Bokblomma

Etikett: Tegelstenar

Tegelstenar på hög och nya bokcirkelböcker

I veckan har bokcirkelträffarna avlöst varandra. Jobbets bokklubb går mest ut på att boktipsa varandra och i slutändan har nästan ingen läst samma bok som någon annan… Det brukar med andra ord inte bli så mycket uppstyrda diskussioner eller så. Vi brukar ändå välja ut 2-3 böcker att läsa och förra gången röstades bl.a. Americanah och Steglitsan fram. Jag har läst båda dessa böckerna sedan dess… Men inte tagit mig igenom.

Steglitsan är ca 700 sidor och jag läser den i mobilen. De enda tillfällen när jag läser på mobilen är i princip 1) i väntan på att min lunch ska bli färdigmicrad 2) i hissen. Det blir ca 4 min läsning per dag (en bra dag). Jag är nu på sidan 300 ungefär… Åh, vad jag är knäpp som läser en jävla tegelsten i mobilen! Och vad knäpp Donna Tartt är som har skrivit en så sjukt lång bok! 300 sidor tycker jag är en lagom längd på en bok… Jag hade en kort period i somras/höstas då jag var rätt entusiastisk över tegelstenar (inbundna, dessutom), men nu vet jag inte längre…

Nåväl. Americanah är en bok som är så bländande bra att jag inte vill att den ska ta slut! Den är typ 500 sidor, ett sidantal jag alltså inte är kompis med, men jag BRYR MIG INTE. För den är så bra!! Chimamanda Ngozi Adichie är en sjukt skicklig författare och i den här boken sätter hon verkligen fingret på rasifiering, hur det drabbar människor och hur förutfattade meningar och klasstrukturer baserade på hudfärg vävs in i folks identitet. En otroligt tankeväckande bok! Det är det bästa jag läst av Adichie hittills.

Men utläst är den inte… 🙂

I Picket & pocket har vi läst Grenar av gift och den har jag faktiskt läst! Jippi. Det krävdes dock att jag ägnade en timme kvällen innan åt hetsläsning. Jag brukar aldrig ha ro att läsa mer än ca 20 min i taget annars. Det kommer ett inlägg om boken framöver! Kan dock redan nu säga att det var en diskussionsvänlig bok. 🙂 Även om åsikterna var lite blandade…

Till nästa gång läser jobbets bokklubb Lilla smycket och Expeditionen. Man kan nästan tro att det är mina förslag, för det är två av de böcker som har hittat hem till mig den senaste månaden. Det var dock en ren slump att det blev så!

I bokcirkeln Picket & pocket läser vi Konsten att vara kvinna. Den vann i en spännande omröstning där Lilla mycket var på håret att vinna.. 😉 Jag har sett att Konsten att vara kvinna finns som ljudbok, så jag kommer att lyssna på den, tror jag.

2014-12-12
Tegelstenar i bokklubben

I veckan har vi träffats i jobbets bokklubb och pratat böcker. En av förra omgångens böcker var De obotliga optimisternas klubb, som två bokklubbare tyckte var riktigt usel och extremt tråkig. Själv tyckte jag att den var bra; inte en sådan där bok man bär med sig resten av livet, men bra! Jag blev faktiskt lite ställd, för jag fick frågan ”men vad tyckte du var bra med den?????” upprepade gånger och jag minns inte ens riktigt. För mig finns det verkligen ingenting som sticker ut som irriterande eller tråkigt eller ointressant i den här boken. Kanske inget som sticker ut och gör den översvallande bra heller. Jag tyckte helt enkelt att det var en intressant och avkopplande bok. Jag är fortfarande lite förbryllad över hur den kunde väcka så mycket negativa känslor. Känner mig nästan lite dum…

Har du läst boken? Skriv gärna vad du tyckte, så att jag inte känner mig så ensam.. :p

Till nästa gång var det många som ville läsa Americanah, som ju jag köpte för inte så länge sedan, och Donna Tartts tegelsten Steglitsan. Americanah är inte så tunn den heller… Jag är ärligt talat less på tegelstenar nu… Men jag ska göra ett försök med båda, så fort jag läst ut allt annat påbörjat och allt annat som står på tur… Det verkar ta sin tid…

2014-09-18
Fördelen med inbundet

Just nu läser jag De fördömda av Joyce Carol Oates. Det är en stor favoritförfattare hos mig. Något annat som är stort, rent bokstavligt, är hennes böcker, för de är allt som oftast tegelstenar på minst 650 sidor. Den här är inget undantag. Det stör mig inte ett dugg, för hennes böcker är sådana man vill vara länge, länge i.

Innan denna läste jag en annan tjock bok, De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia. Det känns onekligen lite opraktiskt, för det här är alltså böcker jag har vandrat omkring med i bagage och väskor kors och tvärs under semestern…

Men! Jag, som oftast talar mig varm om hur mycket jag tycker om e-böcker och pocketböcker (p.g.a. att de är så himla, himla mycket smidigare att ha med sig!) måste faktiskt säga att jag har vant mig. Okej, man får packa lite smartare, men när man väl släpat med sig boken så är den rätt nice att ha uppslagen framför sig. Inbundna böcker åker ju inte precis igen, som pocketböcker. Dessutom är de ju mycket mer sköna att läsa än pocket, eftersom texten är stor och fluffig. I pocket blir ju texten allt som oftast komprimerad (varför?!).

Ja, det här med inbundna böckers fördelar var väl ingen nyhet för någon. Ville bara säga något om det, för jag är alltid så neg till inbundna böcker annars. 😉

Fast.. Nästa bok får nog bli en e-bok eller så. Tror jag!

2014-08-11
De obotliga optimisternas klubb

Jag visste mycket lite om den här boken när jag började läsa, men ibland är det faktiskt skönt att inte ha några speciella förväntningar på en bok. Just den här boken kom upp som bokförslag i jobbets bokklubb och jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Exemplaret på bibblan saknade omslagspapper och därmed baksidestext, så det var bara att kasta sig rakt in i berättelsen.

Handlingen kretsar kring Michel, som går i Frankrikes motsvarighet till gymnasiet. Skolan är kämpig, särskilt matten, och runt omkring sker stora förändringar, både i det stora och lilla perspektivet. Det är 50- och 60-tal och ett inbördeskrig pågår i Algeriet (då: en fransk koloni), kommunismen förtrycker människor, det kalla kriget pågår. I familjen finns det stora slitningar. Storebrodern vill gå med i armén, vilket han också gör, med allvarliga konsekvenser. Föräldrarnas relation är komplicerad. Det finns ett framgångsrikt familjeföretag, men allt, såväl företag som familj, kan rasera när som helst.

Om dagarna tillbringar Michel tid med en tjejkompis, som det stormar kring. Eller också går han till schackklubben, där han träffar en samling excentriska män, många på flykt från kommunismen, som ibland låter glimtar av sina liv sippra fram; familjer som övergetts, relationer som gått sönder.

Till synes obetydliga händelser och tillfälligheter kan få stora konsekvenser. Många gånger har man inte ens något val här i livet: från den ena dagen till den andra kan förutsättningarna ha förändrats. Det gäller schackspelarna, som har en hel del i bagaget, men också Michel, i sitt kärlekstrassel och i sin sköra familj. Jag tycker Guenassia ringar in det väldigt fint i den här boken.

Det är en väldigt innehållsrik bok, måste jag säga, men man hinner också avverka rätt många ämnen på dryga 600 sidor. Jag tycker det är besvärligt med tjocka böcker, mest för att de är så otroligt otympliga att bära omkring på (den här finns inte som e-bok), men man får i bästa fall igen det genom att man verkligen ges tid att komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna. Guenassia är verkligen duktig på att måla upp miljöer och personer, dessutom, och man kan verkligen se dem framför sig. Jag älskar de här Parismiljöerna och känner med personerna som boken kretsar kring. Faktiskt så gillade jag den här boken riktigt, riktigt mycket. Men med det sagt så kan jag också säga att boken känns rätt tydligt indelad i delar och det lämnar mig med känslan att det här inte hade behövt varit en bok, utan lika gärna hade kunnat vara typ tre, separata och var för sig intressanta, böcker.

Nåja. Den här boken är, trots detta, välskriven och därtill både lättläst och engagerande. Kan rekommenderas!

Boken finns utgiven av Norstedts. Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD, Bokhora och Breakfastbookclub.

2014-07-28
Stridens skönhet och sorg: Första världskriget i 212 korta kapitel

Jag kan nästan ingenting om Första världskriget. Det enda jag minns från skoltiden är mordet på Franz Ferdinand (fast jag känner till mer om popgruppen med samma namn än den här händelsen, jo, det är tyvärr sant), skyttegravar och att Tyskland åkte på en rejäl smäll. Nu har jag alltså utökat min kunskap med denna 21 h (!) långa ljudbok om Första världskriget. Peter Englunds ambition är att berätta om kriget utifrån några livsöden, snarare än att försöka presentera någon slags heltäckande fakta. Trots detta upplever jag boken ungefär som en faktabok i alla fall. Det märks nämligen att Englund har haft stora ambitioner med den och väldigt gärna velat återge så riktiga uppgifter som möjligt. Det är också verkliga personer han skriver om. Personer som idag inte är kända, men som i allra högsta grad drabbades av Första världskriget. Mycket information om diverse detaljer flimrar alltså förbi och det finns generöst med fotnoter.

Ska jag vara ärlig har jag fortfarande inte lärt mig mer om Första världskriget på så sätt att jag skulle kunna ställa mig upp och redogöra för förloppet och de inblandade och vad som hände kronologiskt. Däremot har jag lärt mig mycket mer om vad Första världskriget faktiskt gjorde med människorna: de unga pojkarna som gav sig ut i kriget med en naiv dröm om att bli en krigshjälte, sjuksköterskorna som försökte lappa ihop hopplösa skador och så vidare och så vidare. Jag har lärt mig alla möjliga detaljer, som att det fanns soldater som gned in sig med andras människors var för att de skulle diagnosticeras med veneriska sjukdomar och slippa fronten, eller som att hästarna led större förluster än människorna i det här kriget. Ja, och mycket mer såklart.

Det här har inte varit den lättsammaste och mest avkopplande lyssning jag haft, men låt gå. Jag imponeras över hur heltäckande Englunds bok faktiskt känns och tycker att han har fått ihop det väldigt bra. Möjligen hade boken gjort sig ännu bättre i pappersbokform, då det alltid krävs lite extra koncentration att lyssna och jag därför nog har tappat lite här och lite där.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD och Aftonbladet.

2014-05-12
Nyckeln

Jag fick hem Nyckeln samma dag som den kom ut, men har inte läst den förrän nu. Det beror inte bara på tidsbrist, utan också på faktumet att jag inte velat att den här fantastiska trilogin ska ta slut!

Apokalypsen närmar sig och de kvarvarande medlemmarna i Cirkeln, den grupp med utvalda häxor, som är de enda som kan förhindra jordens undergång, börjar nu få ont om tid för att förbereda sig för sitt uppdrag; ett uppdrag de i mångt och mycket inte vet vad det kommer att gå ut på. Kanske är de inte ens så unika och outbytbara som de tror. De enda de har att förlita sig på är Beskyddarna, som lever i ett slags mellanland mellan livet och döden, och som säger sig kunna se in i framtiden. Men är Beskyddarna verkligen att lita på?

Den avslutande delen i Engelsforstrilogin är en lättläst tegelsten på drygt 800 sidor. Man bara plöjer sidorna; lika mycket för spänningens skull, som för att få läsa om Cirkelmedlemmarna och deras liv. Liksom i tidigare böcker prickar författarna verkligen in hur livet kan vara i gymnasieåldern och de tankar och känslor som kan virvla omkring i den åldern. Det är kärlek, ensamhet, vänskap och olycklig kärlek, om vartannat. De karaktärer man inte känner igen sig i, känner man igen som personer man träffat under sin egen skoltid. Det är på pricken, inte bara livet som tonåring, utan också livet i allmänhet i en liten avfolkningsbygd där alla längtar bort och allt känns futtigt.

För min del spelar det i princip ingen roll att det här främst är en fantasyroman. För mig är det personporträtten och beskrivningen av den gamla bruksorten som verkligen fastnar och där författarna känns särskiljt briljanta. Men självklart finns det stora kvalitéer i själva fantasyberättelsen; berättelsen om att avvärja apokalypsen. Det är inte alltid sådär spännande så att man jagar fram över sidorna tillsammans med karktärerna, även om det verkligen accelererar mot slutet, utan mer frågar man sig vad allt betyder och vad det hela går ut på. Berättelsen ringlar sig fram och följer ingen rak väg. Det finns inga självklarheter i vad som kommer att hända sedan och vad som är den rätta vägen. I takt med att cirkelmedlemmarnas relationer ändras, ändras också förutsättningarna för deras uppdrag. Allt hänger ihop. Allt är snyggt.

Jag tycker att det här är fantastiska böcker, alla 3 plus bonusboken med serier. Berättelser från Engelsfors har jag faktiskt läst om under tiden jag har haft Nyckeln på gång. Den gjorde sig nästan ännu bättre nu, särskilt med alla smygglimtar som sedan får sitt svar i Nyckeln.

Nyckeln är underbar och briljant och en fantastisk avslutade del i trilogin. Kan inte säga så mycket mer än så.

Nyckeln är utgiven av Rabén & Sjögren och du hittar den hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är DN, Vår bokvärld och Annas bokhörna.

2014-02-28
Jag erkänner: jag gillar tegelstenar (också)

Jag har köpt en ”liten” bok. Den råkade följa med en beställning av en present, kan man säga. 😉 Jag kollade faktiskt sidantalet och upplystes om att boken har 600+ sidor. Jag tänkte slå till på något annat, alternativt avhålla mig från att shoppa över huvud taget, men sedan… Fick den åka med ändå! Boktipset tror att jag kommer att ge den (Ypsilon i alla fall) 5 av 5 i betyg, vilket den för övrigt tror om flera rejäla tegelstenar (nästan ingen tunnis på min att läsa-lista återfinns bland böckerna som har ett uppskattat betyg över 4,5…). Har du läst? Vad tyckte du?

Jag tror ofta att jag direkt ogillar tegelstenar, men i praktiken så är det ju böcker man tvingas leva med ganska länge. Det gör också, generellt, att de ger ett starkare intryck än tunnare böcker, tycker jag. Det är svårt att erkänna, för det bästa som finns är ju trots allt författare i stil med Bodil Malmsten som skriver tight och kan koka ner flera sidor till en mening, men tegelstenar har alltså en viss plats i mitt hjärta. 😉 De också.
Det enda som krävs är tiden.

Tiden är ju för övrigt ett bra argument för att faktiskt köpa just dessa böcker. Det är inte en chans att jag hinner läsa ut en tegelsten under ordinarie lånetid. På riktigt.

2013-12-05
Himmel över London

Leonard är svårt sjuk i cancer och har rest till London i ett ärende som sakta rullas upp i boken. Till London kallas även hans två styvbarn och hans fru, som bjudits in till en födelsedagsmiddag, där testamentet kanske kommer att läsas upp. Till middagen är även ytterligare två gäster bjudna, men vilka är de? Ingen av Leonards närmsta kan förstå vilka dessa är och varför de är bjudna att vara med på denna födelsedag. Leonards sjukdom gör honom förvirrad och splittrad. Ibland uppträder han som Lars Gustav Sélen, ett namn han inte ens kan uttala. Vem är Lars Gustav Sélen?

Berättelsen rör sig mellan karaktärerna och växlar mellan ett nutida London och ett 60-talets London. I tillbakablickarna till 60-talet kretsar mycket av historien kring Leonards livs kärlek, Clara, som är tjeckiska och fast i kommunisternas förtryck, vilket sätter käppar i hjulet för relationen med Leonard.

Det är inte alltid glasklart hur karaktärerna hänger ihop och hur alla berättelsens lager hör samman, men det är också det som är själva grejen med boken. Det blir en liten uppvisning i metafiktion. Det är ett spännande drag och som alltid när det gäller Nesser så är det väldigt välskrivet.

Jag lyssnade på ljudboken, som är inläst av författaren själv i en mycket trevlig uppläsning. Men kanske är det här en bok som vinner lite på att faktiskt bli läst, eller åtminstone lyssnats på lite mer i ett svep än vad jag gjorde. Det är inte kort roman, utan pappersboken är drygt 500 sidor, så för mig blev det en utdragen lyssning, vilket väl gjorde att jag tappade några trådar mellan lyssningarna.

Det är en intressant och spännande bok, hur som helst. Du kan köpa boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är SvD, Kulturbloggen och Bokbrus.

2013-11-27
Skulle du vilja läsa 1400 sidor? Det vill inte jag.

Vad är det med gubbar och att skriva alldeles för långa böcker? Jag tyckte det var mastigt att läsa Fågeln som vrider upp världen (ca 700 sidor) tidigare i år, men i höst kan den som känner sig manad sätta tänderna i Knausgårds Min kamp 6 och Lars Noréns En dramatikers dagbok 20052012. Båda har ett sidantal kring 1400… Var tog redaktören vägen? Och varför tror en författare att någon orkar läsa 1400 sidor? Hur intressant får man tro att ens liv är, liksom?

Det där lät kanske lite hårt, men jag kan inte riktigt förstå hur 1400 sidor skulle kunna vara tight och intressant och jag kan verkligen inte föreställa mig att någon, utöver litteraturkritiker, läser en sådan tjock bok (självbiografi, eller nära självbiografisk dessutom!) från pärm till pärm. För min del hade de där 2800 sidorna gärna fått vara 10 intressanta och koncentrerade böcker istället.

2013-09-02