Jag fick hem Nyckeln samma dag som den kom ut, men har inte läst den förrän nu. Det beror inte bara på tidsbrist, utan också på faktumet att jag inte velat att den här fantastiska trilogin ska ta slut!
Apokalypsen närmar sig och de kvarvarande medlemmarna i Cirkeln, den grupp med utvalda häxor, som är de enda som kan förhindra jordens undergång, börjar nu få ont om tid för att förbereda sig för sitt uppdrag; ett uppdrag de i mångt och mycket inte vet vad det kommer att gå ut på. Kanske är de inte ens så unika och outbytbara som de tror. De enda de har att förlita sig på är Beskyddarna, som lever i ett slags mellanland mellan livet och döden, och som säger sig kunna se in i framtiden. Men är Beskyddarna verkligen att lita på?
Den avslutande delen i Engelsforstrilogin är en lättläst tegelsten på drygt 800 sidor. Man bara plöjer sidorna; lika mycket för spänningens skull, som för att få läsa om Cirkelmedlemmarna och deras liv. Liksom i tidigare böcker prickar författarna verkligen in hur livet kan vara i gymnasieåldern och de tankar och känslor som kan virvla omkring i den åldern. Det är kärlek, ensamhet, vänskap och olycklig kärlek, om vartannat. De karaktärer man inte känner igen sig i, känner man igen som personer man träffat under sin egen skoltid. Det är på pricken, inte bara livet som tonåring, utan också livet i allmänhet i en liten avfolkningsbygd där alla längtar bort och allt känns futtigt.
För min del spelar det i princip ingen roll att det här främst är en fantasyroman. För mig är det personporträtten och beskrivningen av den gamla bruksorten som verkligen fastnar och där författarna känns särskiljt briljanta. Men självklart finns det stora kvalitéer i själva fantasyberättelsen; berättelsen om att avvärja apokalypsen. Det är inte alltid sådär spännande så att man jagar fram över sidorna tillsammans med karktärerna, även om det verkligen accelererar mot slutet, utan mer frågar man sig vad allt betyder och vad det hela går ut på. Berättelsen ringlar sig fram och följer ingen rak väg. Det finns inga självklarheter i vad som kommer att hända sedan och vad som är den rätta vägen. I takt med att cirkelmedlemmarnas relationer ändras, ändras också förutsättningarna för deras uppdrag. Allt hänger ihop. Allt är snyggt.
Jag tycker att det här är fantastiska böcker, alla 3 plus bonusboken med serier. Berättelser från Engelsfors har jag faktiskt läst om under tiden jag har haft Nyckeln på gång. Den gjorde sig nästan ännu bättre nu, särskilt med alla smygglimtar som sedan får sitt svar i Nyckeln.
Nyckeln är underbar och briljant och en fantastisk avslutade del i trilogin. Kan inte säga så mycket mer än så.
Fruktan är ett gäng skräck-, sci fi- och fantasyentusiaster som skriver noveller, bloggar och spelar in podcasts. Jag hade faktiskt inte hört talas om dem förrän jag hittade två novellsamlingar med författaruppläsningar på Spotify. Oratorium är den ena av dem och innehåller bidrag från Boel Bergman, Erik Odeldahl, Patrick Ogenstad och Martin Gunnesson. Det är lite varierande kvalitet, särskilt vad gäller själva inspelningskvalitén faktiskt, men jag tycker faktiskt att den sammantaget är riktigt bra och spännande. En del noveller är rejält läskiga på samma psykologiskt obehagliga sätt som i John Ajvide Lindqvists böcker. Annat är mer knasigt och gulligt, som i Tvättstugan, som handlar om var alla försvunna kläder egentligen tar vägen… Tror Tvättstugan är min favorit från den här samlingen, faktiskt!
Adam har precis avtjänat ett långt fängelsestraff och nu kommer han ut till en värld där han delvis inte känner igen sig och där den enda som kan tänka sig att hämta upp honom är hans mammas nya kille.
Jens Lapidus är ju även advokat och jag vet inte om det är det som är grejen, men när han skriver om sina kriminella karaktärer låter det så himla trovärdigt. Jag har naturligtvis ingen aning om han prickar rätt, men nog känns det som att Lapidus verkligen lyckas beskriva hur det kan vara att komma ut från fängelset och tycka att det känns ovant att kunna låsa dörren inifrån; att upptäcka att folk inte längre läser böcker på bussen, utan sitter med smarta telefoner som inte ens fanns när han åkte in – han har liksom halkat efter fullständigt.
Tyckte det här var en riktigt bra novell! Den påminner mig också om att jag borde läsa klart Lapidus Stockholm noir-trilogi.
Det fördolda är Hjorth och Rosenfeldts debutdeckare och det första jag läser av författarduon. Den känns på väldigt många sätt som en standarddeckare, komplett med karaktärer som inte får det att funka på det privata planet och allt annat man känner igen från TV och sådant man läst tidigare.
Själva fallet kretsar kring mordet av en tonårig kille, som hittats mördad och med hjärtat utskuret. Pojken har varit mobbad, men bytt skola till samhällets (i det här fallet Västerås) lite ”finare” skola. Han verkar inte ha haft så många vänner, flickvännen som han påstås ha varit hos på mordkvällen ljuger om att de träffats och ingen runt omkring verkar direkt sörja honom. Mammans bekymmer är t.ex. i huvudsak hur mycket hon kan ta i betalt av pressen för att sälja en exklusiv intervju.
Det finns mycket i relationerna runt omkring som jag har lite svårt att köpa och även mordutredningen känns som en mindre trovärdig historia. Exempel på vad som händer i utredningen: en polis börjar privatspana eftersom han kopplas bort från fallet, en brottsplatsundersökare är så mån om att vara med där det händer att hon själv åker iväg för att göra en rättsmedicinsk undersökning, två poliser tar in en 16-åring för förhör och för att få honom att snacka så skrämmer de igång honom genom att visa bilder från fyndplatsen på kroppen och skadorna, en i utredningen ligger med flera av de som hörts om olika saker i utredningen, standardtillvägagångssättet på förhör är att poliserna hotar med att rota i vittnets privata angelägenheter för att sätta dit dem för någon småsak, vad som helst, ifall de inte pratar. Ja, det finns ganska mycket mer faktiskt, som jag skakar på huvudet åt.
Men visst, det ÄR spännande. Självklart vill man veta vem som ligger bakom mordet och därför är boken lite av en bladvändare, trots att jag tycker den är så klichéartad och dessutom saknar någon riktigt intressant och trovärdig karaktär. Den karaktär som författarna har lagt mest krut på är sexmissbrukaren Sebastian, som inte ens tillhör utredningen eller ens är polis, men som är gammal bekant med den som leder gruppen. Ett litet samtal senare så har han hux flux tagits med i arbetet. Han är för övrigt i Västerås för att göra sig av med ett hus han fått på halsen sedan hans föräldrar (som han inte sörjer det minsta) gått bort. Under utredningen tar han sig en del friheter och säger lite vad som helst som kan provocera fram den information han vill ha; ett arbetssätt som jag inte tror är så vanligt. Jag kan inte påstå att jag tycker Sebastian, heller, är en särskilt intressant eller trovärdig karaktär.
Spännande, som sagt, men ärligt talat inte så bra…
Det är inte alltid så lätt att förhålla sig till sina syskon. I Karin Ströms finfina novell Stamtavla har huvudpersonen alltid haft svårt för sin uppmärksamhetskrävande lillasyster. Innan lillasystern kom till världen var det huvudpersonen som var i centrum, men när lillasystern, Daria, kommer till världen förändras allt. Barndomen är över. Huvudpersonen har nu, till sin mammas förvåning blivit konstnär, men plötsligt erörvrar lillasystern även detta område. Från ingenstans slår hon igenom och blir vid 27 års ålder inbjuden att ställa ut på en stor utställning.
Jag känner inte igen Karin Ström sedan tidigare och var faktiskt tvungen att googla henne. Ström är både sångerska, skribent och författare. Jag hoppas att hon skriver mycket mer, för Stamtavla känns verkligen som en insiktsfull och välskriven novell där formuleringarna sitter perfekt och berättelsen verkligen ryms i novellformatet.
Det här är min första bekantskap med Jonas Karlssons noveller och jag tyckte faktiskt att den var riktigt bra!
Berättelsen kretsar kring ett par, Martin och Barbro, som slår sig ner i ett litet samhälle. De möts av en del misstänksamhet till en början, men sedan är det som att godkännandet kommer och, åtminstone Martin, blir accepterad och sedd som något mer än någon tok som flyttat hit från Stockholm. Barbro har det lite svårare att passa in och när så Martin träffar en annan och får barn med sin nya tjej så blir det extra svårt att inte sticka ut, inte minst eftersom Barbro vill ha hämnd.
Det är en bra novell med en del överraskningar. Dessutom är den fint inläst av författaren själv.
Wille Crafoord är inte bara musiker, han kan också skriva noveller! Den här tog jag chansen att lyssna på i en bra inläst ljudboksversion på Spotify.
Boken kretsar kring Gloria, en stor sångerska och kändis. Nu har populariteten svalnat och vad finns då egentligen kvar att göra? Ge upp helt? Gloria går en egen väg; möjligen oavsiktligt.
Novellen är en rolig, förvånande och faktiskt ganska intressant kommentar kring kändisskap och hur nyckfullt folk ändrar åsikt om kändisars status.
Paradisoffer är Kristina Ohlssons fjärde deckare om Fredrika Bergman. Jag fick e-boken i en DN-kampanj i julas och enligt DN kan just Paradisoffer räknas som den bästa i serien och värd att hoppa rakt in i serien med. Så synd då att den faktiskt inte är särskilt bra skriven. Möjligen har det introducerats mellanslag av misstag (hoppas!) när e-boken konstruerades, men förmodligen innehåller boken verkligen en massa särskrivningar. Jag är allt annat än en språkpolis, men när jag läser en bok eller tidning är jag helt oresonlig när det gäller språkfel såvida det inte är uppenbara och enstaka slarvfel.
Nåja! Boken handlar om ett bombhotat plan som är på väg mot USA. Kaparna har två krav: att en utvisningshotad man, Zakaria Khelifi, ska få uppehållstillstånd och att ett amerikanskt hemligt fängelse i Afghanistan ska stängas ner. SÄPO, USA:s motsvarighet, justitiedepartementet m.m. blir direkt inkopplade och nu börjar en svettig utredning. Innan planets tank hunnit tömmas så måste fallet lösas. Ganska snart visar det sig att spåren tycks leda mot planets pilot: Karim Sassi. Men vad har han för motiv? Ingenting verkar stämma och tiden bara går.
Det är spännande, men också lite rörigt. Författaren har själv jobbat på SÄPO och kanske blir det lite väl mycket beskrivning av jobbet för att det ska bli riktigt flyt i berättelsen. Jag tycker också att boken lider lite av att den handlar om så många karaktärer. Tanken är väl att man som läsare ska läsa hela serien och lära känna karaktärerna på det sättet, men för mig som hoppat rätt in i berättelsen blir det ganska platt.
Nja, den här boken får inte mer än ett medelbetyg av mig. Med ett frågetecken också för särskrivningarna som känns helt oacceptabla.
Jag har nu nått fram till den tredje och avslutande delen av Gardells trilogi om HIV i Sverige. Där tidigare böcker har kretsat mer kring huvudpersonernas bakgrund, relationer och deras komma ut-historier med komplikationer, så kommer handlingen i Döden i en ny fas. Nu finns bara döden. En efter en rycks bort och vännerna bär kista på kista på begravningarna. In i det sista försöker de hålla humöret uppe och hålla döden stången. Som när en av dem är för döden och firar sin födelsedag. Är det någon mening att sjunga ”Ja, må du leva?”? Ja! Varför ge bort böcker och filmer som aldrig kommer hinna ses? Därför! De gör sitt bästa, men döden är obeveklig. Och Benjamins älskade, Rasmus, är en av dem som inte kommer att få leva sitt liv.
Det är naturligtvis en gripande bok, precis som övriga delar. Kanske är den extra gripande. Nu har man ju lärt känna karaktärerna, kommit att gilla dem, och sedan bara försvinner de. Ett helt kompisgäng! Hur fruktansvärt kan det inte ha varit när det hände i verkligheten? Det är jag ju för mycket heterotjej och för ung för att veta, men absolut har Gardell gett mig en välbehövlig historielektion.
Gardell har ofta sagt att ”allt det här har hänt” och det har det nog också. Jag får påminna mig om det ibland, för visst känns det helt orimligt hur folk beter sig, hur rädda folk är. Det är så mycket lögner på begravningarna; ingen får ju veta att den som dött har dött i AIDS och har en pojkvän som sörjer. Helst ska pojkvännen inte ens vara med; en begravning får ju inte bli ett bögspektakel! Herregud. Det känns så avlägset, så sjukt, och det var inte så himla länge sedan klimatet tydligen var sådant.
Bra och viktig bok! Den finns i en superbra författaruppläsning för den som gärna lyssnar på ljudboksversionen.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag fick hem Nyckeln samma dag som den kom ut, men har inte läst den förrän nu. Det beror inte bara på tidsbrist, utan också på faktumet att jag inte velat att den här fantastiska trilogin ska ta slut!
Det är inte alltid så lätt att förhålla sig till sina syskon. I Karin Ströms finfina novell Stamtavla har huvudpersonen alltid haft svårt för sin uppmärksamhetskrävande lillasyster. Innan lillasystern kom till världen var det huvudpersonen som var i centrum, men när lillasystern, Daria, kommer till världen förändras allt. Barndomen är över. Huvudpersonen har nu, till sin mammas förvåning blivit konstnär, men plötsligt erörvrar lillasystern även detta område. Från ingenstans slår hon igenom och blir vid 27 års ålder inbjuden att ställa ut på en stor utställning.
