Etikett: Syskon

  • Det goda inom dig

    Det goda inom dig

    Det goda inom dig är en kort liten roman som trots sitt ringa sidantal lyckas förmedla flera tragiska händelser och tuffa livsöden. Huvudpersonen är en medelålders kvinna, Marion, som bosatt sig på Nya Zeeland (precis som författaren själv, faktiskt!) efter ett uppbrott med sin före detta man. Livet tycks gå lite på tomgång, när så den autistiske pojken Ika kommer in i hennes liv. Han tycks komma från en miserabel tillvaro med misshandel och vanvård, men hos Marion får han den kärlek han kanske aldrig har fått och han börjar blomma ut. Men hur länge kan han stanna?

    Precis som att Ika behöver Marion, behöver Marion Ika, men han väcker smärtsamma minnens hos henne och en del av boken är också en tidsresa till hennes barndom och våldsscener som ett barn inte ska behöva se. Det smärtsamma slutar inte där. Marion minns också en annan svår episod, som inträffade precis när hon ensam kommit till Nya Zeeland – ett märkligt möte som ledde fram till ytterligare en konfrontation av svåra känslor.

    Jag tycker att det blev lite för mycket och lite för spretigt. Visst är det fint skrivet och gripande, men någonstans tror jag att Olsson hade vunnit på att koncentrera sig på en av händelserna. Jag tyckte det blev lite svårt att ta till sig.

  • Skära för sten

    Skära för sten

    Det råder ingen tvekan om att Abraham Verghese själv är kirurg, precis som bokens huvudperson, Marion. I Skära för sten ges det en hel del fascinerande (och för den känslige: lite äcklande!) operationsrumsscener, vilket får mig att påminnas om Lördag, som jag läste ganska nyligt. Jag tycker det är kul när författare med en annan huvudsyssla delar med sig av sin passion och sitt yrke, för man då kan man få chansen att ta del av värdar som man inte alls skulle kunna få en inblick i annars.

    Boken handlar om den blivande kirurgen Marion Stone, som växer upp tillsammans med sin tvillingbror Shiva hos fosterföräldrar i Etiopien. Den biologiska mamman dog i barnsäng och pappan, också kirurg, stack under förlossningen. Ödet vill dock att Marion ska återförenas med sin far senare i livet.

    Boken är ganska lång och jag hade faktiskt svårt att komma in i den, men jag gav den chansen och är glad över det. Författaren väver på ett snyggt sätt ihop alla livsöden i boken till något slags hoppfullt slut och det är en spännande och fascinerande berättelse – lite väl lång kanske, men ändå läsvärd.

  • Bröderna Lejonhjärta

    Bröderna Lejonhjärta

    Karl Lejon är nio år och bor tillsammans med sin mamma och sin bror, Jonatan. Han tycker mycket om den prinslika Jonatan, som är så modig att han borde heta Jonatan Lejonhjärta, och Jonatan tycker så mycket om Karl att han tycker att Karl borde kallas för Skorpan eftersom Jonatan tycker så mycket om skorpor.

    Livet varar dock inte för evigt: en dag dör man och då kan man inte vara tillsammans längre. Skorpan, som är sjuk och mest ligger hemma i kökssoffan, vet att han ska dö, men Jonatan tröstar honom med berättelsen om Nangijala. När man dör kommer man till Nangijala, där det fortfarande är sagornas och lägereldarnas tid, och då kommer Skorpan att bli frisk och få det bra. I Nangijala är det inte samma tid som här på jorden, så det kommer inte alls att dröja länge förrän Jonatan också kommer dit.

    När de båda bröderna skiljs åt är det dock inte Skorpan som flyttar till Nangijala utan Jonatan. När huset brinner räddar Jonatan sin bror genom att ta honom på ryggen och hoppa ut från fönstret. Jonatan klarar inte fallet, men det gör Skorpan, men så är ju också Jonatan så modig att han offrar sitt liv för sin brors skull.

    När de båda bröderna återförenas i Nangijala blir inte alls så bra som de hade tänkt sig. Sagorna där är inte goda och lyckliga. Där finns nämligen Tengil, som är ond och som folket lever i skräck för, och där finns Katla – vidundret som bara lyder Tengil.

    Det här är den helt underbara berättelsen om Skorpan och Jonatan och deras kamp mot det onda i Nangijala. Det är en bok om mod och syskonkärlek och rädsla. Den handlar om att det finns saker som man faktiskt måste ha mod att göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort. Det här är också en bok om det allra svåraste ämnet: döden. Astrid Lindgren kan verkligen skriva om det och andra svåra saker på ett fint sätt. I mitt tycke är det här den absolut bästa Astrid Lindgren-boken. Man kan läsa den hur många gånger som helst och den är fortfarande lika fantastisk.

  • Sju syskon

    Sju syskon

    I huset Villervallan bor Kaptenen och hans unga fru, Esther, tillsammans med sju barn. Meg är 16 år och därmed äldst. Näst äldst är 14-åriga Pip. Därefter följer Helen, som brukar kallas för Judy. Bunty är det glupska mellanbarnet. Sedan kommer änglasöta Nell följd av Lillan och Generalen.

    Generalen är Esthers enda barn. De andra barnen har en annan mamma, som inte lever längre.

    I ett hus med sju barn går det inte att undgå att det händer en massa saker och i Villervallan händer det många både roliga och sorgliga saker.

    Den här boken är bra och innehåller mycket: både sorg och humor. Fast förmodligen hade den varit ännu bättre i en icke förkortad version som denna.