Det var inte så länge sedan jag lyssnade på Hjalmar Söderbergs Pälsen, men nu har jag lyssnat på ännu mer av denna fantastiska författare. Den här gången har jag lyssnat på utvalda Historietter, upplästa av Krister Henriksson. Förutom noveller från boken Historietter (1898) finns här den helt fantastiska novellen Kyssen ur novellsamlingen Det mörknar över vägen (1907). Jag vet ingen författare som Hjalmar Söderberg. Varje gång jag läser eller lyssnar till hans verk slås jag över vilket språk han har. Trots att hans böcker kom ut för ungefär 100 år sedan känns de på sätt och vis mer språkligt fräscha än det mesta som ges ut idag. Här är allt noga avvägt och varenda ord är det perfekta ordet för att bygga upp rätt stämning. Allt är perfekt. Perfekt och vackert. I ett informationssamhälle där vi hela tiden blir överösta med texter från tidningar, böcker, bloggar, webbsidor känns det oerhört befriande att ägna tid åt att läsa (eller lyssna till) något sådant här. Det här är litteratur där det känns att författaren har haft en tanke och faktiskt har spenderat tid med att bygga upp det han vill berätta. Jag tvivlar i och för sig inte på att alla författare har en tanke med det de skriver, men det är sällan jag faktiskt reflekterar över att det är något speciellt med berättandet i en bok. Söderberg är i alla fall speciell för mig. Jag ska nog läsa om Den allvarsamma leken snart. Historietter är en liten ljudbokpärla, där Krister Henriksson läser valda historietter, noveller, av Hjalmar Söderberg. Uppläsningen är bra och varierad (ibland viskas partier fram!) och passar bokens stämning. För den som vill läsa några historietter finns det en elektronisk utgåva (under framställning) hos Projekt Runeberg.
Etikett: Sverige
-
Historietter
-
Lagens långa näsa
Lagens långa näsa är en bok som passar perfekt att lyssna på som ljudbok, särskilt om man inte lyssnar så långa stunder i taget. Den består av ett gäng fristående små humoristiska kriminalberättelser, upplästa av författaren själv. Alfredson är en fantastisk berättare och historierna, som handlar om allt från tio små negerbollar till ett mord på en Fantomen på en teater, är skojiga och oftast allt igenom snälla, trots allt. Mysigt och bra!
-
Pälsen
Det var inte igår jag lånade ljudboken Pälsen på biblioteket, men det har dröjt fram till nu innan jag lyssnade på denna lilla pärla till novell. Om ni undrar varför lyssningen har dröjt så länge kan jag tala om att det beror på att skivorna var ondsint kopieringsskyddade och inte gick att kopiera över till en mp3-spelare. Fy för sådant!Pälsen är en sorgsen liten novell av min favorit, Hjalmar Söderberg. Den handlar om en ömklig doktor, doktor Henck, som får sin överrock förstörd när han råkar bli påkörd. Han får då låna en päls av en vän som han är på väg till för att låna pengar av. En päls är något han själv inte har råd med, men när han nu har en på sig lättas hans tunga sinne. Tankarna om hans sviktande hälsa, hans inte så lyckliga äktenskap och hans ekonomiska bekymmer ersätts med mer positiva känslor och ett ökat självförtroende. De goda känslorna försvinner dock när han kommer hem och hans fru förväxlar honom med någon annan. Söderberg gör det tydligt att en päls, liksom ett rikt och lyckligt liv i societeten inte är något som kan bli verklighet för alla. Det är en väldigt melankolisk novell och med Söderbergs perfekta språk och berättande. Jag kan verkligen rekommendera den, liksom jag gärna rekommenderar annat av denne författare.
-
Nattfåk
Övernaturligheter tycks vara lite av ett tema i år. Hur stor är inte vampyrtrenden liksom (själv har jag ju läst Låt den rätte komma in i år)? Hittills har det blivit drunknade människor som kommer tillbaka (Människohamn), spöken som vill hämnas på sin mördare (Herr Arnes pennngar) och säkert något mer som har små inslag av det oförklarliga. Nu senast har jag läst Nattfåk, där Johan Theorin, precis som i Skumtimmen, har skrivit en spännande historia som utspelar sig på Öland.När jag började läsa Nattfåk kändes det lite som att få en déjà vu. Miljön och flera av personerna i den kändes himla bekanta och efter lite fungeringar kom jag fram till att den delar en del element med Människohamn. Även i Nattfåk spelar havet och mörka berättelser från det förgångna en stor roll. I Människohamn är det de som har blivit tagna av havet som kommer tillbaka. I Nattfåk är dock kusligheterna kanske inte så mycket kopplade kring kustlandskapet, som till en speciell plats, Åluddens gård. Det är en stor gammal fyrvaktarbostad på Öland, dit Joakim flyttar med sin fru och två barn. Den lilla familjen har stora planer för att rusta stället, men idyllen slås till spillror när Joakims fru drunknar oförklarligt.
Här finns alltså, precis som i Människohamn, en blandning av ”vanligt” skönlitterärt och övernaturligheter. Ska jag vara ärlig föredrar jag dock berättelsen i Nattfåk. Här tar inte det övernaturliga över, utan det blir mest en extra krydda, som passar bra ihop med alla berättelser om Öland och det öländska landskapet. I huvudsak är det dock främst en spännande berättelse, närmast en deckare, som får ett oväntat slut.
Jag blev faktiskt glad av den här boken! Den var spännande, välskriven och bjöd på ett lyckligt slut, som föll mig i smaken.
-
Herr Arnes penningar
Nu har jag läst (eller snarare lyssnat) på ett verk av en nobelpristagare. Minsann! Herr Arnes penningar är det jag har haft i lurarna den senaste tiden och jag tycker faktiskt att den var riktigt bra. Jag gillar att den har sina inslag av övernaturligheter. Dessutom passade den mig väldigt bra att just lyssna på, eftersom den inte är så lång (3 CD). Jag brukar inte intensivlyssna så mycket på ljudböcker, utan mest ha i lurarna när jag promenerar till universitetet. En längre bok kan därför råka ta evinnerligt lång tid att lyssna ut.Herr Arnes penningar är en spännande liten historia med touch av övernaturligheter och spöken. Den tar sin början i ett rått mord, där den rike herr Arne och alla i hans hus, brutalt slaktas, och förövarna smiter med alla pengarna som fanns i huset. Den enda som lyckas undkomma är Elsalill, och det blir fattiga fiskaren Torarin, som tar hand om henne. Elsalill hamnar så i Marstrand, där hon hjälper Torarin att rensa fisk, och väl där blir hon förälskad i en stilig skotte, sir Archie, som vill föra henne med sig tillbaka till Skottland. Det är nu det börjar ske övernaturliga saker och Elsalill blir på ett eller annat sätt hela tiden varnad eller hindrad från att vara med sir Archie. Den mörka hemligheten, att sir Archie är herr Arnes mördare, rullas så upp, och Elsalill står plötligt i en svår situation.
Sensmoralen går inte att ta miste på i denna historia. Även om det är kärleken som står på spel, måste den som har begått ett brott sona sitt straff. Hur det går till kan du läsa om i boken om du inte redan har gjort det. Det är ingen lång berättelse, men den är spännande och trevlig och känns väldigt typisk för Lagerlöf. Jag gillar hennes sätt att väva in spökhistorier i sina berättelser och jag tycker att det här är en läsvärd historia.
-
Människohamn
Jag har faktiskt lite svårt att skriva om den här boken. Människohamn är en skräckroman och det är verkligen inte min genre eftersom jag både är lite mörkrädd och inte särskilt road av sådant som är övernaturligt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om den här boken. Det är något speciellt med John Ajvide Lindqvists sätt att skriva. Hans påpricken-beskrivningar av pirrig första kärlek och andra insiktsfulla scener från relationer, uppväxt, åldrande och allt annat som man skulle kunna känna igen sig i gör att jag närmast tycker att det är synd att han inte slog sig på någon annan genre. Hade han grävt djupare i folks mörka inre hade han kunnat bli en ny Jonas Gardell. Men nu är han inte Jonas Gardell och det vore orättvist att döma boken för det.Människohamn utspelar sig i skärgården, Roslagen, på en ö som heter Domarö och som namnet antyder har en ganska hård dom över sig och en mörk historia. Det är många som genom åren har förlorats till havet, däribland huvudpersonens, Anders, dotter, som försvann helt spårlöst för några år sedan. Nu är Anders, som vid det här laget är en deprimerad och alkoholiserad spillra av sig själv, tillbaka på Domarö. Det börjar samtidigt hända otäcka saker på ön och Anders upptäcker bit för bit att hans försvunna dotter försöker att meddela sig med honom och att det verkar som om de som försvunnit i havet är på väg tillbaka.
För mig blir det naturligtvis lite för mycket med allt övernaturligt, men jag kan ändå uppskatta berättelsen, just för John Ajvide Lindqvists berättande, som jag redan har nämnt. Boken förtjänar verkligen uppmärksamhet, även om jag själv tyvärr är lite svårcharmad när det gäller just skräckböcker.
-
De modlösa
Det tog mig ett tag att komma in i den här boken, men när jag la den ifrån mig kände jag att det var en nyttig bok att ha läst. I huvudrollen hittar vi Erik, som arbetar med biståndsarbete i det oehört fattiga Nicaragua. Det känns som att det här med bistånd är ett ganska känsligt ämne att ta upp och det är inte sällan det endast ges en väldigt svartvit bild av det hela – givarna framställs som genomgoda och oumbärliga och mottagarna som evigt tacksamma. I Lapidus bok skildras dock frågan i all sin komplexitet och som läsare förstår man att detta är ett inifrånporträtt. Här finns byråkratin, misslyckade projekt, politik, kulturkrockar och ambassadörer som lever i en så skyddad värld att de inte vet vad som händer i landet där de vistas. Det här känns oerhört angeläget att läsa om, samtidigt som det, för mig ganska okända landet, Nicaragua skildras.Berättelsen avhandlar också olycklig kärlek, en sviken son och lite annat. Jag kan tycka att det blir lite spretigt och att en del saker rent av känns lite överdrivna och för mig ganska oengagerande, men överlag tycker jag att det är en spännande och viktig bok, som jag gärna rekommenderar.
-
Slumpvandring
Nu har det blivit mycket Majgull Axelsson ett tag! Idag har jag läst ut Slumpvandring, som jag tyckte var väldigt bra.När man har läst några böcker av Majgull Axelsson känner man att det är vissa teman som återkommer. Även i Slumpvandring skildras några kvinnoöden och vi får följa flera generationer i en familj. Liksom i flera tidigare böcker rör sig boken skickligt mellan nutid och dåtid och allt vävs ihop på ett snyggt sätt.
Den här gången är det den ensamma och missförstådda flickan Angelica, på flykt från sitt otrygga hem, som står i centrum tillsammans med en äldre släkting, Alice, som p.g.a. ett vykort från en gammal romans åter får en massa minnen av sin förstfödda son. Både Angelica och Alice har mycket i bagaget och båda kommer så småningom fram till ett varsitt ödesdigert beslut.
Tema och berättande känns alltså igen från flera tidigare böcker, men det stör mig inte alls. Jag älskar Majgull Axelssons berättande och även om det ibland blir ganska dramatiskt så känns det hon berättar alltid trovärdigt och berörande. Jag tycker verkligen om hennes medryckande sätt att berätta och hennes sätt att varva nutid och dåtid, som gör att det alltid känns spännande och att man vill läsa mer. Jag kan varmt rekommendera den här boken!
Det är den sista biblioteksboken jag har här borta, så det känns bra att jag hann läsa ut den. I morgon åker jag hem till Umeå igen, för nu är ledigheten snart slut. Kanske blir det inte lika mycket tid till läsande framöver, men jag har i alla fall påbörjat Joyce Carol Oates Dödgrävanrens dotter, som både Boktipset och många andra har tipsat mig om. Det kan ju bara inte slå fel! 😉
-
Jerusalem
Jerusalem skulle kunna vara en modern såpopera och det säger jag mest på ett positivt sätt. Här finns alla möjliga såpoperaelement: folk som går med i en sekt, en hel by som splittras på grund av detta, folk som blir kära i varandra och sedan ångrar sig och sedan ångrar sig igen, en båtolycka, som inte är helt olik Titanics förlisning, skrock och sagor, en liten dos övernaturlighet, död och elände och barn som föds. Jag undrar lite hur den togs emot när den kom för över 100 år sedan och jag tänker mig att om en moden bok kom ut idag och berörde samma ämnen och samma spann av ämnen skulle jag nog förkasta den som lite löjlig, men jag förkastar inte denna. Jag tycker den är skön, i brist på bättre ord, och det hade jag definitivt inte väntat mig av denna gamla klassiker.Delar av den kan jag känna liknar Utvandrarna ganska mycket och det är ju en bok jag verkligen tycker om. När jag skriver detta menar jag mest att folk utvandrar även i denna bok och att man får följa dem genom så många sidor att de till slut känns som gamla bekanta och man känner med dem i allt de gör och hittar på. Det är också trevligt att få kika in i det Dalarna som Lagerlöf beskriver och den vardag hon berättar om.
Jag har inte gillat allt jag har läst av Lagerlöf, men denna rekommenderar jag varmt. Det gick inte i ett rasande tempo att läsa ut den, men det var hur som helst en väldigt trevlig läsupplevelse.