Middlesex av Jeffrey Eugenides är en fängslande släktkrönika, där läsaren får följa tre generationer ur den grekisk-amerikanska familjen Stephanides, och en bok som väcker många tankar kring könsidentiteter och genus. Betyg: 4+ snabbmatsrestauranger av 5.
Middlesex av Jeffrey Eugenides
Middlesex är en släktkrönika som skildrar livet för tre generationer ur familjen Stephanides. Boken tar sin början i 20-talets Grekland och i den lilla byn Bursa, där Desdemona och hennes bror, Lefty, framställer finaste siden för sin försörjning. Det politiska läget och det helt fruktansvärda pontisk-grekiska folkmordet, där turkar och lazer mördade 1 miljon (!!) greker, driver dock syskonen från sina hemtrakter. Innan flykten från Bursa hade Desdemona förgäves försökt få sin bror att gifta sig med någon av traktens flickor, men under resan mot deras nya hemland, USA, bekänner de två syskonen både för sig själva och för varandra att de egentligen har känslor för varandra och nu, när de lämnar livet i Bursa bakom sig, vågar de också ljuga om sitt släktskap och presentera sig som herr och fru.
Desdemona och Lefty slår sig ner i Detroit, där kusinen Sourmelina redan har rotat sig. Sourmelina hjälper sina släktingar att komma in i det nya samhället och hon blir snabbt varse hur hennes kusiners relation ser ut nu för tiden. Det är dock en hemlighet hon bevarar åt dem, precis som att hennes kusiner bevarar den illa dolda hemligheten Sourmelina bär på: att hon är gay och att äktenskapet med hennes make inte direkt bygger på kärlek och passion. Trots detta blir både Desdemona och Sourmelina gravida vid samma tidpunkt och blir föräldrar åt Miltiades, Milton kallad, respektive Theodora, Tessie. Genom någon slags ödets nyck så kommer Milton och Tessie en dag att förälska sig i varandra och själva bli föräldrar. Det yngsta barnet är dottern Calliope, som också är bokens berättare.
Från den lilla byn Bursa och till Detroit har Desdemona, Lefty och Sourmelina ovetande tagit med sig en ovanlig mutation, som går i arv till både Milton och Tessie och plötsligt får uttryck i lilla Callie. Hon må se ut som vilken flicka som helst som barn, men brist på 5-alfa-reduktas kommer att i puberteten förvandla henne till den pojke hon i många avseenden är (också).
Middlesex är en bok som väcker många tankar kring könsidentitet och könsroller. Vad är egentligen ett kön? Det är väldigt fint och också smärtsamt att få följa Callie genom livet och de svårigheter som så ofta uppstår för henne/honom. Boken skildrar tonårstid och förälskelser, vuxenblivande och identitetssökande och allt detta försvåras för Callie som med sin intersexualitet inte alltid faller in i normen.
Det är också fantastiskt fint att få läsa om alla andra karaktärer i boken. Jag måste erkänna att jag hade väldigt svårt att liksom acceptera Desdemonas och Leftys incestuösa förhållande, men när jag släppte det och kom in i boken så kom jag verkligen att gilla alla huvudpersonerna, även med deras fel och brister, så att säga. Jag tyckte verkligen om att få följa alla de tre generationerna Stephanides. Genom berättelsen om deras liv har jag fått lära mig mer om folkmordet på grekerna (så fruktansvärda händelser att jag nog aldrig glömmer skildringen av dem), men också om hur det kan vara att invandra till ett annat land och att försöka skaffa sig en ett nytt liv i en kultur som inte helt är ens egen till att börja med.
Jag har lite av en hatkärlek till tegelstenar och tycker oftast att kortare romaner känns mer välskrivna och genomarbetade. Middlesex är på över 600 sidor, men för just släktkrönikor är knappast kortromanen det rätta formatet, tänker jag mig. Jag tycker faktiskt att det är helt rätt att boken är så tjock som den är. Det är också något alldeles speciellt med att få leva med en berättelse under en längre tid. Jag läser oftast ganska korta stunder varje dag och har i allmänhet en hel liten hög med påbörjade böcker, så en sådan här bok kan ta månader för mig att ta mig igenom. Det blir något speciellt när en berättelse får finnas i bakgrunden så länge. Till slut känns det som att karaktärerna i boken är personer som jag känner i verkligheten – och jag älskar den känslan! Det här är verkligen en ”levande” bok och den bjuder på många intressanta berättelser och väcker tankar och frågor. Det här är garanterat en bok som kommer att fortsätta att leva kvar i minnet ett bra tag.
Citerat ur Middlesex
”Inuti hade Cadillacen lika mjuka mattor och diskret belysning som baren på Ritz. Armstöden var utrustade med askkoppar och cigarettändare. Klädseln var av svart skinn och gav ifrån sig en ny doft. Det var som att kliva in i någons plånbok.”
Middlesex av Jeffrey Eugenides
Om Jeffrey Eugenides och om Middlesex
Jeffrey Eugenides (född 1960) är en amerikansk författare med grekiska och irländska rötter. Han debuterade 1993 med Dödens jungfrur (The virgin suicides) och har därefter varit aktuell med en rad novellsamlingar och ytterligare ett par romaner. För Middlesex belönades han med Pulitzerpriset 2003. Jeffrey Eugenides har en Facebooksida.
Originalets titel: Middlesex.
Översättare: Hans-Jacob Nilsson.
Utgivningsår: 2002 (första amerikanska utgåvan, A & C Black), 2004 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2010 (den här pocketutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 635.
ISBN: 91-1-301226-6, 9789113032023.
Förlagets beskrivning
”Middlesex är en berättelse om en grekisk-amerikansk familj som ser helt vanlig ut. Men berättaren vet att farfar och farmor egentligen är syskon och att det är orsaken till att hon själv är både kvinna och man. Så riktigt vanlig var den nog inte.
1922 invaderas Smyrna i det korta krig mellan Grekland och Turkiet som orsakats av första världs-krigets politiska oro. Befolkningen flyr i panik, många tar båten till Amerika. På en av dessa båtar finns en ung stilig man och en ung vacker kvinna, som väl framme i Amerika letar sig fram till bilstaden Detroit, och bosätter sig där som vilket amerikanskt invandrarpar som helst. De har svurit på att aldrig i livet berätta sin hemlighet att de var älskare i Grekland fast de var bror och syster. Men två generationer senare gör incesten sig påmind i barnbarnet Calliope, som i tonåren känner sig märkligt dragen till en klasskamrat i flickskolan. Vilket får Calliope att misstänka att hon inte är som andra flickor. Att hon faktiskt inte är en flicka alls.
Middlesex är en sorghumoristisk familjehistoria med sexuella förvecklingar, men också historien om en av Amerikas största städer, ja om hela det moderna Amerika: från massinvandringens strida ström av fattiga, rädda och sargade människor, över tjugotalets förbudstid och depression och sextiotalets raskonflikter in i vår egen tid.”
Idag är det torsdag och det var ganska länge sedan jag hade ”throwback thursday” och rotade fram något ur arkivet. Vad har jag gjort den 11:e augusti tidigare år egentligen? Ja, 2014 skrev jag i alla fall ett positivt inlägg om inbundna böcker. Jag har främst lagt fram fördelar med typ e-böcker i min blogg, men den här dagen 2014 läste jag en tegelsten av Joyce Carol Oates och hade precis läst ut De obotliga optimisternas klubb, som också är rejält tjock.
Nu har jag sommarens semester bakom mig och jag känner att jag måste följa upp det här inlägget… Jag släpade med mig inte mindre än 3 inbundna böcker (+ en läsplatta, faktiskt) när jag åkte iväg på en liten semestertripp. Jag läste ur 2 av dem, så det var inte en helt orimlig packning. Men alltså: jösses vad mycket väskor och påsar jag hade med mig på tåget hem sedan. Jag hade två blytunga väskor och en rejäl handväska. Jag kände mig som en idiot. Jag försökte handla lite grejer på en mataffär innan avresan och kunde inte ens hålla i en kundkorg. Jag tappade ut grejer över hela affären, kändes det som. Jag vill aldrig mer resa med så mycket grejer.
Nu var ju inte väskorna proppade med inbundna böcker och en massa tegelstenar, men de utgjorde en inte obetydlig del av packningen.
Nästa gång jag är ute och reser ska jag ha med mig 1) enbart läsplatta 2) yttepyttefå kläder 3) inga extra par skor.
Men ja, bortsett från det här med vikten och utrymmet som inbundna böcker upptar i en packning så finns det såklart massor med fördelar med inbundet. De är ju oerhört mycket lyxigare än pocket t.ex. Och härligare och med mer känsla än e-böcker!
Nu har jag semester! Faktum är att typ halva semestern redan har passerat. 😮
Hittills har vi städat på vinden. Det visade sig att den fruktansvärda röra vi upplevde egentligen bestod i en större mängd tomma (!) kartonger. Det var alltså ganska snabbt åtgärdat. Vi har umgåtts med vänner, haft besök av mina föräldrar. Och nu har jag lämnat min sambo hemma och åkt och hälsat på mina föräldrar ett tag. Och så har jag läst en del! Mest tidningar… 😉
Tre böcker är fortfarande inte påbörjade: Förvillelser, Bön för Tjernobyl och Nattfilm. Och ärligt talat så kommer jag nog inte att läsa någon av dem just nu, under semestern. Jag avvek nämligen snabbt från planen och började läsa Strändernas svall istället. Det är en av de olästa böcker som har väntat längst i mina hyllor och nu tänkte jag att semester med en massa lästid hos mamma & pappa kanske är tillfället då den äntligen blir läst. Dock är den ganska lång, så jag inser att den nog tar hela semestern att ta sig igenom.
Sedan varvar jag lite med Bodil MalmstensSamlade dikter. <3 Det är ett underbart projekt att ägna sommaren åt hennes poesi.
Strändernas svall av Eyvind Johnson och Samlade dikter av Bodil Malmsten
Kristin Lavransdotter är en klassiker av den nobelprisbelönade författaren Sigrid Undset. Boken gavs ursprungligen ut i tre volymer (Brudkronan, Husfrun,Korset), men ges ofta ut i en samlingsvolym nu för tiden. Det är ingen tunn samling kan man ju säga. För mig har det här varit en bok som jag har läst ur lite nu och då sedan tidigt i höstas.
I boken får läsaren följa Kristin Lavransdotter genom livet. Hon växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge. Hennes föräldrar hittar henne en lämplig make, men hjärtat väljer en annan väg och till slut får hon sin Erlend, med vilken hon kommer att få en hel skara små söner. Åren går och Erlend hamnar i politiskt trubbel. Kärleken har sina toppar och dalar, sönerna växer upp och runt omkring sker också ett och annat som skakar om bygden.
Jag hade svårt att komma in i Kristin Lavransdotter. Det grep liksom inte riktigt tag, men när jag hade levt med berättelsen tillräckligt länge så var det någonting som lossnade och plötsligt blev jag helt fast. Det är verkligen en fantastiskt fin bok om moderskap och kärlek, och om livet på 1300-talet såklart. Jag har lärt mig massor om 1300-talets Norge. En del saker griper tag på ett alldeles särskilt sätt. Allting var ju så primitivt. När en av sönerna får problem med ögonen så finns det egentligen inte mycket annat att göra än att t.ex. be till Gud. Maktlösheten! Det är svårt att inte känna med Kristin Lavransdotter i hennes våndor över maken, med sitt sug efter makt, och över sönerna och hur det ska gå för dem i livet.
Jag är glad att jag tog mig igenom Kristin Lavransdotter. Det är en läsvärd klassiker och den är som sagt skriven av en nobelpristagare, som dessutom är kvinna. Sådana böcker växer inte på träd!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en nobelprisbelönad klassiker om liv och moderskap i 1300-talets Norge.
Betyg: 3+ fjordar av 5.
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Om Sigrid Undset och Kristin Lavransdotter
Sigrid Undset (1882-1949) är en norsk författare som belönades med Nobelpriset i litteratur 1928. Hon är kanske mest känd för sina historiska romaner om Kristin Lavransdotter. Undset var en stor nazistmotståndare och levde därför i USA under Andra världskriget eftersom det då inte längre var säkert för henne att leva i Norge.
Originalets titel: Kristin Lavransdatter (Kransen, Husfrue, Korset) (norska).
Översättare: Teresia Eurén.
Utgivningsår: Brudkronan: 1920 (första norska utgåvan), 1921 (första svenska utgåvan, Norstedts); Husfrun: 1921 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Korset: 1922 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Den här samlingsvolymen: 2014 (Norstedts).
Innehåll: Brudkronan, Husfrun, Korset.
Antal sidor: ca 863.
ISBN: 978-91-1-305888-7.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Vid arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson. De hade dittills bott på hans gård Skog i Follo nära Oslo, men nu flyttade de till Jörundgård överst på Silsvallarna.”
Sigrid Undsets (1882-1949) far var arkeolog, vilket medförde att hon redan från unga år hade ett starkt intresse för medeltiden, något som skulle komma att prägla hennes författarskap. Undset fick nobelpriset 1928, mycket tack vare Kristin Lavransdotter.
Kristin Lavransdotter som består av de tre delarna Brudkronan (1920), Husfrun (1921) och Korset (1922) är en av världslitteraturens största kärleksromaner. Den kärlekshistoria som Kristin upplever tillsammans med sin Erlend Nikulausson i 1300-talets Norge är ingen romantisk världsfrånvänd kärlek utan en berättelse om den jordiska kärleken sådan den kan gestalta sig från den första skira förälskelsen till äktenskapets vardag med arbete och möda, nöd och lust, allt utspelat under en tid som i mycket liknar vår egen.”
Åh, vad jag önskar att jag hade älskat Den femte sanningen. Boken beskrivs som en ”feministisk bibel” och den är skriven av en nobelprisbelönad kvinna. Vad kan gå fel? Allt kan gå fel! Och det största felet ligger nog hos mig.
Jag har lyssnat på den här boken som ljudbok och jag kan ju börja med att säga att det är den i särklass längsta ljudbok som jag har lyssnat på: 32 h halvbra uppläsning. De första timmarna lyssnade jag på cirka 3 gånger för att jag inte hängde med och inte fattade någonting. Sedan gav jag upp och fortsatte att lyssna med en förhoppning om att det skulle ”lossna” så småningom. Vilket det inte gjorde! Ja, är man dum så är man. Jag har alltså lyssnat på mer än 32 h ljudbok utan att ta in speciellt mycket.
Vad handlar boken om då? Jadu. Den följer författaren Anna Wulf, som för dagbok över sitt liv i ett antal olika anteckningsböcker och som försöker att föra samman dem till en större helhet. Det kretsar kring jobb, relationer, älskare, barn, rasism, kommunism… Ja, det är lite spretigt! Men det svåraste är hur boken är uppbyggd. Det blir säkert mer logiskt för den som faktiskt har den fysiska boken framför sig, men jag har ju alltså lyssnat på ljudboken. Berättelsen rör sig mellan de olika anteckningsböckerna, som är uppdelade på olika teman, och däremellan är berättelsen ”Fria kvinnor” insprängd.
Det här blev alldeles för rörigt, långsamt och spretigt för mig. När jag beklagade mig på Twitter fick jag veta att 400 läsare i en bokklubb hade läst den och inte gillat den. Det kändes ju lite hemskt såklart.
Jag vet inte vad mer jag ska skriva om den här boken. Jag hade väldigt svårt för den och jag önskar så att det inte vore så.
I korthet
Rekommenderas för: Den som har tålamod att läsa en lång, lång ”feministisk bibel” skriven av en nobelpristagare.
Betyg: 1+ anteckningsböcker av 5.
Den femte sanningen av Doris Lessing
Om Doris Lessing och den femte sanningen
Doris Lessing (1919 – 2013) var en brittisk författare, född i Iran. Hon växte upp i Sydrhoresia (nuvarande Zimbabwe) och bodde i Afrika fram till 1949, när hon flyttade till London och gav ut sin första roman, Gräset sjunger. Lessing anses vara en av 1900-talets främsta författare och 2007 belönades hon med Nobelpriset i litteratur.
Originalets titel: The golden notebook (engelska).
Översättare: Mårten Edlund.
Uppläsare: Irene Lindh.
Utgivningsår: 1962 (första engelska utgåvan), 1964 (första svenska utgåvan, Forum), 2008 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 599 (ca 32 h lyssning).
ISBN: 9789179536992.
Andras röster: C.R.M. Nilsson, Feministbiblioteket, Sannas bokhylla.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Den femte sanningen handlar om en ung kvinna, författarinnan Anna Wulf, som efter ett kraschat äktenskap valt att leva ensam. Hon har skrivkramp och kan inte fullfölja sin roman som ska handla om fria kvinnor. I stället reflekterar hon över sitt eget liv i fyra olika anteckningsböcker – en gul, en röd, en svart och en blå. Böckerna tar i tur och ordning upp hennes yrkesliv, hennes politiska liv, hennes kärleksliv och hennes vardagsliv.
När Anna förälskar sig i en amerikansk författare på flykt från McCarthy-förföljelserna faller hennes värld i bitar. Samtidigt försöker hon i den femte, gyllene dagboken, föra samman tankarna från de fyra första minnesböckerna.
Den femte sanningen innebar Doris Lessings definitiva genombrott och är kanske den mest ambitiösa romanen. Ett mästerverk i sitt sätt att skildra vad det är att vara kvinna och porträttera vår tids livsfrågor.”
Tegelstenar alltså… Jag har skrivit om mitt förhållande till tegelstenar förut, men nu gör jag det igen. Jag har ett komplicerat förhållande till tegelstenar. Just nu kämpar jag på med två riktigt tjocka böcker: Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset (860 sidor) och Den femte sanningen av Doris Lessing (tydligen bara 536 sidor, men ljudboken är på över 30 h?!?!?!). Kristin Lavransdotter vet jag inte ens när jag påbörjade, men redan i oktober skrev jag ett lätt uppgivet inlägg om att jag inte visste om det var värt att läsa klart den. Då tyckte jag uppenbarligen att jag hade läst den här boken lääänge. Ja, vad säger man? Det är tur att jag har för vana att ha några böcker att läsa ur parallellt, för annars skulle det inte vara så lätt att fylla den här bloggen med innehåll. Haha.
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Kristin Lavransdotter alltså! Den kändes så seg, så seg, så seg och den fick mig inte speciellt engagerad eller intresserad. En smartare person hade säkert slutat läsa efter 50 sidor, men jag har svårt att lägga ned en bok, alldeles för svårt. Så jag fortsatte att läsa. Och någonstans runt sida 700 kände jag: WOW. Det var ingen speciell scen ur boken som gjorde det, utan det var bara det att jag plötsligt kände vilken fin berättelse det är om kärlek och moderskap och hur mycket den här boken har lärt mig om (kvinno)liv på 1300-talet. Kristin känns plötsligt lite som en kompis och jag vill inte riktigt att boken ska ta slut för jag tycker så mycket om henne och vill inte att hon ska försvinna bort. Otroligt.
Jag är egentligen förtjust i korta, tighta berättelser där författaren med få, precist avvägda ord, lyckas måla upp miljöer och berättelser så att man blir helt knockad. Det är inte så många som kan skriva så, men plötsligt står man där med böcker i stil med Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri och inser vad som skiljer en riktigt bra författare från andra. Och omvänt: plötsligt sitter man där med en tjatig och oredigerad bok i stil med Shantaram av Gregory David Roberts och undrar varför inte en redaktör krävde att man klippte bort 600 sidor av den där skiten? 😉
Tegelstenar
Det är ungefär så jag brukar tänka inför en läsning. Ändå inser jag verkligen att det är något speciellt med de riktigt tjocka böckerna. Det mest speciella är verkligen tiden. En film tar några timmar i anspråk och en föreställning likaså, men en bok, särskilt en tegelsten, tar verkligen upp tid. På gott och ont. Ibland undrar jag om det är själva utnötningen som gör att jag till slut fastnar för en tegelsten. Det är ju egentligen givet att en bok som tar 700 sidor på sig för att fånga intresset inte kan betraktas som speciellt bra. 😉 Men någonting händer verkligen över tid. Att leva länge med en berättelse är rätt märkvärdigt ändå. Trots kortromanens alla fördelar och briljans så ger den inte samma effekt som de böcker som på något sätt finns lite i bakhuvudet i veckor, månader (år? 😉 ).
Jag är inte beredd att gå över till att läsa fler tegelstenar. Det är nog något jag bara vill stoppa in i min läsning några gånger per år, faktiskt, men jag ska försöka att inte automatiskt känna mig så avig framöver. Tegelstenar kan faktiskt vara riktigt givande; Det är sällan man får lära känna en romankaraktär så djupt som när berättelsen faktiskt har fått svälla ut.
Ännu fler tegelstenar
I en del fall är det centralt att sidantalet får dra iväg. Kristina Sandberg använde t.ex. sidantalet som ett medvetet grepp för att hon ville att berättelsen om hemmafrun Maj skulle få ta plats rent fysiskt eftersom den typen av berättelser inte har fått speciellt stort utrymme genom åren. Karl Ove Knausgård tänkte nog ungefär samma sak när han skrev över 4000 sidor om sig själv. 😉 Eller nä, han tänkte nog mer att det var intressant att skriva så detaljerat och ingående att det behövde bli många tusen sidor. Det nyskapande låg i sidantalet snarare än i biografin i sig.
Ja, författarna kan säkert ha sina olika motiv. En del skriver helt uppenbart för långt för att de helt enkelt inte behärskar att skriva tight. Och de böckerna vill jag helst inte behöva läsa en rad ur. Synd bara att jag är en så lojal läsare att jag kan hänga mig kvar åtminstone 700 sega sidor. 😉
Jag har lyckats samla på mig rätt många så kallade hyllvärmare genom åren. Alla böcker jag har i min hylla och i min läsplatta är naturligtvis böcker som jag har önskat mig eller köpt för att jag har velat ha dem och läsa dem, men sedan är det som det är med livet: det kommer annat emellan och åren går. Idag tänkte jag titta närmare på fem hyllvärmare som har funnits hemma ”ett tag”. Tack vare bloggen kan jag till och med skaffa mig en hyfsad bild av hur länge de har funnits här utan att bli öppnade. Eventuellt har jag en del böcker som är ännu äldre, men, ja, det lämnar jag därhän.
Strändernas svall av nobelpristagaren och akademiledamoten Eyvind Johnson känns ju som en klassiker man vill ha läst här i livet. 2010 kom den upp som förslag i jobbets bokcirkel, som jag precis hade joinat. Jag tog mig raskt till biblioteket och lånade ett exemplar som har stått här hemma sedan dess. Jag vet inte varför jag inte har läst ut den. Möjligen är den lite för tjock för att locka mig.
Hon älskade av Helena Henschen är ett annat långlån som kom hem till mig efter en bokklubbsträff på jobbet. Jag tror att den lånades hem 2011. Att jag inte har tagit mig för att läsa beror nog t.ex. på att jag inte vet vad den handlar om eftersom omslaget har försvunnit och jag har glömt vad någon någonsin har sagt till mig om den här boken. Jag kan inte påstå att en såhär anonym bok är speciellt säljande. Jag har helt enkelt norpat andra böcker när jag har tagit något nytt att läsa ur hyllan.
Yarden är en bok som jag verkligen, verkligen vill läsa. Det är en bok som beskrivs som en modern arbetarlitteratur och det är till på köpet en riktigt kort roman. Jag älskar ju täta och korta berättelser och tackar inte nej till böcker som behandlar ämnen i stil med klass och samhällsfrågor. Jag är helt övertygad om att den här boken kommer att bli en riktig läsupplevelse. Det är lite av en gåta att jag inte har läst den ännu. Hos mig har den funnits sedan 2012, när jag köpte den som en liten bonus när jag beställde kurslitteratur. Kanske är det den murriga och lite småtråkiga hemsidan som har avskräckt mig från att läsa…
Middlesex är jag inte riktigt hundra på varför jag har skaffat mig. Förmodligen har jag läst om den i någon tidning eller hört det pratas om den i Babel eller något. Jag har haft den hemma sedan 2011 för då föreslog jag att vi skulle läsa den i jobbets bokklubb (ingen ville det, antar jag, för den är ju fortfarande outläst). Att jag har valt bort den de senaste 4 åren beror förmodligen främst på att den är så rackarns tjock. Jag har, som trogna läsare säkert vet, lite svårt för tegelstenar i allmänhet. Jag tycker nästan bara att Joyce Carol Oates kommer undan med att skriva långt.
I dagens throwback thursday re-postar jag ett inlägg om en av mina favoriter av den japanske författaren Haruki Murakami: Fågeln som vrider upp världen. Det är en ordentlig tegelsten och jag brukar sällan gilla tjocka böcker, men jag blev faktiskt riktigt förtjust i Fågeln som vrider upp världen.
”Jag hade en period när jag läste en hel del av den japanske författaren Haruki Murakami. Det började med Norwegian wood, som jag tyckte var fantastiskt bra. Såhär i efterhand så inser jag att den, vid sidan av hans memoarbok möjligen, är den bok som skiljer sig mest från hans övriga. Norwegian wood utspelar sig nämligen väldigt mycket här och nu och inte alls i den magiska värld som Murakami annars gärna använder sig av. Och med magisk menar jag inte drakar och trollspön, utan en värld som är vår, men där det plötsligt kan börja regna makrill från himlen och där katter plötsligt börjar prata, som om det inte vore något konstigt med det. När man väl har läst Murakamis andra böcker så inser man snart att den här hallucinatoriska världen är ett grepp han ständigt återvänder till och någonstans så var det nog just det som jag tröttnade på, trots att det verkligen är något som särskiljer Murakamis böcker från andras. Nu är jag tillbaka till Murakami och kanske har det varit bra att ha haft en paus och lagt lite distans emellan, för nu kände jag mig inte alls trött över Murakamis övernaturliga universum; nu kastade jag mig in i det och tyckte att det var fantastiskt!” Läs mer…
Ett par skor från det förra sekelskiftet, ett par minst lika gamla glasögon, en antik brosch och en gammal skollinjal – fyra föremål som till synes inte har någonting gemensamt hamnar plötsligt hos Hanna. Hanna vantrivs något oerhört med sitt jobb som arbetsförmedlare, bor i en ful lägenhet, har en sambo som hon inte tycks attraheras av det minsta, småäter godis mest hela tiden och har en usel relation till sin mamma. På något sätt är det dock som att de här föremålen väcker upp något inom henne. Hon blir nyfiken på vem som har haft dem i sin ägo tidigare. Med hjälp av en antikhandlare och några vänner som de hittar på vägen så börjar de forska efter glasögonens, och förhoppningsvis de andra föremålens, tidigare ägare. Spåren leder till Signe: en folkskolelärarinna som levde i Tierp vid början av 1900-talet.
Berättelsen om Hanna och hennes lilla detektivarbete bland antikviteter, arkiv och gamla släktfoton varvas så med berättelsen om Signe och hennes liv och kärleksliv. Signe är djupt engagerad i medborgarrättsrörelsen, särskilt i frågan om lika löner för manliga och kvinnliga lärare och alldeles särskilt frågan om kvinnlig rösträtt. En av de kvinnor som strider tillsammans med henne i rösträttsfrågan är Anna. Anna bor i Stockholm och drömmer om att bli journalist. Anna och Signe blir snabbt vänner men inser dock snart att de vill ha något större än enbart vänskap – de är verkligen upp över öronen förälskade i varandra. Annas resor till Tierp blir allt fler och de drömmer och fantiserar om en framtid ihop, trots att det är en tid då det knappast var enkelt att komma ut. Faktiskt så känner inte ens Signe till om det finns fler än hon och Anna som dras till andra kvinnor. Ord som lesbisk eller homosexuell har hon knappast hört någon gång.
Det blir dock inte Anna och Signe. Det blir att Anna gifter sig med Signes bästa vän: Anders. Trots sveket mot Signe fortsätter hon dock att kontakta sin tidigare älskade. Uppvaktning och brev fortsätter att komma medan Signe slits mellan olika känslor.
Det är inte speciellt ofta som jag berörs eller känner att jag kan relatera till kärlekshistorier. Det blir allt för ofta för mycket Hollywood, tycker jag, och jag tycker inte att äkta kärlek har så mycket med romantiserat Hollywoodfluff att göra, faktiskt. Tillbaka till henne är dock inte alls en sådan typ av berättelse. Jag rycktes verkligen med och när bokens Signe blir dumpad så blev jag närmast upprörd och arg på riktigt! Boken är inte inträngande på samma sätt som resonerande böcker i stil med Lena AnderssonsEgenmäktigt förfarande. Tillbaka till henne är istället en lättillgänglig och lättläst underhållningsbok, men inte desto mindre bra för det. Jag gillade den här boken, som trots att den är lite för tjock och pladdrig, faktiskt lockar till sträckläsning och är både tankeväckande och upplysande. Det är fint att författaren ger liv till några av de kvinnor, som långt innan begreppet ”feminism” myntades, stred för kvinnans rättigheter. Det här är en läsvärd bok full av intressanta karaktärer och med flera fina och berörande berättelser om relationer och kärlek. Och feminism.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
