Etikett: Sverige

  • Hur kunde du, Kelima?

    Hur kunde du, Kelima?

    Det här är en lättläst och kort liten bok om ett knepigt problem.

    Boken utspelar sig i en sjundeklass där det går två flickor från Bosnien. Den ena heter Kelima och är muslim och den andra heter Drazena och är serb. De båda flickorna ogillar varandra och är bittra fiender, vilket krånglar till det när klassen ska ordna en kabaré och Kelima plötsligt inte kan vara med på grund av Drazena.

    Konflikten är intressant och det här är definitivt en bok som borde läsas av högstadieelever i syfte att skapa en debatt kring krigets konsekvenser, människors olikheter och olika kulturer i allmänhet. Det jag saknar med boken är att man får veta för lite om kriget i Bosnien och därmed bakgrunden till att Kelima och Drazena inte går ihop.

  • Malins kung Gurra

    Malins kung Gurra

    Eftersom Pohl är en av mina absoluta favoritförfattare var det med en viss förväntan som jag började att läsa Malins kung Gurra. Det fanns en period då jag läste nästan alla Pohls böcker på rad. Från att ha läst trista ungdomsböcker, som inte sa mig ett dugg, hittade jag plötsligt en författare som skrev om saker som fanns i verkligheten och han gjorde det på ett gripande sätt som gjorde att jag fick ett enormt sug efter hans böcker.

    När jag har läst den här boken känner jag på ett sätt att jag har växt ifrån vissa av Pohls böcker. Böckerna handlar inte längre om barn i min ålder utan om barn som hade kunnat vara jag för några år sedan och det är i och för sig fortfarande intressant att läsa om, men det känns inte lika angeläget som det hade kunnat göra. Fortfarande finns det dock mycket som går att känna igen sig i eller i alla fall skriver han om saker så som jag minns att de var.

    Huvudpersonerna i den här boken är två 10-åriga barn, Malin och Gurra, som går i en helt vanlig klass i en helt vanlig skola. I klassen finns såklart mobbing, tjejerna håller ihop två och två och killarna är stökiga och tar upp nästan all lärarens tid. Precis som det är i verkligheten alltså. Precis som i verkligheten finns det också en klassens drottning och en klassens kung och där finns också en helt osynlig tjej. Den osynliga tjejen är Malin och kungen är Gurra.

    Mellan Malin och Gurra uppstår lite oväntat en varm vänskap som gör att Malin tuffar till sig och Gurra, som annars lever under rätt komplicerade förhållanden, får en fast punkt i tillvaron. Vänskapen hotas dock av skolan, där lärarna har utsett Gurra till orsaken till allt stök som sker på skolan och nu när Malin har börjat vara med Gurra vill splittra på de två vännerna och sätta dem i olika klasser för att, som de tror, skapa mer lugn.

    Jag tycker inte alltid att Malin och Gurras förhållande är speciellt trovärdigt eftersom de båda barnen verkar så mycket äldre än vad de är och också verkar mycket mognare än vad de rimligen borde vara. Ser man förbi detta tycker jag att det här är en riktigt bra bok, kanske framför allt eftersom det finns så mycket att känna igen och en hel del att fundera på. Ta bara en sådan sak som att man i skolan tampas med samma problem nu som när boken skrevs för 13 år sedan! Är det inte upprörande att det även idag finns lärare som stjälper mer än hjälper när de försöker att lösa problem?

    Fast egentligen skulle jag inte vilja säga att Gurras och Malins hotade vänskap är det centrala i boken. Det är faktiskt den varma och lyckliga vänskapen som är det viktiga. Det här är någonting så ovanligt som en ljus och nästan alltigenom glad Pohl-bok! Kanske är det smärtan och sorgen, som Pohl är så bra på att berätta om, som jag saknar i boken. Det är i alla fall någonting som jag tycker saknas, men jag kan inte sätta fingret på vad, men som sagt var tror jag att det kan bero på att just den här boken kanske inte kan läsas på samma sätt som av en som själv går i grundskolan och kan känna igen sig i boken på ett annat sätt än vad jag kan göra nu. Fast avskräcks inte från att läsa boken bara för att du tror att du inte kan läsa ungdomsböcker något mer! Jag tror att det kan vara väldigt nyttigt och intressant att läsa böcker för lite yngre emellanåt. Det här är faktiskt en riktigt mysig och bra bok!

  • Oron bror

    Oron bror

    En vän till mig påstår att folk inte vågar kritisera ”svåra” böcker eftersom de är rädda för att verka ytliga och dumma om de erkänner att boken är svår att förstå sig på. Jag tror att det ibland kan ligga väldigt mycket i det faktiskt. Samtidigt tycker jag att det är trist om det skulle vara så. Med risk för att dumförklara mig själv kan jag ärligt säga att jag inte är överförtjust i djupa och tunga böcker och jag kan också erkänna att den här boken inte föll mig i smaken.

    Oron bror är en rörig bok som stundvis handlar om berättarjagets barndom och hans lekar, fantasier och funderingar och stundvis handlar om berättarjaget, som gör en bilfärd till barndomstrakterna tillsammans med sin bror. Jag tycker att boken är väldigt osammanhängande, men man skulle kanske kunna säga att den handlar om barndomsminnen och hur läskigt saker och ting kan uppfattas i ett barns ögon. Väldigt rörigt är det dock som sagt var. Ibland får jag inte ens grepp om vad som egentligen har hänt i varje kapitel. Det känns inte ens som om kapitlen hänger ihop eller som om de någonsin byggs vidare på eller får ett slut.

    Det här var ingen bok för mig! Boken skulle dock få betydligt sämre betyg om det inte vore för det underbara språket. Jag älskar sättet Sjölin skriver på för att förstärka känslan av att det är ett barns upplevelser som beskrivs. Bland annat skriver han orden precis som de låter i dialoger och när berättarjaget tänker; precis sådär som man gjorde innan man kunde läsa och skriva och uppfattade ord som de lät. Skulle jag enbart bedöma språket skulle boken förmodligen få en fyra eller kanske en femma, men när jag ser till hela boken blev det inte mer än såhär – en tvåa. Tyvärr.

  • Sagobok

    Sagobok

    Det finns böcker som jag önskar att jag hade upptäckt mycket tidigare. Det här är en sådan bok. Sagobok är en samlingsvolym som innehåller Lindgrens två relativt okända novellsamlingar: Nils Karlsson-Pyssling och Sunnanäng. Somliga noveller har filmatiserats, medan andra är riktiga pärlor som jag aldrig har läst eller sett förut. Dock är det inte så illa att läsa de här böckerna när man inte är ett barn längre. Som vuxen kan man nämligen se saker som ett barn kanske inte tänker på. För ett barn är det här förmodligen bara fantasifulla sagor, men är man lite äldre är det inte svårt att se att många av novellerna egentligen handlar om barn som fantiserar och drömmer för att tränga undan en mörk och svår verklighet.

    I Nils Karlsson-Pyssling är novellerna något kortare, men i gengäld fler, och alla innehåller på ett eller annat sätt berättelser om småfolk. Sunnanäng innehåller lite längre noveller om fattighet och andra svårigheter.

    Ingen av novellerna är direkt ljusa och glada rakt igenom, men Lindgren kan verkligen konsten att skriva om svåra saker på ett avdramatiserat och fint sätt som jag verkligen beundrar. Det här är inga hemska berättelser utan sagor fyllda av hopp och värme. Det är allvarligt utan att bli pretentiöst och det är spännande utan att bli svårt eller otäckt. En fantastisk och underbar bok att läsa högt ur! Boken är också fylld av vackra illustrationer av Ilon Wikland.

  • Jag ser mig själv i en stulen spegel

    Jag ser mig själv i en stulen spegel

    Det här är den fristående fortsättningen på Sång till en fjäril och vi får återigen följa Riina, Elsa Marie och några andra ungdomar i deras liv.

    Det har nu blivit dags att börja gymnasiet och Riina tar det stora steget att flytta hemifrån för att gå på en speciell musikskola i Stockholm. Skillnaderna mellan den norrländska ort hon flyttar från och storstaden är stora och Riina känner sig till en början både osäker och förvirrad.

    Elsa Marie är kvar i Norrland och ska gå om nian eftersom hon hoppade av skolan förra året. Nu ska hennes mamma flytta till Danmark för att jobba och detta ger Elsa Marie en del nya insikter.

    Det är kul att återigen få läsa om personerna som man träftade på i den tidigare boken. Problemet är bara att boken är väldigt tunn och att man därför inte hinner läsa speciellt mycket om någon. Det känns inte riktigt som att boken hinner handla om någonting. Istället blir boken mer än lång epilog till bok nummer ett. Trots detta är det här en väldigt bra bok där dagboksinlägg, mejl och berättande text varvas och gör att allting blir lätt att känna igen sig i och tro på. Det här känns som en väldigt realistisk och bra beskrivning av några ungdomars liv i dagens Sverige.

    Jag ser mig själv i en stulen spegel hos Adlibris och Bokus.

  • Rik, frisk & lycklig

    Rik, frisk & lycklig

    Det här är Anna-Karin Eldes tredje humoristiska seriebok och den är precis lika rolig som de två föregångarna (Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem och Var ska man lägga näsan om inte i blöt?), om inte roligare. Förutom träffsäkra illustrationer att känna igen sig i innehåller boken även en del trevliga små texter som en extra krydda. Roligt är också att det inte längre bara är en ruta per serie utan att vissa sträcker sig över flera sidor.

    Syggt och underhållande!

  • Var ska man lägga näsan om inte i blöt?

    Var ska man lägga näsan om inte i blöt?

    Det är svårt att inte roas av den här serieboken, som med Eldes rika bilder och passande bildtexter ger en väldigt realistisk bild av livet som kvinna idag. Det här är en bok att känna igen sig i och skratta åt. Det här är min humor!

  • Fröken Livrädd & kärleken

    Fröken Livrädd & kärleken

    För första gången har jag provat att läsa en serie, eller en tecknad roman, som man kanske borde kalla den här boken. Det var en väldigt trevlig upplevelse!

    Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord och det kan jag verkligen hålla med om. Bilderna i den här boken är väldigt träffsäkra och förmedlar verkligen någonting. Det är lätt att känna igen sig i bilderna av fröken Livrädd, som är bokens huvudperson, och de fyndiga texterna och pratbubblorna till bilderna förstärker dessutom en del saker.

    Boken handlar om fröken Livrädd, som börjar tröttna på den man som hon har levt ihop med de senaste åren. Hon träffar en ny man och är plötsligt inte säker på vad hon känner. Fröken Livrädd blir livrädd för att bryta upp, men är också rädd för att förlora sin nya flört. Bokens ämne kan kanske inte sägas vara nyskapande, men boken är bra och härlig och den gjorde mig sugen på att läsa fler serier.

  • Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem

    Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem

    Det var länge sedan jag skrattade så mycket när jag läste en bok som när jag läste Anna-Karin Eldes första illustrerade bok. Här skildras vardagens lyckor och olyckor i roliga, sarkastiska och charmiga teckningar med tillhörande kommentarer.

    Ibland känns det som om boken skulle kunna handla om mig och det är kanske det som är så roligt med den här boken. Träffsäkert!