En av oss av Åsne Seierstad är ett mycket läsvärt reportage om terrordåden i Oslo och på Utøya. Det är svårt att inte bli berörd! Betyg: 4 russpresidenter av 5.
En av oss är Åsne Seierstads ambitiösa och läsvärda reportage om terrordåden som skakade Norge den 22:a juli 2011. Det märks att hon har lagt ned flera år på att sätta sig in i både terroristens liv och gärning, domen och livet för offer och anhöriga. Resultatet är en oerhört drabbande och berörande bok som också väldigt detaljerat berättar om händelserna för den som, liksom jag, som inte följde det hela speciellt noga i medierna när det hände. Den enda som Seierstad inte har intervjuat är Anders Behring Breivik själv, vilket man tackar för. Den narcissistiska och störda personen behandlas bäst med total ignorans, för det enda som faktiskt smärtar hos honom är nog just det att ingen bryr sig eller lyssnar på honom. Hans enda mål under rättegången verkar ha varit att prångla ut budskapet i sitt manifest och samtidigt undvika att bli stämplad som psykiskt störd. Så sent som i somras försökte han förresten sälja sin story för det facila priset 86 miljoner kronor.
Boken börjar med att berätta om Breiviks uppväxt med den ensamstående modern, som inte direkt klarar av sina två barn. Trots att socialen och barn- och ungdomspsyk tidigt kommer i kontakt med familjen avbryts snart alla stödåtgärder eftersom mamman sätter sig på tvären. Det är ett av många tillfällen då det känns som att historien hade kunnat ta en helt annan vändning. Inte kunde man veta redan då vad som skulle hända, men under 22:a juli begås verkligen fatala misstag, som Seierstad redogör för i detalj. Viktiga vittnesmål kring signalement, klädsel och registreringsnummer på bilen kommer inte fram, man spärrar inte av trafiken, polisen åker till fel brygga, båten man har med sig klarar inte av att frakta över insatsstyrkan, någon helikopter finns inte tjänst. Breivik ringer till och med och överlämnar sig själv utan att någon lyckas stoppa honom. Medan allt framstår som kaos på fastlandet går Breivik runt på Utøya och avrättar ett barn i minuten. Det är en fruktansvärd läsning.
Just det kapitel som beskriver dådet är det jag har svårast för. Seierstad är tydlig i sitt efterord med att hon har låtit alla anhöriga och överlevare som figurerar i boken läsa igenom och godkänna texten, men det känns verkligen för mycket. Seierstad nöjer sig inte med att berätta att barn blir skjutna: hon lever sig in i offren och skriver om deras tankar och agerande innan de dör och sedan blir det in i minsta detalj skildrat hur deras kroppar skadas och skjuts sönder. Det blir stundtals ren splatter av det hela och någonting i mig tycker att det är onödigt. Sedan förstår jag att Seierstad har velat skildra människorna, låta dem vara mer än siffror och statistik, men det blir också lite märkligt att hon föreställer sig deras tankar och känslor. Där blir det plötsligt fiktion.
Utöver att skildra Breivik och allt som ledde honom till att begå fruktansvärda terrorbrott, ägnas också en stor del av boken åt att berätta om några av de som föll offer för honom. Seierstad skriver om entusiastiska ungdomar som brinner för politiken och som längtar efter sommarens läger. Hon berättar om personer som står på tröskeln till vuxenvärlden och som bär på stor talang som hade kunnat göra dem till vår tids stora politiker. Så blev det inte. Seierstad lyckas verkligen beröra. Det är förkrossande läsning. En ensam störd man berövade så många deras liv och lämnade anhöriga i sorg. Orsakade enorma sår. Ibland kan jag tycka att Seierstad går lite för långt i att berätta om offren och deras bakgrund. Jag förstår att hon vill levandegöra dem och låta dem ta plats, men det är inte lätt att göra det intressant. Missförstå mig inte, hjärtat går sönder av att tänka på att de här fina människorna förlorade livet i ett terrordåd, men det ibland blir det helt enkelt lite för många anekdoter från deras uppväxt och när man inte känner dem, när det inte är offentliga personer på något sätt, blir det sällan rakt igenom intressant och allt bidrar inte till helheten. Det är trots allt en bok på över 500 sidor och det finns passager som hade kunnat kortas, tycker jag.
Men det sagt måste jag säga att det här har varit fängslande, upprörande, berörande och obehaglig läsning och en bok som verkligen väcker känslor. Jag tror inte att det finns en bättre bok för att skapa sig lite mer förståelse för de här tragiska händelserna och dess fruktansvärda konsekvenser. Jag rekommenderar verkligen den här boken. Åren har gått sedan den kom ut första gången, men det här är en händelse som skadat och skakat Norge för evigt och boken känns därför helt aktuell fortfarande.
Det var ingen främmande terrorgrupp som låg bakom den största attacken på Norge i fredstid, utan en ung man från Oslo. Ända sedan den 22 juli 2011 har Norge försökt att förstå vad som drev massmördaren. Med hjälp av unika källor tecknar Åsne Seierstad bilden av en man som i många år försökte passa in i samhällets ramar, men som till slut krossade dem på det mest brutala sätt. Det är här också berättelsen om de drabbade. Två systrar från Nesodden som hade glatt sig åt AUF:s sommarläger på Utøya, årets höjdpunkt. Och ett killgäng från Troms som rest söderut med samma mål. Bara några av dem skulle komma hem igen. Den prisbelönta författaren Åsne Seierstad har tidigare rapporterat från krig och konflikter världen över. Den 22 juli 2011 kom terrorn till hennes eget land. En av oss är den första bok hon skriver om Norge.
Förlagets beskrivning
En av oss av Åsne Seierstad
Originalets titel: En av oss (norska). Översättare: Jan Stolpe. Utgivningsår: 2013 (första norska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2013 (den här pocketutgåvan, Månpocket). Antal sidor: 541. ISBN: 9789100134082, 9789175033297.
Åsne Seierstad
Åsne Seierstad (född 1970) är en norsk journalist och författare som slog igenom stort med reportageboken Bokhandlaren i Kabul 2002. Hon har rapporterat från många oroliga platser i världen. En av oss är hennes första bok om Norge.
Orten av Joakim Zander är en spännande roman om oroligheter i orten, IS-resenärer och ett politiskt spel med konsekvenser. Betyg: 3 trendspaningar av 5.
Orten av Joakim Zander är en en fristående fortsättning på Simmaren, en roman som följer juristen Klara Walldéen. Jag hade ingen koll på att Orten är en uppföljare, så jag har faktiskt inte läst den föregående boken, men det gjorde ingenting. Klara befinner sig nu i London och har fått jobb på ett forskningsinstitut där hon arbetar med att utreda huruvida delar av polisen skulle kunna privatiseras. Plötsligt händer en serie stressande märkligheter: hon blir bestulen på sin dator och en kollega blir knuffad framför ett tåg. Varför är någon till synes ute efter utredningen?
Historien vävs ihop med ett par andra livsöden. I den fiktiva förorten Bergort bor Fadi, som rycks med och blir rekryterad av IS och försvinner. I New York bor Fadis syster, Yasmin, som är trendspanare. När hon får höra om broderns försvinnande återvänder hon till Stockholm och snart visar det sig att det finns korruption och dolda agendor i det som händer Klaras utredning och vad som händer i orten och med Fadi.
Orten är spännande och måste ha känts helt brännande när den kom ut 2015, mitt under den stora flyktingvågen och den tid då IS fortfarande var ett hett ämne. Det här säger kanske mer om mig än något annat, men IS-spåret gör att boken känns märkligt gammal, äldre än de fyra år den faktiskt är. IS är inte på tapeten på samma sätt längre och på något sätt tror jag att det är till bokens nackdel. Fortfarande är den dock spännande, såklart, och det är alltid lite kittlande när spänningsromaner antyder att det pågår saker under ytan i vårt (relativt) korruptionsfria och trygga lilla Sverige. Jag tycker också att det var intressant att få följa Fadi under hans IS-resa. I Orten ryms flera intressanta ämnen och berättelser. Ändå är det något som saknas för mig. Jag har svårt att sätta fingret på det, men jag tycker att en det finns en del trådar som hade kunnat följas upp mer och en del händelser känns lite för osannolika för att jag ska köpa det. Sammantaget är det ändå en läsvärd spänningsroman. Är man sugen på att lyssna på den som ljudbok så finns den inläst av Harald Leander, som försöker fånga ”orten” i språket och som alltså gör en ganska ”dramatiserad” inläsning. Det är en smaksak om man gillar det eller ej, men för mig gick det hem.
Orten av Joakim Zander.
Uppläsare: Harald Leander. Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2015 (den här ljudboken, Bonnier audio). Antal sidor: 409 (ca 12 h lyssning). Läs även: Simmaren och andra böcker i serien om Klara Walldéen. ISBN: 9789146229421,9789176510841. Andra som läst: Crimegarden, Deckarbloggen, Deckarhuset, Som ett sandkorn….
Yasmine Ajam har flytt sitt förflutna i stockholmsförorten Bergort och jobbar som trendspanare i New York. En dag får hon ett meddelande som gör att hon omedelbart måste återvända – de uppror som är på gång i förorten verkar ha med hennes brors plötsliga försvinnande att göra. Samtidigt i London har Klara Walldéen fått jobb på ett forskningsinstitut med en dunkel agenda. Hon blir bestulen på sin dator och strax efter blir en av hennes kollegor knuffad framför ett tunnelbanetåg. Även Klara måste bege sig tillbaka till Stockholm. Under några heta dagar i augusti korsas deras vägar och fram träder en skrämmande bild av ett skrupelfritt samhälle där mäktiga intressen är beredda att gå över lik för att nå sina mål.
Orten är den fristående fortsättningen på succén Simmaren. Simmaren är såld till 30 länder och filmrättigheterna är nyligen köpta av ett amerikanskt filmbolag.
Förlagets beskrivning
Joakim Zander
Joakim Zander (född 1975) är en svensk författare och doktor i juridik. Han har varit verksam vid flera EU-institutioner. Han debuterade 2013 med spänningsromanen Simmaren. Joakim Zander twittrar under @JoakimZander.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en smärtsam dystopi om en framtid där rasism har fått makten. Betyg: 4+ gungor av 5.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en Augustprisbelönad roman som inleds dramatiskt med att tre IS-anhängare bryter sig in i en seriebutik för att avrätta en serietecknare, något som också ska filmas och laddas upp på nätet. Händelsen ligger nära attacker vi alla hört om: Charlie Hebdo, Lars Vilks… Självklart är det en obehaglig och svår läsning: allt är fyllt av råhet, ondska, brutalitet, skräck. Under attacken börjar dock en av jihadisterna, en ung kvinna, att vackla och händelsen får ett annat slut. Efteråt hamnar kvinnan på en psykiatrisk klinik. Hon är förvirrad, vet inte vem hon är, hävdar att hon kommer från framtiden.
En tid senare blir kvinnan uppsökt av en författare och hon ger honom sina texter, vill berätta om framtiden. Det hon berättar är mörkt och smärtsamt: hon skildrar ett samhälle där rasismen har tagit över helt och där så kallade ”Sverigefiender”, mestadels muslimer, samlas ihop i ett område som kallas Kaningården där de torteras och tvingas att äta griskött.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en annorlunda roman med många lager. Romanens unga kvinna på den psykiatriska kliniken skulle kunna avfärdas som en sjuk människa, men det hon berättar ligger nära en verklighet som förvånansvärt många svenskar vill se. Boken ger skrämmande, möjliga utfall av vårt agerande och ger samtidigt hopp om att linjen kan brytas.
Ibland hade jag svårt att helt följa berättelsen. Det är mycket som är gåtfullt, ovisst och utspelar sig mellan raderna. Samtidigt är Anyuru mästerlig på att gestalta med små, effektiva medel. Språket är fantastisk och kompositionen är imponerande. När jag la ifrån mig De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var det med en känsla av att den här boken inte liknande något annat jag läst och att den skulle växa. Det har den också gjort.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 300.
ISBN: 978-91-1-307313-2.
Johannes Anyuru
Johannes Anyuru (född 1979) är en svensk författare, som debuterade 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. Det stora genombrottet kom nio år senare med En storm kom från paradiset, där Anyuru berättar om sin pappa. Johannes Anyuru har belönats med många fina priset och utmärkelser, bland annat Augustpriset, som han belönades med för De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Förlagets beskrivning
”En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.
Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om hopp och hopplöshet i dagens Europa, om vänskap och svek, och om terrorns och fascismens teater.”
En rasande eld av Andreas Norman är en spänningsroman om en svensk diplomat som plötsligt och oväntat blir misstänkt för att planera ett terrordåd. Betyg: 4 poesisamlingar av 5.
En rasande eld av Andreas Norman
En rasande eld av Andreas Norman är en thriller som utspelar sig i en så skenbart mossig och trist miljö som UD. Där jobbar den unga och ambitiösa diplomaten Carina Dymek och hårt arbete är på väg att löna sig: Carina börjar känna att ett utlandsjobb på ambassad börjar bli inom räckhåll. Plötsligt rasar dock hela hennes karriär. Efter ett helt vanligt EU-möte i Bryssel blir Carina kontaktad av en man som ger henne en sekretessbelagd rapport som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Rapporten går igenom de långt framskridna planer som finns kring en ny europeisk säkerhetstjänst med oväntat långtgående befogenheter. Carina skickar rapporten till några chefer och kollegor som hon bedömer kan ha intresse av rapporten. När de får rapporten blir det plötsligt kris: rapporten har läckt från EU-kommissionen och Carina misstänks plötsligt ha kopplingar till en terrororganisation. Att hon sedan några månader tillbaka har en pojkvän med egyptiskt ursprung gör henne särskilt misstänkt i somligas ögon eftersom gräv kring pojkvännens släktingar leder till egyptiska grupperingar som kan tänkas planera terrorhandlingar.
Carina stängs omedelbart av från sitt jobb och både svenska och brittiska säkerhetstjänster gräver djupt på nätforum, e-post och i avlyssnade samtal efter fler upplysningar kring det om de fruktar kan komma att bli ett terrorattentat mot ett EU-toppmöte. Britterna är särskilt pådrivande och den enda som i någon mening försöker att hålla huvudet är kallt är Bente, som chefar över en ytterst hemlig Brysselbaserad grupp inom säkerhetspolisen. Carina själv förstår inte mycket av vad det är som händer: hon har inte någon tydlig bild av varför hon har blivit avstängd från sitt jobb och hon har ingen aning om att hon är föremål för en stor utredning där hon pekas ut som terrormisstänkt.
Det tog ärligt talat ett tag att komma in i den här boken, som till en börjar rör sig kring UD och främst följer en person, d.v.s. Carina, som är helt absorberad av sitt jobb. Boken börjar också dramatiskt med ett mord, som inte känns glasklart kopplad till Carina och hennes liv och jobb i Stockholm. När det börjar hända lite mer så accelererade det dock fort och blev riktigt spännande. Det är spännande att få reda på hur allt hänger ihop, hur det ska gå för Carina och, inte minst, vem och vilka det egentligen går att lita på. Alla tycks ha sina egna agendor och hemligheter och in i det sista hölls spänningen uppe. Deckare brukar i allmänhet ta många spännande vändor innan allting till slut får sin upplösning och löser sig på bästa sätt. Här kändes det in i det sista oklart om något skulle lösa sig över huvud taget.
Vad som är fint med En rasande eld är att den faktiskt är olikt mycket annat i genren. Både miljöer och huvudpersoner känns annorlunda och att författaren själv har arbetat på UD i åratal gör det såklart extra kittlande. Boken väcker faktiskt många tankar kring politiska spel och cyniska upplägg för att driva igenom egna agendor.
En riktigt spännande och läsvärd deckare!
En rasande eld av Andreas Norman
En rasande eld
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2013 (den här pocketutgåvan, BonnierPocket).
Antal sidor: 486.
ISBN: 9789100135263, 99-0307595-2.
Andras röster: Döda zonen, Kvarteret Ängeln.
Andreas Norman
Andreas Norman (född 1972) är en svensk författare, som också har gjort karriär på UD, där han bland annat har jobbat i den säkerhetspolitiska enhetens terroristbekämpningsgrupp och med katastrofhanteringen i Thailand efter tsunamin 2004. Norman debuterade redan 1996 med diktsamlingen I dagarnas lutning, men En rasande eld, från 2013, är hans debutroman. Hans senaste roman är De otrogna (2017).
Förlagets beskrivning
”Carina Dymeks framtid är utstakad. Hon är påläggskalv på UD. Alltid påläst, alltid pålitlig. Efter ett möte i Bryssel blir hon kontaktad av en främmande man som ber henne ta hand om ett usb-minne. Det visar sig vara en rapport om ett nytt europeiskt antiterrorsamarbete. Carina lämnar den vidare till sina överordnade – och blir omedelbart avstängd från sitt arbete. För att bevisa sin oskuld måste hon hitta mannen som gav henne usb-minnet. Hennes nya kärlek, pojkvännen Jamal, försöker enträget hindra henne från att forska vidare. När hon upptäcker att hon är förföljd förstår Carina att det enda sättet att hålla sig vid liv är att få fram sanningen. Det är fler som vill ha fram sanningen men inte alla vill hålla henne vid liv.
Den som fått uppdraget att bevaka Carina är säkerhetspolisen Bente Jensen, som snart blir varse att även hon står under bevakning. Av brittiska MI6? Eller ett terrornätverk? Vem är jägare och vem är jagad?”
Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris är en fin och berörande bok om tiden efter att Leiris förlorat sin fru i terrorattentatet på Bataclan i Paris 2015. Det är en bok om sorg, men också om att gå vidare. Betyg: 4 matlådor av 5.
Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris
Paris, november 2015: staden skakas av samordnade terrorattacker på flera olika platser, 130 personer mister livet och över 350 skadas. Det är siffror, men varje siffra rymmer ett liv och en rad anhöriga som står ensamma kvar. En sådan anhörig är Antoine Leiris, som plötsligt förlorar sin fru och som ändå måste behålla någon slags normalitet och få vardagen att fungera. Med i bilden finns nämligen också den lille sonen, som är alldeles för liten för att riktigt kunna förstå, men som naturligtvis fortsätter att behöva omsorg och närvarande vuxna.
Leiris gick snabbt ut med ett öppet brev till sin frus mördare. Budskapet var tydligt: han vägrar att låta sig skrämmas och hans son ska inte behöva begränsas av vad som skett. Brevet, som ursprungligen postades på Facebook, fick så småningom en slags fortsättning med den här fina och berörande lilla kortromanen. På de få sidorna lyckas Leiris skildra sorgen och sorgebearbetningen så att man som läsare verkligen blir berörd.
Den här boken har gått som radioföljetong i Sveriges radio och finns fortfarande kvar för nedladdning några dagar till. Missa inte chansen att lyssna till Leiris berättelse!
Mitt hat får ni inte
Originalets titel: Vous n’aurez pas ma haine (franska).
Översättare: Thomas Andersson.
Uppläsare: Martin Sundbom.
Utgivningsår: 2016 (första franska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Atlantis), 2017 (den här radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 110 (ca 2,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7353-868-8.
Andras röster: dagensbok.com, Just nu – just här.
Antoine Leiris
Antoine Leiris (född 1981) är en fransk journalist och författare. Han har hittills skrivit kortromanen Vous n’aurez pas ma haine (Mitt hat får ni inte), om sorgearbetet efter att ha förlorat sin fru i terrordåden i Paris 2015.
Förlagets beskrivning
”En kväll förra vintern var Antoine Leiris ensam hemma med sin son medan hans hustru Hélène var på konsert med några vänner. Plötsligt fick han ett sms med frågan om allt var OK? När han satte på tv:n fick han se de pågående terrorattentaten i Paris och försökte ringa Hélène. Hon svarade inte. Den kvällen mördades Hélène, tillsammans med 88 andra människor, på konsertlokalen Bataclan i Paris. Tre dagar senare skrev Antoine ett öppet brev till sin frus mördare på Facebook. Han vägrade låta sig skrämmas eller låta hans sjutton månaders sons liv begränsas av terroristernas handling. ”I hela sitt liv kommer denna lilla pojke att göra er förnär eftersom han är lycklig och fri”, skrev han. Denna bok är Antoine Leiris hjärtslitande, modiga och trots allt hoppfulla berättelse om att livet måste fortsätta. ”
När boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.
Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.
Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.
Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.
Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!
Utøya den 22 juli 2011, ni vet vad som hände. En av de som befann sig på ön var Siri Sønstelie, som var på sitt första AUF-läger när allting plötsligt blev en obegriplig mardröm och hon och de andra ungdomarna var tvungna att fly för sina liv och försöka gömma sig undan det som man vid det laget inte hade en aning om. Vem sköt? Varför? Hur många? När kommer någon och hjälper?
Väldigt klaustrofobiskt.
Samtidigt, i bombade Oslo, kör pappa Erik Sønstelie omkring när han får ett telefonsamtal från sin dotter och förstår att hon menar allvar. Det är inte lek. Det är någon som skjuter. Han kör direkt mot Utøya, trots att han egentligen inte kan vägen och sammanstrålar med andra anhöriga i något som är lite av ett kaos där ingen har information och ingen kan bekräfta något av de besked som ändå lämnas. Hur många är dödade? 10? 30? Fler? Vem ska få ett samtal från sitt barn och vem kommer aldrig mer att få återse honom/henne?
Eriks och Siris gemensamma bok är intressant skildring av vad som hände den där dagen för de som var där, och vad som hände efter. Det går inte att bedöma de litterära kvalitéerna av en sådan här bok. Man kan bara läsa och gripas, faktiskt. Boken berättar också om vad som hände några av Siris bekanta: ungdomar som också var på ön och som på grund av sitt utseende och/eller invandrarbakgrund blev gripna på plats… Författarna är inte utan kritik till polisens agerande; inte minst belyser de vilken tid det tog innan någon kom dit och att det under hela tiden fanns en helikopter som bara stod i Oslo och väntade. Jag har inte följt Utøya-fallet särskilt noga, så för mig var den på vissa plan en ögonöppnare.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
