Om jag vill läsa något lättsmält och garanterat underhållande så väljer jag Martina Haag, för jag tycker verkligen att hon är en av Sveriges roligaste författare. Helst väljer jag ljudboksutgåvorna, där man får höra riktigt bra författaruppläsningar.
Fången i hundpalatset är ytterligare en av Haags böcker där hon med värme och humor skriver om livet som fyrabarnsmamma – och ägare till en hund som råkar vara en korsning mellan de två mest högljudda hundraserna i världen.
Det finns en story som följer hela boken, men däremellan är det kortare texter som skulle kunna läsas helt separat. En del av dem är historier från tonåren. Roligt och pricksäkert skrivet/berättat, som alltid!
Jag läser inte bara bokbloggar, utan följer också ett antal livsstilsbloggar och en av mina stora favoriter i genren är UnderbaraClara, där Clara Lidström bloggar om sitt liv på landet utanför Umeå. Jag gillar hennes stil och sympatiserar med hennes åsikter om hållbar utveckling och konsumtion.
Både stil och hållbar utveckling är teman i boken UnderbaraClaras garderob, som hon skrivit och fotat tillsammans med systern, Anna Lidström, som är designer och stylist till vardags. Boken är fylld med tips på hur man kan pimpa kläder och accessoarer som man har tröttnat på, eller fixa nya. Boken är sprängfylld av snygga bilder och har tydliga instruktioner för allt pyssel. Varvat med pysselprojekt så finns också personliga texter om att vara tonåring och hitta sin egen stil, att hitta kreativiteten m.m. Det finns också avsnitt med praktiska tips om garderobsrensning, förvaring och klädvård.
Jag gillar den här boken! Den är peppande, snygg och välskriven. Inget av projekten i boken framstår som alltför knepigt, utan är väldigt bra för att inspirera till att pimpa och fixa. Jag gillar också särskilt texten där Clara skriver om billiga kläder och jämför dem med morötter: hon berättar om hur hon kämpat med sina morötter och sedan njutit av att äta varenda en, krokig som rak, medan köpemorötter är så billiga och lätta att få tag på att man känner att det inte spelar någon roll om de kastas.. Hon är något viktigt på spåren när hon skriver om vikten av att vårda och ta hand om våra prylar. Även om det finns billiga kläder så innebär det inte att de är slit och släng. Med den här boken ger UnderbaraClara och hennes syster en massa kreativa och roliga förslag på hur man kan förlänga livslängden även på kläder och skor som man kanske har tröttnat på.
Fler än jag är förtrollade av Hjalmar Söderbergs briljanta roman Doktor Glas, som handlar om läkaren Glas, som mördar en av sina patienter och rättfärdigar det med att det vore lika bra för hans unga frus skull. Flera författare har inspirerats av boken och Kerstin Ekman är en av dem.
I Ekmans roman heter huvudpersonen Pontus Revinge och är en läkare utan en egen praktik. Han har ingen fin bakgrund; faktum är att han främst har ärvt skulder och skam eftersom hans pappa förskingrat pengar. Hans yrke består främst av att besikta prostituerade och har därför inte så mycket att göra med hans mer framgångsrika kurskamraters yrkesbanor. Han är en osäker och ängslig man och känner sig inte bekväm med att umgås med sina bekanta från studietiden, men det är ändå via en av dem som han hamnar på en krog där han också träffar den populäre författaren Hjalmar Söderberg. När Söderberg får höra vad Revinge har för yrke så får Revinge veta att författaren just nu gör research för en ny bok och han har ett intresse av att veta mer om cyankalium. Revinge kan för ovanlighetens skull stå till tjänst med något som någon efterfrågar och han ger inte bara Söderberg mer besked om cyankaliums verkningar, utan han ser också till att skaffa fram lite som han visar för författaren.
Med tiden kommer han också att få användning av sina gifttabletter och liksom doktor Glas, karaktären i den roman som Söderberg senare ger ut och som Revinge är övertygad om att han har stått som förebild för, börjar han rättfärdiga och släta över sin gärning. Den man han förgiftar är kollegan och läkaren Skade, vars dotter, Frida, Revinge är dragen till, som den pedofil han är. När Skade är borta övertygar han hans änka att gifta sig med honom – en ren affärsuppgörelse för att kunna driva praktiken, men också, i hemlighet, för att kunna bo i samma hus som Frida.
Ekmans karaktär, Revinge, är som en sjaskig blandning av Gregorius i Söderbergs bok (och i Bengt OhlssonsGregorius, för all del) och doktor Glas och trots att boken inte direkt bygger på samma berättelse som Doktor Glas så känns boken som en förlängning där författaren fördjupar vad som händer i mördaren. Språket känns igen från svenska gamla klassiker med ålderdomliga verbböjningar och ordval. Jag tycker faktiskt att det passar berättelsen. Mordets praktik är en fascinerande och intressant bok, som kanske särskilt uppskattas av den som älskar boken Doktor Glas. Jag lyssnade på en ljudboksutgåva och jag tror att den kanske hade varit ännu lite bättre om jag hade läst den själv. Det här är nämligen en bok som inte är helt lätt att komma in i. Jag fick faktiskt lyssna om flera gånger när jag kände att jag hade missat väsentligheter. Det är en bok värd motståndet, dock. Mycket bra!
Eko av natt är Stina Nilssons andra bok. Jag har läst hennes debut, Andetag, tidigare och tyckte att den var bra. I Eko av natt känner man igen språket, med korta meningar som fragmentariskt målar upp berättelsen. Det är nästan som poesi. I Andetag tyckte jag att det var väldigt intressant och bra skrivet, men i Eko av natt blir det lite för mycket. Berättelsen trasslar in sig i språket och jag har svårt att hänga med.
Boken handlar om Tanja, som fallit offer för kvinnomisshandel, och hennes skräck över att hennes man, Jan, ska komma tillbaka. Man får följa Tanja och hur hennes känslor och tankar kastas fram och tillbaka medan hon åter söker upp Jan för att få hämnd. Visst är det angeläget att skriva om våld mot kvinnor, men jag hade gärna sett att det inte krånglats till så mycket rent språkligt.
Det var inte alls länge sedan jag läste Nanna Johanssons debutnovell Det är nog dags nu och blev imponerad över pricksäkerheten. Jag tycker ärligt talat inte lika mycket om Körsbärsflickan, men den är fortfarande bra. I någon mening liknar den också hennes serier mer än vad den tidigare novellen gör.
I Körsbärsflickan är det 16-åriga Linnéa som är huvudperson. Det är sommarlov och hennes mamma har hittat en ny kille och bestämt att de ska spendera sommaren hos honom i Skåne. Det är dödligt tråkigt. Linnéa driver omkring och känner sig uttråkad när hon träffar ”Babushka”, en ”balttjej” som är gästarbetare på en gård. Hon heter inte Babushka, men Linnéa ids inte ens lägga namnet på minnet. Ändå vill hon vara med Babushka hela tiden.
Det är ingen lång novell. Den är kort, precis som Linnéas hastiga och lustiga infall att bli kompis med Babushka. Novellen tränger heller inte ner på djupet någonstans, men den snuddar vid det ena lätt obehagliga efter det andra och när man läst den frågar man sig faktiskt ”Vad hände egentligen?”. Helt klart är den intressant och läsvärd, men kanske hade den mått bra av att vara lite längre och ge lite mer ledtrådar.
Du hittar boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Bokhora har också skrivit om Nanna Johanssons novell. Se också denna lilla video, där Nanna Johansson själv berättar om Körsbärsflickan!
Ove är en man som börjar varje morgon med att gå en kontrollrunda i radhusområdet för att dokumentera eventuella felparkerade bilar, undersöka om någon hund har pissat på hans uppfart och att med tre kontrollryck se till så att cykelförrådet är låst. Han är den självutnämnda polisen som säger ifrån om någon kör bil inne på området eller bryter mot någon annan regel som han har bestämt genom att sätta upp en skylt. Ove har alltid gjort rätt för sig och alltid skött sitt jobb, men nu har han skickats hem från jobbet. Nyligt har han också förlorat sin älskade fru, som gått bort i cancer. Nu finns ingenting kvar att leva för.
Ove bestämmer sig för att ta sitt liv, något som visar sig vara betydligt svårare än vad han trott, mest för att hans excentriska grannar hela tiden stör honom. Ove, som är lite känd som kvarterets surgubbe, börjar faktiskt tina upp till slut, tack vare den gravida grannen Parvaneh, ”bögpersonen” Mirsad, grannpojken Jimmy och en strykarkatt. Och framför allt hittar Ove snart något att faktiskt rikta all sin energi mot: grannen Anita är på väg att förlora sin man, som är drabbad av Alzheimers och som kommunen vill placera på ett äldreboende.
Det är många som har talat varmt om En man som heter Ove, så jag hade höga förväntningar. Faktum är att det är svårt att inte dras med av berättelsen och tycka om karaktärerna. Boken är inte precis avancerat skriven eller bjuder på några djupare resonemang och det är mycket i den som känns överdrivet, småfånigt och nästan töntigt, men det gör inget. Jag tyckte den var underhållande och fin och det räcker gott i det här fallet. En man som heter Ove är en fin feel good-bok och den som inte orkar läsa den (trots att den är lättläst) kan garanterat se fram emot en filmatisering… Kanske med Robert Gustavsson i huvudrollen… 😉
Det är oktober och Susanna Alakoski reser med tåg kors och tvärs för att föreläsa. Där hemma ligger akter och journalanteckningar som handlar om hennes familj: mammans självmordsförsök, Susannas fosterhemsplacering, misshandel, brorsans stölder… Magen är i uppror och tanken på det kyligare vädret kan inte lämna henne i fred: hur ska alla hemlösa klara sig när vintern kommer?
Inte allt för långt efter det att den här boken kom ut i höstas så svängde intresset för frågan om fattigdom. Efter reportaget i Uppdrag granskning, där Janne Josefsson åker runt och raljerar kring att det inte finns några fattiga barn i Sverige, så tappade den känsliga medelklassen intresset för att bry sig om barn i fattigdom. Jag hamnade för bara någon vecka sedan i en pinsam jobblunch där jag insåg att jag satt bredvid människor som tror att barnfattigdom i Sverige handlar om att barn inte har råd att ha en egen iPhone. Och visst är det ett svårt begrepp, det där med fattigdom, särskilt om man betänker att fattigdom närmast har en annan betydelse i länder där klassklyftorna är större och fattigdomen helt enorm.
Ändå är det ju oerhört futtigt att förneka att fattigdom finns och de som bara skakar av sig hela frågan om klass, utanförskap och fattigdom borde verkligen läsa den här boken för att få lite perspektiv. Alakoskis dagbok är ett viktigt reportage om hur fattigdom slår mot människor. Det handlar inte om iPhones. Det handlar om utanförskap, att ta för mycket ansvar som barn, att inte kunna ta sig ur fattigdomen. Den handlar också om att kunna ta sig ur utanförskapet och fattigdomen, men leva med ständigt dåligt samvete och att ständigt oroa sig över sina nära och kära som inte har tagit sig därifrån.
Jag tycker verkligen om den här boken. Den skakar om och är intressant. Dessutom skriver ju Alakoski så bra! Oktober i fattigsverige är en bok med luftig text där en del stycken bara är några rader. Men pricksäkert lyckas hon hela tiden skriva berörande.
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
Men det som jag fastnar för mer än själva berättelsen är trots allt språket. Anyuru är även poet, och det kanske inte är en förklaring, men han skriver ju verkligen fantastiskt. Språket bara vindlar sig över sidorna med den ena mer förbluffande formuleringen efter den andra. Allt sitter perfekt.
Den är också fascinerande kort. Andra författare hade säkert fastnat i att beskriva alla händelser kronologiskt och uppehållit sig för länge kring fakta och andra redogörelser, men Anyuru kan konsten att skriva tight och att låta saker skymta mellan raderna. Det gör att boken ibland blir lite svår att ta sig igenom. Det är koncentrerat. Men bra!
Nanna Johansson, som för mig mest är känd för sina serier, skriver också noveller. Det här är hennes debut. Jag älskar Nanna Johanssons samhällssatiriska och feministiska serier och blev nyfiken så fort jag fick höra att hon nu också är aktuell med en novell. Hur skulle det funka utan bilder och roliga bildmontage? Bra!, visade det sig.
I Det är nog dags nu är en ung tjej på besök hos ett par nyblivna föräldrar. Pappan har hon haft känslor för sedan länge och i en förhoppning om att det skulle bli något mellan dem flyttade hon till och med till Malmö för hans skull. Men det blev aldrig något. Efter 14 sms om ensamhet och längtan kom bara ett taktlöst svar där han lyriskt berättade att han har träffat tjejen som kanske är tjejen i hans liv. Och det var inte novellens huvudperson han menade.
Johansson lyckas i detalj ringa in den lite tryckta stämningen som uppstår när man inte längre har något att tala om, när skämten faller platt och när någon som tidigare var en nära vän plötsligt befinner sig på ett annat plan. Det i sig är kanske mer obarmhärtigt än att det också finns olycklig kärlek inblandad. När någon i bekantskapskretsen skaffar barn är det inte säkert att det längre går att umgås. För den som blir förälder är det som att träda in i en värld, där den kompis som befinner sig i en annan fas i livet, kanske inte passar in eller känner sig hemma.
Jag tycker Nanna Johansson verkligen har lyckats beskriva de här sakerna på ett träffsäkert och intressant sätt. Novellen är välskriven, tankeväckande och det saknas inte humor. Mycket bra novell! Läs!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Om jag vill läsa något lättsmält och garanterat underhållande så väljer jag Martina Haag, för jag tycker verkligen att hon är en av Sveriges roligaste författare. Helst väljer jag ljudboksutgåvorna, där man får höra riktigt bra författaruppläsningar.
Det var inte alls länge sedan jag läste Nanna Johanssons debutnovell 
Ove är en man som börjar varje morgon med att gå en kontrollrunda i radhusområdet för att dokumentera eventuella felparkerade bilar, undersöka om någon hund har pissat på hans uppfart och att med tre kontrollryck se till så att cykelförrådet är låst. Han är den självutnämnda polisen som säger ifrån om någon kör bil inne på området eller bryter mot någon annan regel som han har bestämt genom att sätta upp en skylt. Ove har alltid gjort rätt för sig och alltid skött sitt jobb, men nu har han skickats hem från jobbet. Nyligt har han också förlorat sin älskade fru, som gått bort i cancer. Nu finns ingenting kvar att leva för.
Det är oktober och 
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
Nanna Johansson