Etikett: Tegelstenar

  • Det där med att köpa tegelstenar…

    Det där med att köpa tegelstenar…

    Nu är semestern slut och jag är tillbaka på jobbet sedan i måndags. Det kändes faktiskt ganska motigt att avsluta semestern, inte minst för att det blev sommarvarmt just då… Efter en arbetsdag som varade i ungefär 8,5 h och och som mest fylldes av en massa administrativt jobb, som man kan behöva komma ikapp med efter några veckors frånvaro, så packade jag ihop och kände att jag ville köpa mig en bok som belöning. Valet föll på UnderbaraClaras garderob, som jag verkligen är peppad på att bläddra i eftersom jag gillar Claras (och hennes systers) stil och inställning till konsumtion (inte köpa en massa nytt; nog för att jag själv är för rädd för ohyra för att köpa second hand, men…).

    Som alltid fick jag för mig att slänga med en pocket i beställningen. Jag var extremt nära att ta med Brott och straff, men i sista stund bestämde jag mig för att inte låta en så tjock bok få komma hem till mig. Jag har ju redan så många tegelstenar och innerst inne fattar jag inte varför riktiga författare inte kan banta ner sina böcker till < 300 sidor. Det ska väl dessutom krävas en lång semester för att jag ska palla med att läsa en 600 sidors-bok nu för tiden. Och vilken handväska rymmer en sådan fet bok? Inte mina i alla fall!

    Så NEJ. Det blev ingen Brott och straff denna gång. Istället bläddrade jag runt på min att läsa-lista som jag har på Boktipset och valde en av de böcker som sidan förhandstippar ett riktigt högt betyg för min del (5 av 5 minsann!). Det blev Den osynliga bron. Någonstans när jag såg en balettdansare på framsidan (Vet ni att jag dansar balett? Nu gör ni det! :P) så var det klippt. Klick, klick.

    Nu är den hemma. Och jag har en tår i ögonvrån (lätt överdrift). Den är ju för i helvete tjockare än Brott och straff! Det hade man ju kunnat kolla i förväg, men det glömde jag som vanligt bort

    Jag blir mer och mer avig till att flytta till en större lägenhet (oklart varför), men det här med att spontantinköpa de fetaste böckerna i världen på löpande band.. Ja, det går helt enkelt inte ihop med att ha en enda rad i en Expedithylla avsatt för böcker. Snart måste jag börja förvara olästa böcker på andra platser. Kanske kan ha några på jobbet? Eller gömma dem hos min kille, som för övrigt inte ens har någon bokhylla. Hm.

    Den osynliga bron

  • Den franske löjtnantens kvinna

    Den franske löjtnantens kvinna

    Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles är en kärleksroman och en bok om de tankar och idéer som bredde ut sig under den viktorianska eran. Betyg: 3 skogspromenader av 5.

    Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles
    Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles

    Den franske löjtnantens kvinna är en riktig tegelsten som utkom första gången 1969. Att läsa den är dock inte bara som att resa 40 år tillbaka i tiden, utan främst en resa till den viktorianska tiden. Den franske löjtnantens kvinna utspelar sig nämligen i kuststaden Lyme i England och året är 1867. Gentlemannen Charles är på väg att gifta sig med Ernestina, en modern, ung kvinna som har en stor hemgift med sig till äktenskapet. Darwins idéer börjar bli populära och vid den här tiden är det också populärt att leta fossiler. När Charles är ute på egen hand och letar efter fossiler så råkar han träffa på Sarah, en kvinna som kallas ”den franske löjtnantens kvinna” bakom hennes rygg. Hon har fått dåligt rykte efter en affär hon haft med en fransk sjöman, som sedan lämnade henne och inte har setts i Lyme igen. Nu är hon en sorglig figur som ofta ses stå och stirra ut mot havet. För Charles är Sarah en kvinna helt olik alla andra kvinnor och han dras till henne.

    Den franske löjtnantens kvinna är en berättelse om ytlighet och dubbelmoral hos de välbeställda som levde i England vid den här tiden och det märks verkligen att författaren har gjort gedigen research för att förstå hur folk tänkte vid den här tiden och vilka nya idéer och kunskaper som spreds. Det är intressant, men också ganska mastigt. Jag tycker inte att boken är särskilt lättläst precis, men man dras ändå snabbt med i berättelsen och vill veta vad som händer. Författaren gör också ett roligt grepp och stoppar in sig själv som en berättarröst ibland.

    Den franske löjtnantens kvinna är en läsvärd, men inte helt lättläst bok. Den kan i någon mening läsas som en kärleksberättelse, men det känns hela tiden att författaren i huvudsak vill skriva om den viktorianska eran och ibland känns det som att berättelsen och karaktärerna kommer lite i andra hand.

    Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles
    Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles

    Om John Fowles och om Den franske löjtnantens kvinna

    John Fowles (1926 – 2005) var en brittisk författare och fransklärare. Han debuterade 1963 med spänningsromanen The Collector (Samlaren). Fler av hans böcker, däribland Den franske löjtnantens kvinna, har filmatiserats. Mer om John Fowles kan du t.ex. läsa på webbsidan www.fowlesbooks.com.

    Originalets titel: The French lieutenant’s woman (engelska).
    Översättare: Claës Gripenberg och Åke Ohlmarks (tolkning av dikter).
    Utgivningsår: 1969 (första brittiska utgåvan), 1971 (första svenska utgåvan, Geber), 2011 (den här pocketutgåvan, BonnierPocket).
    Antal sidor: 633.
    ISBN: 978-91-7429-196-4.
    Andras röster: Camillas boklåda, Eli läser och skriver och Påhittade nöjen.
    Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

    Förlagets beskrivning

    ”En aprildag 1867 promenerar ett ungt par på en pir i en engelsk kuststad. Längst ut mot havet står en orörlig kvinnogestalt. En unge adelsmannen Charles Smithson vet att hon av ryktet utpekas som den franske löjtnantens kvinna. Sarah är olik alla andra kvinnor han mött, självständig både intellektuellt och känslomässigt, och han dras oemotståndligt till henne. Deras stormiga kärleksförhållanden utspelas i det viktorianska England och John Fowles kastar ett skarpt ljus över tidens dubbelmoral och ställer epokens sociala attityder mot vår tids.”

  • Fågeln som vrider upp världen

    Fågeln som vrider upp världen

    Fågeln som vrider upp världen - Haruki MurakamiJag hade en period när jag läste en hel del av den japanske författaren Haruki Murakami. Det började med Norwegian wood, som jag tyckte var fantastiskt bra. Såhär i efterhand så inser jag att den, vid sidan av hans memoarbok möjligen, är den bok som skiljer sig mest från hans övriga. Norwegian wood utspelar sig nämligen väldigt mycket här och nu och inte alls i den magiska värld som Murakami annars gärna använder sig av. Och med magisk menar jag inte drakar och trollspön, utan en värld som är vår, men där det plötsligt kan börja regna makrill från himlen och där katter plötsligt börjar prata, som om det inte vore något konstigt med det. När man väl har läst Murakamis andra böcker så inser man snart att den här hallucinatoriska världen är ett grepp han ständigt återvänder till och någonstans så var det nog just det som jag tröttnade på, trots att det verkligen är något som särskiljer Murakamis böcker från andras. Nu är jag tillbaka till Murakami och kanske har det varit bra att ha haft en paus och lagt lite distans emellan, för nu kände jag mig inte alls trött över Murakamis övernaturliga universum; nu kastade jag mig in i det och tyckte att det var fantastiskt!

    I Fågeln som vrider upp världen kretsar handlingen kring Toru Okada, som är arbetslös ”hemmaman” och går hemma och plockar och städar så att det är fint när hans fru kommer hem. En dag kommer hon dock inte hem. Hon har lämnat honom. Samtidigt kommer flera andra kvinnor i hans liv; en ung, trasig kvinna som kallar honom för Nyckelfågeln, kvinnor med mediala förmågor och kvinnor som på ett eller annat sätt utnyttjar honom. Det är en komplex bok, där Murakami väver ihop kriget i Manchuriet med berättelsen om Toru och allt som händer honom. I allra högsta grad är det saker som händer honom, snarare än att han själv gör något av egen vilja. Han blir uppringd av kvinnor som vill träffa honom, och ibland blir han besökt i drömmarna, han kliver ned i en uttorkad brunn, blir instängd och när han väl blir utsläppt har han ett underligt födelsemärke på kinden. Han blir upplockad av en kvinna som köper luxuösa kläder år honom och sedan utnyttjar hans födelsemärke; säljer det till kvinnor som upplever det som terapi att kyssa hans märke. Den ena efter den andra underligheten inträffar och som läsare dras med med, utan att förstå, och sugs in i det, som om det vore en deckare. Hur händer det ihop? Vad vill alla? Var är hans fru?

    Det här är faktiskt en fantastiskt spännande bok! Det är lätt att bara flyga fram över sidorna, trots att den verkligen är en tegelsten (ca 750 sidor). Och språket! Murakami skriver så bra (eller är det översättningen jag faller för?). Med en enorm detaljrikedom skildrar han vad som händer Toru och vissa skulle kanske tycka att det är lite segt med t.ex. detaljerade redogörelser över hur han tillagar sin mat, men jag tycker inte det. Jag gillar de till synes helt neutrala redogörelserna av Torus vardagsbestyr, för hur det än är så lägger de något till den här ganska skruvade berättelsen.
    Det här är en bok att läsa och fascineras av!

    Boken är utgiven av Norstedts och finns bl.a. hos Bokus och Adlibris. Några andra som skrivit om boken är SvD, Malin Johansson och Bokfetischist. Bokcirkeln i Sveriges Radio bokcirklade Fågeln som vrider upp världen för ett tag sedan och jag rekommenderar verkligen att lyssna på den!

  • Måste bli lite mer observant med vad jag köper

    Måste bli lite mer observant med vad jag köper

    Ibland tror jag att jag aldrig köper böcker, men i själva verket så händer det lite nu och då att jag köper en bok, t.ex. en fackbok jag behöver eller en kokbok jag vill ha eller någon present till någon eller så. Och alltid så slinker det med en pocket när jag ändå är igång och klickar hem grejer. 😉 Jag brukar kolla på min lista med böcker jag vill läsa och ta med någon som jag är lite extra sugen på. Det kan t.ex. vara Den franske löjtnantens kvinna. Eller som senast: Agaat. Och sedan kommer boken hem och då, förvirringen: ”Vad är det här? En jävla tegelsten?”. Alltid! Alltid! Varför dras tjockisarna till mig? Jag har ju redan så många tegelstenar.

    Agaat

    Måste snart ta tjänstledigt ett tag.

  • Tegelstensutmaning

    Tegelstensutmaning

    Mia med bloggen Cum libris non solus har utmanat mig med en tegelstensutmaning:

    * Hitta de fem tjockaste böcker i din bokhylla som du läst.
    * Hitta de två tjockaste böckerna i din TBR-hög (Böcker som skall läsas)

    Jag vet inte hur poppis det är, egentligen, men jag brukar lämna mina utlästa böcker hos mina föräldrar. 😛 Själv bor jag på 27 kvadrat och har inte så mycket till bibliotek, om jag säger så… Med andra ord så har jag en del tegelstenar som faktiskt inte står i min hylla (däribland Shantaram, som hade mått bra av en redaktör som krävt att 2/3 skurits bort, En halv gul sol och Blonde, som är så tjock att den knappt går att hålla i).

    Några tjocka utlästa böcker, som faktiskt finns hemma, av någon anledning:
    Eld av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg (635 sidor)
    Ximen Nao och hans sju liv av Mo Yan (634 sidor)
    Oskuldens museum av Orhan Pamuk (560 sidor)
    Oksa Pollock: Det sista hoppet av Anne Plichota och Cendrine Wolf (543 sidor)
    Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg (517 sidor)

    Några tjocka böcker som jag inte läst ännu:
    Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami (741 sidor)
    Middlesex av Jeffrey Eugenides (636 sidor)
    Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles (633 sidor)
    Strändernas svall av Eyvind Johnson (599 sidor); lånades faktiskt från bibblan 2010, så den har varit oläst ett tag…
    Den felande länken av Stefan Tegenfalk (455 sidor)

    (hoppsan, jag råkade lista fler än två :p)

    Kul att sammanställa listan! 🙂 Men vilken tur att ingen utmanande mig i att läsa de olästa tegelstenarna… Herregud. Så mycket böcker, så lite tid!!

    Tegelstenar

  • Ximen Nao och hans sju liv

    Ximen Nao och hans sju liv

    Ximen Nao och hans sju liv - Mo YanNär Mo Yan tilldelades Nobelpriset i litteratur förra året så skedde det inte helt utan protester. Flera författare, däribland Herta Müller, som själv belönades 2009, uttryckte sitt missnöje över att priset gått till någon som är övertygad kommunist och tydligen inte tar avstånd från censur. Med detta i tankarna började jag läsa Mo Yans roman från 2006, Ximen Nao och hans sju liv.

    Boken inleds vid det kommunistiska partiets maktövertagande, då godsägaren Ximen Nao blir avrättad och hans mark uppdelad. Den största delen kommer att hamna i folkkommunens händer och en minskande remsa kommer att brukas av Ximen Naos fosterson och tjänare Lan Lian, som så småningom blir den sista oberoende bonden i Kina. Ximen Nao finner det ytterst orättvist att han har blivit avrättad och kräver i dödsriket att han ska få återvända till Jorden. Det får han också – i skepnad av Lan Lians åsna.
    I tur och ordning fortsätter sedan Ximen Nao att återfödas som tjur, gris, hund, apa och, slutligen, människa igen och han kommer att kunna betrakta sina före detta fruar, barn, vänner och ovänner i den gamla hembyn, som förändras i takt med att Kina förändras och genomlever svält, Kulturrevolution, millennieskifte…

    Det är lite av en tegelsten (omkring 650 sidor), så man har tid att leva sig in i miljöerna och lära känna karaktärerna. Jag har en tendens att fastna för tjocka böcker, just för att man lever med dem så länge och får följa huvudpersonerna under så lång tid att det till slut känns som att man känner dem, men jag måste säga att det här inte är någon lätt läsning. Mo Yans stil handlar om att blanda saga och magi med historia och realism. Han lånar till och med ut sitt namn till en av bokens karaktärer (en näsvis rackare!). Och just för att det är så mycket knasigheter i boken, blandat med sådant som känns som autentiska vittnesuppgifter från historia händelser, så känns det som att det är mycket som går över huvudet på mig som läsare. När Mo Yan skriver om blödande hårstrån och korkade vildsvin så kan man läsa det som roliga anekdoter, fast tanken slår en ju också att han kanske använder det som symboler för något annat; något som jag inte förstår. Man känner sig lätt dum när man läser Mo Yan och till slut väljer jag att bara läsa den som den är och se allt hittepå som något som är instoppat för att lätta upp och underhålla. Faktiskt, så har Mo Yan stor humor och det är en på många sätt rolig bok. Särskilt tycker jag att han lyckas i att skildra Ximen Nao i de olika skepnaderna; det är alltid Ximen Nao som beskrivs, men författaren lyckas också pricka in hur världen kanske ser ut från ett djurs ögon. Han gör det träffande.

    Jag är glad att jag läste boken, men jag erkänner villigt att den bjuder en del motstånd… Jag inser att man säkert kan läsa in mycket mer i den än vad jag någonsin skulle kunna komma på, men å andra sidan finns det ingen som förbjuder någon att läsa en bok rakt upp och ner utan att trassla in sig i symbolik och omskrivningar. Huruvida Mo Yan kritiserar eller inte kritiserar kommunistiska partiet tillräckligt mycket vet jag inte. Det är inte som att han döljer idiotin i de inte särskilt fungerande folkkommunerna och de vansinnessatsningar som följt sedan kommunisterna tog makten, men jag vet inte tillräckligt mycket om Kinas moderna historia för att kunna avgöra vad Mo Yan har valt ut att berätta och vad han har valt bort.

    Du hittar boken hos t.ex. Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om boken är Monika Häägg, SvD och Världslitteratur.

  • Utmaning

    Utmaning

    Igår var jag på bokcirkelträff med Picket & pocket. Vi hade en liten specialträff i somras, då var och en pratade om någon av sommarens lästa böcker, men förutom denna så var det faktiskt länge sedan jag gick på bokklubbsmöte. Jag missade nämligen juniträffen. Det kändes kul att ses igen och det var intressant att diskutera Konsten att tala med en änkling. Det var ingen som hade något direkt negativt att säga om boken, men ändå var det nog jag som gav den högst betyg…

    Till nästa gång bestämde vi oss för att läsa En halv gul sol, som med sina 682 sidor har stått onödigt länge i min bokhylla och väntat. Det kanske var lika bra att få en spark baken, så att jag kommer igång med den någon gång. Jag är egentligen ganska så säker på att jag missar nästa träff, men jag kommer att läsa boken ändå. Någon gång måste det ju bli gjort. 😉 Jag har faktiskt bara hört lovord om Adichies roman som utspelar sig under Biafrakriget, så själva läsupplevelsen i sig skrämmer mig inte precis. Mer undrar jag när jag ska ha tid att läsa..

    Några andra böcker som har anlänt nyligt är Nanna Johanssons seriealbum Fulheten (med en jätteful framsida; bara en sådan sak) och e-boken Doktor Kessners hemliget, som beskrivs som en ”klassisk äventyrsroman i modern tappning” av förlaget. Det ska bli roligt att läsa båda två. Fulheten passar extra bra eftersom Nanna Johanssons teckningar ställs ut på Bildmuseet i höst (14 oktober – 2 december). Den utställningen vill jag absolut se!

  • Frihet

    Frihet - Jonathan FranzenFrihet är en riktig tegelsten som kretsar kring en amerikansk familj. Mamman är en före detta basketspelare, som nu har riktat in sig på att bli hemmafru. Pappan försöker att rädda världen, men på sitt eget sätt, vilket handlar om att skydda småfåglar.

    Boken inleder som en berättelse om en kärnfamilj, men utvecklar sig till en berättelse om otrohet och svek. Om man läser om boken i tidningar och på bloggar så beskrivs den ofta som en bok om en familjs uppgång och fall och som en bok om amerikansk nutidshistoria. Det stämmer bra. Det svänger fram och tillbaka i huvudpersonernas kärleksliv och relationer, för att inte tala om deras karriärer. I bakgrunden skildras ett samhälle där medelklassen konsumerar mer och mer och krig inleds i Irak. Äldsta sonen i familjen vill till exempel göra karriär, men gör det genom tvivelaktiga affärer kopplade till Irakkriget.

    Boken har hyllats lite överallt, bland annat i DN, men själv tycker jag att boken är för tjock. Det är alltid trevligt att få tränga ned på djupet i berättelser och lära känna karaktärerna ordentligt, men Franzen har på något sätt lyckats skriva över 500 sidor utan att få mig att känna mig engagerad. Visst finns det tankeväckande passager, där Franzen kritiserar den moderna livsstilen och visst är det en fin bok om att leva tillsammans, men den hade vunnit på att ha skurits ned i sidantal.

    I korthet

    Rekommenderas för: Den som vill läsa en rejäl tegelsten om skakiga relationer och om amerikansk nutidshistoria.

    Betyg: 3 småfåglar av 5.

    Om Frihet och Jonathan Franzen

    Jonathan Franzen (född 1959) är en amerikansk författare. Han debuterade 1988 med Den tjugosjunde staden (The twenty-seventh city), men fick sitt stora genombrott med den satiriska romanen Tillrättalägganden (The corrections) 13 år senare. För denna belönades han med det prestigefulla amerikanska litteraturpriset National book award. Hans senaste roman är Renhet (Purity), som kom ut 2015. Jonathan Franzen har en fansida på Facebook.

    Översättare: Rebecca Alsberg.
    Originalets titel: Freedom.
    Utgivningsår: 2011 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2010 (första amerikanska utgåvan).
    Antal sidor: 650.
    Andras röster: Nattens bibliotekSladdertackans bokblogg, Textanvisning.
    Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

    Baksidestext

    ”Romanen Frihet följer ett flertal medlemmar av familjen Berglund och deras nära vänner och kärlekspartners. Franzen följer dessa relationer under de senaste årtionderna och avslutar nära dagen då Obamas administration tar vid.

    När Jonathan Franzens roman Freedom utkom förra året utnämndes den snart till en av de riktigt stora amerikanska berättelserna om vår tid. Här tecknar Franzen ett skarpt, ömsint och humoristiskt porträtt av medelklassfamiljen Berglund, där makarna Patty och Walter som medvetna medborgare och föräldrar kämpar för en bättre värld. Med det amerikanska samhället som fond speglas här hur vi lever våra liv. Hur vi hanterar förväntningar och besvikelser och hur den frihet vi kämpat oss till både kan te sig som en frestelse och en börda.”

  • Tematrio: Jullovsläsning

    Så passande att Tematrio har jullovsläsning som tema; jag har ju faktiskt jullov! 🙂 Berätta om tre tegelstenar ni läst eller om tre ni vill läsa!

    Jag vet inte vad som är definitionen av en tegelsten. 😉 Jag tycker faktiskt att böcker som är ca 400 sidor långa är lite i längsta laget, men det är ju dessvärre ett vanligt sidantal hos böcker som ges ut idag. Trots att jag är bokbloggare så läser jag både långsamt och sällan(!), så för mig kan dessa böcker ta månader att ta sig igenom och ibland förlängs läsningen av rent praktiska skäl; att böckerna helt enkelt är för otympliga att ta med sig. Lite lättare har det blivit sedan jag skaffade läsplatta, men det är fortfarande ingen hit för min del att läsa dessa tjockisar. Så nog tycker jag att 400 sidors-böcker är tegelstenar. Ibland kommer man dock över ännu rejälare verk…

    Shantaram är en riktigt tjock bok som jag läste för något år sedan och den är väl omkring 900 sidor eller något. När jag lade den ifrån mig skämdes jag nästan över att ha spenderat så mycket tid på något så meningslöst. 😉 Den var ju faktiskt inte ens bra! Hehe…

    Två tegelstenar som ligger och väntar är Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol och Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Det är dock inga böcker jag tänker läsa under jullovet, men kanske tar jag tag i dem i sommar…