Etikett: Teater

  • Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert

    Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert

    Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert är en härlig bladvändare om att vara 20 år och upptäcka nöjeslivet i 40-talets New York.

    I Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert får läsaren följa 20-åriga Viviane som skickas för att bo hos sin faster i New York. Året är 1940 och Viviane kommer från en mycket välbeställd familj som stakat ut vägen för henne, bland annat genom att betala för utbildning på prestigeskolan Vassar. Studierna går ”sådär” och efter det totala misslyckandet skickas hon istället till sin excentriske faster Peg i storstan. En helt ny värld öppnar sig. Peg äger en sjaskig, gammal teater där hon sätter upp billiga föreställningar med enkla intriger och sexiga balettflickor som dansar loss. Viviane blir hänförd och hittar snabbt sin roll i den kittlande underhållningsbranschen: hon blir den som från nästan inga medel alls tar fram kostymer till uppsättningarna.

    Viviane blir snabbt hemma i gänget som arbetar på teatern och storögt följer hon med balettflickorna ut i New Yorks pulserande nöjesliv. Inte minst blir hon ständig följeslagare till den vackraste balettflickan av dem alla, Celia. Vivane och Celia blir en duo som männen vänder sig efter, flörtar med, förför. Med självklarhet och naivitet kastar sig Viviane ut i detta nya, utsvävande liv där spriten flödar och männen avverkas på löpande band. Långt in på småtimmarna ramlar de unga kvinnorna ned i sängen i deras lilla lägenhet bara för att nästa dag åter gå upp och arbeta på teatern.

    I världen pågår Andra världskriget, men i New York är det fortfarande fest och flärd och Viviane lever helt i nuet. Plötsligt kommer dock den väletablerade och hyllade skådespelaren Edna Parker Watson och hennes man från det sönderbombade London och blir tagna under vingarna av faster Peg. Peg ger dem tak över huvudet, men vill också ge paret jobb på teatern. Med ett geni som Edna går det inte an med någon av teaterns vanliga, oförargliga bagateller till uppsättningar. Nu ska det bli något helt annat. De sätter upp Kvinnornas stad. Viviane blir helt tagen av Edna och hennes elegans. Arbetet med Kvinnornas stad är uppslukande. Allt snurrar på i ett enormt tempo tills allt får ett abrupt slut. Och kriget kommer allt närmare.

    Det här är verkligen en härlig bok att vara i. Det är en sådan där bok som man bara bläddrar sig igenom och njuter av, tycker jag. Jag älskar miljön, tiden och karaktärerna och det var verkligen härligt att få följa Viviane med sin ungdomliga naivitet och nyfikna utforskande av vad New York och nöjeslivet kan erbjuda. Hon är en ung kvinna som tar för sig på ett sätt som knappast var riktigt socialt accepterat under det 40-tal som boken skildrar, men som känns uppfriskande och kul.

    Författaren har valt att stoppa in berättelsen i en ram där en åldrig Viviane återberättar sitt liv. Mot slutet av boken kommer således en snabbspolad version av ”vad hände sedan?” och boken blir både spretig och mindre tight. Jag tycker inte att bokens sista delar tillför någonting egentligen, men det är ingen stor invändning mot en bok som i övrigt är en riktigt härlig feelgood.

    Kvinnornas stad

    Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert.

    Amerikansk titel: City of Girls.
    Översättare: Andreas Vesterlund.
    Förlag: Norstedts (2019).
    ISBN: 9789113097275.

    Elizabeth Gilbert

    Elizabeth Gilbert (född 1969) är en amerikansk författare, bland annat känd för sina memoarer Eat, pray, love (Lyckan, kärleken och meningen med livet).

  • Jag ska egentligen inte jobba här

    Jag ska egentligen inte jobba här

    Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en fin bok om att vara 19 år och drömma stort, jobba hårt och lära sig något om sig själv och livet medan man jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Betyg: 5 auditions av 5.

    Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok om 19-åriga Moa, som tillfälligtvis jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Egentligen ska hon bli skådespelare och jobba med teater, så det här är bara en parentes i hennes liv, hennes nya Stockholmsliv. Här lever hon i en liten andrahandslägenhet och delar sin tid mellan att vara på äldreboendet Liljebacken och att på ett eller annat sätt sitta med ett manus framför sig, gärna på ett café.

    Jag ömmar för Moa. Det finns många berättelser om att vara i Moas ålder och att komma på vad man ska göra med sitt liv och just den storyn är på många sätt något som det har berättats om förut. I Beischers roman tycker jag dock att det är särskilt fint skildrat, kanske för att det är både sorgligt och roligt och skildrat med både humor och värme. Där sitter liksom Moa, förvånansvärt ofta i sin ensamhet eftersom att hon faktiskt inte känner någon i sin nya stad, och trevar sig fram till vad det egentligen innebär att hålla på med teater. Det är tafatt. Det är ingenting. Hon är inte alls skådespelare, inte på långa vägar. Det som är så fint är att hon aldrig ger upp. Med den naivitet och självsäkerhet som bara en 19-åring kan uppbåda ringer hon upp kända skådespelare och åker på uttagningar för att försöka komma in på teaterutbildningar från norr till söder. Beischer påminner mig om hur det var i den åldern, hur mycket som var oklart, men hur mycket som samtidigt tycktes möjligt. Allt var möjligt, allt låg framför en. Det var bara att ta för sig.

    Som 19 år är man inte fullvuxen, hjärnan är inte fullt utvecklad. Det kanske är en av anledningarna till att 19-åringar kan vara så orädda och så tveklöst följa sina drömmar. I den här boken inser jag också hur dåligt beredd man kan vara på arbetslivet i den åldern. Helt utan vårdutbildning eller någon särskild erfarenhet kastats Moa in i yrkeslivet och ska pang bom fixa alla arbetsuppgifter som kan uppstå på ett äldreboende. Det handlar om äldre och sköra personer, människor som på många sätt är hjälplösa och utsatta, och som Moa och hennes kollegor ska möta i alla möjliga intima, privata och/eller känsliga stunder. Hur redo kan man egentligen vara för detta i 19-årsåldern? Egentligen? I Jag ska egentligen inte jobba här får läsaren följa Moas utveckling, eller hur man ska beskriva det, när hon går från att rent ut sagt vara äcklad över många av arbetsuppgifterna, till att faktiskt komma in i jobbet och göra sitt jobb väldigt bra.

    Jag har aldrig jobbat inom vården och jag vet inte om Beischer målar upp omvårdnadsyrket på ett trovärdigt sätt, men det känns i alla fall så och det känns bra. Långt senare har Mats Strandberg skrivit en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende (Hemmet), men det också den enda andra bok jag kan komma på som faktiskt skildrar det här jobbet, ett jobb som fantastiskt många har. Ibland har jag sett att den här boken beskrivs som en modern arbetarroman och det är nog inte helt fel, men ändå är det inte de bitarna som jag tar med mig, tror jag. Det som berörde mig mest är faktiskt den insiktsfulla och fina berättelsen om Moa och hennes försök att bilda sitt vuxenliv. Hon har verkligen gjort ett stort steg bara genom att flytta till Stockholm. Men sedan då? Där sitter hon på de trendiga caféerna och verkar hoppas på att hippa teatervänner ska uppstå ur intet. I själva verket känner hon just inga andra än sina kollegor, däribland Eva, som utan vidare kan stanna kvar på jobbet för att göra det lilla extra, Roy, som snart närmar sig pensionen och som också bara är på Liljebacken tillfälligt eftersom han egentligen ska  öppna en frisersalong, och Leena med två e (bara en sådan sak!). Hon fnyser närmast åt de som vänligt föreslår att hon ska anmäla sig som statist, men samtidigt lyckas hon verkligen inte när hon försöker att komma in på teaterutbildningarna. Det är ett glapp mellan det hon ser som sitt liv och det som egentligen är hennes liv. Kanske handlar också livet i väldigt stor utsträckning om att få de där liven, det liv som egentligen är och det liv man drömmer om, att gå ihop och att ibland inse att livet kan bestå av en hel del kompromisser. Jag tyckte verkligen att det var fint att få följa Moa i just detta sökande och försökande. Jag läser och vill henne väl, samtidigt som jag ibland nästan behöver ta fram en skämskudde för att hon är så barnslig och pinsam. Oftast läser jag med ett leende. Ibland när jag läser den här typen av böcker så brukar jag läsa med en känsla av att jag skulle vilja ge de här snart-vuxna-personerna en kram och säga att ”det går över”, men jag läser Jag ska egentligen inte jobba här och känner bara en stark förvissning om att den typen av sympatier inte behövs. Moa är en person som kanske aldrig blir skådespelare, eller så blir hon det, men oavsett så fixar hon allt på egen hand. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den här boken: det är en roman om att bli vuxen, men en bok utan det där vemodiga och ledsamma som så ofta får sätta tonen i den typen av berättelser. Den här berättelsen är också sorglig på sina ställen, men mest läser jag och känner mig glad över att få följa en naiv 19-åring ett tag. Livet kan bli vad som helst. Det finns inga begränsningar. Jobbat på ett äldreboende i många månader? Jaha! Men jag ska egentligen inte jobba här, för jag håller på med teater! Det är barnslig och kaxigt och peppigt. En riktigt bra bok!

    Citerat ur Jag ska egentligen inte jobba här

    ”Äntligen spänns Astrid fast i liften. Det där med liftar är en hel vetenskap. Det finns många olika sorter. Ståliftar och takliftar. Manuellt styrda. Fjärrstyrda. För att inte tala om liftskynken. De större som ska gå nedanför rumpan. De mindre som slutar vid höften. Alla tänkbara inställningar, gula öglor hos D7, röda öglor hos B2. Alla särskilt utprovade av arbetsterapeuter och sjukgymnaster. De med utbildning som har tagit ställning. De som på fullt allvar vill jobba med hjälpmedel. Jag skulle så gärna vilja veta hur det gick till. Vad ska jag bli när jag blir stor? Hmmm … Jo, jag ska jobba med rullstolar, liftar och rollatorer. Det måste vara människor som bara slumpmässigt valt yrke, vilket som helst. Sådana har jag inte mycket till övers för. Men hålla kurser det får de, så att vi inte förstör våra ryggar. De är sådana med cykelhjälm och fullkornsbröd och hemkokt hjortronsylt i frysen, som inte vet ett dugg om stress och vikten av effektivitet. Som inte förstår att Astrid nyps om man kommer för nära. Som inte förstår att jag hellre böjer ryggen på ett icke ergonomiskt sätt, än får min överarmshud i Astrids våld. Du kan väl försöka att prata med henne Moa? Så ska du se att hon slutar nypas. Jo, tack! Frontallobsdemens.”

    Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer
    Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

    Jag ska egentligen inte jobba här

    Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Ordfront).
    Antal sidor: 198.
    Läs även: Jag ska egentligen inte prata om det här.
    ISBN: 978-91-7037-599-6.

    Sara Beischer

    Sara Beischer (född 1983) är en svensk författare som debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här. Hennes senaste roman är Jag ska egentligen inte prata om det här (2018), som är en fristående fortsättning på debuten. Sara Beischer har en hemsida.

    Förlagets beskrivning

    ”»A4 avled i morse, kvart över fyra.«

    De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen. Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem. Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.

    Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men hon misslyckas gång efter annan. Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det”

  • Farlig midsommar

    Farlig midsommar

    Farlig midsommar av Tove Jansson
    Farlig midsommar av Tove Jansson

    Det är juni och en stor flodvåg får hela Mumindalen att svämma över. Muminfamiljens hus hamnar under vatten, men som tur är kan de gå ombord på något som de tror är ett övergivet hus. Fast sedan visar det sig att det är en teater. Det är inte helt lätt att förstå vad en sufflörlucka ska användas till eller vad en teater egentligen är för något.

    Farlig midsommar är min första bekantskap med Muminböckerna även om det faktiskt är den femte boken i serien. Det gör dock ingenting om man hoppar rakt in i serien, för det går snabbt att lära känna alla karaktärer och deras egenheter tack vare att Tove Jansson så skickligt och varmt mejslar fram deras personligheter.

    Jag tycker riktigt mycket om den här boken, faktiskt. Det är mysigt, roligt, småspännande, fantasifullt och mystiskt om vartannat. Och även om en del stereotyper är trista så tycker jag verkligen jättemycket om karaktärerna.

    Extra plus också för ljudboksversionen eftersom den är så fint och roligt inläst av Mark Levengood. Rekommenderas att lyssna!

    I korthet

    Rekommenderas för: Den som vill lära känna de härliga karaktärerna i Mumindalen och följa med dem på ett äventyr på en flytande teater.

    Betyg: 4+ parkvakter av 5.

    Om Farlig midsommar och Tove Jansson

    Tove Jansson (1914-2001) var en finlandssvensk författare och konstnär. Hon är kanske främst känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen, men hon har också skrivit ett flertal romaner som riktar sig till vuxna. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, bland annat H.C. Andersen-medaljen och Svenska Akademiens stora pris.

    Uppläsare: Mark Levengood.
    Utgivningsår: 1954 (första finska utgåvan, Schildts), 1954 (första svenska utgåvan, Gebers), 2007 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
    Antal sidor: 153 (ca 3 h lyssning).
    Läs även: Småtrollen och den stora översvämningen, Kometjakten, Trollkarlens hatt, Muminpappans bravader skrivna av honom själv, Trollvinter, Det osynliga barnet, Pappan och havet, Sent i november.
    ISBN: 9179533884.
    Andras röster: BooksessedFröken Keke, Män som läser.
    Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

    Baksidestext

    ”Visste du att hattifnattar kommer ur frön och att man måste så dem på midsommarnatten? Och visste du att det är farligt att vissla på teatern?

    Det här är berättelsen om vad som hände i den magiska månaden juni, samma år som det eldsprutande berget rörde på sig och Mumintrollets mamma gjorde sin vackraste barkbåt. Hela Mumindalen svämmade över, en hel teater kom flytande och muminfamiljen fördes in i ett midsommarnattsäventyr fyllt av magi och överraskningar.”

  • 2 teatrar: Blod och Eld och en pjäs om Astrid Lindgren

    Jag är inte så himla duktig på att gå teater. Nu är ju jag bosatt i Umeå, så en del spännande föreställningar letar sig aldrig hit, men det är egentligen ingen ursäkt, för det saknas inte föreställningar för den sakens skull. Verkligen inte. Jag borde helt enkelt påminna mig själv lite oftare om att gå på något.

    Hade jag bott i Malmö så hade jag pallrat mig iväg till Blod och Eld: ett nyskrivet körverk som är baserat på Liv Strömquist briljanta seriealbum Kunskapens frukt. Föreställningen går redan för fullt på Malmö stadsteater (Intiman).

    ”Blod och eld är ett nyskrivet, tragikomiskt körverk för tio skådespelare. Det handlar om att åldras. Varför måste Snövit dödas av sin elaka styvmor? Varför fick tidernas största sexsymbol, Marilyn Monroe, aldrig själv orgasm? Och varför vet vi så lite om klimakteriet? Vi rör oss mellan tidlösa och eviga teman, från moderskap och sexualitet till vår tids jakt på evig ungdom.”

    En annan teater som jag vill se är Dramatens pjäs om Astrid Lindgren. Premiären är planerad till 2018. Den som väntar på något gott… 😉 Jag undrar lite varför ingen har gjort en pjäs om Astrid Lindgrens liv tidigare? Efter att ha sett dokumentären om henne och läst hennes Krigsdagböcker så inser jag att det verkligen finns mycket intressant från hennes liv att bygga en pjäs på.

  • Den nya Harry Potter-boken (19 år senare)

    Den nya Harry Potter-boken (19 år senare)

    I höstas bloggade jag helt kort om Harry Potter and the cursed child, teatern som går i London nu i år (premiär i sommar). Berättelsen utspelar sig i Harry Potters värld, men följer alltså Harry Potters son. Jag frågade mig i vilken form vi icke Londonbor skulle få ta del av berättelsen. Nu har svaret kommit! Jag såg hos Bokfreak att pjäsen kommer att ges ut som bok. Det är goda nyheter för alla som gillar Harry Potter, men som inte har lyckats knipa en av de eftertraktade biljetterna till teatern! 🙂 Det är nog bara en tidsfråga innan boken kommer ut i en svensk översättning.

    Harry Potter and the cursed child
    Harry Potter and the cursed child

  • April i anhörigsverige – teatern

    Jag såg att Susanna Alakoskis April i anhörigsverige har haft premiär som teater. Den går just nu på Lilla scenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm. Ett tips för dig som har vägarna förbi!

    Jag tycker verkligen om Alakoskis böcker. Hon skriver så bra om klass, utanförskap och bördan det innebär att vara anhörig. Jag läste April i anhörigsverige förra året och tyckte om den. Jag tyckte ännu lite mer om hennes Oktober i fattigsverige, som är skriven i samma stil. Boktips!

    April i anhörigsverige av Susanna Alakoski
    April i anhörigsverige av Susanna Alakoski

  • Lite blandade, halvgamla Harry Potter-nyheter

    För ett tag sedan nämnde jag att Harry Potter kommer att sättas upp som teaterpjäs nästa år. Jag hade läst en liten notis i tidningen och där stod det att J.K. Rowling förnekat att pjäsen, som har titeln The Cursed child, skulle handla om Harry Potter som barn. Och nä, det ska den inte heller. Den kommer att handla om Harry Potters son. Spännande! Undrar om, och i sådant fall i vilken form, den kan tänkas nå Sverige. Som det verkar kommer den endast att spelas på Palace Theatre i London. Det finns rätt mycket att läsa på pjäsens hemsida för den som är intresserad.

    Apropå Harry Potter så har ju den illustrerade utgåvan, som jag redan har bloggat lite om, kommit ut nu i höst. Jag har sett en och annan bild på Instagram och sånt och den ser verkligen snygg ut! Jag kan även tipsa om podcasten Bakom boken och avsnittet När Harry Potter kom till Sverige. Det är ett riktigt kul ”bakom kulisserna”-program om när Harry Potter slog igenom och hur arbetet med boken har gått till.

    Harry Potter och De vises sten - J.K. Rowling, Jim Kay

  • En sprittny Harry Potter

    Visste ni att det kommer en helt ny berättelse om Harry Potter nästa år? Jag hade ingen aning! Berättelsen är ju liksom avslutad och klar. I helgen läste jag dock en liten notis i DN om att J.K. Rowling tillsammans med författaren Jack Thorne och regissören John Tiffany har skrivit en pjäs som heter Harry Potter and the cursed child. Det ska inte vara en prequel (föregångare). Så vad kan det vara? En berättelse om hans barn? Någon som vet eller har en bra gissning?

    Jag hoppas att den i någon form når Sverige i alla fall. Lite mer Harry Potter tackar man ju inte nej till.

    Harry Potter och De vises sten - J.K. Rowling, Jim Kay

  • Kunskapens frukt på scenen

    Jag bläddrade i Riksteaterns tidning, Scenen, och såg en notis om att Liv Strömquists briljanta seriealbum, Kunskapens frukt, sätts upp som teater på Borås stadsteater i september. Sedan ska den tydligen vidare till Backa teater (i Göteborg). Det är ju lite långt att åka för en umebo som jag. 😉 Men för dig som har möjlighet att gå.. Gör det! Har svårt att tro att det kan bli något annat än bra/intressant/tankeväckande/roligt!

    Kunskapens frukt