När Ulrika var barn var sommaren och vistelsen vid sommarhuset årets händelse. Då fick hon träffa den starkt beundrade vännen Ann-Marie. Som vuxen har hon fortfarande inte glömt bort somrarna tillsammans med Ann-Marie. Något som särskilt har etsat sig fast i minnet är den sommaren då Ann-Maries fyraåriga adoptivsyster under mystiska omständigheter försvann och flera veckor senare återfanns helt oskadd på ett klipputsprång vid Musselstranden.
När den vuxna Ulrikas söner hittar ett gammalt skelett efter en människa på Musselstranden kommer åter minnena om Ann-Maries syster och Ulrika börjar smått fundera på om skelettet från människan på Musselstranden kan ha någonting att göra med den lilla fyraåriga flickan som återfanns just där.
Det här är en både spännande och bra bok. Kanske mest uppskattar jag berättelsen om Ulrikas och Ann-Maries vänskap, som blir allt svårare ju äldre de båda flickorna blir. Boken är en fin skildring av hur det kan vara att bli vuxen. Berättelsen om barnet som försvann tycker jag dock är för osannolik för att jag verkligen ska engagera mig och mot slutet blev boken ganska tjatig.
Psykoterapeuten Barbara är 46 år och anser sig ha allt hon någonsin skulle vilja ha: hon har sin man. Några barn har det dock aldrig funnits tid till. Så går det upp för Barbara att hon trots allt har lyckats bli gravid och plötsligt blir hela hennes värld annorlunda.
I boken tas flera ”kvinnosituationer” upp. Det handlar inte bara Barbara, som har offrat mycket för sin mans skull och för att kunna göra karriär, utan det finns också de som har gett upp sin man för barnens skull. I boken får vi t.ex. stöta på en kvinna som har blivit gravid efter att träffat en redan gift man, en kvinna som är fylld av förakt för män, ett lesbiskt par, en nyskild kvinna, en äldre kvinna som bedrar sin sin senila man och en kvinna som är hemmafru.
Det är intressant läsning och stundom är det roligt också, men samtidigt har boken ett lite överdrivet lyckligt slut och det irriterar mig. Jag gillar att läsa om kvinnoödena, men tycker att personerna kan framställas lite väl klyschigt ibland. Det kan vara så klyschigt att jag ibland undrar om det är en satir jag läser. Det här är dock avkopplande och skön läsning, så jag rekommenderar verkligen boken.
Boken tar sin början vid en begravning där en mor och maka ska begravas och efter det rullar ett märkligt svartsjukedrama upp. Till sonens förargelse har fadern bedragit sin nu döda fru. Först får man som läsare följa hur sonen blir arg på sin far, som utan skam i kroppen är med sin älskarinna istället för att sörja sin bortgångna fru, men sedan visar det sig att det sonen egentligen känner är svartsjuka. Det som är sorg över en förlorad mor börjar mer och mer täckas över av svartsjukan över att fadern är med den kvinna som han själv älskar.
Jag blir inte riktigt klok på den här boken, som i all sin lågmäldhet ändå lyckas ta väldigt skarpa vändningar. Ibland, under läsandets gång, känner jag för sonen, som på sätt och vis har anledning att känna besvikelse över sin fars handlande, men det kommer också ställen i boken där jag bara tycker att han är grym och cynisk. Inte minst är han rå mot sin fästmö, som han inte bara bedrar utan också är elak mot när hans humör svänger. Vad jag framför allt har svårt med i boken är dock att förstå vad sonen egentligen känner. Man måste läsa mycket mellan raderna för att förstå, men jag blir ändå inte på det klara med om sonen verkligen är svartsjuk eller om han egentligen är en helt trasig själ. Kanske är han både och. Oavsett vad Dagerman egentligen vill berätta med den här boken så tycker jag att den är fint skriven. Personerna i den beskrivs med känsla och en äkthet och känslan i de olika situationerna i boken är exakt fångade på papperet.
Värmlandskillen Johan växer upp under miserabla förhållanden. Han bor hos sin alkoholiserade farbror med hans för snälla fru och deras alldeles för många barn. Ett av barnen heter Hedvig och hon och Johan får ett mycket speciellt förhållande. Drömmen för Johan är att tillsammans med Hedvig kunna resa sig ur de förhållanden som de lever i.
Det blir Silverbibeln som blir Johans potentiella räddningslina. Han ger sig av till Uppsala för att försöka stjäla denna värdefulla bok och omvägen till dådet går genom ambitiösa studier av gotiska. Samtidigt som Johan befinner sig i Uppsala tillbringar Hedvig sin tid på psyk-avdelningen på ett sjukhus, där jag antar att hon behandlas för schitzofreni.
Boken kan sägas bestå av två delar där den ena delen mer handlar om Johans fosterföräldrar och lite indirekt om Johans uppväxt och den andra delen utspelar sig under Johans studietid. Den första delen, som är en så tragisk historia att den stundvis är komisk, tycker jag mycket om. Jag älskar böcker där man får följa människors levnadsöden och därför tycker jag verkligen om historien om Johans mammas svåra situation och vad som hände med alla hennes barn. Bokens andra del berör mig inte alls på samma sätt. Gotiska är jag inte särskilt intresserad av och faktumet att den andra delen bara handlar om Johan, och inte alls speciellt mycket av de andra personera i boken, gör att den inte alls känns som lika intressant läsning.
Jag är dessutom expert på att förstöra läsupplevelser genom att börja ifrågasätta om allting verkligen är realistiskt. I den här boken förstår jag inte hur Hedvig kunde hamna i den situation där hon hamnar i bokens andra del.
Trots allt är det här ändå en väldigt spännande och läsvärd bok. Att boken utspelar sig mycket i Uppsala gjorde den ännu roligare att läsa för mig, som bor i den trakten. Dessutom lyckades boken verkligen göra mig fascinerad av Silverbibeln, som jag tidigare inte har vetat någonting om.
Åh vad jag tycker om den här boken! Det här är helt klart min humor! Waldersten publicerar vanligtvis sina illustrationer i DN under DN på stan, men jag, som inte läser DN, har missat honom totalt. I den här boken finns Walderstens favoriter samlade.
Boken handlar om stockholmare, men personerna i den speglar nog svenskar i allmänhet lika bra som de speglar invånarna i huvudstaden. Här är personer som står och tittar åt vänster för att bussen ska komma snabbare, personer som vinglar runt i en ”lönedans” den 25:e och personer som hinner avlida i telefonkön till CSN. Illustrationerna är både roliga och smarta och kommentarerna till dem är helt klockrena.
Mankell är kanske mest känd för sina kriminalromaner om Kurt Wallander. De som har läst alla Wallander-böckerna och funderar på att läsa Tea-Bag har en klart annorlunda läsning framför sig och kommer till och med att få läsa om hur Mankell driver med kriminalromanfenomenet. Själv har jag bara läst Mankells ungdomsböcker tidigare, men det var ändå skojigt att läsa den här lite förmodat självironiska boken.
Boken handlar om en poet som mer eller mindre får i uppdrag att skriva en kriminalroman, men som istället dras in i ett gäng invandrarflickors liv. Ingenting blir plötsligt som han tänkt sig och den kriminalroman, som han i och för sig aldrig har velat skriva, blir aldrig påbörjad och de invandrarflickor, som han egentligen har i uppgift att undervisa i hur man skriver, skriver inte ett ord. Däremot får han höra deras minst sagt svåra berättelser om hur de kom till Sverige. Några av dem är till och med människor som inte finns: deras identitetshandlingar är sedan länge sönderrivna för att de ska få stanna kvar i Sverige lite längre och de har tvingats att gå under jorden.
Flickornas berättelser är angelägna och viktiga, men når inte alltid ända fram eftersom boken i övrigt har en sådan humoristisk ton. Det poängteras dock i efterordet att alla flickorna i boken finns på riktigt, även om det här är en roman och ingen dokumentär. Jag läser gärna om invandrarflickors situation och jag tycker om hur boken beskriver deras liv. Istället för att vara svaga människor att tycka synd om framställs alla invandrartjejerna i boken som starka och fulla med stolthet. Det finns helt klart intressanta delar i den här boken, men boken som helhet får bara ett medelbetyg eftersom jag trots allt inte tycker att ett så allvarligt ämne passar att skriva en sådan här bok av. På ett sätt skulle man kanske kunna tänka sig att en satir har lättare att nå fram eftersom man tänker till när det blir lite skruvat, men i det här fallet blev det inte riktigt så.
Jag är inte den som brukar läsa deckare, men eftersom jag prenumererar på En bok för allas böcker så får jag emellanåt anledning att läsa böcker som jag aldrig skulle ha läst annars. Speciellt många deckare har jag alltså inte att jämföra den här boken med, men jag kan säga så mycket som att Kattjakt är en hyfsat spännande bok.
Boken utspelar sig en sommar i Sundsvall och huvudpersonen är Amanda Rönn, som vikarierar på lokaltidningen. Plötsligt sprängs ett utkikstorn i staden och man hittar en död kvinna på platsen. Bara någon vecka senare kommer nästa sprängning och den här gången är det en man och en ung kille som mister sina liv. Av olika anledningar dras Amanda in i fallet och ivrig efter att lösa gåtan och få till en bra artikel börjar hon att försöka lista ut vem mördaren är.
Alla gånger är inte den här boken särskilt trovärdig och det är så många olika personer som nämns i boken att jag har svårt att hålla isär alla, men bortsett från detta är det här en riktigt bra bok. Jag drogs snabbt in i handlingen och ville få reda på om mina misstankar var riktiga. Delvis hade jag faktiskt gissat rätt i den här mordgåtan och det kanske inte ger boken några plus direkt, men det här är som sagt var en riktigt spännande och bra bok i alla fall.
Jag älskar titeln till den här boken! För vad är kärleken om inte en lek och vad är inte allvarligare än kärleken? Ironiskt nog tar inte alla personerna i den här boken kärleken på så stort allvar. Tvärtom är det så att personerna i den gifter sig av helt andra anledningar än att de är just kära. Så kommer det sig att Lydia och Arvid inte får varandra, trots att de hade en förälskelse när de var unga. Lydia gifter sig nämligen med en rik och tråkig man och när Arvid gifter sig blir det mer eller mindre av en olyckshändelse.
Så går åren. Av en slump kommer dock Lydia och Arvid så småningom att träffas på nytt och de inleder ett komplicerat förhållande, som såklart måste hållas hemligt.
Det här låter som en sådan där Romeo och Julia-historia, som jag är allergisk mot, men den här boken är mycket, mycket bättre och mer trovärdig än så eftersom den, härligt nog, inte är ett dugg förutsägbar.
Den allvarsamma leken är helt enkelt en annorlunda kärleksroman. Det som förvånar mig mest är att den är så fri från klyschor om hur män och kvinnor är i relationer. Lydia framställs inte alls som ett sådant våp, som kvinnor i kärleksböcker i allmänhet gärna framställs som. Arvid är heller inte den känslokalla machomannen utan är tvärtom den som kanske visar mest känslor och som därför blir lättast att känna sympatier med.
Med tanke på att den här boken kom ut första gången år 1912 känns boken överraskande modern. Visserligen är boken skriven på äldre svenska, men dialogerna känns ändå fräscha och boken berättas på ett spännande sätt. Dessutom är den mer än bara en lite småtragisk kärlekshistoria – bitvis är det här en humoristisk bok.
Oftast är jag lite skeptisk när det kommer till att läsa klassiker, men Den allvarsamma leken är allt annat än en dammig och svårläst klassiker. Det här är en fantastisk bok, väl värd att läsas. En av mina absoluta favoritböcker!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en tidlös klassiker om kärlek, livet och att längta bort.
Betyg: 5 klappande hjärtan av 5.
Citerat ur Den allvarsamma leken
”En morgon i april fick Arvid Stjärnblom ett brev.
Han kände genast igen Lydias handstil på kuvertet och slet upp det med feberhast. Det innehöll bara ett enda litet pappersblad. På ena sidan hade hon ritat ett litet slättlandskap med blyerts – ett höstligt slättlandskap med nakna pilskelett och speglades i ett stilla vatten, en tung himmel med lågt drivande skyar och en flock av sträckande flyttfåglar…
Och på baksidan var det skrivet, också med blyerts:
”Ud vil jeg, ud, o saa langt lang langt.”
Intet annat. Intet mera.
Han stod undrande med det lilla bladet i handen. Vad var det hon ville säga honom med det? Han kände att det var något särskilt. Men vad?
Hade hon några resplaner?
”Ud vil jeg, ud o saa langt langt langt”…
Nej, han kunde inte gissa hennes mening. Men det lilla bladet lade han in i sin annotationsbok.”
Om Den allvarsamma leken och Hjalmar Söderberg
Hjalmar Söderberg (1869-1941) var en svensk författare, skribent och översättare. Han har skrivit flera av vår tids mest omtyckta klassiker, däribland Doktor Glas och Den allvarsamma leken. Debuten, Förvillelser, kom ut 1895. Söderberg växte upp och levde under många år i Stockholm och han är också mycket uppskattad för just sina skildringar av Stockholm. Senare i livet kom han också att bo tidvis i Köpenhamn. Mellan 1899 och 1917 var han gift med Märta Söderberg. Äktenskapet var mycket olyckligt och finns skildrat i boken Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof, skriven av Johan Cullberg och Jan Sahlin 2014. Från 1917 och fram tills hans död levde Söderberg med sin andra fru, Emelie Voss.
Utgivningsår: 1912 (första utgåvan, utgiven av Bonniers), 2005 (utgåvan på den översta bildern, Bonniers), 2011 (pocketutgåvan på den nedre bilden, Bonnier pocket).
Antal sidor: 314.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”»Mig får du älska på ett hedniskt vis!« säger Lydia Stille till Arvid Stjärnblom. En gång var hon den oskyldiga flickan han hade kysst bakom syrenhäckarna. Nu är hon gift, liksom han själv, men när slumpen sammanför dem efter tio år flammar deras känslor för varandra upp. Och nu är hon en mogen, självständig kvinna som vågar bejaka lidelsens krav, med konsekvenser som han först bara anar. Den allvarsamma leken är en roman om kärleken, om illusionen och resignationen, samtidigt som den ekar av världshändelserna i det idylliska tidiga 1900-talets Stockholm.”
Det är vid 1900-talets början och de två polackerna Stansilaw och Bronislaw ska åka till Australien eftersom Bron ska studera antropologi och Stas vill resa iväg för att försöka komma undan sorgen efter sin fästmö, som har begått självmord. Bron och Stas har varit vänner sedan barnsben, men under resan blir det snart oundvikligt att de skiljs åt.
Så åker Stanislaw tillbaka till Polen och går ut i kriget medan Bronislaw undersöker urbefolkningens liv på ön Boyowa utanför Nya Guinea. Bronislaw kommer också att gifta sig med den politiskt engagerade Ellie Rose medan Stansilaw har mer svåra förhållanden till kvinnor och lever ett bohemiskt liv medan han försöker att etablera sig som konstnär och författare.
Den här boken är en mindre tegelsten och den hinner också behandla ganska många ämnen på de nästan 500 sidorna. Klart intressantast och bäst är dock de kapitel som handlar om Ellie Roses funderingar kring kvinnofrågor och de kapitel som handlar om när Bronislaw förbluffas över hur fria kvinnorna på Boyowa är. I den här boken finns det väldigt mycket klokt och bra formulerat kring kvinnans situation på den här tiden och det är väldigt läsvärt.
Även Stas, Brons och Ellie Roses levnadsöden är intressanta och gripande att läsa om, men ibland är språket i boken så högtravande och poetiskt att figurerna i boken nästan upphör att kännas mänskliga. Detta till trots älskar jag sättet som boken berättas på. Språket är oerhört vackert och medan man läser boken dras man verkligen med i handlingen. På vissa ställen var det nästan så att ögonen tårades medan jag läste! Stundvis är språket dock på gränsen till pretentiöst.
Ändå är den här boken en av de bästa som jag har läst. Det är på samma gång en fin skildring av livet kring de två världskrigen och en bok om kärleken och vänskapen och vad vi offrar för dem.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
När Ulrika var barn var sommaren och vistelsen vid sommarhuset årets händelse. Då fick hon träffa den starkt beundrade vännen Ann-Marie. Som vuxen har hon fortfarande inte glömt bort somrarna tillsammans med Ann-Marie. Något som särskilt har etsat sig fast i minnet är den sommaren då Ann-Maries fyraåriga adoptivsyster under mystiska omständigheter försvann och flera veckor senare återfanns helt oskadd på ett klipputsprång vid Musselstranden.
Jag älskar titeln till den här boken! För vad är kärleken om inte en lek och vad är inte allvarligare än kärleken? Ironiskt nog tar inte alla personerna i den här boken kärleken på så stort allvar. Tvärtom är det så att personerna i den gifter sig av helt andra anledningar än att de är just kära. Så kommer det sig att Lydia och Arvid inte får varandra, trots att de hade en förälskelse när de var unga. Lydia gifter sig nämligen med en rik och tråkig man och när Arvid gifter sig blir det mer eller mindre av en olyckshändelse.
