Liv Strömquist, alltså! Finns det någon vassare och mer träffande? Jag håller inte alltid med henne, men hennes satir är verkligen fantastisk ändå. Einstens fru är delvis på samma tema som Prins Charles känsla, som jag läste tidigare i år, men den är kanske lite spretigare. Centralt tema är feminism. I klockrena serier förkastar hon ”Flicka-projektet”, som uppstod på 00-talet för att bota problemet med ”Unga tjejer” (ni vet: ätstörningar, självskadebeteende, stringtrosor…) och synliggör historiska kvinnor som Einstens fru, Priscilla Presley och Yoko Ono.
Det jag gillar med Liv Strömquist är bland annat att hon så totalt saknar spärrar för vem hon trycker till. Folkkära snubbar som Cornelis Vreeswijk går absolut inte säkra bara för att de är folkkära. Samtidigt försvarar hon mer än gärna de har för låg status för att försvaras i andra forum och de som inte själva snackar för sig (t.ex. tycker hon mer synd om prostituerade än de som kallas ”hora” utan anledning..). Hon tar liksom inte de lätta bollarna. Vem applåderar inte ett projekt för att göra ”unga tjejer” mer självsäkra? Liv Strömquist ger hela projektet en fet spark och menar att pojkar kanske borde lära sig att ta mindre plats istället. Vem tycker inte att homosexuella djur är lite av ett gulligt bevis för att homosexualitet är naturligt? Strömquist problematiserar genom att fråga sig varför just homosexualitet, och inte alla mänskliga beteenden, måste jämföras mot djur för att anses vara normalt. Vad jag också gillar med Strömquist är att hon tecknar prydligt och snyggt och att varje formulering är pricksäker. Allt stämmer. Det är roligt, tänkvärt, snyggt och ibland provocerande. Som det ska vara. Strömquist behöver ingen flicka-kurs. Det är ett som är säkert.
Evas bok är Marianne Fredrikssons debutbok från 1980 och den är också första delen i trilogin Paradisets barn. Boken berättar om Adams och Evas (ja, de bibliska personernas) liv, men utan att egentligen kräva att man kan sin bibel. När boken tar sin början är Eva på en vandring tillbaka till Paradiset för att söka svar på frågor hon bär på. Varför dödade Kain, hennes son, brodern Abel?
Jag tycker om Marianne Fredrikssons fina berättelser om kvinnor, men i just Evas bok blev jag inte berörd. När jag lyssnade så kom jag på mig med att undra om jag missat ett avsnitt i mitten (lätt hänt om man lyssnar medan man springer i motvind…). Jag har lyssnat, lyssnat om och lyssnat om och lyssnat om, men berättelsen fångade aldrig mitt intresse och gick in. Idén är bra; det är ett intressant uppslag att skriva om Eva. Jag vet inte varför jag inte rycks med. Kanske är det för att jag inte kan relatera över huvud taget till grottmänniskolivet… Kanske gör sig boken bättre som pappersbok? Jag vet inte. Boken är lite av en modern klassiker och det finns många som hyllar den. Några som läst och skrivit om den är t.ex. Snowflakes in rain och Mikaelas läs- och skrivblogg. Själv läser jag nog inte klart trilogin.
Jag har haft ljudboksversionen av biografin Gösta Ekman: Farbrorn som inte vill va’ stor i lurarna ett tag. Ska jag vara ärlig så känner jag nästan bara igen Gösta Ekman från de första Jönssonliganfilmerna (och lite från Papphammar om det repriserats på typ Minnenas television..), men jag har haft stor behållning av att lyssna på den här boken i alla fall. Det är verkligen en lång och bred karriär Ekman kan se tillbaka till och i den här boken sammanfattas allting, inklusive åren som hjälpreda åt Ingmar Bergman. Kul att höra om hur det kunde gå till! Den täcker också upp lagom dos privatliv och familjeliv, men jag tycker absolut att den är roligast och bäst för alla ”bakom kulisserna”-grejer som Ekman delar med sig av. Fin bok! Säkert är den dessutom ännu finare som pappersbok, där jag antar att den också innehåller foto och illustrationer.
Hjälp! är det första jag läser av Sara Olausson, men inte det första jag läser av Nina Hemmingsson. Hemmingsson har en speciell stil, som säkert många känner igen. Hennes ögonlösa karaktärer, som gärna är tjejer som säger oväntat snuskiga, rättframma eller oväntade repliker, brukar synas i enrutare i Aftonbladet. Sara Olausson har en annan tecknarstil och flera av hennes serier framstår som självbiografiska. Olausson delar med sig av ångest över döden, skräck för skelett, ilska över sin pappa, 30-årskris och serier som är ganska rakt på sak i sin samhällskritik. Jag gillar de verkligen! De går rakt in och är inte tillkrånglade.
Hemmingsson är bra som vanligt och hon bjuder bl.a. på bokens bästa serie: ”Jag var en riktig häst-tjej”. Den som tror att det går att vara liten och mesig om man är en hästtjej borde läsa den serien!
Det är nog fler än jag som spänt väntar på sista delen i Engelsforstrilogin: Nyckeln, som utkommer i höst. När jag läste första delen, Cirkeln, hade jag inga särskilda förväntningar åt något håll. Jag fick boken innan den ens var tryckt, så det rörde sig om ett lösbladssystem som jag bläddrade lite i vid matbordet. Jag hade inte läst några omdömen om boken eller hört något särskilt om den. Ändå blev jag fast direkt. Upplägget är genialt. Engelsforstrilogin är spännande fantasy förlagd vid en svensk bruksort. Ett gäng gymnasieungdomar med helt olika bakgrunder och helt olika verkligheter tvingas att närma sig varandra eftersom det är utvalda att bekämpa något stort och mörkt. Böckerna är på samma gång bra fantasy och insiktsfulla berättelser av hur det kan vara att vara tonåring idag. Uppföljaren, Eld, vågade jag knappt läsa för att jag var rädd för att bli besviken. Den visade sig toppa alla förväntningar. Nu tätnar verkligen spänningen inför upplösningen i den avslutande delen!
Engelsforstrilogin har en stor fanskara och fansidan på Facebook är välbesökt och uppdateras också ofta. Var och varannan dag postas t.ex. fanart, d.v.s. läsarnas bilder med tolkningar av berättelsen. Att författarna nu tillsammans med serietecknarna Kim W Andersson (som har tecknat framsidorna till Cirkeln och Eld), Karl Johnsson (som har tecknat kartan som finns i Eld) och Lina Neidestam har gjort det här seriealbumet känns otroligt kul och nästan som en present till alla fans.
Här finns 8 serier som utspelar sig före Cirkeln eller efter Eld (men innan Nyckeln, såklart). De första utspelar sig under niornas vårbal, när Rebecka och Gustav träffades. Där får läsaren också chans att lära känna Elias lite bättre, vilket säkert många har önskat eftersom han försvann ur handlingen så snabbt i böckerna. Mot slutet blir det också några hintar om vad som kommer att komma…
Berättelser från Engelsfors är en riktigt trevlig liten bok för den som är fast i trilogin. Jag skulle vilja påstå att den förutsätter att man har läst böckerna, faktiskt, men för oss som har gjort det så är boken verkligen godis. Den är fantastiskt snyggt tecknad och på något sätt har tecknarna lyckats pricka in precis hur jag föreställt mig karaktärerna. Färgerna i bilderna är fantastiska och kompositionerna perfekta. Uppslag efter uppslag är en explosion i dramatiska färger och bilderna är fulla av snygga detaljer. Såhär snyggt kan det vara:
Nadja är 40+ och längtar efter barn. Sedan länge står hon i adoptionskö och nu väntar hon bara på att hennes lilla unge ska få komma hem. När hon väl får besked från adoptionsbyrån är det dock inte det besked hon hade väntat på: hon får istället för barnbesked veta att hon inte längre kan adoptera eftersom landet hon vill adoptera från inte längre godkänner ensamstående föräldrar. På något vänster råkar dock Nadja säga till adoptionsbyrån att hon inte alls är ensamstående och plötsligt har hon fått ett kryphål: kan hon med kort varsel fixa fram alla papper som styrker äktenskapet så kommer det bli hennes tur att få adoptera. Men vem ska hon gifta sig med?
I norrländska Missångerträsk bor Nadjas syster med sin stora familj och med sin svärfar, Sigvard, som p.g.a. funktionshinder behöver hjälp i vardagen. Äktenskapet knakar i fogarna och systern ser som enda utväg att göra en Parisresa med sin man så att de kan få lite tid för varandra. Hon lyckas övertala Nadja att komma upp och ta hand om Sigvard under tiden. Nadja har inte alls lust att lämna Stockholm för Missångerträsk, men hon går med på det hela under villkoret att systern fixar någon som kan gifta sig med henne.
I Missångerträsk blir ingenting som det var tänkt. Den kille som systern har hittat, och som systern påstår är en riktig ”Nadja-kille”, verkar inte förstå vad det är frågan om, Sigvard plingar hysteriskt på en klocka mest hela dagarna när han behöver hjälp, telefonen har ingen täckning och när Nadja försöker hitta hem till hennes nya ”man” hamnar hon mitt bland läskiga renar.
Glada hälsningar från Missångerträsk är ungefär som man kan känna igen Haags övriga böcker. Det är roligt, dråpligt, träffande och författarinläsningen (jag lyssnade på ljudboken) är kanonbra. Hon beskriver karaktärerna med sådan värme att man inte kan annat än gilla dem och tycka om dem. Ändå tycker jag inte att boken om Nadja är bland Haags bästa. Det blir lite väl knasigt emellanåt och sedan känns det kanske lite tjatigt att skoja om just blyga norrlänningar, Stockholmare som är helt vilse på landet och andra klyschor… Men ändå! Jag gillar Martina Haag. Det finns ingen bättre feel good-litteratur, om ni frågar mig.
Spill: En damroman är en bok som har följt mig länge. Jag har haft den i mp3-spelaren sedan jag vet inte när. Förr lyssnade jag ofta och regelbundet på ljudböcker i och med att jag brukade lyssna när jag sprang, men jag har haft paus från löpningen sedan i våras, så nu har det blivit mer sporadiska lyssningar. Det kanske inte precis förhöjer läsupplevelsen att låta det gå lång tid mellan lyssningarna. Hur som helst kan jag väl konstatera att jag gillade boken, men att den kanske inte bjöd mig någon direkt wow-känsla. Kanske hade jag också för höga förväntningar. Det här är trots allt en Augustprisvinnare, och till skillnad mot många andra (pretentiösa) priser, så brukar jag uppskatta Augustprisvinnare och finna böckerna både läsvärda och lättillgängliga.
Spill handlar om författaren Sigrid Combüchen (ja, det här är ytterligare en i raden av böcker där författaren lånar ut sitt namn till en av bokens karaktärer…), som en dag får ett brev av en läsare. Läsaren är en äldre dam, Hedwig Langmark, som tycker sig känna igen ett foto som beskrivs i en av Combüchens böcker. Hon frågar sig om fotot inte råkar vara ett foto som tagits av hennes familj på 30-talet. Det visar sig att hon har rätt. Sigrid har hittat fotot och låtit sig inspireras av det när hon har byggt upp persongalleriet till en av sina böcker. Nu börjar hon intressera sig för Hedwig och hennes liv och det som följer är en lång brevväxling, varvat med en skildring av livet som ung kvinna i 30-talets Stockholm.
Det är alls inte ointressant. Jag tycker det är kul att läsa om livet på 30-talet och följa med huvudpersonen i sina kärleksaffärer, sitt familjetrassel och en spirande karriär.
När jag läste om boken hos morgontidningarna fick jag dock veta att man ska läsa boken som någon slags stilfulländad bok om fiktion vs. verklighet;att alla bokens ”Hedda”, den unga kvinnan vars liv vi får följa, är en påhittad karaktär i Sigrids bok, och inte är samma person om Hedwig Langmark. Jaha, tänkte jag, vad synd att det gick mig förbi. Kanske är det sådant som händer när man lyssnar på ljudböcker på ett slarvigt sätt…
Förmodligen kan man läsa in mycket mer i den här boken än vad jag någonsin gjorde. För mig var det bara en trevlig bok om en ung tjej med livet framför sig och ett Stockholm, så som det var för 80 år sedan. Inte så illa det heller!
Jag kan säga direkt att jag inte alltid håller med Liv Strömquist i alla hennes slutsatser eller delar alla hennes åsikter, men det hindrar mig inte från att verkligen tycka fantastiskt mycket om hennes seriealbum Prins Charles känsla. I Prins Charles känsla gör Strömquist ett försök att förklara kärleken (den heteronormativa parrelationen, om någon trodde något annat) som samhällsfenomen och att gå till botten med varför otrohet är en sådan dramatisk återvändsgränd som innebär att ”Nyss älskade jag dig, men nu hatar jag dig!! Jag vill aldrig mer träffa dig. Förutom eventuellt på en stel fika en gång om året”. Underbyggt med argument från olika källor, inom t.ex. sociologi och historia, och i snygga tuschteckningar, liknar hon kärlek vid religion och förklarar sin syn på kopplingen mellan makt och relationer. Det är både skrattframkallande och gör en lite illa till mods samtidigt. Många av karaktärerna som flimrar förbi har man ju liksom träffat på i det verkliga livet. Som de där tjejerna som är lite som en morsa för sina pojkvänner och som gör allt för att ställa upp, ta hand om och visa sin kärlek, men som inte får så mycket tillbaka… I kändisvärlden kan de heta Whitney Houston, Victoria Benedictsson eller Diana…
Det här är nog det tightaste och bästa jag läst i serieform hittills. Det är lätt att se serier som roliga enrutare eller strippar, men Strömquist visar också att serier kan vara ett forum för mer djupa gransningar. Det är ju ingen fackbok, men jag blev positivt överraskad över att boken trots allt är så informativ, samtidigt som den är sjukt rolig. Vad som också är befriande med serietecknare som Liv Strömquist är att trots att seriena är så feministiska och vänster, så fastnar de inte i att vara politiskt korrekta och mossiga. Tvärtom så skojar Strömquist om allt och går gärna över gränsen för vad de flesta skulle anse bekvämt (tror jag). Exempelvis har hon inga betänkligheter att hänga ut Arne Weise, som är så folkkär, som topp 1 på topplistan ”våra allra mest älskade torskar”. Hon har ett skönt, o-tjejigt (hehe) sätt att skoja om saker. Det är ju så lätt för alla att kritisera kvinnliga kändisar för än det ena, än det andra (gärna kommentarer om det yttre!). Strömquist trampar utan betänkligheter rakt in i det träsket, men som motvikt drämmer hon till män som Hugh Grant och Jerry Seinfeld. Det kanske inte är det finaste sättet att skapa någon slags debatt som jämlikhet, men hon fegar verkligen inte. På många sätt är hennes serier väldigt tankeväckande och intressanta, även om jag personligen inte köper allt.
Kanske är jag den enda som inte har läst en enda Wallanderdeckare förut och heller inte har sett någon filmatisering. Nu har jag i alla fall läst den första delen i Mankells serie om polischef Kurt Wallander. Den har några år på nacken, 22 närmare bestämt. Jag funderar på om den känns lite daterad och jag vet inte, men visst skriver man inte deckare såhär idag? Deckare är väl egentligen inte ”min” genre, men jag föreställer mig att deckare nu för tiden måste vara lite överdrivna, tillspetsade och bjuda på överraskningar för att fungera. Det finns ju redan så många deckare och det är svårt att vara nyskapande. I Mördare utan ansikte är det inte särskilt mycket som känns överdrivet eller konstruerat. Tvärtom handlar den om en mordutredning – varken särskilt mycket mer eller mindre.
Det är ett äldre par som brutalt har mördats på sin gård på den skånska landsbygden. Ingen kan förstå motivet och ingen vill mena på att de ens har haft några pengar att tala om och som kunnat locka till sig rånare. Det är grannarna som slår larm en tidig morgon och när Wallander och hans kollegor är på plats så är mannen redan död och hustrun är svårt misshandlad och döende. När hon avlider på sjukhuset några dagar senare kan hon bara väsa fram ett enda ord: ”utlänningar”. När informationen läcker ut till pressen går plötsligt en våg av hot och brott mot flyktingförläggningar, vilket i sin tur kräver ännu mer av utredarna, som nu tampas med flera ouppklarade fall.
Till en början så gillade jag verkligen den här deckaren skarpt. Det kändes så annorlunda, så ovanligt, att boken tycktes följa en ”helt vanlig utredning”. Det ena vanliga dagen på jobbet följer på den andra, eller vad man ska säga. Visst, det är några jakten och biljakter, men det är ännu mer presskonferenser och skrivbordsjobb. Det kändes liksom ärligt, som om det är såhär det går till under polisutredningar. Men sedan var det som att det blev just det som fick boken att tappa mot slutet. Jag gillade lunket, men när brottet visade sig ha ungefär den förklaring man kunnat tänka sig så kändes det lite som att jag trots allt hellre hade velat haft det där spektakulära: att paret hade någon dunkel hemlighet och att det skulle finnas något extra där bakom. Icket.
Jag har lite blandade åsikter med andra ord, men jag är oavsett glad att jag läste boken. Det var en trevlig bekantskap och jag läser gärna fler böcker i samma serie.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Liv Strömquist, alltså! Finns det någon vassare och mer träffande? Jag håller inte alltid med henne, men hennes satir är verkligen fantastisk ändå. Einstens fru är delvis på samma tema som Prins Charles känsla, som jag läste tidigare i år, men den är kanske lite spretigare. Centralt tema är feminism. I klockrena serier förkastar hon ”Flicka-projektet”, som uppstod på 00-talet för att bota problemet med ”Unga tjejer” (ni vet: ätstörningar, självskadebeteende, stringtrosor…) och synliggör historiska kvinnor som Einstens fru, Priscilla Presley och Yoko Ono.
