Mitt projekt att läsa Nobelpristagaren Tomas Tranströmer har nu tagit sig till hans senaste diktsamling: Den stora gåtan. Den diktform jag har kommit att gilla mest är haiku och i den här boken är till största delen fylld av just haiku. För mig blir det alltså en fullträff. Väldigt fint, intressant och läsvärt!
Boken finns i samlingsvolymen Dikter och prosa 1954-2004, som bland annat finns att köpa hos Bokus och Adlibris.
Johan Theorin hör till mina favoritförfattare i spänningsgenren. Jag gillar hans sätt att stoppa in övernaturliga inslag och folktro i sina berättelser och att han samtidigt alltid lämnar en öppning för naturliga förklaringar. I novellen Bengångarna, som jag läste som e-bok, stänger han dock helt dörren för naturliga förklaringar.
Boken handlar om en hänsynslös man, som notoriskt stjäl värdefulla föremål från boende på äldreboendet där han arbetar. Föremålen gömmer han hos de skröpligaste på boendet, så att han vid deras bortgång kan vittja deras lägenheter på alla skatter. Det går dock inte som han tänkt sig när han gömmer dyrbara frimärken i fickorna på en boendes kofta. Koftan följer nämligen med ner i graven. När huvudpersonen inser vad som hänt, bestämmer han sig för att gräva upp kistan. Han kommer dock att mötas av en otrevlig överraskning.
Jag känner inte riktigt igen Theorins sätt att berätta och blev på sätt och vis lite besviken, men samtidigt är novellen väldigt välskriven och en bra skräckberättelse, som jag kan rekommendera till den som är mer förtjust i skräck i stil med John Ajvide Lindqvists berättelser, än vad man kanske är van att Theorin brukar bjuda på.
Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris. Några andra som har läst Bengångarna och skrivit om novellen är Catahya och Eli läser och skriver.
Balkan bröder är en bok som jag fick skickad till mig utan att jag hade beställt den. Överraskningar är ju dock inte fel och jag har inget emot att läsa något oväntat/oplanerat emellanåt, så det var med en viss nyfikenhet jag började läsa Dagarssons krigsroman. Den finns utgiven på ett print on demand-förlag och har alltså inte något stort förlag i ryggen.
Jag förstod ganska snart att den är utgiven som ett eget initiativ av författaren och att den förmodligen har refuserats av förlag. Det har inte så mycket att göra med berättelsen, som enligt författaren är inspirerad av Nesbøs Rödhake, utan det handlar om språket, som borde ha setts över. Det flyter inte. Boken är kort och med rätt så fluffig text, men stavfel, satsradningar, syftningsfel och andra grammatiska missar gör att det stakar sig ändå.
Berättelsen kretsar kring några SS-soldaters öden på Balkan och framför allt får vi följa Karl och hans drömmar om att leva det goda livet i Sydafrika.
Det hade kunnat bli en intressant och spännande historia, men jag önskade mig mer korrekturläsning.
Stina Nilssons roman, Andetag, är ingen stor bok i sidantal mätt. Det är en drygt 100 sidor lång historia om Elsa, som lever instängd och ensam i ett förhållande med en man som är kvävande och dessutom otrogen.
Jag tycker att det är närmast befriande och skönt när berättelser tillåts hålla sig inom ett mindre sidantal än de tegelstenar som bestsellers tenderar att vara nu för tiden. Utan att göra anspråk på att kunna något om författandets konst, så tror jag att det är svårare att kunna uttrycka sig och förmedla något på mindre sidor än när man tillåts brodera ut berättelsen i det oändliga.
Hur som helst tycker jag att Nilsson har lyckats fint i att få ihop den här boken om den ensamma och utåt sett så kyliga kvinnan, som lever med sin bitterhet och frustration. Faktiskt så får hon blomma ut och, som alltid, gläds jag åt när böcker får sluta hoppingivande och lämnar en med en känsla av att allt kan vända.
I Andetag ryms inte bara berättelsen om Elsa, utan det flikas också in kapitel som kretsar kring bokhandlaren Pelle. Deras vägar kommer att mötas, men jag har ändå lite av ett frågetecken kring vad han gör i boken. Jag anar att det fanns idéer som inte förverkligades helt och jag hade gärna fått lära känna honom mer.
Några andra som har läst och skrivit om Stina Nilssons Andetag är: Tidningen Kulturen, Kristina Simars bokblogg och Böcker, böcker, böcker…. Boken finns att köpa hos bl.a. Adlibris och Bokus.
Jag har redan en bok med såväl tråkiga, som kitchiga vykort. Nu har Jeppe Wikström, som samlat vykorten till den tidigare samlingen, utkommit med en ny vykortsbok. Även här utgörs bilderna främst av bilder från 50- och 60-tal, årtionden då man var stolt över allt från vattentorn och varuhus till bostadsområden och tyckte att dessa motiv passade på vykort. Man blir glad av att bläddra i sådana här böcker och visst kan man skratta, men man kan också reflektera över vad som har hänt i samhället och var stoltheten kom ifrån. Mycket trevlig bok och skönt att det fortfarande finns flera trista vyer från min stad, Umeå, att njuta av.
Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om Fler tråkiga vykort är: dagensbok.com och Upplevt.
Jag har testat att läsa e-noveller på telefonen och först ut blev Korsvägen av Anna Kerubi. Det var dock först när jag hade börjat läsa denna fantasynovell som jag förstod att det inte är en vanlig novell utan del 1 i en s.k. avsnittsroman. I princip är det alltså första delen/kapitlet i serien Karma boulevard. Varför man väljer att dela upp boken i små snuttar vet jag inte, men förlaget har bl.a. en app där man kan välja e-böcker efter lästid, så det kanske finns en tanke att man som läsare ska veta ungefär hur lång tid varje kapitel kommer att kräva. Korsvägen kräver ca 20 minuters lästid och övriga delar i serien är ungefär lika långa.
Boken är en fantasyberättelse som kretsar kring Motorvägen. Motorvägen är lite av en portal, som är svår att nå. Det sägs att den finns i korsvägar och att man kan komma dit med hjälp av en Pendel. Jag tycker att det är lite kul att något så vardagligt som en motorväg har lånat sitt namn till ett fenomen i den här boken.
Får se om jag läser övriga delar och ser hur berättelsen utvecklar sig. Det är svårt att uttala sig om en bok efter att bara ha läst ett kapitel.
Fängelse är en kort liten samling med haikudikter av Tomas Tranströmer. Han skrev dikterna 1959 och gav dem till vännen Åke Nordin, som då jobbade på Hällby ungdomsfängelse.
De nio dikterna kretsar kring livet på en anstalt med ständig längtan till andra sidan muren och försök att få tiden att gå. Det lyser också igenom att det är unga personer som är frihetsberövade: det sparkas boll och en rymling grips i kantarellskogen.
Trots att samlingen inte består av särskilt många rader, så tycker jag att de uttrycker väldigt mycket. Gillade den!
Boken finns i samlingsvolymen Dikter och prosa 1954-2004, som bland annat finns att köpa hos Bokus och Adlibris.
Det här är den första bok jag läser av Leif GW Persson, men jag känner naturligtvis igen honom ändå, för han syns ju rätt ofta i TV och i andra medier. När jag läser hans biografi, Gustavs grabb, inser jag att han inte bara kan göra TV och ägna sig åt kriminologiforskning, han kan också skriva. Berättelsen är faktiskt utmärkt och Persson har lyckats sålla bland vad han vill berätta ur sitt liv. Boken börjar vid hans första minnen och slutar i nutid, men innehåller inga onödigt långa redogörelser, utan är intresseväckande hela tiden.
Boken kretsar mycket kring Perssons far, Gustav, som var en händig och rejäl arbetare och som stod för tryggheten i Perssons barndom. Det blir känslosamt ibland när Persson skriver om sin relation till pappan och hans beundran för honom. Precis som att det också svider till när han skriver om hans komplicerade förhållande till modern, som snärjde sin omgivning med sina ständiga, förmodligen påhittade, sjukdomar och krämpor. Det är ingen fin bild Persson målar upp av sin mor. Han håller verkligen inte igen när han ilsknar till och det gäller även andra som han inte hyser någon större respekt för. I kapitlen som avhandlar Geijeraffären skriver han t.ex.
Peter Bratt är förvisso ingen vanlig skvallerbytta. Det är mycket enklare än så. Peter Bratt är en dålig människa. Han är faktiskt en av de allra sämsta människor som jag har träffat under mina drygt fyrtio år som brottsforskare och högre vitsord än så kan jag inte ge honom med tanke på alla skurkar och vanliga skitstövlar som jag stött på under mitt yrkesliv.
Över huvud taget har Persson en jargong som man kan uppleva som lite självgod. Han skriver om sin egen framgång, sina pengar och hur bra han var i skolan. Han lyfter fram lite av varje av sina egna förtjänser och skriver ner en hel del människor han inte gillar, men lyckas ändå få ihop boken på något sätt. Det är väl tur att han inte sparar på att skriva om sina tillkortakommanden. I slutändan blir det någon slags balans.
Bokens undertitel är Berättelsen om min klassresa. Ordet klassresa brukar i min värld handla om att ta sig från arbetarklassen med sina dåliga löner och arbetsvillkor, in till något annat: medelklass eller överklass. Visst är Perssons familj ingen överklass. Pappan sliter ut sig som byggarbetare (han skadar sig t.ex. allvarligt i ett ras under ett tunnelbanebygge), så på så sätt stämmer allt med min uppfattning om vad klassresa innebär. Men man får också veta att morfadern har en tjock plånbok och att mamman också har sina besparingar, att familjen till och med har flera lägenheter och en sommarstuga. Klassresan blir istället från medelklass till den absoluta överklassen. Den tycks handla mer om att lära sig att äta middagar där det är dukat med många bestick än att verkligen känna sig som en underdog. Det spelar väl egentligen ingen roll. Det Persson upplever som sin klassresa är också en klassresa, även om jag själv inte riktigt ser att Persson lyckas förmedla den på ett trovärdigt och intressant sätt i boken.
Alldeles oavsett är det dock en intressant och läsvärd biografi. Den är personlig, utan att kleta med en massa smaskiga detaljer, och välskriven. Jag är rent av nyfiken på Perssons övriga böcker, inte minst Grisfesten, som han skrev strax efter Geijeraffären, som han beskriver som en minst sagt omtumlande period i livet.
Boken finns bl.a. hos Adlibris och Bokus. Några andra som har skrivit om boken: DN, SvD, Mimmiemariesböcker, Malin the Writer och Läsjäntan.
Mitt projekt att läsa en dikt om dagen har nu nått Sorgegondolen från 1996. Boken är den första efter Tranströmers stroke, som gav honom afasi, men dikterna är en blandning av dikter från tiden före och efter. För mig är det inte alls självklart vilket och jag hade inte varit säker på om den i sin helhet varit skriven under tiden före eller inte, om jag inte hade kollat upp det.
Sorgegondolen är liksom tidigare Tranströmersamlingar fint skriven och hyfsat lättillgänglig. Här dyker också Tranströmers haikudikter upp. Det är en diktform jag gillar särskilt mycket och Tranströmer lyckas verkligen få till dem:
Ekar och månen.
Ljus och tysta stjärnbilder.
Det kalla havet.
’Boken finns i samlingsvolymen Dikter och prosa 1954-2004, som bland annat finns att köpa hos Bokus och Adlibris.
