Undertiteln till Bodil Malmstens självbiografi är inte utan allvar. Den gudarna älskar dör inte. Hade någon annan än Malmsten skrivit boken hade den människan inte nöjt sig med att lämna det svåra med så korta ord, faktiskt mest med ett kapitel med titeln ”Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det”. Där står bland annat att läsa:
Kunde jag göra något för att övertyga en ung desperat människa om hur överflödigt det är att ta livet av sig skulle jag göra det. […]
Jag bara säger till varenda ung människa som befinner sig i en olidlig situation – tänk inte tanken, tänk inte ens på det. Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över, stå ut.
Gör vad som helst utom det.
Jag har varit där och kommit tillbaka för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.
Det är kanske bara Malmsten som har förmågan att kunna hitta precis rätt ord och att uttrycka allt så perfekt och komprimerat. Just därför blir det oändligt mer berörande än vad det blir i biografier och berättelser som är fyllda, sida upp och sida ner, med elände och sorg. Jag vet inte när en text grep mig så mycket som detta, och ändå är det endast ett kapitel i en bok som faktiskt inte alls är den snyftiga tonårsångestberättelse som många andra författare skulle ha kunnat skriva istället. Malmsten skriver inte för att skriva av sig om sitt självmordsförsök i tonåren. Hon nöjer sig helt lugnt med att berätta att det inte var värt det. Det imponerar stort på mig.
Boken i övrigt berättar och illustrerar resten av Bodil Malmstens första liv, de första tjugo åren. Boken tar sig inte fram i kronologisk ordning, vilket är precis som det borde. Istället kommer olika kapitel som var och en berättar om det Malmsten tror sig minnas från sitt första liv: hur det var att växa upp i Norrlands fjälltrakter och att sedan spendera tonåren hos fosterfärldrar i Vällingby. Det är inte utan humor, tvärtom, men det finns ändå en tanke bakom allt och mycket att fundera över och att ta med sig efteråt. Det var faktiskt länge sedan jag läste en bok som väcker så mycket tankar och känslor, skratt, ingenkänning, ibland rent av tröst. Jag älskar den här boken. Den är fantastiskt malmstensk och kanske det bästa, finaste, varmaste, roligaste och sorgligaste jag har läst av henne. Jag vill läsa den igen.
Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson är en roman om tre kvinnor och deras livsöden, och också en skildring av hur kvinnans situation har förändrats – och inte förändrats under 1900-talet. Betyg: 4 äktenskap av 5.
Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson
Anna, Hanna och Johanna är berättelsen om tre generationer kvinnor. Den börjar med berättelsen om Hanna, som lever i Dalsland vid 1800-talets andra hälft. Vid 13 års ålder blir hon mamma till ett utomäktenskapligt barn. Det blir en svår stämpel att leva med och hon får inte upprättelse förrän hon gifter sig. Hon får flera söner inom äktenskapet och till slut får hon även en dotter, Johanna. Johanna lever sitt liv i Göteborg, där hon engagerar sig i politiken och träffar sin blivande man, Arne. Slutligen får vi följa Johannas dotter, Anna, som lever ett liv med jobb och ett komplicerat förhållande, kantat av otrohet.
Det är ett fint porträtt av tre kvinnor och deras livsöden och boken berättar inte bara om livet för just dessa kvinnor, utan säger också mycket om samhället och hur det förändrades under den här tiden. Mycket förändras, särskilt när det gäller hur kvinnor gick från hemmafruar till yrkesarbetare, men ändå är det märkligt mycket som står still. På ett eller annat sätt står de alla i beroende till män, om inte direkt, som Hanna, så genom känslor, som för Anna, som inte kan skiljas från sin man, trots att förhållandet inte fungerar.
Jag tycker det är en väldigt fin och tänkvärd bok! Dessutom är den väldigt bra inläst av Anna Godenius och fungerar väldigt bra som ljudbok.
Anna, Hanna och Johanna
Uppläsare: Anna Godenius.
Utgivningsår: 1994 (första svenska utgåvan (utgåvan på bilden), Wahlström & Widstrand), 2006 (den här ljudboken, Talande böcker).
Antal sidor: 341 (ca 10 h lysning).
ISBN: 91-46-16533-9, 978-91-89469-66-2.
Marianne Fredriksson
Marianne Fredriksson (1927 – 2007) var en svensk författare och journalist. Hon jobbade bland annat på Göteborgstidningen och Svenska dagbladet och startade tidningarna Vi föräldrar och Allt om mat. Hon debuterade 1975 med boken Kärlek, jämlikhet, äktenskap och följde upp med sin första roman, Evas bok, 5 år senare. Hon har skrivit 15 romaner, som finns översatta till 47 språk.
Förlagets beskrivning
”Anna, Hanna och Johanna är tre generationer kvinnor i samma familj.
Marianne Fredrikssons roman är en spännande resa genom tre kvinnoliv.
Men berättelsen är också en resa i det svenska samhället där människors levnadsvillkor utvecklas från fattigdom till välstånd.
Det är en bok om kärlek som också ställer frågan: Kan kvinnor någonsin bli fria och oberoende?
Marianne Fredriksson är en av Sveriges populäraste författare. Anna, Hanna och Johanna har översatts till ett 40-tal språk och är en internationell bestseller.
Anna Godenius läser den med värme och inlevelse.”
Emmy Morén är en alldeles vanlig tonåring som går i ettan på gymnasiet. Hon känner sig ensam, är olycklig kär, grubblar över ifall hon är den enda oskulden på jorden och vantrivs hemma sedan hennes mamma flyttade för att förverkliga sig själv. Mitt i allt tonårstrassel hittar hon en annan Emmy Morén, en vuxen Emmy, som jobbar som skådespelare. De börjar skicka e-post till varandra och tonårs-Emmy delar med sig av sitt liv, som är precis så upp och ner och på liv och död som jag själv minns att tonåren var, medan den vuxna Emmy Morén så gott hon kan försöker dela med sig av sina erfarenheter och ge goda råd. Det visar sig dock snabbt att vuxen-Emmys liv också är problematiskt och fullt av grubbel och att vuxen-Emmy och tonårs-Emmy kanske inte är på så olika nivåer i livet som man skulle kunna tro.
Det är en fin liten bok med hög igenkänningsfaktor. Jag är inte säker på att jag tycker att e-postväxlingen känns 100%-igt trovärdig, åtminstone skulle jag själv aldrig ha hittat orden så säkert när jag var i Emmys ålder, men det gör ingenting. Jag tror att vilken femtonåring som helst kan läsa boken med stor behållning och bli lite glad av att få titta in i Emmy Moréns värld, med alla dalar och toppar, om vartannat. Jag tyckte det var trevligt att få göra det i alla fall! Boken bjuder också på ett inte helt väntat slut, vilket är kul!
Tur att Hummelhonung är en kort liten bok, annars hade jag faktiskt inte läst ut den. Äckligare bok får man leta efter! Jag fattar faktiskt inte alls vad författaren vill med den här boken eller vad personerna och händelserna i den symboliserar. Ärligt talat orkar jag inte bry mig heller. Jag blir bara äcklad av den och vill glömma att jag har läst den.
Huvudpersonen är en medelålders författarinna som åker till en liten håla i Västerbotten för att hålla ett föredrag, och sedan stannar kvar där som inneboende hos en cancersjuk, illaluktande, äcklig och störd man. Som granne har han sin bror och sitt största hatobjekt, som också ligger för döden, är illaluktande, äcklig och störd. Där är hon alltså. Hon tvättar, fixar och donar, runkar av sin hyresvärd, slickar i sig vätska från broderns bölder och lyssnar på deras sinnessjuka berättelser.
Fan vad perverst! Jag kan inte hitta på så mycket annat att säga faktiskt.
Här är alltså en bok som får ett riktigt bottenbetyg av mig och det vågar jag verkligen skriva. Det har den senaste tiden diskuterats en del i andra bloggar om bloggar vs. recensenter och recensionsexemplar m.m. Det har bland annat diskuterats att bloggare alltid skriver positiva saker, bland annat för att de mutas med recensionsexmeplar. Det här är inget recensionsexemplar. Faktiskt får jag i stort sett inga recex och jag ber inte om dem heller, men hade det varit ett recex hade jag ändå tyckt att det är en äcklig bok. Skulle jag träffa på Torgny Lindgren skulle jag inte skämmas över att tycka det heller. Smaken är som baken! Och vill man läsa något bra av Lindgren finns ju bland annat Pölsan!
Bodil Malmsten fortsätter att producera vackra små loggböcker där hon varvar poesi med foton, vardagsbetraktelser med politik. De från norr kommande leoparderna är den senaste och täcker upp maj 2007 till april 2009. Berättarjaget, Bodil Malmsten, bor nu i en lägenhet i en stad vid Atlanten, med ett grannpar som hon någonstans faktiskt inte riktigt kan med, men som ändå har en väldigt stor plats i hennes liv och ställer upp i alla lägen. Det kan behövas när man råkar ut för helvetet, l’enfer, med internetleverantören Orange, eller väntar förgäves på en hantverkare.
Vackert, roligt och tänkvärt! Som alltid när det gäller Malmsten!
Vi i villa är en omdiskuterad bok, inte minst för att författaren är en pseudonym och det har spekulerats i vem som ligger bakom den. Själv är jag inte så intresserad av att spekulera i det och jag tror mig heller inte kunna komma med någon smart gissning. Faktum är att boken inte liknar någon bok jag har läst tidigare, så jag har nog inte läst något av samma författare förut.
Till en började älskade jag det nya: det enkla och brutalt uppriktiga språket, och faktiskt hela berättelsen. Det är korta kapitel med sällsynt skarpa vardagsiakttalgelser och ordentligt bittra tankar från en fullständigt livstrött man. Fenomenalt formulerat! Lyssna bara:
”Långsamt börjar du sortera tankar, reda ut vad du har ställt till med, tänka igenom vad du riskerar.
Hon kommer att lämna dig. Nej, hon kastar ut dig. Du får flytta runt som en tonåring och slutligen nöja dig med en tvåa i miljonprogram. Karriären följer av naturliga skäl samma nedåtgående spiral och snart sitter du med din dotter på avfarts-mcdonald’s varannan helg.
Du borstar tänderna och virar badlakanet runt midjan, av fåfäng vana ovanför dina love handles. Du går ut i köket, öppnar kylen. Den är full men du hittar inget. Du ställer dig vid fönstret och stirrar ut över gatan. Stavros och hans flinande fru har ännu inte gått upp, vädret är grått och tröstlöst.
Fan har du gjort.”
Tyvärr tappade jag intresset ungefär halvvägs. Det som började så bra som en berättelse om en vänsterprasslande mans leda och försök att upprätthålla någon slags fasad av ett fungerande förhållande, slutar tyvärr ganska skruvat. Bokens huvudperson går inte bara omkring och är bitter och less: han börjar plötsligt sabotera för sina så kallade vänner. Han repar bilar, skickar snuskiga SMS från andras telefoner, spärrar deras bankkort m.m. m.m. Till slut är han inne på att direkt skada människorna han har omkring sig. Det känns till slut lite överdrivet och inte så trovärdigt.
Boken kanske egentligen behöver något som är lite skruvat för att ens bli en bok och inte bara en nidbild över villalivet, men jag hade ändå så svårt för det att jag faktiskt tvekade länge på om jag skulle ge boken en trea eller fyra i betyg. Nu blir det en fyra ändå, för jag tycker att språket är originellt och att det finns många briljanta formuleringar i den. Visserligen kan jag inte tänka mig in i boken och känna igen mig precis, för det här handlar inte om min generation eller mitt liv, men någonstans kan jag ändå köpa det rakt av. Det är nog såhär det kan vara att bo i ett kvarter där man ständigt måste se till att vara i fas med alla andras köksrenoverngar och bilinköp, att gå på parmiddag med människor man tycker uppriktigt illa om, att älska sin dotter sönder och samman, men ändå inte kunna hjälpa henne när hennes så kallade vänner är elaka mot henne. Det är verkligen väl skildrat: så få ord, men så mycker på pricken-beskrivningar. Jag kommer garnaterat att läsa mer av Koppel.
Jag vill också passa på att berömma framsidan. Så enkelt och snyggt! Eller hur? Över huvud taget är boken fint formgiven och satt.
Alla som har bott i hyreshus har nog stött på arga lappar, särskilt i tvättstugan, där stulna tvättider, ludd i torktumlarfiltret eller dålig städning kan göra folk så arga att de knyter näven under kudden och skriver en arg lapp dagen däpå. I David Batras bok Den som inte tar bort luddet ska dö! har han samlat ihop en mängd sköna arga lappar, inte bara från hyreshus, utan från alla möjliga platser. Det finns viktig information (”Morgondagen inställd p.g.a. bristande intresse”), lappar om störande ljud (”Den som spikar på julafton har allvarliga problem”) m.m.
De flesta lapparna är fyndigt kommenterade eller förklarade av författaren och det ger en extra krydda till boken, även om många av lapparna är så klockrena (eller knäppa!) att de talar för sig själva.
Helt klart en rolig bok att bläddra i! För den som surfar mycket på humorsidor och t.ex. besöker Arga lappen kan en del lappar kännas igen sedan tidigare och en del av lapparna kanske också känns igen för att de har florerat på nätet och visats vara påhittade. Det kanske gör att det här med arga lappar – och humorn i dem, inte känns så nytt och spännande längre, men jag tror ändå att alla kan uppskatta boken.
Den här boken är förresten ett bokreafynd. Den tycks finnas lite överallt för ca 50 kr. Jag köpte min på ICA Maxi.
Om man, som jag, älskar Hjalmar Söderbergs mästerliga klassiker Doktor Glas, kanske en bok, som är baserad på den, kännas lite avskräckande. Vilken författare skulle möjligen kunna tillföra något till en berättelse som är närmast fulländad? Bengt Ohlsson lyckas faktiskt ganska bra med detta! Hans bok, Gregorius, som berättar samma historia som i Doktor Glas, men från prästen Gregorius synvinkel, lyckas faktiskt ge något extra och utnyttjar inte Söderbergs bok på något dåligt sätt.
För den som inte har läst Doktor Glas är det här alltså berättelsen om en ung kvinna, som söker hjälp hos sin läkare för att hon vill att denne ska få hennes man, Gregorius, att hålla sig borta från henne. Äktenskapet är olyckligt och med en mycket stor åldersskillnad. Gregorius, som i Söderbergs bok är nästan märkligt förpassad till en figur lite i skuggan av själva berättelsen, får här huvudrollen. Han är en ensam och osäker man, som ofta lider av tanken på att människor runt omkring honom gör sig lite lustiga över honom. Han är klumpig och är obekväm i många sociala situationer och han önskar mycket hett att få bli far till ett litet barn och leva ett lyckligt liv med en liten familj. Detta är inte något som han får uppleva. Förhållandet till hans fru, den mycket yngre Helga, är inte lyckligt och han tycks inte kunna bli pappa. Skildringen av hans förhållande med Helga äcklade mig djupt när jag läste det. Hans dragning till henne börjar när hon är ett barn och det gränsar närmast till pedofili. Sedan de har blivit ett äkta par fungerar inte samlivet, men han tvingar sig ändå till sex med henne, vilket naturligtvis också känns obehagligt att läsa om. Det är över huvud taget en ganska rå bok, utan att boken för den skulle behandlar särskilt våldsamma händelser. Det är dock något i språket som gör boken svår att värja sig för.
Gregorius levnadsöde är svårt att inte beröras av. Jag sympatiserar inte med honom, men nog känner man med denna djupt olyckliga man, som har förvägrats allt han längtat efter i form av närhet. Att hela tiden veta hur boken kommer att sluta gör sitt till, särskilt när Gregorius åker på hälsoresa och en häftig förälskelse till en kvinna på hälsohemmet flammar upp, och man vet att hans drömmar återigen kommer att krossas.
Boken går verkligen i samma stil som Söderbers bok, både språkligt och i berättelsen, som naturligtvis inte kan sluta lyckligt. Jag är glad att jag inte blev besviken över den här boken. Det här är riktigt läsvärt, kanske även utan Doktor Glas.
Det står rätt still på läsfronten nu, men jag är rätt upptagen av exjobb. Nu har jag i alla fall läst ut Bodil Malmstens lilla pärla För att lämna röstmeddelande tryck stjärna. Visste jag inte att det var Bodil Malmsten som hade skrivit den här boken hade jag trott att den var skriven av Gardell. Liksom Gardell har Malmsten nämligen vågat sig på att skriva om det som många faktiskt inte ens vågar prata om: att det finns ensamma och olyckliga människor. I den här boken får vi träffa fem människor och ta del av deras liv, deras olycka, deras vrede, deras tankar om framtiden. Det är enkelt, på pricken och väldigt ömt berättat och en riktigt fin bok! Varenda ord tycks noga avvägt för att passa in i sammanhanget och allt målar upp ett sverigeporträtt som känns alldeles autentiskt. Oj, vad Malmsten är bra!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Undertiteln till Bodil Malmstens självbiografi är inte utan allvar. Den gudarna älskar dör inte. Hade någon annan än Malmsten skrivit boken hade den människan inte nöjt sig med att lämna det svåra med så korta ord, faktiskt mest med ett kapitel med titeln ”Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det”. Där står bland annat att läsa:
