och den har behagligt korta kapitel, vilket jag tycker är en fördel när man lyssnar på en bok istället för att läsa.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
