Det här är inte vad jag skulle kalla världens mest intressanta bok. Huvudpersonen är en kvinna som jobbar inom restaurangbranchen och handlingen rör sig bland annat kring huvudpersonens trassliga relation till sin man. Boken är inte bara trist för att den innehåller så slitna ämnen utan också för att slutet är enormt förutsägbart.
En bok som inte säger mig ett dugg! Som tidsfördriv funkar den dock ett tag.
Efter det att Strindberg hade skrivit den här romanen var han inte längre välkommen till den ö i Stockholms skärgård, där han brukade tillbringa somrarna. Öns befolkning kände nämligen igen sig i de ibland elakt beskrivna människorna i boken och tyckte att det var för oförskämt att skriva en sån här satir.
Just de levande beskrivningarna av karaktärerna är en av bokens största styrkor. Annars är det här en bok som inte säger mig så mycket. Den handlar om en girig man, Carlsson, som kommer ut till en ö i skärgården och börjar att styra och ställa, vilket retar upp en del. Där vinner han också madam Flods hjärta och i och med detta blir han ännu mer föremål till madam Flods sons irritation. Bokens slut är på sitt sätt väldigt logiskt, men jag ska såklart inte avslöja vad som händer.
Jag gillar Hemsöborna, som är en ganska lagom liten berättelse. Till en början kändes det dock som att läsa en bok på något utländskt språk. Språket är så föråldrat att jag hade svårt att hänga med. Efter ett tag vande jag mig dock och kom in i berättelsen och då blev den också väldigt bra.
Med den här boken fortsätter Fogelström att berätta om livet i Sverige runt sekelskiftet 1700-1800. Nu är det ett land i ständigt krig som det handlar om och det är de fattiga stockholmarnas liv som skildras främst. Som läsare får man en liten resa i Sveriges historia och som historiebok funkar Krigens barn också ganska bra. Här är en skönlitterär bok som skildrar stämningarna i Sverige i tiden runt franska revolutionen och också skildrar de blodiga och till synes helt onödiga krigen som tog livet av oerhört många fattiga och unga män.
Krigsskildringar finns det väldigt gott om i boken och det tycker jag är lite tråkigt. Liksom Vävarnas barn tycker jag att Krigens barn blir för mycket faktabok och för lite skönlitteratur. Visst får man läsa om några människors öden, men det ges ingen chans att lära känna någon karaktär på djupet. Personerna i boken är bara medel för att kunna få berättelsen om Sveriges historia att flyta på i romanform. Synd! Det är annars en intressant och läsvärd bok.
Kadir hinner både utsättas för tortyr och tillbringa en tid i en dödscell i Irak innan han lyckas fly till Sverige – och bli utvisad. Fantastiskt nog lyckas han ungå den oundvikliga döden i Irak efter utvisningen och han får efter en del krångel permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Sverige blir till en början som paradiset för Kadir, men efter ett tag börjar han inse att han inte har någon plats i sitt nya land. Han tillhör en annan kultur och kulturkrockar är oundvikliga, liksom funderingarna på hur hans vänner och familj har det i Irak, där kriget alltjämt fortgår.
Den här boken är en gripande redogörelse för hur det kan vara att tvingas på flykt från sitt hemland. De hemskheter som man har hört nämnas lite i förbigående på TV-nyheterna blir i den här boken betydligt mer verkliga och sorgligare. Det enda som jag tycker är lite tråkigt i den här boken är att den sträcker sig över så lång tid (1978-1988) att somliga intressanta saker bara hastas förbi, men hur skulle dryga 350 sidor kunna räcka till för att beskriva allt detta svåra?
Per Anders Fogelström har inte bara skrivit en mycket bra romansvit om Stockholm från 1800-talets mitt och hundra år framåt utan har också skrivit tre romaner om Stockholm under 1700-talet. Det här är den första delen i denna trilogi och i den får man främst följa några personer som sliter på Barnängens klädesfabrik.
Liksom Fogelströms böcker i sviten om Stockholm är det här en väldigt bildande bok. De tuffa villkoren och de svåra förhållandena hos arbetarna, som närmast är att betrakta som livegna, skildras på ett trovärdigt och intresseväckande sätt. Varje kapitel kan sägas ta upp en ny förteelse från 1700-talets Stockholm och det gör att boken ibland nästan känns som en faktabok. Givetvis är det en skönlitterär bok och i varje kapitel får man följa olika personer som t.ex. Sofia, som blir skickad till tukthus efter att ha flytt tillsammans med en vän som gjort sig skyldig till mord. Några kapitel ägnas då att berätta om hur rättssystemet såg ut och hur tukthuset fungerade. Sofias bror, Per, är en annan person som man får tillfälle att läsa mer om. Per hör till en av de få som lyckas ta sig upp från arbetarnas omöjliga situation och han börjar arbeta som bokhållare på Barnängen. Så får man i några kapitel lära sig mer om hur livet kunde se ut för de lite mer bemedlade människorna.
Vad jag trots allt saknar är intressanta människor eller i alla fall lite mer djupgående berättelser om dem. Boken vill berätta så mycket att personerna i den hamnar lite i skymundan och det aldrig känns som att man lär känna dem. En del saker känns inte heller hundra procent trovärdigt. Åtminstone hakar jag upp mig på detaljen att Per lyckas lyfta sig från att ha varit en helt betydelselös arbetare till att bli en av de viktigaste männen på klädesfabriken. Det här är en klart intressant bok och i det stora hela tycker jag att den är väldigt bra, men den känns inte lika fulländad som somliga andra av Fogelströms böcker om livet i Stockholm.
Gloria har gått ut restaurangprogrammet på gymnasiet och nu längtar hon efter ett eget liv, långt från hålan Tierp och hennes ensamma mamma, som bara längtar ”hem” till Chile. Så får hon anställning som servitris på Coola krogen i Stockholm och flyttar till en lägenhet, som hon delar med en kompis. Saker och ting blir dock inte exakt som planerat. Jobbet som servitris visar sig egentligen vara ett jobb som innehåller högst skiftande arbetsuppgifter och pengarna rullar inte direkt in. Efter hand börjar också myglet och de skumma affärerna på stadens innekrogar att uppdagas för Gloria och hon ser hur knark florerar och hur våldet trappas upp. Själv är hon mitt uppe i det och inser att hon inte är speciellt skyddad från det som händer i krogvärlden.
Den här boken ska vara baserad på verkliga händelser och författaren har studerat Stockholms krogvärld inifrån och vet förmodligen vad hon skriver om. Med tanke på det är det här en intressant bok om sådant som man inte trodde existerade i Sverige idag. Dock känns boken alldeles för pladdrig och rörig för att göra något större intryck hos mig. Jag blir alltid irriterad när dialoger är skrivna på talspråk och talspråk finns det mycket av i boken. Boken ger också ett rörigt intryck och jag orkar inte sätta mig in i den och verkligen tänka på vad som står och hur allt hänger ihop. Coola krogen kunde nog ha varit intressantare än vad den är.
Jag är inte så van vid att läsa dikter. Det händer att jag faktiskt fastnar för en dikt, men det händer ungefär lika ofta att jag läser en dikt och tänker ”jaha? vad vill författaren säga med det här?” Den här antologin innehåller dikter som passar in i de båda typerna av dikter: somliga är bra och andra förstår jag inte. Det säger förmodligen mer om mig än om själva diktsamlingen.
I Sommardikter har Britt Dahlström samlat ihop dikter av olika poeter. Där finns både rena klassiker och även en hel del som känns nytt. När man hör ordet sommar så är det kanske lätt hänt att man associerar det med stereotypen av en svensk sommar: sol, lycka, midsommar, hav och så vidare, men Sommardikter innehåller en hel del dikter som faktiskt inte är så sommarljusa som man kanske kunde tro. Det finns även dikter som handlar om t.ex. vemodet över att sommaren snart är förbi. Vad jag kan sakna i Sommardikter är någon typ av kategorisering efter vad dikterna handlar om. Här är dikterna sorterade i bokstavsordning och det tycker jag på ett sätt inte känns rätt i en antologi med så många olika sorters dikter på ett tema.
När Ulrika var barn var sommaren och vistelsen vid sommarhuset årets händelse. Då fick hon träffa den starkt beundrade vännen Ann-Marie. Som vuxen har hon fortfarande inte glömt bort somrarna tillsammans med Ann-Marie. Något som särskilt har etsat sig fast i minnet är den sommaren då Ann-Maries fyraåriga adoptivsyster under mystiska omständigheter försvann och flera veckor senare återfanns helt oskadd på ett klipputsprång vid Musselstranden.
När den vuxna Ulrikas söner hittar ett gammalt skelett efter en människa på Musselstranden kommer åter minnena om Ann-Maries syster och Ulrika börjar smått fundera på om skelettet från människan på Musselstranden kan ha någonting att göra med den lilla fyraåriga flickan som återfanns just där.
Det här är en både spännande och bra bok. Kanske mest uppskattar jag berättelsen om Ulrikas och Ann-Maries vänskap, som blir allt svårare ju äldre de båda flickorna blir. Boken är en fin skildring av hur det kan vara att bli vuxen. Berättelsen om barnet som försvann tycker jag dock är för osannolik för att jag verkligen ska engagera mig och mot slutet blev boken ganska tjatig.
Psykoterapeuten Barbara är 46 år och anser sig ha allt hon någonsin skulle vilja ha: hon har sin man. Några barn har det dock aldrig funnits tid till. Så går det upp för Barbara att hon trots allt har lyckats bli gravid och plötsligt blir hela hennes värld annorlunda.
I boken tas flera ”kvinnosituationer” upp. Det handlar inte bara Barbara, som har offrat mycket för sin mans skull och för att kunna göra karriär, utan det finns också de som har gett upp sin man för barnens skull. I boken får vi t.ex. stöta på en kvinna som har blivit gravid efter att träffat en redan gift man, en kvinna som är fylld av förakt för män, ett lesbiskt par, en nyskild kvinna, en äldre kvinna som bedrar sin sin senila man och en kvinna som är hemmafru.
Det är intressant läsning och stundom är det roligt också, men samtidigt har boken ett lite överdrivet lyckligt slut och det irriterar mig. Jag gillar att läsa om kvinnoödena, men tycker att personerna kan framställas lite väl klyschigt ibland. Det kan vara så klyschigt att jag ibland undrar om det är en satir jag läser. Det här är dock avkopplande och skön läsning, så jag rekommenderar verkligen boken.
