Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana, som nu reser med sin bror till deras moders gamla hemby, en väldigt oromantiskt beskriven by där Församlingen betyder allt. Betyg: 4 lerfigurer av 5.
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana och hennes bror i den lilla byn Smalånger. Jag skulle säga att det är en helt fristående bok, för den tar inte vid direkt där den första boken, Jag for ner till bror, slutade. Nu har det istället gått en tid och mycket verkar ha fallit på plats, både för brodern, som i den första boken behövde hjälp att ta sig ur missbruk, och för Jana själv, som blivit kvar i Smalånger och som trevande bygger upp en relation till sin vuxna dotter, som vuxit upp hos sina adoptivföräldrar.
Allt ställs dock på ända när Jana och brodern plötsligt åker norrut, till deras mammas hemtrakter. Modern har dött och ska begravas där uppe. I hennes hemby, som är något så annorlunda som en norrländsk by med en viss inflyttning, har en församling ett starkt grepp om hela samhället. Alla är med i församlingen och de som på minsta vis stöter sig med den eller bryter mot uppfattningen om hur man ska vara, blir utstötta. Jana och hennes bror har ärvt ett hus där uppe, men väl på plats visar det sig att någon har flyttat in och inte är särskilt sugen på att flytta ut. Det blir en av många konfrontationer med verkligheten i mammans gamla hemby och snart visar det sig också att mamman utsatts för oerhört tuffa händelser som en gång i tiden drivit henne därifrån.
Att själva ta sig därifrån visar sig dock vara svårare än Jana trott. Snart har hennes bror sugits in i gemenskapen i församlingen och Jana måste stanna för att försöka rädda honom därifrån.
Liksom Jag for ner till bror, skildrar Vi for upp med mor udda människor i en väldigt oromantiskt beskriven glesbygd. Här föds barn med fetalt alkoholsyndrom och många bär på bagage med misshandel och övergrepp. Någon har mist hela sin familj i en skoterolycka. Det finns med andra ord rikligt med död och elände, men samtidigt skriver Smirnoff roligt, träffsäkert och med värme. Huvudpersonerna i Smirnoffs Jana-romaner är verkligen annorlunda mot de flesta i dagens romaner, men de är också mångbottnade och lätta att känna med.
Jag blev väldigt förtjust i Jag for ner till bror och det är alltid en viss risk att läsa en uppföljare tätt inpå. Visst kan man lätt bli mätt, särskilt när det är en roman med ett egensinnigt språk, men i det här fallet blev jag inte besviken. Jag tycker att Vi for upp med mor är minst lika bra som den första Jana-boken. Vad jag förstår kommer böckerna om Jana att bli en trilogi. Om den första boken om Jana slutade i mys och gemyt så kan man lugnt säga att Vi for upp med mor slutar på ett annat sätt. Hur ska trilogin sluta? Jag längtar verkligen efter att få veta!
Vi for upp med mor. Packade en väska och backade ut jeepen från garaget.
Bror låste dörren. Hängde nyckeln på sin spik.
Lukas hoppade och for. Kände att något var på gång. Bror kopplade honom och gick ner till hundgården. Stängde nätdörren och satte sig på huk.
Jag hörde inte vad de pratade om. Lukas satte sin tass i hans hand.
När bror gick ut ur buren satt lukas kvar innanför och hängde med huvudet. Bror stack in handen. Lukas tittade bort.
Modren kommer efter i likbilen, sa jag. Nordin kör henne.
Modren dog och bror tystnade. Han blev ett mähä. Orkade inte jobba knappt prata. Modren blev mor. Av respekt. Det var ingen stor eftergift men ändå. Mor lämnade en eftersmak av söt gumma på torp som uthärdat livet för att plötsligt dö.
Ur Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Uppläsare: Lo Kauppi. Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Polaris), 2019 (den här ljudboken, Polaris). Antal sidor: 349. ISBN: 9789177951407, 9789177951483. Andra som läst: Boklysten, Kulturkollo.
Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna jana och bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med john. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.
Vi for upp med mor är en uppföljare till den hyllade debuten Jag for ner till bror. På ojämförlig prosa fortsätter Karin Smirnoff låta oss stifta bekantskap med glesbygdens olika gestalter, och återvändaren janakippo.
Förlagets beskrivning
Karin Smirnoff
Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en intressant men lite upprepande berättelse om en familj som slitits itu och där gamla sorger kommer upp till ytan igen när ett arv ska fördelas. Betyg: 3 av 5.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en av förra årets stora snackisar, inte minst i Norge, där boken väckte uppmärksamhet för att den tydligen rev upp känslor i Hjorths släkt. Alla författare lånar väl från sina egna liv i sina berättelser, även när de skriver fiktion. I det här fallet verkar Hjorths släkt dock tycka att likheterna är för stora och det är knappast till deras fördel.
Hela romanen kretsar kring en familj med fyra vuxna barn. De två yngre syskonen har en fin relation till föräldrarna, men de två äldre har brutit. Det visar sig efterhand att det finns goda skäl till brytningen, men föräldrarna och de yngre syskonen möter dem ändå inte med förståelse. Nu har det plötsligt bestämts att de yngre syskonen ska få förskott på ett arv: de ska få ta över de två sommarstugor som finns i familjen. Det har också bestämts att de två äldre syskonen ska bli utköpta. Problemet är att de erbjuds alldeles för små summor. Ett ännu större problem är att de äldre syskonen bli sårade över att bli fråntagna de stugor de egentligen hade velat ha i framtiden och som kanske hade kunnat början på någon slags försoning. Nu vidgas istället revan i familjen och smärtsamma minnen och familjehemligheter kommer upp på nytt.
Arv och miljö är en intressant bok om en familj med svårlösta konflikter och om taffliga och småsinta försök att bli sams på nytt. Alla framstår som lite giriga och snåla på sitt sätt, ingen verkar villig att både ge och ta. Det finns liksom ingen väg framåt.
Samtidigt som boken tar upp ett intressant ämne, som författaren uppenbart har egna erfarenheter av (till viss del i alla fall), så måste jag erkänna att jag tyckte att boken var rätt tjatig. Jag föreställer mig att det är ett stilistiskt grepp, att upprepa samma saker om och om igen för att verkligen stryka under hur tjatig och långdragen hela den här konflikten faktiskt är, men i slutändan så blir det faktiskt en ganska seg läsning. Det händer en hel del dramatiskt i boken, men allt maler ändå bara på om arvet och orättvisan och det smärtsamma som hände en gång i tiden. Med tanke på hur mycket prat det blev om Arv och miljö här om året så hade jag väntat mig mer.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth
Originalets titel: Arv og miljø (norska). Översättare: Ninni Holmqvist. Uppläsare: Gunilla Leining. Utgivningsår: 2016 (första norska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2018 (den här ljudboken, A Nice Noise). Antal sidor: 366 (ca 9,5 h lyssning). ISBN: 9789127153004, 9789188711977.
”Att ingen av er någon enda gång har frågat mig om min historia, har jag upplevt och upplever jag som en stor sorg.” Så skriver Berglijot i ett mail till sina systrar, efter det att en häftig diskussion om förskott på ett arv har blossat upp. De är fyra syskon, och föräldrarna har nu meddelat att de två yngsta döttrarna ska särbehandlas och få ärva mer.
Under bråket om arvet pulserar en långt mer smärtande nerv. Det handlar om vem som blev älskad och vem som blev utsatt i barndomen, om skuld, ansvar och rättvisa. Tvisten sätter igång en kraftfull och ohejdbar rörelse, där de hemligheter som präglat familjen måste avtäckas. Det är mer än tjugo år sedan Bergljot bröt med familjen, men nu kräver hon för första gången att bli lyssnad på. Det krävs mod för att orka hävda sin version av en stelnad familjehistoria. Men bara genom att berätta, och formulera även det som är outhärdligt smärtsamt att återvända till, kan man komma vidare.
Vigdis Hjorths intensiva och medryckande roman om en kvinnas kamp för att få äga sin egen berättelse och de svåra syskon- och föräldrarelationerna blev en sensation i Norge. Romanen har sålt i över 100 000 exemplar, översatts till en rad språk och nominerades även till Nordiska rådets litteraturpris.
Förlagets beskrivning
Vigdis Hjorth
Vigdis Hjorth (född 1959) är en norsk författare som skrivit ett flertal böcker för såväl unga som vuxna läsare. I Sverige är hon kanske mest känd för romanen Arv och miljö som kom ut 2018.
Naiv. Super. av Erlend Loe är en kultklassiker om att vara 20-nånting och inte veta vad man ska göra med sitt liv. En rolig och hjärtskärande bok på samma gång. Betyg: 4+ cyklar av 5.
Naiv. Super. av Erlend Loe börjar med en krocketmatch som slutar med bedrövelse. Bokens berättare förlorar snöpligt mot sin bror och upplever plötsligt en känsla av total meningslöshet. Snart efter detta har han hoppat av sin utbildning och hamnat i en grubblande fas i livet. Vad är tid? Vad är meningen med allt?
Brodern reser snart iväg och ska vara borta en längre tid. Bokens berättare flyttar in i hans lägenhet: tanken är att berättarjaget ska bo där mot att han också tar ansvaret över broderns fax. Det blir en tid för reflektion och aktion. Vad ska man göra med sin tid? Han testar att bolla med en boll, men fastnar till slut för en bultbräda från Brio: han bankar ned alla ”spikar”, vänder på brädan och börjar om. Om och om igen.
Mycket i den här boken är verkligen knäppt och tokigt, men samtidigt roligt och hjärtskärande på samma gång. I boken utspelar sig en lågmäld liten livskris och det är både underhållande och intressant att få följa den. Det är kanske inte så många av oss som hoppar av sin utbildning och skaffar sig en bultbräda, men vi är nog många som har haft perioder med en del grubblande över livet och vad det ska bli av oss. Jag vet inte om boken bjuder på så mycket igenkänning, men det är åtminstone lätt att känna med bokens berättare och att vilja honom väl.
Vad jag också verkligen gillar med Naiv. Super. är att den tydligt utspelar sig på 90-talet. Det är inte bara faxmaskinerna som skvallrar om svunna tider, utan också en hel del annat med viss nostalgifaktor. Jag är född på slutet av 80-talet och jag väntar bara på att fler 90-talsskildringar ska dyka upp, berättelser som utspelar sig i en tid och i miljöer som jag kan känna igen från barndomen. Den här boken är i och för sig skriven vid samma tid som den utspelar sig (eller kanske lite tidigare till och med), men det gör det egentligen ännu bättre och mer levande.
Egentligen är det svårt att sätta fingret på vad som är så härligt med den här boken, men jag kan i alla fall säga att jag tyckte om den och att den verkligen fick mig att le. Det är också en bok som är totalt annorlunda det mesta jag har läst tidigare, en knäppare bok än de flesta och med en väldigt udda humor som jag verkligen gillade. Det är inte givet att gamla bestsellers håller över tid, men det är något med Naiv. Super. som fungerar, helt klart!
Naiv. Super. av Erlend Loe
Allt tycktes mig meningslöst. Helt plötsligt.
Mitt eget liv, andras liv, djurs och växters liv, hela världen.
Det hängde inte längre ihop.
Jag berättade det för min bror. Han hade inga förutsättningar att förstå det. Han reste sig och sa, kom igen! shit happens, det här går bra. Han försökte få upp mig på benen, boxade mig broderligt i magen och peppade upp mig. Min bror har hållit på med bandy. Han kan det här med att peppa upp. Jag bad honom ta det lugnt. Jag sa att det var allvar. Min bror satte sig och tog det lugnt. Vi pratade. Jag var helt osammanhängande. Ingen av oss förstod särskilt mycket av det jag sa Min bror tog mig på allvar. Det ska sägas. Jag märkte att han blev bekymrad. Han hade inte sett mig sådan tidigare.
(Ur Naiv. super. av Erlend Loe)
Originalets titel: Naiv. Super. Översättare: Lars Nygren. Utgivningsår: 1996 (första norska utgåvan), 1998 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2001 (nyutgåvan på bilden, Månpocket). Antal sidor: 226. ISBN: 91-0-056583-0, 9789176437834.
När brodern slår honom i krocket tycks ingenting längre som förut. Framtidsutsikterna mörknar betänkligt – kommer allt att gå bra till slut? – och han måste börja söka sammanhangen på nytt. Han grubblar. Både över tiden, som han har problem med, och rummet, som han inte har problem med. Han köper en bultbräda och en röd boll och reser till New York för att få perspektiv. Han vet att det finns saker att tro på. Trots allt.
(förlagets beskrivning)
Erlend Loe
Erlend Loe (född 1969) är en norsk författare som slog igenom stort med romanen Naiv. Super. som kom ut första gången -96. Hans senaste roman på svenska är Slutet på världen som vi känner den.
Brun flicka drömmer är en poetisk och vacker biografi och en berättelse om rasism och skrivardrömmar i 60- och 70-talets USA. Betyg: 5 fjärilar av 5.
Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson
Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson är en självbiografisk berättelse om en uppväxt i ett USA där medborgarrättsrörelsens kamp börjar ge frukt. Här växer Jacqueline upp i den amerikanska södern och så småningom i New York. Det är en tid när mycket faktiskt blir till det bättre för svarta, men här blir det beskrivet ur ett barns ögon, vilket är intressant på sitt sätt.
Kanske är det tiden, kanske är det bara Jackie, men något som genomsyrar hela berättelsen är drömmarna, inte begränsningar eller något som håller emot, utan en bubblande längtan. Jackie drömmer om att skriva och hon spricker nästan av berättarlust, ibland räcker faktiskt inte verkligheten till. Det är en underbar uppväxtskildring att få ta del av – en berättelse med ett lyckligt slut, om man så säger, eftersom man som läsare förstås är medveten om att lilla Jackie kommer att bli författare en dag, en väldigt framgångsrik sådan till och med. I år tilldelades Jacqueline Woodson ALMA-priset (Astrid Lindgren memorial award) – världens kanske finaste pris till en barn- och ungdomsförfattare. Raskt påbörjades den svenska översättningen av just den här boken, som märkligt nog är det första (men knappast den sista) som getts ut på svenska. Det är den fenomenala poeten Athena Farrokhzad som står för översättningen och den har verkligen träffat helt rätt (vill jag tro, inte för att jag har läst boken på originalspråk, men för att språket flyter helt naturligt på vers).
Jag älskar språket i Woodsons självbiografiska berättelse. Det är lätt och poetiskt, rakt på sak utan att vara banalt. När jag läser kan jag verkligen se lilla Jackie framför mig och jag blir glad av den synen. Trots att hennes uppväxt inte saknar sorger och förluster så finns det ett skimmer och ett ljus och, framför allt, den där härliga berättarglädjen. Jag vill läsa mer av Woodson. Hoppas att det kommer mer på svenska snart!
Citerat ur Brun flicka drömmer
”Det duger som namn åt mig, sa min far
dagen då jag föddes. Jag förstår inte varför hon inte också kan få det.
Men kvinnorna sa nej.
Först min mor.
Sen en faster i taget, drog undan min rosa filt,
klappade de tjocka, stubbiga lockarna,
ryckte i mina nya tår,
rörde vid mina kinder.
Flickan kommer inte att heta Jack, sa min mor.
Och min fars systrar viskade, En pojke som fick heta Jack var redan det illa. Precis så att min mor kunde höra. Låt flickan heta Jack, sa min far, och hon kommer att växa upp och bli stark.
Uppfostra henne väl, sa min far,
och hon ska göra namnet till sitt.
Låt flickan heta Jack
och folk kommer att lägga märke till henne, sa min far.
Av det enda skälet att de undrar om hennes föräldrar
var galna, sa min mor.
Och så höll de på fram och tillbaks tills
det blev Jackie
och min far rasande lämnade sjukhuset.
Ge mig pennan,
sa min mor till mina fastrar, skrev Jacqueline där det skulle stå ett namn.
Jacqueline, utifall att
nån skulle få för sig att strunta i ie.
Jacqueline, utifall att
jag skulle växa upp och vilja ha nåt lite längre
och lite längre bort ifrån
Jack.”
Jacqueline Woodson (född 1963) är en amerikansk författare som bland annat har belönats med ALMA-priset. Hon har skrivit en lång rad barn- och ungdomsböcker, men den enda som har översatts till svenska (hittills) är Brun flicka drömmer från 2014 (på svenska 2018). Jacqueline Woodson har en hemsida, twittrar under @JackieWoodson, instagrammar under @jacqueline_woodson och har en Facebooksida.
Förlagets beskrivning
”Brun flicka drömmer är Jacqueline Woodsons memoarer skrivna på fri vers. Hon skildrar sin uppväxt i South Carolina och i New York och hur det var att växa upp som svart flicka i USA på 1960- och 1970-talet. Ömsint och starkt leder varje rad in i barnets sökande efter tillhörighet och en plats i världen.”
Någonstans brister himlen av Birgitta Olofsson Liljedahl är en historisk roman om syskonkärlek och om att våga slå sig fri. Tyvärr lyssnade jag på den distraherande ljudboksutgåvan, vilket drog ner betyget rejält för den här boken, som säkert hade upplevts som en väldigt fin och tänkvärd liten berättelse annars. Betyg: 2 skadade fåglar av 5.
Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl
Någonstans brister himlen utspelar sig i 20-talets Bohuslän, där Elis bor med sina föräldrar och systern Signe. En dag är Signe plötsligt borta och Elis anar att allting inte står rätt till. Det heter att Signe har träffat en man och försvunnit till honom, men ganska snart kommer sanningen fram och det visar sig att allt i familjen inte är vad Elis trott. Att Elis pappa kan förmörkas och bli aggressiv när han har druckit vet Elis redan, men vad detta har gett för konsekvenser i hans tidigare liv har han inte vetat förrän nu. När allt det nya har uppdagats för honom och det dessutom sker ytterligare en tragedi inom familjen så ger han sig av efter Signe.
Signe befinner sig i Höganäs, där hon så smått börjar smaka på livet i det framväxande, moderna samhället, som känns så annorlunda och mer lockande än den gamle fiskebyn där hon och Elis har vuxit upp. Elis vill inget annat än att få med sig Signe hem igen, men känner också att lockelserna i Höganäs hela tiden är för stora för systern.
Någonstans brister himlen är en berättelse som jag skulle beskriva som en fin liten historia om syskonkärlek och om att våga bryta sig loss från destruktiva strukturer (och att vara det syskon som blir lämnad kvar). Det är också en bok där tidsandan och längtan efter det moderna, känns tydlig. Ändå måste jag erkänna att boken lämnade mig rätt oberörd. Dels tycker jag att mycket i boken känns sökt och sentimentalt. Självklart vill alla författare förmedla känslor med sina texter, men här faller det ner i en del klichéer och hela upptakten till berättelsen känns ärligt talat lite ”för mycket”, med både Signes försvinnande och det andra dramatiska. Det största problemet med boken är dock uppläsningen. Uppläsaren har gett alla kvinnliga karaktärer en pipig, skör och gäll röst, som jag inte alls kan koppla till exempelvis Signe, som är en sådan stark och handlingskraftig person. Män pratar naturligtvis med basiga och brummiga röster. Jag har en hög toleransnivå när det kommer till ”dramatiserade” ljudböcker, men här är det draget för långt och inläsningen var så distraherande dålig att jag tappade hela berättelsen.
Den som känner sig lockad att läsa en historisk och ”snyftig” roman från 20-talets Sverige gör säkert rätt i att ge Någonstans brister himlen chansen, men läs i sådant fall en pappersbok eller e-bok!
Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl
Någonstans brister himlen
Uppläsare: My Holmsten.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Historiska media), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Historiska media).
Antal sidor: 350 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 978-91-7545-575-4, 978-91-7545-469-6.
Andras röster: Bina’s books, Boklysten, Boktanken, Hyllan, Kulturkollo.
Erika Olofsson Liljedahl
Erika Olofsson Liljedahl (född 1982) är en svensk författare och bibliotekarie. Hon är uppvuxen i Höganäs, där också hennes roman, Någonstans brister himlen (från 2017) utspelar sig. Utöver Någonstans brister himlen har Olofsson Liljedahl också skrivit barnböckerna Vinter på berättargränd och Sommar på berättargränd.
Förlagets beskrivning
”Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. Arbetet är slitigt och dagarna förutsägbara. När Elis äldre syster en dag försvinner uppdagas också en mörk familjehemlighet.
Elis hela värld rämnar, och han tar ett drastiskt beslut. Han plockar på sig familjens få slantar och lämnar barndomens saltstänkta klippor bakom sig.
Någonstans brister himlen är både ett tätt familjedrama och en gripande uppväxtskildring. Men det är också en berättelse om ett Sverige i förändring, om framtidstro och modernisering, och om dem som hamnar på efterkälken.
Erika Olofsson Liljedahl är bibliotekarie och har studerat vid Lunds författarskola. Detta är hennes imponerande debutroman.”
Hemmet av Mats Strandberg är en skräckroman som utspelar sig på ett äldreboende. Det är också en fin bok om att vara anhörig till någon som har drabbats av demens. Betyg 5 fettfläckar av 5.
Hemmet av Mats Strandberg
Joel är tillbaka i sin barndoms småstad. Hans mamma har drabbats av demens och stället som de tidigare har skämtat om när någon har drabbats av glömska har plötsligt blivit den enda rimliga utvägen: Joels mamma, Monika, ska flytta från sin villa till äldreboendet Tallskuggan. Demens är en sjukdom som i allra högsta grad drabbar de anhöriga och för Joel är det ingen lätt sak att hantera mammans tillstånd. Han har under en tid behövt ta hand om henne, torkat hennes urinfläckar, konfronterats med hennes förvirring och oro. Ibland har det blivit förbättringar i tillståndet, men snabbt ramlar det tillbaka och nu går det inte längre att blunda för att Monika behöver en plats på ett äldreboende.
För anhöriga är det svårt att se närstående i den sjukhusliknande och torftiga miljön. För personalen är det dock vardag att möta Tallskuggans ”kunder”, som de kallas i det moderna, pinnräknande samhället som Mats Strandberg beskriver. På Tallskuggan finns Edit, som går omkring med samma fras i en ständig loop, och Walborg, som vill ringa till sin mamma och som alltid blir lika skärrad när mamman inte svarar på det telefonnummer som sedan länge är taget ur bruk. Där finns Petrus, som kan göra plötsliga utfall och skrika könsord och Lillemor, som har hela rummet fullt av änglar. Personalen finns där för de boende i situationer som många gånger är oerhört privata och de finns där när oron smyger sig på. Personalen är där under dagarna och nätterna, men nattpassen får de slåss om, för chefen tycker att det blir för dyrt att låta de utbildade undersköterskorna ta de pass som ger mest pengar.
Jag tycker att det på många sätt är just beskrivningen av äldreboendet med de boende och med den personal, som med varierande skicklighet och förmåga möter de äldre i deras utsatta situation, som är bokens allra största behållning. Vi är ju så många som på ett eller annat sätt behöver eller har behövt besöka äldreboenden, antingen för att vi jobbar eller har jobbat där eller för att vi har besökt anhöriga som bor eller har bott där. Vi är många som på olika sätt delar erfarenheten av att gradvis förlora en närstående. Jag tycker att det här är en bok som på många sätt ringar in hur den här situationen kan se ut. Jag har själv aldrig jobbat som vare sig undersköterska eller vårdbiträde och vet inte om beskrivningen av personalens vardag är lika träffsäker, men det känns så. Det här är inte en bok där det låtsas som att allting runt äldreboendet är glatt och fint och väldoftande – det saknas inte beskrivningar av avföring, nonchalant personal, en chef som pratar över huvudet på de boende, boende som inte får besök, anhöriga med skuldkänslor, personal som utstår rasism – men det är heller inte en bok som missar att beskriva de små omtänksamma gesterna från personalen, ett tårtkalas för en 95-årig dam, ett barnbarn som kommer och hälsar på nästan varje dag. Här finns många sidor av saken och det tycker jag är fint.
Det här är dock inte en roman som bara lite sådär i största allmänhet handlar om tillvaron på ett äldreboende. Hemmet är, som ni säkert har förstått av framsidan, om inte annat, en skräckroman. Gradvis låter författaren oss läsare och bokens huvudpersoner förstå att de boende på äldreboendet kanske har verkliga skäl till sin oro och att vanföreställningarna som en del drabbas av kanske är något helt annat. För den som har läst Färjan av samma författare kan jag ju säga att det här är en långt mindre blodig och äcklig bok, men det är ändå en riktigt bra skräckroman, särskilt eftersom den utspelar sig i en så oväntat miljö och eftersom den på ett så smart sätt utnyttjar den inneboende skräcken det i någon mening redan är när någon drabbas av demens.
Hyllningarna har regnat över den här boken och jag sällar mig till hyllningskören. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Tänk att en skräckroman kan vara så varm och fin och så fylld av fina berättelser om människor och deras inre!
Citerat ur Hemmet
”Joel vill springa härifrån, lämpa av mamma som om hon vore ett hittebarn, men nu kommer avdelningschefen gående på andra sidan glasrutan. Raska steg i foppatofflor, armbågar som rör sig energiskt längs sidorna. Hon vinkar mot dem och Joel vinkar tillbaka, låtsas klia sig om hakan för att kontrollera att den är stilla.
Dörren öppnas och avdelningschefen ler strålande mot dem.
”Välkomna, välkomna”, säger hon med en röst som skulle kunna tillhöra en barnprogramledare. ”Vad roligt att träffa dig, Monika. Jag heter Elisabeth och jag är avdelningschef och medicinskt ansvarig sjuksköterska här.””
Hemmet av Mats Strandberg
Om Mats Strandberg och om Hemmet
Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som bland annat är känd för fantasytrilogin Cirkeln, Eld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong och han har skrivit en lång rad relationsromaner och barnböcker. Hemmet är hans senaste roman. Mats Strandberg har en Facebooksida och twittrar på @matsstrandberg_.
”Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.
Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.
På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.
Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.
Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.”
Violet, Vi kallad, och Daisy är enäggstvillingar och förutom att de delar utseende så delar de också det de refererar till som ”det sjätte sinnet”. De är alltså klärvoajanta och får emellanåt varsel om händelser, stort och smått, som kommer att hända, och andra syner. Men medan Vi kommer att utveckla sin förmåga så kommer Daisy att göra vad hon kan för att mörka sitt sjätte sinne. Hon kommer till och med att välja att studera på en annan ort så att hon slipper bo kvar i Saint Louis och hon kommer att byta namn till Kate. Allt för att klippa banden med sitt gamla, klärvoajanta jag.
Nu har åren gått och Kate och Vi är vuxna. Vi lever ensam och försörjer sig som medium, medan Kate har blivit hemmafru och är hemma med hennes och makens två små barn. Kates liv är en enda lång räcka av blöjbyten, amning, leksaker som ska plockas upp och ett evigt springande efter barnen. Sittenfeld har ett väldigt ingående och redogörande sätt att skriva, vilket verkligen målar upp tillvaron som precis så stressig, krävande och överrumplande som den säkerligen är för de flesta småbarnsföräldrar.
Så får Vi ett varsel som hon menar att hon måste gå ut med offentligt. Hon har nämligen fått veta att det ska ske en större jordbävning och nu vill hon varna allmänheten. När Vi går ut offentligt med vad hon har sett så ringer plötsligt journalister från hela världen på hennes dörr och fyller hennes telesvar med meddelanden. Alla vill prata med siaren och det är oundvikligt att händelsen påminner Kate om sin egen förmåga. Så följer en tillbakablick på Kates/Daisys och Vis uppväxt som varvas med nutid och oron över den eventuellt förestående jordbävningen.
Till en början så tyckte jag främst att boken var spännande. Jag ville veta om jordbävningen verkligen skulle komma och på vilket sätt den skulle påverka huvudpersonerna. Det blev därför lite av en sträckläsning. Efter hand växte dock uppväxtskildringen och de andra delarna och jag fann mig sitta med en väldigt fin och insiktsfull bok om relationer, ursprung, uppväxt och föräldraskap. Det visar sig att en stor anledning till att Kate/Daisy tar avstånd från sin klärvoajans är att hon inte kan skilja varsel från sin ständiga oro som föräldraskapet för med sig. Det är ett annorlunda och genialt grepp av Sittenfeld att väva ihop klärvoajans och föräldrars oro över sina barn, tycker jag.
Emellanåt kan jag dock tycka att det blir lite tjatigt och lite väl mycket uppradningar över vardagssysslor i den här boken, men samtidigt är det det som gör berättelsen. Det är all vardag och allt planerande för att få dagarna att gå ihop som gör att man verkligen får vara med i huvudpersonernas liv och lära känna dem. Utan att vara småbarnsförälder själv så tycker jag verkligen att Sittenfeld har skrivit en fin och intressant bok om att bilda en egen liten familj och att hålla kvar sitt ursprung. Det känns äkta och insiktsfullt och jag blir verkligen berörd och tycker om huvudpersonerna.
Systerland blev verkligen en positiv överraskning för mig. Jag har läst Presidentens hustru av samma författare och trots att den har hyllats överallt så uppskattade jag den inte speciellt mycket och jag tyckte inte att jag förstod den. Kanske var jag för ung för att förstå när jag läste Presidentens hustru. Det som verkligen störde mig i den boken, som delar många teman med Systerland faktiskt, är att den kretsar kring en hemmafru som går omkring och är väldigt uppoffrande och samtidigt svår att tycka synd om. Det var svårt för mig att tycka synd om eller känna med en person som alldeles självmant gett upp sin karriär och kapat banden med sina tidigare vänner. Kate är lite likadan. Hon har släppt sitt jobb, saknar egna pengar och sliter hårt, men den här gången ser jag inte huvudpersonen som ett tröttsamt offer, utan jag tycker faktiskt om henne. Om jag i Presidentens hustru blev galen på huvudpersonen och undrade varför hon helt enkelt inte ryckte upp sig och skaffade sig ett liv så kan jag läsa Systerland och verkligen förstå hur man i ett land som USA trots allt kan välja att bli hemmafru – med allt vad det innebär. Jag är ärligt talat inte säker på om Sittenfeld är starkt emot hemmafrulivet och använder sina böcker som en kanal för att kritisera systemet, men lite grann läser jag böckerna på det sättet.
Det är dock inte som någon slags inlägg i en samhällsdebatt jag läser Systerland utan jag läser den som en väldigt fin bok om kärlek, relationer och föräldraskap. Jag gillade den här boken jättemycket och läste ut den på några få dagar. Fängslande bok!
June är 14 år och har precis förlorat sin morbror och gudfar, Finn, som har gått bort i aids. Året är 1987 och kunskapen om HIV och aids är låg och misstänksamheten mot HIV-smittade är stor. Inte heller är det möjligt att vara öppen om homosexualitet. I Junes familj har det inte ens pratats om att Finn levde med en man och det är först på begravningen som June träffar han som hennes mamma kallar för ”Finns specielle vän”, d.v.s. Finns pojkvän, Toby. I hemlighet börjar de träffas, inledningsvis för att bearbeta sorgen över att ha förlorat Finn, men mer och mer för att de trivs i varandras sällskap.
De andra runt omkring June är upptagna på sina håll: föräldrarna är absorberade av jobb och hennes storasyster, som hon alltid stått så nära, är på väg att bli vuxen och hon och June börjar glida ifrån varandra. Deras enda mötesplats blir i någon mening när de var och en för sig besöker bankfacket för att titta på en mycket eftertraktad porträttmålning, som Finn gjorde av dem och för dem innan han gick bort. Ingen av dem kan avhålla sig från att lägga till detaljer i målningen, detaljer som blir lite som meddelanden till varandra och kommentarer till de starka band som alltid funnits mellan dem.
Det här är en bok som verkligen grep tag i mig. Jag älskar hur målningen får en så fin roll i boken, i hur den liksom får symbolisera systrarna och den kärlek de känner till varandra, även i en tid då de är på väg att växa upp och skaffa sig egna liv där de inte har samma roll för varandra längre. Jag älskar beskrivningen av Junes sorgearbete och jag älskar hur hon träffar Toby och börjar veckla ut hemligheterna som de alltid har haft inom familjen.
Ja, jag tyckte verkligen om den här boken och jag ville inte att den skulle ta slut. Den är så himla fin och insiktsfull, tycker jag!
Jag misstänker att boken sorteras in under ungdomsböcker och om den inte gör det så kan jag ju säga att den är väldigt rakt på och inte speciellt tillkrånglad i språket. Det känns som en mycket lättläst berättelse, men det är också lite det som jag verkligen gillar med boken. Det finns en direkthet som är väldigt fin, samtidigt som det faktiskt finns flera lager i berättelsen. Ibland finns det en missuppfattning att ungdomsböcker skulle vara dåligt skrivna eller ha en mindre betydelse än böcker som riktar sig helt till vuxna. Så är det inte! Den här boken är ett av många lysande exempel på det.
Med Björndansen har Anders Roslund tillfälligtvis (?) författat tillsammans med en ny kollega: Stefan Thunberg. Thunberg har tidigare skrivit en del filmmanus, men för den här boken bidrar han kanske främst med sina personliga erfarenheter som bror till tre av medlemmarna till Militärligan. När Militärligan opererade var jag bara några år gammal, så jag minns naturligtvis ingen nyhetsrapportering om detta och har aldrig hört talas om den senare heller. Hur som helst var det gäng kriminella som begick grova rån och gjorde sig kända för att använda tung beväpning: stöldgods från vapenkassuner. Då ingen ligamedlem begått brott tidigare fanns de inte i några register och genom att vara extremt välplanerade och öva noga innan varje rån, lyckades de lämna minimalt med spår. Men naturligtvis sprack allt till sist, mycket p.g.a. den broder som inte kunde få nog av kicken och hela tiden ville begå fler rån, mer spektakulära rån.
Boken är ingen dokumentär roman, antar jag, men nog måste den innehålla många element från verkligheten också. Kanske är det det som är min enda stora invändning mot boken: den har sådan dokumentär karaktär att den i mitt tycke skildrar lite för många detaljer och händelser. Det hinner bli lite tjatigt mellan varven.
Men såklart är det en fascinerande berättelse. Inte minst är det intressant att läsa om relationerna mellan ligamedlemmarna, där tre alltså var bröder, och deras otrygga barndom, som boken är uppblandad med.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Violet, Vi kallad, och Daisy är enäggstvillingar och förutom att de delar utseende så delar de också det de refererar till som ”det sjätte sinnet”. De är alltså klärvoajanta och får emellanåt varsel om händelser, stort och smått, som kommer att hända, och andra syner. Men medan Vi kommer att utveckla sin förmåga så kommer Daisy att göra vad hon kan för att mörka sitt sjätte sinne. Hon kommer till och med att välja att studera på en annan ort så att hon slipper bo kvar i Saint Louis och hon kommer att byta namn till Kate. Allt för att klippa banden med sitt gamla, klärvoajanta jag.
June är 14 år och har precis förlorat sin morbror och gudfar, Finn, som har gått bort i aids. Året är 1987 och kunskapen om HIV och aids är låg och misstänksamheten mot HIV-smittade är stor. Inte heller är det möjligt att vara öppen om homosexualitet. I Junes familj har det inte ens pratats om att Finn levde med en man och det är först på begravningen som June träffar han som hennes mamma kallar för ”Finns specielle vän”, d.v.s. Finns pojkvän, Toby. I hemlighet börjar de träffas, inledningsvis för att bearbeta sorgen över att ha förlorat Finn, men mer och mer för att de trivs i varandras sällskap.