Etikett: Tegelstenar

  • Kristin Lavransdotter

    Kristin Lavransdotter

    Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
    Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset

    Kristin Lavransdotter är en klassiker av den nobelprisbelönade författaren Sigrid Undset. Boken gavs ursprungligen ut i tre volymer (Brudkronan, Husfrun, Korset), men ges ofta ut i en samlingsvolym nu för tiden. Det är ingen tunn samling kan man ju säga. För mig har det här varit en bok som jag har läst ur lite nu och då sedan tidigt i höstas.

    I boken får läsaren följa Kristin Lavransdotter genom livet. Hon växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge. Hennes föräldrar hittar henne en lämplig make, men hjärtat väljer en annan väg och till slut får hon sin Erlend, med vilken hon kommer att få en hel skara små söner. Åren går och Erlend hamnar i politiskt trubbel. Kärleken har sina toppar och dalar, sönerna växer upp och runt omkring sker också ett och annat som skakar om bygden.

    Jag hade svårt att komma in i Kristin Lavransdotter. Det grep liksom inte riktigt tag, men när jag hade levt med berättelsen tillräckligt länge så var det någonting som lossnade och plötsligt blev jag helt fast. Det är verkligen en fantastiskt fin bok om moderskap och kärlek, och om livet på 1300-talet såklart. Jag har lärt mig massor om 1300-talets Norge. En del saker griper tag på ett alldeles särskilt sätt. Allting var ju så primitivt. När en av sönerna får problem med ögonen så finns det egentligen inte mycket annat att göra än att t.ex. be till Gud. Maktlösheten! Det är svårt att inte känna med Kristin Lavransdotter i hennes våndor över maken, med sitt sug efter makt, och över sönerna och hur det ska gå för dem i livet.

    Jag är glad att jag tog mig igenom Kristin Lavransdotter. Det är en läsvärd klassiker och den är som sagt skriven av en nobelpristagare, som dessutom är kvinna. Sådana böcker växer inte på träd!

    I korthet

    Rekommenderas för: Den som vill läsa en nobelprisbelönad klassiker om liv och moderskap i 1300-talets Norge.

    Betyg: 3+ fjordar av 5.

    Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
    Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset

    Om Sigrid Undset och Kristin Lavransdotter

    Sigrid Undset (1882-1949) är en norsk författare som belönades med Nobelpriset i litteratur 1928. Hon är kanske mest känd för sina historiska romaner om Kristin Lavransdotter. Undset var en stor nazistmotståndare och levde därför i USA under Andra världskriget eftersom det då inte längre var säkert för henne att leva i Norge.

    Originalets titel: Kristin Lavransdatter (Kransen, Husfrue, Korset) (norska).
    Översättare: Teresia Eurén.
    Utgivningsår: Brudkronan: 1920 (första norska utgåvan), 1921 (första svenska utgåvan, Norstedts); Husfrun: 1921 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Korset: 1922 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Den här samlingsvolymen: 2014 (Norstedts).
    Innehåll: Brudkronan, Husfrun, Korset.
    Antal sidor: ca 863.
    ISBN: 978-91-1-305888-7.
    Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

    Baksidestext

    ””Vid arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson. De hade dittills bott på hans gård Skog i Follo nära Oslo, men nu flyttade de till Jörundgård överst på Silsvallarna.”

    Sigrid Undsets (1882-1949) far var arkeolog, vilket medförde att hon redan från unga år hade ett starkt intresse för medeltiden, något som skulle komma att prägla hennes författarskap. Undset fick nobelpriset 1928, mycket tack vare Kristin Lavransdotter.

    Kristin Lavransdotter som består av de tre delarna Brudkronan (1920), Husfrun (1921) och Korset (1922) är en av världslitteraturens största kärleksromaner. Den kärlekshistoria som Kristin upplever tillsammans med sin Erlend Nikulausson i 1300-talets Norge är ingen romantisk världsfrånvänd kärlek utan en berättelse om den jordiska kärleken sådan den kan gestalta sig från den första skira förälskelsen till äktenskapets vardag med arbete och möda, nöd och lust, allt utspelat under en tid som i mycket liknar vår egen.”

  • Den femte sanningen

    Den femte sanningen

    Den femte sanningen av Doris Lessing
    Den femte sanningen av Doris Lessing

    Åh, vad jag önskar att jag hade älskat Den femte sanningen. Boken beskrivs som en ”feministisk bibel” och den är skriven av en nobelprisbelönad kvinna. Vad kan gå fel? Allt kan gå fel! Och det största felet ligger nog hos mig.

    Jag har lyssnat på den här boken som ljudbok och jag kan ju börja med att säga att det är den i särklass längsta ljudbok som jag har lyssnat på: 32 h halvbra uppläsning. De första timmarna lyssnade jag på cirka 3 gånger för att jag inte hängde med och inte fattade någonting. Sedan gav jag upp och fortsatte att lyssna med en förhoppning om att det skulle ”lossna” så småningom. Vilket det inte gjorde! Ja, är man dum så är man. Jag har alltså lyssnat på mer än 32 h ljudbok utan att ta in speciellt mycket.

    Vad handlar boken om då? Jadu. Den följer författaren Anna Wulf, som för dagbok över sitt liv i ett antal olika anteckningsböcker och som försöker att föra samman dem till en större helhet. Det kretsar kring jobb, relationer, älskare, barn, rasism, kommunism… Ja, det är lite spretigt! Men det svåraste är hur boken är uppbyggd. Det blir säkert mer logiskt för den som faktiskt har den fysiska boken framför sig, men jag har ju alltså lyssnat på ljudboken. Berättelsen rör sig mellan de olika anteckningsböckerna, som är uppdelade på olika teman, och däremellan är berättelsen ”Fria kvinnor” insprängd.

    Det här blev alldeles för rörigt, långsamt och spretigt för mig. När jag beklagade mig på Twitter fick jag veta att 400 läsare i en bokklubb hade läst den och inte gillat den. Det kändes ju lite hemskt såklart.

    Jag vet inte vad mer jag ska skriva om den här boken. Jag hade väldigt svårt för den och jag önskar att det inte vore så.

    I korthet

    Rekommenderas för: Den som har tålamod att läsa en lång, lång ”feministisk bibel” skriven av en nobelpristagare.

    Betyg: 1+ anteckningsböcker av 5.

    Den femte sanningen av Doris Lessing
    Den femte sanningen av Doris Lessing

    Om Doris Lessing och den femte sanningen

    Doris Lessing (1919 – 2013) var en brittisk författare, född i Iran. Hon växte upp i Sydrhoresia (nuvarande Zimbabwe) och bodde i Afrika fram till 1949, när hon flyttade till London och gav ut sin första roman, Gräset sjunger. Lessing anses vara en av 1900-talets främsta författare och 2007 belönades hon med Nobelpriset i litteratur.

    Originalets titel: The golden notebook (engelska).
    Översättare: Mårten Edlund.
    Uppläsare: Irene Lindh.
    Utgivningsår: 1962 (första engelska utgåvan), 1964 (första svenska utgåvan, Forum), 2008 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
    Antal sidor: 599 (ca 32 h lyssning).
    ISBN: 9789179536992.
    Andras röster: C.R.M. Nilsson, Feministbiblioteket, Sannas bokhylla.
    Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

    Baksidestext

    ”Den femte sanningen handlar om en ung kvinna, författarinnan Anna Wulf, som efter ett kraschat äktenskap valt att leva ensam. Hon har skrivkramp och kan inte fullfölja sin roman som ska handla om fria kvinnor. I stället reflekterar hon över sitt eget liv i fyra olika anteckningsböcker – en gul, en röd, en svart och en blå. Böckerna tar i tur och ordning upp hennes yrkesliv, hennes politiska liv, hennes kärleksliv och hennes vardagsliv.

    När Anna förälskar sig i en amerikansk författare på flykt från McCarthy-förföljelserna faller hennes värld i bitar. Samtidigt försöker hon i den femte, gyllene dagboken, föra samman tankarna från de fyra första minnesböckerna.

    Den femte sanningen innebar Doris Lessings definitiva genombrott och är kanske den mest ambitiösa romanen. Ett mästerverk i sitt sätt att skildra vad det är att vara kvinna och porträttera vår tids livsfrågor.”

  • Läsning, tiden, tegelstenar och utnötningstaktiken

    Tegelstenar alltså… Jag har skrivit om mitt förhållande till tegelstenar förut, men nu gör jag det igen. Jag har ett komplicerat förhållande till tegelstenar. Just nu kämpar jag på med två riktigt tjocka böcker: Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset (860 sidor) och Den femte sanningen av Doris Lessing (tydligen bara 536 sidor, men ljudboken är på över 30 h?!?!?!). Kristin Lavransdotter vet jag inte ens när jag påbörjade, men redan i oktober skrev jag ett lätt uppgivet inlägg om att jag inte visste om det var värt att läsa klart den. Då tyckte jag uppenbarligen att jag hade läst den här boken lääänge. Ja, vad säger man? Det är tur att jag har för vana att ha några böcker att läsa ur parallellt, för annars skulle det inte vara så lätt att fylla den här bloggen med innehåll. Haha.

    Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
    Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset

    Kristin Lavransdotter alltså! Den kändes så seg, så seg, så seg och den fick mig inte speciellt engagerad eller intresserad. En smartare person hade säkert slutat läsa efter 50 sidor, men jag har svårt att lägga ned en bok, alldeles för svårt. Så jag fortsatte att läsa. Och någonstans runt sida 700 kände jag: WOW. Det var ingen speciell scen ur boken som gjorde det, utan det var bara det att jag plötsligt kände vilken fin berättelse det är om kärlek och moderskap och hur mycket den här boken har lärt mig om (kvinno)liv på 1300-talet. Kristin känns plötsligt lite som en kompis och jag vill inte riktigt att boken ska ta slut för jag tycker så mycket om henne och vill inte att hon ska försvinna bort. Otroligt.

    Jag är egentligen förtjust i korta, tighta berättelser där författaren med få, precist avvägda ord, lyckas måla upp miljöer och berättelser så att man blir helt knockad. Det är inte så många som kan skriva så, men plötsligt står man där med böcker i stil med Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri och inser vad som skiljer en riktigt bra författare från andra. Och omvänt: plötsligt sitter man där med en tjatig och oredigerad bok i stil med Shantaram av Gregory David Roberts och undrar varför inte en redaktör krävde att man klippte bort 600 sidor av den där skiten? 😉

    Tegelstenar
    Tegelstenar

    Det är ungefär så jag brukar tänka inför en läsning. Ändå inser jag verkligen att det är något speciellt med de riktigt tjocka böckerna. Det mest speciella är verkligen tiden. En film tar några timmar i anspråk och en föreställning likaså, men en bok, särskilt en tegelsten, tar verkligen upp tid. På gott och ont. Ibland undrar jag om det är själva utnötningen som gör att jag till slut fastnar för en tegelsten. Det är ju egentligen givet att en bok som tar 700 sidor på sig för att fånga intresset inte kan betraktas som speciellt bra. 😉 Men någonting händer verkligen över tid. Att leva länge med en berättelse är rätt märkvärdigt ändå. Trots kortromanens alla fördelar och briljans så ger den inte samma effekt som de böcker som på något sätt finns lite i bakhuvudet i veckor, månader (år? 😉 ).

    Jag är inte beredd att gå över till att läsa fler tegelstenar. Det är nog något jag bara vill stoppa in i min läsning några gånger per år, faktiskt, men jag ska försöka att inte automatiskt känna mig så avig framöver. Tegelstenar kan faktiskt vara riktigt givande; Det är sällan man får lära känna en romankaraktär så djupt som när berättelsen faktiskt har fått svälla ut.

    Tegelstenar
    Ännu fler tegelstenar

    I en del fall är det centralt att sidantalet får dra iväg. Kristina Sandberg använde t.ex. sidantalet som ett medvetet grepp för att hon ville att berättelsen om hemmafrun Maj skulle få ta plats rent fysiskt eftersom den typen av berättelser inte har fått speciellt stort utrymme genom åren. Karl Ove Knausgård tänkte nog ungefär samma sak när han skrev över 4000 sidor om sig själv. 😉 Eller nä, han tänkte nog mer att det var intressant att skriva så detaljerat och ingående att det behövde bli många tusen sidor. Det nyskapande låg i sidantalet snarare än i biografin i sig.

    Ja, författarna kan säkert ha sina olika motiv. En del skriver helt uppenbart för långt för att de helt enkelt inte behärskar att skriva tight. Och de böckerna vill jag helst inte behöva läsa en rad ur. Synd bara att jag är en så lojal läsare att jag kan hänga mig kvar åtminstone 700 sega sidor. 😉

  • 5 hyllvärmare som aldrig tycks bli lästa

    5 hyllvärmare som aldrig tycks bli lästa

    Jag har lyckats samla på mig rätt många så kallade hyllvärmare genom åren. Alla böcker jag har i min hylla och i min läsplatta är naturligtvis böcker som jag har önskat mig eller köpt för att jag har velat ha dem och läsa dem, men sedan är det som det är med livet: det kommer annat emellan och åren går. Idag tänkte jag titta närmare på fem hyllvärmare som har funnits hemma ”ett tag”. Tack vare bloggen kan jag till och med skaffa mig en hyfsad bild av hur länge de har funnits här utan att bli öppnade. Eventuellt har jag en del böcker som är ännu äldre, men, ja, det lämnar jag därhän.

    Strändernas svall av nobelpristagaren och akademiledamoten Eyvind Johnson känns ju som en klassiker man vill ha läst här i livet. 2010 kom den upp som förslag i jobbets bokcirkel, som jag precis hade joinat. Jag tog mig raskt till biblioteket och lånade ett exemplar som har stått här hemma sedan dess. Jag vet inte varför jag inte har läst ut den. Möjligen är den lite för tjock för att locka mig.

    Hon älskade av Helena Henschen är ett annat långlån som kom hem till mig efter en bokklubbsträff på jobbet. Jag tror att den lånades hem 2011. Att jag inte har tagit mig för att läsa beror nog t.ex. på att jag inte vet vad den handlar om eftersom omslaget har försvunnit och jag har glömt vad någon någonsin har sagt till mig om den här boken. Jag kan inte påstå att en såhär anonym bok är speciellt säljande. Jag har helt enkelt norpat andra böcker när jag har tagit något nytt att läsa ur hyllan.

    Hon älskade, Strändernas svall

    Yarden är en bok som jag verkligen, verkligen vill läsa. Det är en bok som beskrivs som en modern arbetarlitteratur och det är till på köpet en riktigt kort roman. Jag älskar ju täta och korta berättelser och tackar inte nej till böcker som behandlar ämnen i stil med klass och samhällsfrågor. Jag är helt övertygad om att den här boken kommer att bli en riktig läsupplevelse. Det är lite av en gåta att jag inte har läst den ännu. Hos mig har den funnits sedan 2012, när jag köpte den som en liten bonus när jag beställde kurslitteratur. Kanske är det den murriga och lite småtråkiga hemsidan som har avskräckt mig från att läsa…

    Yarden

    Middlesex är jag inte riktigt hundra på varför jag har skaffat mig. Förmodligen har jag läst om den i någon tidning eller hört det pratas om den i Babel eller något. Jag har haft den hemma sedan 2011 för då föreslog jag att vi skulle läsa den i jobbets bokklubb (ingen ville det, antar jag, för den är ju fortfarande outläst). Att jag har valt bort den de senaste 4 åren beror förmodligen främst på att den är så rackarns tjock. Jag har, som trogna läsare säkert vet, lite svårt för tegelstenar i allmänhet. Jag tycker nästan bara att Joyce Carol Oates kommer undan med att skriva långt.

    Middlesex

    Lasermannen blev väl en snackis när den var ny, kan jag tänka mig. Den beskrivs som en viktig reportagebok för att förstå 90-talet. Hos mig har den funnits sedan 2011, men redan i slutet av 2010 listade jag den bland många böcker som jag hoppades läsa under 2011. Håhå, jaja… Jag antar att den har känts lite för seriös och tung för att locka mig.

    Lasermannen

    Ja, det var 5 hyllvärmare, det. Får se när de blir utlästa. 🙂 Är det rent av någon du kan rekommendera särskilt? Eller avråda från..?

  • Fågeln som vrider upp världen #tbt

    Fågeln som vrider upp världen #tbt

    I dagens throwback thursday re-postar jag ett inlägg om en av mina favoriter av den japanske författaren Haruki Murakami: Fågeln som vrider upp världen. Det är en ordentlig tegelsten och jag brukar sällan gilla tjocka böcker, men jag blev faktiskt riktigt förtjust i Fågeln som vrider upp världen.

    ”Jag hade en period när jag läste en hel del av den japanske författaren Haruki Murakami. Det började med Norwegian wood, som jag tyckte var fantastiskt bra. Såhär i efterhand så inser jag att den, vid sidan av hans memoarbok möjligen, är den bok som skiljer sig mest från hans övriga. Norwegian wood utspelar sig nämligen väldigt mycket här och nu och inte alls i den magiska värld som Murakami annars gärna använder sig av. Och med magisk menar jag inte drakar och trollspön, utan en värld som är vår, men där det plötsligt kan börja regna makrill från himlen och där katter plötsligt börjar prata, som om det inte vore något konstigt med det. När man väl har läst Murakamis andra böcker så inser man snart att den här hallucinatoriska världen är ett grepp han ständigt återvänder till och någonstans så var det nog just det som jag tröttnade på, trots att det verkligen är något som särskiljer Murakamis böcker från andras. Nu är jag tillbaka till Murakami och kanske har det varit bra att ha haft en paus och lagt lite distans emellan, för nu kände jag mig inte alls trött över Murakamis övernaturliga universum; nu kastade jag mig in i det och tyckte att det var fantastiskt!” Läs mer…

    Här hittar du mitt inlägg från 2013.

    Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami

  • Tillbaka till henne

    Tillbaka till henne

    Tillbaka till henne - Sara Lövestam

    Ett par skor från det förra sekelskiftet, ett par minst lika gamla glasögon, en antik brosch och en gammal skollinjal – fyra föremål som till synes inte har någonting gemensamt hamnar plötsligt hos Hanna. Hanna vantrivs något oerhört med sitt jobb som arbetsförmedlare, bor i en ful lägenhet, har en sambo som hon inte tycks attraheras av det minsta, småäter godis mest hela tiden och har en usel relation till sin mamma. På något sätt är det dock som att de här föremålen väcker upp något inom henne. Hon blir nyfiken på vem som har haft dem i sin ägo tidigare. Med hjälp av en antikhandlare och några vänner som de hittar på vägen så börjar de forska efter glasögonens, och förhoppningsvis de andra föremålens, tidigare ägare. Spåren leder till Signe: en folkskolelärarinna som levde i Tierp vid början av 1900-talet.

    Berättelsen om Hanna och hennes lilla detektivarbete bland antikviteter, arkiv och gamla släktfoton varvas så med berättelsen om Signe och hennes liv och kärleksliv. Signe är djupt engagerad i medborgarrättsrörelsen, särskilt i frågan om lika löner för manliga och kvinnliga lärare och alldeles särskilt frågan om kvinnlig rösträtt. En av de kvinnor som strider tillsammans med henne i rösträttsfrågan är Anna. Anna bor i Stockholm och drömmer om att bli journalist. Anna och Signe blir snabbt vänner men inser dock snart att de vill ha något större än enbart vänskap – de är verkligen upp över öronen förälskade i varandra. Annas resor till Tierp blir allt fler och de drömmer och fantiserar om en framtid ihop, trots att det är en tid då det knappast var enkelt att komma ut. Faktiskt så känner inte ens Signe till om det finns fler än hon och Anna som dras till andra kvinnor. Ord som lesbisk eller homosexuell har hon knappast hört någon gång.

    Det blir dock inte Anna och Signe. Det blir att Anna gifter sig med Signes bästa vän: Anders. Trots sveket mot Signe fortsätter hon dock att kontakta sin tidigare älskade. Uppvaktning och brev fortsätter att komma medan Signe slits mellan olika känslor.

    Det är inte speciellt ofta som jag berörs eller känner att jag kan relatera till kärlekshistorier. Det blir allt för ofta för mycket Hollywood, tycker jag, och jag tycker inte att äkta kärlek har så mycket med romantiserat Hollywoodfluff att göra, faktiskt. Tillbaka till henne är dock inte alls en sådan typ av berättelse. Jag rycktes verkligen med och när bokens Signe blir dumpad så blev jag närmast upprörd och arg på riktigt! Boken är inte inträngande på samma sätt som resonerande böcker i stil med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Tillbaka till henne är istället en lättillgänglig och lättläst underhållningsbok, men inte desto mindre bra för det. Jag gillade den här boken, som trots att den är lite för tjock och pladdrig, faktiskt lockar till sträckläsning och är både tankeväckande och upplysande. Det är fint att författaren ger liv till några av de kvinnor, som långt innan begreppet ”feminism” myntades, stred för kvinnans rättigheter. Det här är en läsvärd bok full av intressanta karaktärer och med flera fina och berörande berättelser om relationer och kärlek. Och feminism.

    Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är GP, Monicas bokläsardagbok och Bokhyllan.

  • Nostalgitorsdag: Tegelstenar…

    Nostalgitorsdag: Tegelstenar…

    I dagens Nostalgitorsdag plockar jag upp ett cirka två år gammalt inlägg där jag skriver att jag har råkat köpa en till tegelsten. Jag frågar mig var jag ska förvara mina böcker. Det började helt enkelt bli omöjligt att rymma fler i min enda lilla hyllrad avsatt för böcker.

    Nu vet jag såklart hur jag löste situationen: böckerna hamnade naturligtvis hos min mamma och pappa. Även Den osynliga bron, som jag skriver om i mitt inlägg från 2013, har hamnat där. 😉

    Föga visste jag i och för sig när jag författade mitt inlägg att jag mindre än två år senare skulle bo på över 100 kvadrat. Nu har jag i teorin plats med väldigt mycket böcker.

    Fast jag är fortfarande skeptisk till tegelstenar. Det är jag faktiskt och kommer nog alltid vara!

    Nostalgitorsdag - Telgestenar

  • Ensam i Berlin

    Ensam i Berlin

    Ensam i Berlin - Hans Fallada

    Ensam i Berlin utspelar sig i Andra världskrigets Berlin och skildrar livet och lidandet för några av de tyskar som på olika sätt väcker nazisternas missnöje. Två av huvudpersonerna, Anna och Otto Quangel, är starkt inspirerade av två verkliga personer (Elise och Otto Hampel). I boken är paret Quangel ett äldre par som håller sig för sig själva. De framställs som tråkiga, lite osociala och strävsamma. Otto är förman på en möbelfabrik och ser till att ingen maskar. Ingen misstänker dem för någonting. I allra största hemlighet gör de dock motstånd på det sätt de tycker att de kan: de skriver brevkort med sanningar om vad som sker i samhället. Upprinnelsen är att de har förlorat sin egen son, som stupat i kriget. Anna kan inte längre stå ut med att stillatigande se på. Varje söndag skriver så Otto en eller ett par mödosamt nedplitade kort, som sedan under största diskretion läggs ut i trapphus, väntrum och på andra ställen där de hoppas på att någon ska plocka upp dem och sprida budskapet vidare.

    Vad de inte vet är att i stort sett varje person som råkar plocka upp dessa kort blir livrädda och genast lämnar in korten till Gestapo, där en nitisk kommissarie är satt att särskilt utreda fallet. Han sätter ut nålar på en karta och som tiden går börjar det mer och mer falla ut var hans motståndsmän håller hus. Quangels lyckas hålla sig undan i flera år. Deras obetydlighet och deras ensamhet gör att de faller under radarn, men till slut begår även Quangels ett enda litet misstag, som såklart får ödesdigra konsekvenser.

    Människorna runt Quangels får också, på sina sätt, betala ett dyrt pris för det motstånd de gjort, eller inte gjort, för sin fattigdom, sjuklighet eller rätt och slätt för att det råkar falla sig så. Fallada beskriver detaljerat om den utstuderade ondskan och absurditeterna som nazisternas med stor energi lägger ner för att kväva allt motstånd och rensa ut allt som de inte vill ha i samhället. För varje obekvämt element som dyker upp ska allt blåsas rent och inte ens Gestapos kommissarier sitter riktigt säkert för att slippa undan att få tänderna utslagna och att få tillbringa tid inspärrad i ett källarhål. Ett felvalt ord eller en mindre framgångsrikt löst arbetsuppgift kan räcka för att allt ska slås till spillror.

    Det är en oerhört gripande roman om att ha mod att protestera, men kanske mest en bok som faktiskt skildrar hur oerhört lite varje liten människa kan sätta emot ett stort och ondskefullt system. Alla bevakas, avlyssnas och kan när som helst gripas godtyckligt, dömas godtyckligt och avrättas. Har man inte förstått det förut, så målar boken upp hur små vi är när vi är ensamma. I boken betalar människor med allt de har, med sina liv, men räcker ändå inte till. Och kanske är det verkligen ett viktigt budskap: att vi alla måste stå upp och protestera tillsammans och stå upp för vad vi tror på. Men det är också en trösterik bok om att var och en ändå kan ta ställning och bara med det bidra med något stort:

    ”[…] ni gjorde åtminstone motstånd mot det onda. Ni blev inte själv ond också. Ni och jag och de många som sitter i det här huset och många, många i andra fängelser och tiotusenden i koncentrationslägren – de – de gör alltjämnt alla mostånd i dag, i morgon…”

    Det här är en fantastisk och tankeväckande bok. Det är svårt att inte beröras och det är omöjligt att inte känna avsky inför vad nazisterna gjorde under kriget. Utöver förintelsen och de som stupade i krig så fanns det även fler som förlorade livet och som på olika sätt fick lida. I den här boken berättar Fallada om några av dem. I en blurb på baksidan står det att Primo Levi (författare, känd för att ha skildrat förintelsen) hävdar att Ensam i Berlin är det bästa som någonsin har skrivits om det tyska motståndet. Det kan mycket väl vara så. Det är en oerhört välskriven bok som alla behöver läsa för att få ytterligare en aspekt av vad människor utsattes för under kriget och vilken råhet och ondska som kan få utrymme om vi inte vågar hålla emot för de som vill störta vårt demokratiska samhälle och som inte erkänner människors lika värde.

    Känner ni till Hans Fallada förresten? Det gjorde inte jag innan jag läste Ensam i Berlin, men min utgåva är i alla fall generöst utrustad med appendix och förord som förklarar bokens tillkomst och berättar mer om författaren. Bra! Fallada var alltså en tysk författare som hade mycket dramatik i sitt liv. Det första utkastet till Ensam i Berlin skrevs under 4 veckor och under redigeringen tillbringade Fallada en stor del av tiden på en nervklinik där han vårdades för ett sammanbrott. Fallada hade följts av dålig psykisk hälsa under en stor del av livet och var dessutom missbrukare. Innan han hann ta ställning till de strykningar och korrigeringar som föreslagits av en av förlagets redaktörer gick Fallada plötsligt bort i hjärtsvikt. Romanen kom därför att ges ut efter hans död i en version som anpassats efter redaktörens utlåtande. Först här om året kom Falladas egna sista version av boken ut i svensk översättning. Det är tydligen hela långa passager som har reviderats bort i den första versionen som gavs ut och som nu är återställda.

    Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några som har skrivit om den är dagensbok.com, SvD och PocketBlogg.

  • Steglitsan

    Steglitsan

    Steglitsan - Donna TarttNär boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.

    Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.

    Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.

    Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.

    Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!

    Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Fiktiviteter, Bokhora och SvD.