Björnstad är en litet samhälle där det mesta kretsar kring hockeyn. Hockeykillarna i A-laget är som upphöjda gudar och på den småsjaskiga puben samlas folk från alla samhällsskikt och vars enda gemensamma nämnare är intresset för hockeyn. Vilka som spelar och vilka som tränar är angelägenheter som berör alla.
Den största talangen och den mest upphöjda av alla spelare är Kevin, lagets stora stjärna som förväntas ta laget till final och till seger. I laget finns också vännen som Kevin försvarar i vått och torrt: Benji. Benji är kanske den starkaste spelaren, och kanske just därför även den mest mest nonchalanta, som emellanåt tar droger utan att det går ut över spelandet. Det nyaste tillskottet i laget är Amat – den enda i laget som kommer från Sänkan – stadsdelen där hyreshusen står tätt och lyxvillorna lyser med sin frånvaro. Amat har en helt annan bakgrund än de andra spelarna, men på planen är det viktigast vad du presterar och Amat har tränat och kämpat sig till sin plats. Sådan är sporten i Backmans bok – enande och förenande. Själv är jag inte det minsta intresserad av sport i allmänhet och kanske hockey i synnerhet. Ändå förstår jag verkligen grejen med sport när jag läser den här boken. Sport ger gemenskap och är någonting som alla kan engagera sig i och där vad du gör väger tyngre än vem du är eller vad du kommer ifrån.
Men Backman gläntar också på dörren och släpper in en del mörker. Vad händer när lagets stjärna plötsligt pekas ut som en våldtäktsman? Och vem tar den 15-åriga flickan, i medierna kallad ”den unga kvinnan”, i försvar när hon till synes frivilligt följde med an A-lagsspelare upp på övervåningen under en lagfest i hans familjs lyxvilla? Och Amat, underdogen, som råkar se delar av förloppet, vad ska han våga ge för vittnesmål när han precis har fått en åtråvärd plats i laget? Vad är ens ett lag utan sina spelare, alla spelare? Och vad är en hockeystad utan sitt lag?
Backman väver in många intressanta lager och berättelser till en fin helhet och trots att boken verkligen tar upp allvarliga ämnen så känns den ändå på något sätt som en feelgoodberättelse. Trots att Backman inte tramsar bort något så lyckas han sätta tonen med ständigt snärtiga och precisa formuleringar som träffar helt rätt och gör att boken faktiskt känns riktigt rolig. Det finns mycket att gilla med den här boken.
En av de saker som jag uppskattar mest är att Backman har hittat på så underbara och komplexa karaktärer att man blir helt pirrig av lycka. Ja, faktiskt. Jag älskar att Backman på ett befriande sätt (ja, det tycker jag!) vågar vara så politiskt korrekt och röra till alla trista förutfattade meningar och stentråkiga könsroller. I Backmans berättelse finns tonårstjejer med ett stort intresse för jakt och Benji, den i laget som har störst ledaregenskaper av alla och som alla har sådan respekt för att det gränsar till rädsla, hänger med i den ”grabbiga” jargongen i omklädningsrummet, men är i hemlighet bög och har precis träffat en kille som han är upp över öronen förälskad i. Jag tycker om att Backmans världar får vara precis såhär komplexa och överraskande som verkligheten faktiskt är om man öppnar ögonen lite.
En annan sak som jag älskar med Björnstad är att den utspelar sig i en småstad. Jag har flera gånger efterlyst positiva skildringar av mindre orter. Det finns ju redan så många berättelser om Stockholm, om förorten och om människor som på ett eller annat sätt vantrivs i eller flyttar från småstaden. Allting framställs inte som rosenskimrande eller enkelt i Björnstad, men det känns ändå överraskande och skönt att det är en bok där det inte ältas så mycket att det skulle vara trist att bo på landet och att folket där skulle vara inskränkta.
Ja, och så tycker jag om, trots allt, att det är en bok om sport. Det är överraskande att jag skriver detta, för jag kan liksom inte se mig själv kolla på hockey, men det känns ändå som att Backman är något på spåren. I en tid när klyftorna ökar allt mer och människor går omkring och är misstänksamma och rädda, inte minst för det som är annorlunda, så behövs det något som kan engagera och ena människor från olika bakgrunder. Det här är knappast en ny tanke, såklart, för just det där är väl att betrakta som en av grundpelarna i idrott, men ändå. I all samhällsdebatt som ändå pågår så tycker jag att det pratas förvånansvärt lite om positiva exempel på gemenskap över gränser, t.ex. sport.
Fast det är ju inte bara sport som behandlas i boken och jag måste säga att våldtäktsfrågan naturligtvis också blir lyft på ett intressant sätt.
Det finns med andra ord mycket att gilla i boken. Jag har i princip ingenting att invända mot den; Jag lägger mig helt platt och konstaterar att det här är briljant på så många plan! Boken är första delen i en tänkt serie och ja, man kan invända att det blir lite väl mycket presentation av olika karaktärer, och ett kanske lite väl hafsigt ”slut”, men jag tänker inte haka upp mig på något av detta. Jag tycker att det här är en mycket läsvärd bok. Den är lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen – allt på samma gång.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen bok om en stad där det mesta kretsar kring hockey och vad som händer när A-lagets stora stjärna blir anklagad för att ha våldtagit en flicka.
Betyg: 5 hängivna supporters av 5.
Om Fredrik Backman och om Björnstad
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
Bara allt. Den betyder bara allt.
Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.
Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.
Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.
Fredrik Backman debuterade 2012 med En man som heter Ove. Björnstad är hans fjärde roman.”
Charlie har precis börjat på high school och när han lär känna de två sistaårseleverna Sam och Patrick så börjar också hans förvandling. Från att ha varit en ”wallflower”, ”en blomma på väggen”, någon som bara tittar på, så börjar han nu delta och ta för sig här i livet. Under Charlies första high school-år får vi som läsare följa hur Charlie vecklar ut sig, hur han har sitt första förhållande, hur han blir hög första gången och vad han grubblar och funderar på i största allmänhet. Mellan raderna skymtar mörker, men det är faktiskt långt ifrån förutsägbart (åtminstone för mig) vad han egentligen har med sig i bagaget.
Boken är uppbyggd av brev som Charlie skickar till en genom nästan hela boken okänd mottagare. Eventuella svarsbrev finns inte med, vilket innebär att boken blir som en monolog rakt ut i luften på ett sätt som jag inte riktigt gillade. Jag hade faktiskt lite svårt för den här boken till en början, dels för att jag inte kunde förstå sammanhanget för breven och dels för att jag inte riktigt förstod Charlie. I bokens början är han så tafatt och socialt obekväm att jag fick för mig att boken handlar om en pojke med någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder och återigen började jag då undra vilket sammanhang man egentligen ska sätta boken. Kanske är det det som är grejen med den här berättelsen: att det är rätt oviktigt vem Charlie pratar med och vad han eventuellt har för diagnos, om han har någon. Det kan ju vara sympatiskt att bara få vara tonåring och vara precis som man är, kan jag tycka.
I slutändan tyckte jag att boken var helt okej, mest för att det kändes lite fint att få läsa en berättelse som kastar en tillbaka till typiskt tonårstänk. Inte för att min tonårstid hade några direkta likheter med Charlies liv, som det beskrivs i boken, men en del saker är ändå märkligt generiskt när det gäller tonår.
I korthet
Rekommenderas för: Den som lever mitt i, eller inte är rädd för att kastas tillbaka till, tonårstidens toppar och dalar och den som vill följa en kille under hans första high school-år.
Betyg: 3 hemliga brevvänner av 5.
Citerat ur Wallflower
”Bådat två bad mig sätt mig och båda två verkade mena det, så jag slog mig ner. Jag lyssnade på hur Ingenting skrek ut mot planen. Och jag lyssnade på hur han analyserade matchen, situation för situation. Och jag insåg att här hade jag en kille som begrep sig på fotboll väldigt bra. Han förstod sig faktiskt på fotboll lika bra som min bror. Jag ska nog kalla Ingenting för Patrick från och med nu, eftersom han presenterade sig så och Sam kallar honom för det.”
Om Stephen Chbosky och om Wallflower
Stephen Chbosky (född 1970) är en amerikansk författare och manusförfattare som kanske mest är känd för sin succéroman The Perks of being a wallflower (Wallflower) och filmen med samma namn. Stephen Chbosky twittrar under @StephenChbosky.
Originalets titel: The Perks of Being a Wallflower (amerikanska).
Översättare: Göran Fagerström.
Utgivningsår: 1999 (första amerikanska utgåvan, Pocket Books), 2000 (första svenska utgåvan, Bokverket), 2013 (den här utgåvan, Gilla böcker).
Antal sidor: 272.
ISBN: 91-973347-2-3, 9789186634810, 9789186634391.
””Det är nåt visst med honom, eller hur?”
Bob nickade. Sen sa Patrick nåt som jag nog aldrig kommer att glömma: ”Han är en wallflower. Han står och tittar på.”
Jag visste inte att andra människor tänkte saker om mig. Jag visste inte att de iakttog mig. Jag satt på golvet mitt emellan Sam och Patrick i en källare på min första riktiga fest, och jag kom ihåg att Sam hade presenterat mig för Bob som sin kompis.
Bob höjde sitt glas och bad alla att göra detsamma.
”Skål för Charlie.” Och hela gänget sa: ”Skål för Charlie.”
Jag vet inte varför de gjorde det, men det betydde mycket för mig att de gjorde det. Särskilt Sam. Särskilt hon.
Under sitt första år i high school går Charlie från att iaktta till att delta. Med en naiv skärpa beskriver han utvecklingen från ensamhet till vänskap, förälskelse och sexuella irrfärder. Från förträngning till förlamande insikt.
Wallflower utkom första gången 1999. Den har översatts till ett tjugotal språk, sålts i över en miljon exemplar i USA och toppat New York Times Bestsellers List. Stephen Chbosky har även skrivit manuset till den uppmärksammade filmatiseringen av boken.”
Samuel och hans flickvän Luwam är nyförälskade och lyckliga när det plötsligt slår ner som en bomb att Luwams pappa planerar att gifta bort Luwam med en man som hon inte ens har träffat. Den framtid som Samuel och Luwam har drömt om slås i spillror och Samuel bestämmer sig för att lämna hemlandet Eritrea. Så börjar hans resa genom Sahara och mot Medelhavet och Europa. På vägen kommer han att återförenas med Luwam och flera av hans vänner. I en hjärtskärande scen ser Luwam till att skaffa p-piller för att förbereda sig för resan, som hon förstår kommer att innebära att smugglarna kommer att utsätta henne och de andra kvinnorna för upprepade våldtäkter. Jag vet inte om de flyende ungdomarna hade förutsett eller anat många av de andra fruktansvärda händelser som de kommer att utsättas för. Som läsare är det svårt att ens försöka ta in vad de är med om.
I boken berättar i alla fall Brhane själv sin historia; i osentimentala formulerinar berättar han rakt upp och ner om sin sista tid i Eritrea och om början på den långa resa som han sedan kommer att göra. Som läsare blir man verkligen drabbad. Det lätta och enkla språket flyter på, men som läsare kommer man inte undan. Brhane berättar verkligen om helt traumatiserande upplevelser. Att tänka på vad så många människor på flykt upplever idag, ja, det gör en verkligen ödmjuk. Jag hoppas att många tar del av Brhanes och andra flyktingars berättelser. Vad lever vi i för tid egentligen? Varför låter vi människor behandlas illa av smugglare istället för att bara låta dem resa på ett säkert och tryggt sätt?
I korthet
Rekommenderas för: Alla! För vi lever i en tid då så många är på flykt och Brhanes berättelse om sin resa är en av många flyktinghistorier som vi behöver höra.
Betyg: 4 förälskade tonåringar av 5.
Citerat ur Farväl Eritrea
”När jag kom till skolan gick jag till Luwams klassrum och tittade efter henne, men såg bara ryggsäcken vid hennes bänk. Jag tittade runt i klassrummet och fick syn på henne till slut. Hon satt längst bak med sin vän Azieb.
När våra ögon möttes började mitt hjärta slå och jag visste inte vad jag skulle göra av blicken.”
Om Samuel Brhane och om Farväl Eritrea
Samuel Brhane (född 1998) kommer från Eritrea, men lever idag i Sverige. I Farväl Eritrea berättar han själv om sin flykt från hemlandet.
”Mitt namn är Samuel. När jag var sexton år lämnade jag mitt hemland. Detta är berättelsen om min sista tid i Eritrea och resan genom Sahara, mot Medelhavet och Europa.”
Idag följer jag upp mitt inlägg med barnböcker som jag läste på 90-talet (det vill säga när jag var barn) med ett inlägg om ungdomsböcker på 00-talet. Vad hände när jag började växa ur hästböcker och sådant?
Först hade jag några tweenie-år när jag läste mycket böcker om Andra världskriget, t.ex. Michelle Magorians strålande böcker om evakuerade barn och sådant. Godnatt mister Tom är en riktig pärla.
Bland de svenska skildrarna av Andra världskriget minns jag framför allt Annika Thor och hennes böcker om Steffi och Nelli, två flickor som evakueras till Sverige och växer upp här.
En annan ”genre” som jag gillade väldigt mycket var de här ungdomsböckerna med lite lätt touch av övernaturliga inslag och mysterium. Jostein Gaarder har skrivit flera sådana böcker, t.ex. Julmysteriet, som handlar om en kille med en speciell julkalender. Varje dag faller det ut en lapp som berättar om Elisabeth som får följa med en ängel på en resa i tid och rum. Maria Gripe var också en stor favorit. Tordyveln flyger i skymningen är en av hennes pärlor. Där får man följa några ungdomar som genom gamla brev och mystiska inspelningar på ett kassettband hamnar i ett äventyr som leder till tusenårig egyptisk staty.
På tidigt 00-tal var bokklubbar stort. Jag fick många av mina böcker genom olika bokklubbar. En hel del töntiga ”tjejböcker” ramlade in via Läslusen.
Såhär härligt 90-taliga kunde de se ut ibland ;):
Jag var med i någon annan bokklubb också, men jag kommer inte ihåg namnet eller någonting. Från den fick jag i alla fall Yxanoch Vinter i vildmarken och säkert en del andra böcker, som jag inte riktigt kommer ihåg. De här äventyrsböckerna tyckte jag var rätt spännande i alla fall (då). De handlar om en kille som är med i en flygolycka och måste överleva i vildmarken helt själv.
Men framför allt prenumererade jag på böcker från En bok för alla (har skrivit ett helt inlägg om det förlaget btw). Två böcker som jag minns extra väl är Fallet, som handlar om en kille som upptäcker att hans morfar var nazist och han måste då konfronteras med familjehemligheter. Jag tyckte också att boken Eva var väldigt tankeväckande. Det är en science fiction om en tjej som har varit med om en olycka och har fått sin hjärna överflyttad till en apkropp. Många etiska frågeställningar ställs på sin spets när hon blir den länk som förstår både människor och apor.
Av Annika Thor slukade jag inte bara böckerna om Steffi och Nelli; jag läste såklart även snackisen Sanning eller konsekvens. Det är en riktigt bra bok om mobbing. Jag tror att vi såg den fina filmatiseringen på skolan faktiskt!
En annan viktig och bra bok om mobbing som jag läste och blev väldigt berörd av i tonåren var Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson. Två andra ungdomsböcker som jag gillade mycket var Vinterviken och Om livet är dig kärt. De handlar lite mer om kärlek och tonårsliv. De här tre sistnämnda läste jag lite senare i tonåren, kanske i slutet av högstadiet eller i gymnasiet. Då läste jag också Katarina Mazettisböcker om Linnea. Ska jag vara ärlig är det nog mest de catchy titlarna som har fastnat i minnet. Jag minns inte helt vad de handlade om, förutom att hon förlorar en av sina vänner i ett självmord.
Jag slukade en hel del ungdomsböcker, som sagt. Det mesta lånade jag på biblioteket och har därför inte på bild. Per Nilsson är en författare som sticker ut. Det är säkert många med mig som läste Anarkai till exempel? Men vad som verkligen fick mig att dyka ner i ungdomsboksträsket var Peter Pohl. Det började med När alla ljuger, som jag lånade på bibblan. Det var som att öppna dörren till något helt nytt. Om jag ska vara ärlig så är jag inte så säker på att de här böckerna har åldrats med värdighet (?), men då var de verkligen det mest gripande och mest uppslukande jag hade läst. Särskilt minns jag Vi kallar honom Anna, Medan regnbågen bleknar och Jag är kvar hos er. De flesta av hans böcker handlar om utsatta barn och ungdomar och om mobbing. Många av dem skaffade jag mig på diverse bokreor och resten släpade jag hem från biblioteket. Jag har läst nästan allt av Peter Pohl.
I senare tonåren började jag också nosa lite på vuxenböcker av olika slag. Jag hade t.ex. en period när jag läste mycket av John Irving. Inkörsporten var Ciderhusreglerna, som jag köpte på någon bokrea, men sedan slukade jag ”det mesta”. Han har så spännande och udda karaktärer i sina böcker! Favoriten är En bön för Owen Meany.
Men det absolut viktigaste ”vuxenböckerna” som jag läste i tonåren var faktiskt Jonas Gardells böcker. Även där slukade jag det mesta. Jag hade en sådan metod i den åldern, pre-bokbloggar, pre-läsa kultursidor, pre-bokpoddar, pre-bokappar. Det bästa sättet att läsa något som förhoppningsvis var bra var att gå till biblioteket och dammsuga hyllorna på böcker från favoritförfattare. Av Gardell ville jag läsa allt! Jonas Gardell skriver fantastiskt om ensamhet, utanförskap och samhällets marginaliserade. De berörde mig massor och gav mycket igenkänning, särskilt Ett ufo gör entré.
Ja, det var väl ungefär det. Det här inlägget blev inte helt kronologiskt, men här är i alla fall några guldkorn från mina tonår. Fokus hamnade på böcker som jag hade i hyllan, som jag redan har varit inne på så var det här en period när jag var en flitig besökare på biblioteket och de böckerna har jag alltså inte fotat den här gången.
Känner du igen några av böckerna? Vad läste du i den här åldern?
När hundarna kommer av Jessica Schiefauer är en omskakande, spännande och tankeväckande unga vuxna-bok om kärlek, livet och ett brutalt mord. Betyg: 4 hundar av 5.
När hundarna kommer är en bok om liv och död. När Ester träffar Isak blir det bådas första stormande förälskelse. Under några intensiva veckor är de helt upptagna av varandra och att upptäcka sin sexualitet. När den första brusande, susande tiden har passerat så börjar dock tvivlen komma. Isak tycker inte att Ester doftar lika gott längre. Det är något som saknas.
Så händer det fruktansvärda, något som skakar om hela samhället, ja, hela landet: en pojke blir brutalt misshandlad och mördad av nynazister. Isaks bror blir snabbt kopplad till brottet. Esters och Isaks uppbrott kommer av sig och Ester sluter sig snabbt till Isaks sida. Konflikter med såväl föräldrarna som skolan uppstår, men Ester är fast besluten att stötta sin pojkvän genom det här. Ingenting annat är riktigt viktigt, men för Isak är det inte helt lätt att hantera alla omsorger och all omtanke. Han börjar känna sig kvävd.
Med När hundarna kommer lyckas Schiefauer på pricken fånga tonårsliv och hur totalt uppfyllande och förblindande en förälskelse kan upplevas. Det här känns autentiskt och trovärdigt in i minsta detalj. Sidoberättelsen om mordet är också briljant. Den har naturligtvis många kopplingar till det verkliga fallet med John Hron, som utsattes för mycket grovt våld och mördades av jämnåriga nynazister 1995. På sätt och vis hade Schiefauer kunnat tränga ännu djupare ner i det ämnet. Det hade varit väldigt intressant att få läsa en tolkning av vad som händer i människor som är kapabla att utsätta andra för något så rått och ont. Samtidigt tycker jag faktiskt att hon har gjort en bra avvägning. Det är en välskriven och tankeväckande ungdomsroman.
Jessica Schiefauer (född 1978) är en svensk författare som blivit dubbelt (!) belönad med Augustpriset. 2011 belönades hon för ungdomsromanen Pojkarna och 2015 belönades hon för När hundarna kommer. Jessica Schiefauer har en fansida på Facebook.
Förlagets beskrivning
”Den här sommaren älskar Ester och Isak varandra vettlöst. Den här sommaren kommer deras kärlekshistoria att solkas, falla sönder och återuppstå. Den här sommaren misshandlas en ung pojke till döds vid en stilla insjö. Och Isaks lillebror var där när det hände. Jessica Schiefauers När hundarna kommer är en förtätad och aktuell berättelse om kärlek, besatthet och om våld.
Ester och Isak. Isak och Ester. Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna.
När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv.
Ester sover allt oftare över i Isaks pojkrum, äter frukostmackorna vid hans köksbord.
Isak har en lillebror som heter Anton.
Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek. Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.”
Odinsbarn är den första delen i Siri Pettersens hyllade fantasytrilogi Korpringarna. Boken har fått ett väldigt fint mottagande, inte minst för att den har en stark kvinnlig karaktär i huvudrollen. Odinsbarn handlar om Hirka, som till skillnad från alla andra saknar en svans. Det har sagts att det beror på att en varg tog hennes svans när hon var liten, men det är inte sant. Hennes pappa vet sanningen och en dag måste han berätta den även för henne. Det är dags för dem att ge sig av, för att skydda Hirka. Hirka är nämligen på väg att bli vuxen, vilket också innebär att man genomgår en rit inför de med makt, rådet, och visar att man kan famna, d.v.s. utöva sin kraft. Hirka kan inte famna. Hon är inte som de andra, hon är ett ”Odinsbarn” och som sådan är hon potentiellt farlig och nu måste hon fly. Som Odinsbarn riskerar hon att sprida rötan.
Hirka har en vän, Rime, som är arvtagare till en av de mest mäktiga i rådet. Med honom kan Hirka känna kraften och kanske kan han hjälpa henne?
Odinsbarn är en spännande och annorlunda fantasy. Jag gillar huvudpersonen och jag tycker hemskt mycket om författarens språk och hur hon strösslar med ord och begrepp som hon har hittat på själv, men som ändå finns där med en stor självklarhet: slockna, famna, menskr…
Däremot ångrar jag bittert att jag lyssnade på den här boken som ljudbok, för det var allt annat än lätt att hänga med. Jag vill nästan tro att ljudboksappen som jag lyssnat med har fått spel och hoppat fram och tillbaka i uppspelningen, men sanningen är nog att boken kräver så mycket närvaro att den inte passade för mig att lyssna på som ljudbok. Det blev för rörigt: för många hopp mellan karaktärer, tid och rum för att jag skulle hänga med i svängarna. Det känns inte som att jag kan ge något riktigt ärligt och bra omdöme om den här boken, för min lyssning blev allt annat än optimal. Det enda jag kan säga är väl att man helst bör undvika ljudboken om man inte är väldigt van vid att lyssna på fantasyromaner.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en originell och spännande fantasy med en stark kvinnlig karaktär i huvudrollen och ett säreget språk.
Betyg: 3 korpar av 5.
Om Siri Pettersen och Odinsbarn
Siri Pettersen (född 1971) är en norsk författare och serietecknare. I Norge är hon kanske mest känd för serien Anti-klimax (Anti-klimaks på norska) från 2002. I Sverige slog hon igenom stort 2015 med fantasyromanen Odinsbarn. Hennes senaste bok på svenska är uppföljaren, Röta, som också kom på svenska 2015. Siri Pettersen instagrammar under @siripettersen, twittrar under @siripettersen och har en hemsida. Korpringarna har också en fansida på Facebook.
Originalets titel: Odinsbarn (norska).
Översättare: Ylva Kempe.
Uppläsare: Sonja Lindblom.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms), 2015 (första svenska ljudboksutgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 661 (ca 22 h lyssning).
ISBN: 9789132165719.
Läs också: Övriga delar i serien Korpringarna: Röta, Kraften.
Andras röster: Bokhora, Carolina läser, Kulturbloggen, Kulturkollo
Baksidestext
”Den norska fantasysuccén – nu äntligen på svenska!
Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.
Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn - ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna …
Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna – en spektakulär fantasyberättelse med rötter i den nordiska mytologin. Det är en episk och våldsam uppgörelse med främlingsrädsla, blind tro och ärelystnad. Boken har blivit en sensationell succé i hemlandet Norge där den hyllats för sin originalitet, sitt språk och sin intrig.”
Arvet efter dig är uppföljaren till Jojo Moyes bestseller Livet efter dig. I Livet efter dig fick läsaren följa Lou, som börjar arbeta som personlig assistent åt en svårt deprimerad, rörelsehindrad man vid namn Will. Det uppstår känslor mellan dem, men förhållandet är ändå dömt att misslyckas – mannen har bestämt sig för att avsluta sitt liv på en klinik för aktiv dödshjälp.
I Arvet efter dig flyttas läsaren fram i tiden. Lou jobbar nu på en pub på flygplatsen och lever själv i en lägenhet i London. Jobbet är ingenting som hon trivs med och förlusten som hon precis har upplevt är också som ett oläkt sår. När hon faller från sin takterrass och skadar sig så räknar faktiskt omgivningen med att det rör sig om ett självmordsförsök. Trots att det faktiskt inte var ett självmordsförsök så är Lou självklart fylld av sorg efter vad hon har varit med om och hon börjar därför att träffa en sorgebearbetningsgrupp, utan att för den sakens skull bli speciellt hjälpt i att komma vidare.
En knuff framåt kommer istället från ett helt oväntat håll. En dag kommer en strulig tonårstjej in i hennes liv. Hon visar sig vara en okänd dotter till Will. Inte ens Will har vetat om detta, och ännu mindre har hennes farföräldrar eller Lou, gjort det. Nu blir tonåringen på en förvånansvärt kort tid en viktig och självklar del av Lous liv och med henne under sina vingar så börjar Lou att ta sig framåt igen och hon börjar faktiskt att dejta en kille.
Jojo Moyes är duktig på att skriva engagerande feel good-böcker och lagom fånig romance. Hon brukar hitta roliga och intressanta karaktärer och skriver med ett härligt flyt och skön humor. Det som skaver lite med just Arvet efter dig är kanske själva premisserna för alltihop. En okänd dotter..? Det känns verkligen så dokusåpa på 90-talet. Sedan är faktiskt inte kärleksromaner min bästa genre. Jag har ofta svårt för när det blir löjlig Hollywoodkärlek av det hela och den här boken har tyvärr några dragningar åt det hållet. Det finns en del dramatiska förvecklingar som drar tankarna åt filmens värld – och det är inte nödvändigtvis en komplimang. Trots det lite sökta och överdrivna finns det aspekter som väger upp. Humorn är en sådan grej. De intressanta karaktärerna är en annan. Det är också bra att författaren balanserar kärlekstrubblet och relationsbitarna med lite mörker. Sorgebearbetningen ger faktiskt en lagom tyngd åt berättelsen. På många sätt tycker jag dessutom att den här boken är bättre än Livet efter dig, som jag tycker är mörk på ett oreflekterat och lite obehagligt sätt (det är inte lätt att försöka göra feel good av ämnet aktiv dödshjälp).
Jag skulle säga att Arvet efter dig är en läsvärd och avkopplande bok för den som vill veta vad som hände sedan med Lou. Jag kan dock tycka att författaren har bättre böcker bakom sig. Etthundra mil är en av dem.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en avkopplande feel good om Lous kärlekstrubbel efter händelserna i bestsellern Livet efter dig.
Betyg: 3 ambulanssjukvårdare av 5.
Om Arvet efter dig och Jojo Moyes
Jojo Moyes är en brittisk journalist och författare som har gett ut en lång rad romance-böcker sedan debuten 2002. Stort genomslag fick hon 2012 med bestsellern Livet efter dig, som behandlar det tuffa ämnet aktiv dödshjälp. Uppföljaren till Livet efter dig, Arvet efter dig, är hennes senaste bok. Jojo Moyes har en hemsida och en fanpage på Facebook.
Originaltitel: After you (engelska).
Översättare: Pia Printz.
Uppläsare: Gunilla Leining.
Utgivningsår (första utgåvan på svenska): 2015 (Printz).
Antal sidor: 402 (ca 13 h lyssning).
Andras röster: Beas bokhylla, Bokmumriken, Bokpool, Hyllan.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Jag vill att du ska leva ett bra liv. Jag vill att du ska leva. Med all min kärlek, Will
Lou tampas med skuldkänslor över att hon inte lyckades förmå Will att fortsätta leva, samtidigt som hon själv ställs inför en hel rad nya utmaningar. Hon lovade Will att våga mer och att leva sitt liv fullt ut. Men hur? Och om man lärt sig att kärleken ibland lämnar en med outsäglig sorg och saknad, vågar man då bli kär igen?
Jojo Moyes uppföljare till succéromanen Livet efter dig är fylld av stora känslor, humor, svåra val och en stor dos igenkänning.”
Jacobs farfar har i alla tider berättat spännande historier, som han har illustrerat med knasiga gamla bilder. Med åren kommer Jacob att förstå att det hans farfar har berättat bara är påhitt och när han blir lite äldre inser han också hur fåniga de gamla fotona egentligen är. De innehåller uppenbara dubbelexponeringar och taffliga bildredigeringar och arrangemang. Jacob inser också att farfaderns berättelser handlar om något helt annat. De monster som han berättar om är inte monster i egentlig mening. Det han berättar om är hur han som ung jude evakuerades till den lilla ön Carinholm för att slippa undan förföljelsen från nazisterna i Polen. Där bodde han på ett barnhem och de besynnerliga barn som han berättar om är egentligen de barn som han träffade där.
Så händer något mycket dramatiskt. Farfadern, som börjat bli lite dement, yrar om monster och förföljelse. När Jacob vid ett tillfälle åker ut till honom för att lugna honom så möts han av äkta ondska. Han hittar sin egen farfar mördad och han ser också det monster som försvinner från platsen. Ingen tror honom när han berättar om vad han såg. Han skickas till en psykolog och alla försöker att hjälpa honom med att gå vidare och släppa skräckbilderna som rullas upp. Jacob börjar dock återigen grubbla över farfaderns gamla berättelser. Var de sanna i alla fall?
Grubblerierna tar honom ända till Cairnholm, dit han åker för att besöka de platser som farfadern har berättat om under Jacobs uppväxt. Där öppnar sig en helt ny värld, fylld med minst sagt besynnerliga barn.
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är en lagom läskig och spännande bok om magiska egenskaper och äventyr. För den som har läst liknande böcker, t.ex. Harry Potter-böckerna, kan boken förmodligen upplevas lite som en blek kopia. Samtidigt har den en del bitar som känns väldigt nyskapande. Framför allt är den fylld av gamla foton, fyndade i gamla lådor och på second hand-affärer. Fotona illustrerar boken på ett kul sätt, men kan samtidigt upplevas lite krystade ibland. Jag tyckte hur som helst att det var en avkopplande och trevlig bok att läsa. Den är lättläst, rolig och lagom spännande.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättsam och lagom spännande ungdomsfantasy kryddad med gamla knasiga foton.
Betyg: 3 ornitologer av 5.
Citerat ur Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
”Mina ben började domna. Jag flyttade, så tyst jag kunde, vikten från det ena till det andra benet för att få igång blodcirkulationen. En pytteliten bit av någonting rasade ner från högen och rullade iväg med ett ljud som verkade öronbedövande i tystnaden. Rösterna tystnade. Så knakade en golvplanka precis över mitt huvud och en liten dusch av gipsdamm sköljde ner. Vilka som än var där uppe – visste exakt var jag var.
Jag höll andan.
Så hörde jag en flickas mjuka röst: ”Abe? Är det du?””
Om Ransom Riggs och Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Ransom Riggs är en amerikansk författare och filmare, som är mest känd för sina böcker om Miss Peregrines besynnerliga barn. Riggs är intresserad av gamla foton och har en egen liten samling, som han har använt för att krydda sina böcker med. Hans senaste bok på svenska är Spökstaden, som är den andra boken i serien om Miss Peregrines besynneriga barn. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn filmatiseras just nu i en filmatisering i regi av Tim Burton. Biopremiären planeras till 2016. Ransom Riggs har en hemsida, twittrar på @ransomriggs och har en fansida på Facebook.
Översättare: Sanne Näsling
Originalets titel: Miss Peregrine’s home for peculiar children.
Utgivningsår: 2012 (Rabén & Sjögren).
Andra delar i serien: Spökstaden.
Andras röster: Aldrig bara ord, Bokdetektiven, DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.
Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.
Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.
De femtiotalet högst egendomliga vintagefotografier som finns insprängda i texten ger en extra kuslig dimension till berättelsen och gör Miss Peregrines hem för besynnerliga barn till en nervkittlande skräcksaga som kryper in under skinnet och stannar där – länge.”
Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån är en novell som utspelar sig vid Sveriges sydspets. Det är sommar och två unga människor träffas. Den ena är i Smygehuk för att ta avsked från en döende mormor. Den andra är på semester. När de möts har den ena av dem en stark längtan efter närhet och den andra låter sig svepas med.
På 25 sidor lyckas Svensson fånga precis den där vemodiga och samtidigt darrande och förhoppningsfulla känslan som jag tänker mig att många i ca åldern 15-17 år drabbas av på sommaren. Känslan av att det är en sommar framför en, en sommar där allt ska hända, allt ska vända, allt ska bli annorlunda till den hägrande hösten. Det är en liten novell, full av bultande tonårslängtan och tonårsångest, en bländande fint formulerad berättelse om sökande efter närhet och att kasta sig mellan olika känslor.
Jag tycker den här novellen var riktigt bra och jag är väldigt sugen på att läsa mer av Amanda Svensson. Tur för mig att jag har en av hennes romaner väntandes i läsplattan!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.