Jag har köpt en ”liten” bok. Den råkade följa med en beställning av en present, kan man säga. 😉 Jag kollade faktiskt sidantalet och upplystes om att boken har 600+ sidor. Jag tänkte slå till på något annat, alternativt avhålla mig från att shoppa över huvud taget, men sedan… Fick den åka med ändå! Boktipset tror att jag kommer att ge den (Ypsilon i alla fall) 5 av 5 i betyg, vilket den för övrigt tror om flera rejäla tegelstenar (nästan ingen tunnis på min att läsa-lista återfinns bland böckerna som har ett uppskattat betyg över 4,5…). Har du läst? Vad tyckte du?
Jag tror ofta att jag direkt ogillar tegelstenar, men i praktiken så är det ju böcker man tvingas leva med ganska länge. Det gör också, generellt, att de ger ett starkare intryck än tunnare böcker, tycker jag. Det är svårt att erkänna, för det bästa som finns är ju trots allt författare i stil med Bodil Malmsten som skriver tight och kan koka ner flera sidor till en mening, men tegelstenar har alltså en viss plats i mitt hjärta. 😉 De också.
Det enda som krävs är tiden.
Tiden är ju för övrigt ett bra argument för att faktiskt köpa just dessa böcker. Det är inte en chans att jag hinner läsa ut en tegelsten under ordinarie lånetid. På riktigt.
Leonard är svårt sjuk i cancer och har rest till London i ett ärende som sakta rullas upp i boken. Till London kallas även hans två styvbarn och hans fru, som bjudits in till en födelsedagsmiddag, där testamentet kanske kommer att läsas upp. Till middagen är även ytterligare två gäster bjudna, men vilka är de? Ingen av Leonards närmsta kan förstå vilka dessa är och varför de är bjudna att vara med på denna födelsedag. Leonards sjukdom gör honom förvirrad och splittrad. Ibland uppträder han som Lars Gustav Sélen, ett namn han inte ens kan uttala. Vem är Lars Gustav Sélen?
Berättelsen rör sig mellan karaktärerna och växlar mellan ett nutida London och ett 60-talets London. I tillbakablickarna till 60-talet kretsar mycket av historien kring Leonards livs kärlek, Clara, som är tjeckiska och fast i kommunisternas förtryck, vilket sätter käppar i hjulet för relationen med Leonard.
Det är inte alltid glasklart hur karaktärerna hänger ihop och hur alla berättelsens lager hör samman, men det är också det som är själva grejen med boken. Det blir en liten uppvisning i metafiktion. Det är ett spännande drag och som alltid när det gäller Nesser så är det väldigt välskrivet.
Jag lyssnade på ljudboken, som är inläst av författaren själv i en mycket trevlig uppläsning. Men kanske är det här en bok som vinner lite på att faktiskt bli läst, eller åtminstone lyssnats på lite mer i ett svep än vad jag gjorde. Det är inte kort roman, utan pappersboken är drygt 500 sidor, så för mig blev det en utdragen lyssning, vilket väl gjorde att jag tappade några trådar mellan lyssningarna.
Det är en intressant och spännande bok, hur som helst. Du kan köpa boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är SvD, Kulturbloggen och Bokbrus.
Vad är det med gubbar och att skriva alldeles för långa böcker? Jag tyckte det var mastigt att läsa Fågeln som vrider upp världen (ca 700 sidor) tidigare i år, men i höst kan den som känner sig manad sätta tänderna i Knausgårds Min kamp 6 och Lars Noréns En dramatikers dagbok 20052012. Båda har ett sidantal kring 1400… Var tog redaktören vägen? Och varför tror en författare att någon orkar läsa 1400 sidor? Hur intressant får man tro att ens liv är, liksom?
Det där lät kanske lite hårt, men jag kan inte riktigt förstå hur 1400 sidor skulle kunna vara tight och intressant och jag kan verkligen inte föreställa mig att någon, utöver litteraturkritiker, läser en sådan tjock bok (självbiografi, eller nära självbiografisk dessutom!) från pärm till pärm. För min del hade de där 2800 sidorna gärna fått vara 10 intressanta och koncentrerade böcker istället.
Nu är semestern slut och jag är tillbaka på jobbet sedan i måndags. Det kändes faktiskt ganska motigt att avsluta semestern, inte minst för att det blev sommarvarmt just då… Efter en arbetsdag som varade i ungefär 8,5 h och och som mest fylldes av en massa administrativt jobb, som man kan behöva komma ikapp med efter några veckors frånvaro, så packade jag ihop och kände att jag ville köpa mig en bok som belöning. Valet föll på UnderbaraClaras garderob, som jag verkligen är peppad på att bläddra i eftersom jag gillar Claras (och hennes systers) stil och inställning till konsumtion (inte köpa en massa nytt; nog för att jag själv är för rädd för ohyra för att köpa second hand, men…).
Som alltid fick jag för mig att slänga med en pocket i beställningen. Jag var extremt nära att ta med Brott och straff, men i sista stund bestämde jag mig för att inte låta en så tjock bok få komma hem till mig. Jag har ju redan så många tegelstenar och innerst inne fattar jag inte varför riktiga författare inte kan banta ner sina böcker till < 300 sidor. Det ska väl dessutom krävas en lång semester för att jag ska palla med att läsa en 600 sidors-bok nu för tiden. Och vilken handväska rymmer en sådan fet bok? Inte mina i alla fall!
Så NEJ. Det blev ingen Brott och straff denna gång. Istället bläddrade jag runt på min att läsa-lista som jag har på Boktipset och valde en av de böcker som sidan förhandstippar ett riktigt högt betyg för min del (5 av 5 minsann!). Det blev Den osynliga bron. Någonstans när jag såg en balettdansare på framsidan (Vet ni att jag dansar balett? Nu gör ni det! :P) så var det klippt. Klick, klick.
Nu är den hemma. Och jag har en tår i ögonvrån (lätt överdrift). Den är ju för i helvete tjockare än Brott och straff! Det hade man ju kunnat kolla i förväg, men det glömde jag som vanligt bort…
Jag blir mer och mer avig till att flytta till en större lägenhet (oklart varför), men det här med att spontantinköpa de fetaste böckerna i världen på löpande band.. Ja, det går helt enkelt inte ihop med att ha en enda rad i en Expedithylla avsatt för böcker. Snart måste jag börja förvara olästa böcker på andra platser. Kanske kan ha några på jobbet? Eller gömma dem hos min kille, som för övrigt inte ens har någon bokhylla. Hm.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles är en kärleksroman och en bok om de tankar och idéer som bredde ut sig under den viktorianska eran. Betyg: 3 skogspromenader av 5.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles
Den franske löjtnantens kvinna är en riktig tegelsten som utkom första gången 1969. Att läsa den är dock inte bara som att resa 40 år tillbaka i tiden, utan främst en resa till den viktorianska tiden. Den franske löjtnantens kvinna utspelar sig nämligen i kuststaden Lyme i England och året är 1867. Gentlemannen Charles är på väg att gifta sig med Ernestina, en modern, ung kvinna som har en stor hemgift med sig till äktenskapet. Darwins idéer börjar bli populära och vid den här tiden är det också populärt att leta fossiler. När Charles är ute på egen hand och letar efter fossiler så råkar han träffa på Sarah, en kvinna som kallas ”den franske löjtnantens kvinna” bakom hennes rygg. Hon har fått dåligt rykte efter en affär hon haft med en fransk sjöman, som sedan lämnade henne och inte har setts i Lyme igen. Nu är hon en sorglig figur som ofta ses stå och stirra ut mot havet. För Charles är Sarah en kvinna helt olik alla andra kvinnor och han dras till henne.
Den franske löjtnantens kvinna är en berättelse om ytlighet och dubbelmoral hos de välbeställda som levde i England vid den här tiden och det märks verkligen att författaren har gjort gedigen research för att förstå hur folk tänkte vid den här tiden och vilka nya idéer och kunskaper som spreds. Det är intressant, men också ganska mastigt. Jag tycker inte att boken är särskilt lättläst precis, men man dras ändå snabbt med i berättelsen och vill veta vad som händer. Författaren gör också ett roligt grepp och stoppar in sig själv som en berättarröst ibland.
Den franske löjtnantens kvinna är en läsvärd, men inte helt lättläst bok. Den kan i någon mening läsas som en kärleksberättelse, men det känns hela tiden att författaren i huvudsak vill skriva om den viktorianska eran och ibland känns det som att berättelsen och karaktärerna kommer lite i andra hand.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles
Om John Fowles och om Den franske löjtnantens kvinna
John Fowles (1926 – 2005) var en brittisk författare och fransklärare. Han debuterade 1963 med spänningsromanen The Collector (Samlaren). Fler av hans böcker, däribland Den franske löjtnantens kvinna, har filmatiserats. Mer om John Fowles kan du t.ex. läsa på webbsidan www.fowlesbooks.com.
Originalets titel: The French lieutenant’s woman (engelska).
Översättare: Claës Gripenberg och Åke Ohlmarks (tolkning av dikter).
Utgivningsår: 1969 (första brittiska utgåvan), 1971 (första svenska utgåvan, Geber), 2011 (den här pocketutgåvan, BonnierPocket).
Antal sidor: 633.
ISBN: 978-91-7429-196-4.
Andras röster: Camillas boklåda, Eli läser och skriver och Påhittade nöjen.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”En aprildag 1867 promenerar ett ungt par på en pir i en engelsk kuststad. Längst ut mot havet står en orörlig kvinnogestalt. En unge adelsmannen Charles Smithson vet att hon av ryktet utpekas som den franske löjtnantens kvinna. Sarah är olik alla andra kvinnor han mött, självständig både intellektuellt och känslomässigt, och han dras oemotståndligt till henne. Deras stormiga kärleksförhållanden utspelas i det viktorianska England och John Fowles kastar ett skarpt ljus över tidens dubbelmoral och ställer epokens sociala attityder mot vår tids.”
Jag hade en period när jag läste en hel del av den japanske författaren Haruki Murakami. Det började med Norwegian wood, som jag tyckte var fantastiskt bra. Såhär i efterhand så inser jag att den, vid sidan av hans memoarbok möjligen, är den bok som skiljer sig mest från hans övriga. Norwegian wood utspelar sig nämligen väldigt mycket här och nu och inte alls i den magiska värld som Murakami annars gärna använder sig av. Och med magisk menar jag inte drakar och trollspön, utan en värld som är vår, men där det plötsligt kan börja regna makrill från himlen och där katter plötsligt börjar prata, som om det inte vore något konstigt med det. När man väl har läst Murakamis andra böcker så inser man snart att den här hallucinatoriska världen är ett grepp han ständigt återvänder till och någonstans så var det nog just det som jag tröttnade på, trots att det verkligen är något som särskiljer Murakamis böcker från andras. Nu är jag tillbaka till Murakami och kanske har det varit bra att ha haft en paus och lagt lite distans emellan, för nu kände jag mig inte alls trött över Murakamis övernaturliga universum; nu kastade jag mig in i det och tyckte att det var fantastiskt!
I Fågeln som vrider upp världen kretsar handlingen kring Toru Okada, som är arbetslös ”hemmaman” och går hemma och plockar och städar så att det är fint när hans fru kommer hem. En dag kommer hon dock inte hem. Hon har lämnat honom. Samtidigt kommer flera andra kvinnor i hans liv; en ung, trasig kvinna som kallar honom för Nyckelfågeln, kvinnor med mediala förmågor och kvinnor som på ett eller annat sätt utnyttjar honom. Det är en komplex bok, där Murakami väver ihop kriget i Manchuriet med berättelsen om Toru och allt som händer honom. I allra högsta grad är det saker som händer honom, snarare än att han själv gör något av egen vilja. Han blir uppringd av kvinnor som vill träffa honom, och ibland blir han besökt i drömmarna, han kliver ned i en uttorkad brunn, blir instängd och när han väl blir utsläppt har han ett underligt födelsemärke på kinden. Han blir upplockad av en kvinna som köper luxuösa kläder år honom och sedan utnyttjar hans födelsemärke; säljer det till kvinnor som upplever det som terapi att kyssa hans märke. Den ena efter den andra underligheten inträffar och som läsare dras med med, utan att förstå, och sugs in i det, som om det vore en deckare. Hur händer det ihop? Vad vill alla? Var är hans fru?
Det här är faktiskt en fantastiskt spännande bok! Det är lätt att bara flyga fram över sidorna, trots att den verkligen är en tegelsten (ca 750 sidor). Och språket! Murakami skriver så bra (eller är det översättningen jag faller för?). Med en enorm detaljrikedom skildrar han vad som händer Toru och vissa skulle kanske tycka att det är lite segt med t.ex. detaljerade redogörelser över hur han tillagar sin mat, men jag tycker inte det. Jag gillar de till synes helt neutrala redogörelserna av Torus vardagsbestyr, för hur det än är så lägger de något till den här ganska skruvade berättelsen.
Det här är en bok att läsa och fascineras av!
Ibland tror jag att jag aldrig köper böcker, men i själva verket så händer det lite nu och då att jag köper en bok, t.ex. en fackbok jag behöver eller en kokbok jag vill ha eller någon present till någon eller så. Och alltid så slinker det med en pocket när jag ändå är igång och klickar hem grejer. 😉 Jag brukar kolla på min lista med böcker jag vill läsa och ta med någon som jag är lite extra sugen på. Det kan t.ex. vara Den franske löjtnantens kvinna. Eller som senast: Agaat. Och sedan kommer boken hem och då, förvirringen: ”Vad är det här? En jävla tegelsten?”. Alltid! Alltid! Varför dras tjockisarna till mig? Jag har ju redan så många tegelstenar.
* Hitta de fem tjockaste böcker i din bokhylla som du läst.
* Hitta de två tjockaste böckerna i din TBR-hög (Böcker som skall läsas)
Jag vet inte hur poppis det är, egentligen, men jag brukar lämna mina utlästa böcker hos mina föräldrar. 😛 Själv bor jag på 27 kvadrat och har inte så mycket till bibliotek, om jag säger så… Med andra ord så har jag en del tegelstenar som faktiskt inte står i min hylla (däribland Shantaram, som hade mått bra av en redaktör som krävt att 2/3 skurits bort, En halv gul sol och Blonde, som är så tjock att den knappt går att hålla i).
Några tjocka böcker som jag inte läst ännu:
Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami (741 sidor)
Middlesex av Jeffrey Eugenides (636 sidor)
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles (633 sidor)
Strändernas svall av Eyvind Johnson (599 sidor); lånades faktiskt från bibblan 2010, så den har varit oläst ett tag…
Den felande länken av Stefan Tegenfalk (455 sidor)
(hoppsan, jag råkade lista fler än två :p)
Kul att sammanställa listan! 🙂 Men vilken tur att ingen utmanande mig i att läsa de olästa tegelstenarna… Herregud. Så mycket böcker, så lite tid!!
När Mo Yan tilldelades Nobelpriset i litteratur förra året så skedde det inte helt utan protester. Flera författare, däribland Herta Müller, som själv belönades 2009, uttryckte sitt missnöje över att priset gått till någon som är övertygad kommunist och tydligen inte tar avstånd från censur. Med detta i tankarna började jag läsa Mo Yans roman från 2006, Ximen Nao och hans sju liv.
Boken inleds vid det kommunistiska partiets maktövertagande, då godsägaren Ximen Nao blir avrättad och hans mark uppdelad. Den största delen kommer att hamna i folkkommunens händer och en minskande remsa kommer att brukas av Ximen Naos fosterson och tjänare Lan Lian, som så småningom blir den sista oberoende bonden i Kina. Ximen Nao finner det ytterst orättvist att han har blivit avrättad och kräver i dödsriket att han ska få återvända till Jorden. Det får han också – i skepnad av Lan Lians åsna.
I tur och ordning fortsätter sedan Ximen Nao att återfödas som tjur, gris, hund, apa och, slutligen, människa igen och han kommer att kunna betrakta sina före detta fruar, barn, vänner och ovänner i den gamla hembyn, som förändras i takt med att Kina förändras och genomlever svält, Kulturrevolution, millennieskifte…
Det är lite av en tegelsten (omkring 650 sidor), så man har tid att leva sig in i miljöerna och lära känna karaktärerna. Jag har en tendens att fastna för tjocka böcker, just för att man lever med dem så länge och får följa huvudpersonerna under så lång tid att det till slut känns som att man känner dem, men jag måste säga att det här inte är någon lätt läsning. Mo Yans stil handlar om att blanda saga och magi med historia och realism. Han lånar till och med ut sitt namn till en av bokens karaktärer (en näsvis rackare!). Och just för att det är så mycket knasigheter i boken, blandat med sådant som känns som autentiska vittnesuppgifter från historia händelser, så känns det som att det är mycket som går över huvudet på mig som läsare. När Mo Yan skriver om blödande hårstrån och korkade vildsvin så kan man läsa det som roliga anekdoter, fast tanken slår en ju också att han kanske använder det som symboler för något annat; något som jag inte förstår. Man känner sig lätt dum när man läser Mo Yan och till slut väljer jag att bara läsa den som den är och se allt hittepå som något som är instoppat för att lätta upp och underhålla. Faktiskt, så har Mo Yan stor humor och det är en på många sätt rolig bok. Särskilt tycker jag att han lyckas i att skildra Ximen Nao i de olika skepnaderna; det är alltid Ximen Nao som beskrivs, men författaren lyckas också pricka in hur världen kanske ser ut från ett djurs ögon. Han gör det träffande.
Jag är glad att jag läste boken, men jag erkänner villigt att den bjuder en del motstånd… Jag inser att man säkert kan läsa in mycket mer i den än vad jag någonsin skulle kunna komma på, men å andra sidan finns det ingen som förbjuder någon att läsa en bok rakt upp och ner utan att trassla in sig i symbolik och omskrivningar. Huruvida Mo Yan kritiserar eller inte kritiserar kommunistiska partiet tillräckligt mycket vet jag inte. Det är inte som att han döljer idiotin i de inte särskilt fungerande folkkommunerna och de vansinnessatsningar som följt sedan kommunisterna tog makten, men jag vet inte tillräckligt mycket om Kinas moderna historia för att kunna avgöra vad Mo Yan har valt ut att berätta och vad han har valt bort.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.