Hemligheter på vägen är nobelpristagaren Tomas Tranströmers andra diktsamling, som gavs ut första gången 1958, och den är också den andra samling som jag läser av honom. Hans liknelser, som ständigt återkommer till naturen, känns igen sedan tidigare och jag uppskattar dem. Han målar upp bilder av Sverige som går att känna igen, men gör också utflykter till bland annat spanska Huelva och Izmir i Turkiet. Det finns en hel del allvar och mörker i poesin, som i Kyrie:
Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
medan jag osynligt förblir stående.
Faktiskt är det ingen ljus och glad samling, men det är starkt och orden ligger alldeles rätt. Jag gillar det!
Jag är ovan vid att läsa poesi, men nu har jag gett mig i kast med Tomas Tranströmersamlingen Dikter och prosa 1954-2004. Efter att ha läst en dikt om dagen har jag först och främst läst ut Tranströmers debutbok, 17 dikter. Jag kan inget om versmått och lägger ingen större möda i att tolka metaforerna, men jag har behållning av boken ändå. Det är faktiskt lätt att läsa Tranströmer rätt upp och ner, eftersom han så ofta använder naturen i sina liknelser och dessa scener är lätta att se framför sig. Ja, jag gillar det faktiskt!
Jag har alltid tyckt att språket är oerhört viktigt i böcker och i otroligt många av mina favoritböcker är det språket som jag har fastnat för: jag älskar lekfullt språk, exakt avvägda ord, enkelt språk, så det är egentligen förvånande att jag inte har läst särskilt mycket poesi. Min favorit bland de 17 dikterna är faktiskt den första, preludium. Jag gillar den från första meningen:
Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
Skönt att vara på banan! Det här är exakt avvägt, enkelt och uttrycksfullt.
Karin är den lyckade läkaren som, utöver sitt gynekologjobb, jobbar ideellt på en hemlig mottagning för papperslösa. När arbetsdagen är slut har hon en jämställd man och två barn att komma hem till i villan i förorten. Utåt sett ser hon osjälvisk ut och framstår som mycket lyckligt lottad, men hela fasaden börjar spricka sönder när hon träffar Katarina. Katarina kommer till den hemliga mottagningen med lunginflammation och hon berättar att hon arbetar som hushållerska hos en familj som inte precis behandlar henne väl. Karin bestämmer sig för att hjälpa Katarina genom att låta henne bo hos henne, men vad hon inte har förstått är att Katarina inte vill se sig som ett offer i behov av hjälp. Så fort hennes lunginflammation har läkt ut vill Katarina börja arbeta hos Karin med familj, vilket hon också gör. Till skillnad mot Karin har Katarina nu tid för att läsa läxor med barnen, baka och laga mat och allt annat som Karin tror sig behöva göra för att vara en bra mamma. Katarina börjar bli ett hot och också en påminnelse om hur oerhört svårt det är att hjälpa någon annan och att överbrygga klassklyftor och ojämlikheter. Karin har plötsligt blivit en av alla de som utnyttjar fattiga som svart hemhjälp och alla hennes tafatta försök att närma sig Katarina som vän slutar egentligen bara i att det blir fler och fler slitningar i familjen.
Jag tycker att ämnet är viktigt och boken är både lättläst och tankeväckande. Samtidigt trivs jag inte helt med berättelsen. Det är så lätt att ”köpa sig fri” från alla jobbiga ojämlikheter som vi kan ställas in för. För en del känns det förmodligen lättare att skänka någon hundring till ett fadderbarn än att vidga sina vyer genom att umgås över klassgränser och kulturer. Det är så lätt att gå förbi en hemlös utan att titta, men så enkelt att trycka på gilla-knappen till ”Vi gillar olika!” på Facebook. Men varför skulle det vara fult att försöka göra det man kan? Karin lever i en skyddad värld i sin villaförort, men gör sitt bästa för att göra skillnad genom att jobba timtals på en klinik för papperslösa. Det är väl bra? Ändå framställs hon som en bitch, omöjlig att sympatisera med. Berättelsen tar en vändning mot slutet och Karin framställs som lite mer mänsklig. Tur! Jag tycker ändå att boken har en tveksam sensmoral och den gjorde mig lite besviken.
Vad döljer vi för hemligheter för varandra egentligen? I Änglarnas svar avslöjas bit för bit en familjs historia. Mest kretsar berättelsen kring Hanna – en kvinna som kommer till Sverige från Polen efter Andra världskriget och som får anställning som barnflicka hos en familj med en liten son, Marcus. Hanna och Marcus har större koppling till varandra än vad man först tror och faktiskt verkar alla bokens berättare vara sammanlänkade på djupare plan än vad man först inser.
Det är en gripande berättelse, inte minst för att den skildrar livet i ett judiskt getto. Det är också en spännande resa att lyssna sig igenom den här berättelsen och upptäcka hur historien hänger ihop. Änglarnas svar är en riktigt fin bok och ljudboksversionen, en uppläsning av Torsen Wahlund, är riktigt behaglig att lyssna på.
Hungerflickan är den andra boken av Hillevi Wahls två böcker baserade på hennes egna uppväxt. Huvudpersonen har dock fått namnet Irmeli. När boken tar sin början är hon tonåring och precis på väg att åka på utbytesår i USA. I Sverige lämnar hon sin alkoholiserade pappa, men med sig tar hon sitt egna missbruk: mat. Maten är tröst och maten är ångest. I USA kommer hon på knepet för att kunna tröstäta: att kräkas. Hon spenderar många ångestfyllda nätter i värdfamiljens badrum: kräkandes och hysteriskt städandes.
En smal kropp framstår som en lösning på många problem, men inte ens när hon har fått den smala kropp hon längtat efter han hon komma ur den ensamhet hon ändå känner. Hon söker tröst hos man efter man – någon är missbrukare, någon är 40+ och nyss frånskild. Ingen stannar särskilt länge.
Det är en gripande uppväxtskildring: öppen och ärlig. Ingenting är sminkat eller dolt. Jag tycker att det är bokens styrka och svaghet på samma gång. På samma gång som den berättar inifrån hur det kan vara att leva med de här problemen så blir det ibland lite för mycket för mig som läsare. Tacksam är jag i alla fall för slutorden och att boken knyts ihop med positiva ord och en tydlig bild av att det går att ta sig ut på andra sidan. Jag tror inte att den som är där själv kan bli hjälpt av boken, men vilken tonåring som helst kan nog behöva bli påmind om att det alltid vänder de gånger det känns svårt.
Det har gått himla trögt för mig med läsandet den senaste tiden och det gäller såväl de vanliga pappersböckerna som e-böcker och ljudböcker. Ljudböcker är något jag brukar ha med mig när jag är ute och springer, men höstförkylningar och tidsbrist har inte medgivit så mycket löpning i höst. Nu har jag i alla fall lyssnat mig igenom Gösta Ekmans uppläsning av Tage Danielssons mytologi. Det är en bra uppläsning och en kul liten bok, även om jag, som ibland kanske är lite väl politiskt korrekt (kan man vara det?) stör mig på hur heteronormativ den är…
Nåväl. Det ska man nog inte haka upp sig på. Det är mestadels en bra och rolig ljudbok. I huvudrollen hittar vi gudar och gudinnor som nästan trängts bort av människorna. Finns gör de dock! Episoderna i boken handlar för övrigt inte bara om diverse gudar och gudinnor och deras upptåg (vrida lite på jordens axel och sådant…) utan såklart också om människorna: typiska svenskar, politiker…
Morgan Alling känner jag igen redan från hans tidiga karriär, som programledare för sommarlovsprogrammet Tippen, men det är inte mycket jag har vetat om hans liv och bakgrund innan jag läste hans biografi, Kriget är slut. Kriget är slut tar sin början när Alling i 4-årsåldern bor tillsammans med sin lillebror hos deras biologiska mamma, som är alkoholiserad och lever ihop med en kriminell och våldsam man. Boken slutar när Alling är tonåring och går på scenskolan. Vilken biografi! Vilken resa!
Den trassliga bakgrund, som Alling smärtsamt, utan att bli sentimental, målar upp, berör och hans revanschlust och starka drivkraft att komma in på teatern gör mig alldeles glad.
Alling berättar om hur han bytte skola och flyttade omkring under sina första skolår och hur han, genom det, lärde sig att blixtsnabbt känna av nya grupper för att hitta sin roll. Han spelade när han presenterades för fosterfamilj efter fosterfamilj och han tog ofta rollen som klassens clown, och låtsasramlade, även om det gjorde ont, för att få folk att skratta och tycka om honom. Allt är lite av ett skådespel och ett rollsökande. Han skriver:
”Hela mitt liv har jag sökt uppmärksamhet. Se mig! Älska mig! Jag har spelat teater så fort jag har öppnat en kylskåpsdörr – för då tänds en lampa.”
Som läsare kan man se det framför sig. Ja, man fängslas verkligen av berättelsen. Alling berättar öppet om många tunga saker: misshandel, övergrepp och taskiga hemförhållanden, men han vänder det också till sin styrka. När folk envisas med att berätta för honom hur svårt det är att komma in på teaterhögskolan så blir han inte nedslagen – han antar utmaningen. Och kommer in!
Jag tycker att det här var en fantastisk läsning. Vilket liv! Vilken styrka! Det är ingen bok som man skrattar sig igenom precis. När man lägger den ifrån sig tar man framför allt med sig känslan av att allt i livet är möjligt och att alla kan uppfylla sin dröm. Det är verkligen inte illa. Det här gillade jag!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill ta del av skådespeladen Morgan Allings fascinerande levnadshistoria och imponeras av hans driv och revanschlusta.
Betyg: 5 scenskolor av 5.
Om Kriget är slut och Morgan Alling
Morgan Alling (född 1968) är en svensk skådespelare, manusförfattare och regissör. Han studerade vid Teaterhögskolan i Malmö mellan 1987 och 1990 och blev sedan rikskändis när han tillsammans med den forne klasskamraten Lasse Beischer gjorde sommarlovsprogrammet Tippen för SVT 1993-1994. Alling har medverkat i en lång rad film- och TV-produktioner och medverkat som såväl skådespelare som regissör i många teaterproduktioner. 2009 var han värd för Sommar i P1 och höll ett mycket omtyckt sommarprat om sin uppväxt. Morgan Alling har en fansida på Facebook, en hemsida, twittrar på @morganalling och instagrammar på @morganalling.
”När Morgan Alling skildrade sin tuffa barndom i radioprogrammet Sommar år 2009 blev gensvaret enormt. Kanske för att ingen hade anat att den glada, spexande, populära skådespelaren hade en annan sida. Att det bakom skratten även fanns en stor sorg.
Under sina första fyra år bodde Morgan och hans lillebror Stefan tillsammans med sin ensamstående alkoholiserade mor. Vardagen var fylld av supande, slagsmål och flyttar mellan olika lägenheter. Men mamman älskade ändå sina söner och försökte ta hand om dem så gott hon kunde. Och Morgan hittade på allehanda bus och upptåg som gjorde honom till hjälte både hos kompisarna och fyllgubbarna.
Men till slut tappade mamman kontrollen över festandet, förlorade jobbet och blev inlagd på behandlingshem. Morgan och hans lillebror hamnade på barnhem, men trots mammans alla löften kom hon aldrig och hämtade dem. Istället skildes bröderna åt och skickades från fosterfamilj till fosterfamilj.
Morgan tycktes förutbestämd för ett liv med missbruk och misär. Räddningen kom i form av en kärleksfull fosterpappa som vågade ställa krav, och teatern som blev Morgans nya hem.
Kriget är slut är en gripande skildring av ett maskrosbarn som inte bara klarade sig utan har lyckats vända motgångarna till en styrka. Med stor detaljrikedom och tidsatmosfär tecknar Morgan Alling ett porträtt av en pojke som överlever tack vare sin humor och sin längtan efter revansch.”
Jag vet inte varför jag fortsätter att läsa Ajvide Lindqvist. Jag gillar ju faktiskt inte skräckböcker! I Lilla stjärna tycker jag att det blir alldeles för mycket: det är blodigt, våldsamt och, vilket säkert provocerar många, däribland mig(!), söta flickor som går bärsärk.
I huvudrollerna hittar vi en Theres och en Teresa. Theres är ett psykiskt stört hittebarn med en närmast övernaturlig sångröst och ett absolut gehör. Hennes upphittare förvarar henne och gömmer henne från samhället i sin källare och förtrollas av hennes sång. Det går an så länge hon är ett litet barn, men när hon blir äldre blir hennes upphittare tvungna att hitta på skräckhistorier om världen utanför för att få henne att stanna kvar. Deras skräckhistorier och någonting mer än så får Theres en dag att kallblodigt ha ihjäl dem. Istället blir det Jerry, upphittarnas son, som tar henne under sitt beskydd och även han är förtrollad av hennes musikalitet. De kommer på idén att få hennes musik att nå ut till fler genom att låta henne vara med i Idol.
Teresa är en ensam och mobbad tjej som finner sin tillflykt i dikternas värld. Hon både läser och skriver, men inuti känner hon sig tom och deprimerad. När hon hör Theres sång på Idol talar det direkt till henne och när de dessutom träffas öppnar sig en ny värld, en ny gemenskap.
Det är fler än Teresa som söker upp Theres och hon tycks förstå dem och deras utsatthet och ensamhet. Hennes lösning på problemet är dock inte särskilt gullig: den handlar om att döda.
Det finns element i den här boken som är nästan genialiska. Jag tycker att Ajvide Lindqvist är fantastisk på att skildra utanförskap, men i mitt tycke vrider han det för många varv och det blir för rått. Teresas tonårstrassel griper mig, men skräckinramningen funkade inte för mig.
Det goda inom dig är en kort liten roman som trots sitt ringa sidantal lyckas förmedla flera tragiska händelser och tuffa livsöden. Huvudpersonen är en medelålders kvinna, Marion, som bosatt sig på Nya Zeeland (precis som författaren själv, faktiskt!) efter ett uppbrott med sin före detta man. Livet tycks gå lite på tomgång, när så den autistiske pojken Ika kommer in i hennes liv. Han tycks komma från en miserabel tillvaro med misshandel och vanvård, men hos Marion får han den kärlek han kanske aldrig har fått och han börjar blomma ut. Men hur länge kan han stanna?
Precis som att Ika behöver Marion, behöver Marion Ika, men han väcker smärtsamma minnens hos henne och en del av boken är också en tidsresa till hennes barndom och våldsscener som ett barn inte ska behöva se. Det smärtsamma slutar inte där. Marion minns också en annan svår episod, som inträffade precis när hon ensam kommit till Nya Zeeland – ett märkligt möte som ledde fram till ytterligare en konfrontation av svåra känslor.
Jag tycker att det blev lite för mycket och lite för spretigt. Visst är det fint skrivet och gripande, men någonstans tror jag att Olsson hade vunnit på att koncentrera sig på en av händelserna. Jag tyckte det blev lite svårt att ta till sig.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Hemligheter på vägen är nobelpristagaren Tomas Tranströmers andra diktsamling, som gavs ut första gången 1958, och den är också den andra samling som jag läser av honom. Hans liknelser, som ständigt återkommer till naturen, känns igen sedan tidigare och jag uppskattar dem. Han målar upp bilder av Sverige som går att känna igen, men gör också utflykter till bland annat spanska Huelva och Izmir i Turkiet. Det finns en hel del allvar och mörker i poesin, som i Kyrie:
