Det här är en pinsam sak att avslöja kanske, men jag lyssnade igenom den här ljudboken två gånger och kände ändå inte riktigt att jag hängde med. Det är inte alla som fastnar för ljudböcker och jag kan förstå varför. Jag lyssnar främst när jag springer eller när jag städar och då blir det lite som det blir. Kanske springer jag nära en väg och tappar en del av berättelsen för att trafikbuller överröstar. Kanske börjar jag spola i kranar eller skramla med något när jag städar och så har jag tappat bort mig igen. Normalt sett ser jag det inte som ett problem och jag är helt enkelt lite beredd på att en ljudbok inte ger en lika ”komplett” berättelse som motsvarande pappersbok… Sådana här klassiker, som Strindbergs kortroman Ensam, är dock böcker som kräver full uppmärksamhet. Det var med andra ord ett olyckligt ljudboksval.
Berättelsen finns inläst som ljudbok, men ingår annars i en novellsamling med samma titel. Ensam anses vara självbiografisk och skrevs av Strindberg när hans äktenskap med Harriet Bosse var på väg att haverera. Bokens huvudperson är dock inte i skilsmässa, utan upplever ensamheten som nybliven änkling. Nu har han också återvänt till Stockholm, som är en stad i förändring. Hans vänner har glidit ifrån honom och han försjunker i ensamhet. Eller väljer, kanske man ska säga. Han är ensam, men som sällskap har han litteraturen, skrivandet och de berättelser han fantiserar ihop om det han ser runt omkring.
Jag hade som sagt svårt att hänga med i berättelsen, trots att den är så kort och allt. Det finns riktigt tänkvärda tankegångar och betraktelser i boken, men jag hade svårt att hålla fokus när jag lyssnade. Sedan är jag heller inte någon direkt Strindbergkännare och har heller inte läst speciellt många av hans verk. Jag tror att jag hade fått ut mer av boken om jag hade haft lite mer kunskap om hans person och hans författarskap. Men, även om det här inte är en bok som gjort ett stort avtryck, så har den väckt min nyfikenhet och lust att läsa mer av samma författare. Faktiskt överväger jag att läsa om boken i pappersform…
I år är det 100 år sedan journlasiten och deckarförfattaren Stieg Trenter föddes och då är det kanske extra passande att läsa en av hans klassiska detektivböcker. Det här är min första bekantskap med Trenters böcker.
Boken handlar om fotografen Harry Friberg, som hamnar mitt i en mordgåta när han är på Sturebadet. En död man faller genom taket och det visar sig vara Erik Karman, delägare till ett stort bokförlag.
Det är pussligt och småspännande, men jag slås av att berättelsen känns väldigt.. gammal. Det är ju en bok med över 50 år på nacken, så det är kanske inte så konstigt i och för sig, men såhär är inte dagens deckare. Jag har lite problem redan med faktumet att Friberg inte ens är polis, utan helt enkelt är en vanlig privatspanare, som ändå får alla möjliga människor att ställa upp på förhör. Även om jag bortser från detta, som redan det är lite orimligt i min värld, så känns storyn ganska orealistisk.
Det jag tycker bäst om är egentligen miljöbeskrivningarna. Det är fina skildringar av Stockholm och ingående beskrivningar av middagar och besök på Sturebadet. Det känns faktiskt exotiskt. Handdukspojkar och badhusmästare… jag gissar att det är yrkestitlar som försvunnit med åren.
Jag tyckte helt klart att det var kul att läsa en Harry Friberg-deckare, men jag inser också att tiden många gånger far ovarsamt fram och att behållningen i det här fallet kanske inte är själva spänningen och deckarintrigen i sig.
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Boken går för övrigt just nu som serie, tecknad av Jakob Nilsson, i DN och kan även läsas på deras webbsida.
Zack jobbar på en speciell utredningsenhet för grova brott, men på kvällarna lever han ett annat liv. Då hänger han med vänner som inte lever enligt lagboken och droger är ingen ovanlighet.
Det här är Kallentofts och Luttemans första bok om Zack; en serie de kallar Herkulesserien, vilket syftar på att boken och de planerade kommande delarna är inspirerade av Herkules stordåd (det här läste jag i baksidestexten och hade faktiskt ingen aning om medan jag lyssnade!). Det är dessutom deras första boksamarbete och det första jag läser av författarna. Jag har faktiskt ingen vidare koll på deras övriga böcker, men Kallentoft är ju en populär deckarförfattare och Lutteman har bl.a. skrivit Patrik Sjöbergs biografi.
I den här boken utreder Zack och hans kollegor en serie mycket grova brott: fyra asiatiska kvinnor har hittats döda i en lägenhet och spåren efter deras mördare leder till en salong för thaimassage. De tar in salongens ägare till förhör, men hon är mycket fåordig. Kort därefter dumpas salongsägaren av utanför akuten. Hon är stympad och allvarligt skadad – tecken tyder på att hennes ben har blivit avslitna av vargar. Så fortsätter jakten på mördarna och den som utsatt salongsägaren för en sådan grov hämnd. För Zack blir det svårt att hålla ihop. Han har svårt att sova, drogerna håller honom vaken, och han blir mer och mer sliten medan jakten pågår och fallet blir mer och mer krävande.
Det är rått och med bitvis lite väl grova våldsscener, faktiskt. Men visst är det spännande och som spänningsroman är det också underhållande. Jag vet inte om jag kommer orka med ytterligare nio böcker i samma serie, men i genren tycker jag faktiskt att det här var en riktigt bra bok. En och annan deckarklyscha finns här (verkligen!), men jag har överseende! När jag läste om Herkuleskopplingen kunde jag till och med köpa det bisarra med att bussa vargar på människor.
Du kan hitta boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är NT och Deckarhuset.
Med Björndansen har Anders Roslund tillfälligtvis (?) författat tillsammans med en ny kollega: Stefan Thunberg. Thunberg har tidigare skrivit en del filmmanus, men för den här boken bidrar han kanske främst med sina personliga erfarenheter som bror till tre av medlemmarna till Militärligan. När Militärligan opererade var jag bara några år gammal, så jag minns naturligtvis ingen nyhetsrapportering om detta och har aldrig hört talas om den senare heller. Hur som helst var det gäng kriminella som begick grova rån och gjorde sig kända för att använda tung beväpning: stöldgods från vapenkassuner. Då ingen ligamedlem begått brott tidigare fanns de inte i några register och genom att vara extremt välplanerade och öva noga innan varje rån, lyckades de lämna minimalt med spår. Men naturligtvis sprack allt till sist, mycket p.g.a. den broder som inte kunde få nog av kicken och hela tiden ville begå fler rån, mer spektakulära rån.
Boken är ingen dokumentär roman, antar jag, men nog måste den innehålla många element från verkligheten också. Kanske är det det som är min enda stora invändning mot boken: den har sådan dokumentär karaktär att den i mitt tycke skildrar lite för många detaljer och händelser. Det hinner bli lite tjatigt mellan varven.
Men såklart är det en fascinerande berättelse. Inte minst är det intressant att läsa om relationerna mellan ligamedlemmarna, där tre alltså var bröder, och deras otrygga barndom, som boken är uppblandad med.
Isprinsessan är det första jag läser av den omåttligt framgångsrika författaren Camilla Läckberg. När jag läser den undrar jag om grejen med boken är att den var nyskapande när den kom, för det känns verkligen inte som att boken har hållit över tid. Jag har åtminstone mycket svårt att förstå varför just det här är en debutbok som kommit att bana väg för en av Sveriges absolut största succéer.
Handlingen kretsar kring Erica, författare, som tillfälligtvis befinner sig i kustidyllen Fjällbacka när en barndomskamrat, som hon inte har haft kontakt med på ca 20 år, hittas död i något som inledningsvis ser ut som självmord, men som snart visar sig vara ett mord. När Erica, tätt inpå händelsen, går över till den avlidnes föräldrar för att beklaga får hon till uppgift att skriva en dödsruna och snart är hon i full gång med privatspaning. I den vevan träffar hon också Patrik, en polis på orten. En häftig förälskelse blossar upp och läsaren får följa hur Patrik och Erica, från sina olika håll, pusslar ihop en lösning på mordgåtan.
Det är spännande och underhållande, men boken lider i mitt tycke av att den inte är speciellt skickligt skriven. Dialoger känns som långa transportsträckor där Läckberg matar på med information hon vill ge läsaren. Inga karaktärer känns levande, utan känns bara som platta pappfigurer som är till för att mata på med ännu mer information. Det känns nästan som att läsa en synopsis till en TV-serie. Texten känns inte på något sätt genomarbetad, utan mer som en grov skiss över handlingen.
Jag tyckte faktiskt att den här deckaren var riktigt dålig. Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är, men i det här fallet skaver hela berättelsen på något sätt. Språkmässigt och berättartekniskt håller den en låg nivå och berättelsen saknar trovärdighet. Underhållande, ja, men långt från det bästa i genren.
Åh, vad hon är rolig, Kerstin Ekman! Jag blev väldigt förtjust i den oväntat humoristiska tonen i Häxringarna, men här går hon verkligen in för att skriva underhållning. På sitt sätt.
I huvudrollerna finns Lillemor Troj, respekterad författare och akademiledamot, och den utlevande och bullriga Babba, som är den som egentligen har skrivit alla Lillemors romaner. Medan Babba har skrivit har Lillemors bidrag bestått i korrekturläsning och att vara ansiktet utåt. Till skillnad från Babba, som inte bryr sig mycket om kläder och det yttre, passar hon i de finare salongerna och kan åka runt på signeringar och uppläsningar.
Nu börjar dock deras hemlighet hotas och hela fasaden rämna. Babba har, bakom Lillemors rygg, skickat ett manus i eget namn till konkurrerande förlaget Rabben och Sjabben (fniss) och där berättas hela upplägget. Boken är i princip en biografi över Lillemor och indirekt Babba och deras vänskap. Nu får Lillemor manuskriptet (”paperassen”) i sina händer och hon läser i förskräckelse.
Jag inser att man måste vara ganska mycket kulturtant för att gilla den här humorn, men jag skrattar mig verkligen igenom boken, kulturtant som jag är. Formuleringarna är på sätt och vis invecklade; kryddade med omständliga och gammaldags ord, men de sitter bra och det finns ett imponerande flyt i texten. Det är himla rolig läsning, faktiskt. Utöver att vara en lekfull och humoristisk bok med blinkningar till Ekmans egna författarskap så är det också en verkligt fin bok om vänskapen mellan de här två omaka kvinnorna och hur vänskapen följer genom deras liv med sina toppar och dalar.
Jag börjar verkligen fastna för Ekmans böcker. Hon skriver så otroligt bra och har en förmåga att kunna baka in både allvar, humor och historia i sina böcker. För att inte tala om naturbeskrivningar, träffsäkert skildrade relationer och levande karaktärer. Hon har ett skarpt öga för omvärlden och en sällsynt förmåga att få ihop tighta texter där hon beskriver den. Grand final i skojarbranschen är lite extra kul att läsa om man, som jag, har läst några av hennes andra böcker. Nog finns det väl lite Lillemor och lite Babba i Ekman själv. Roligt att hon bjuder på sig själv som hon gör i den här boken!
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, Den osynliga bron. När jag skrev om Den osynliga bron konstaterade jag att jag får allt svårare för den här typen av berättelser. Det som kändes så oändligt avlägset när jag läste om det som ung känns idag nästan outhärdligt. Av någon anledning. Koncentrationsläger. Förintelsen. Jag går typ sönder av att läsa om det!
Jag heter inte Miriam utspelar sig till stor del i Ravensbrück. Det är förstås närmast outhärdligt bara att läsa om det och just därför måste man göra det.
I huvudrollen finns Miriam, som egentligen inte heter Miriam. I nästan ett helt liv har hon dolt sin verkliga identitet: att hon egentligen är rom och heter Malika. Nu har hon precis fyllt 85 år och hennes nära och kära är på plats. När hon och det vuxna barnbarnet är på en promenad börjar delar av hennes livsberättelse sippra ut; saker hon tigit om i alla år: hennes romska bakgrund, brodern som svalt ihjäl i ett av Mengeles fruktansvärda experiment, medfångar som inte överlevde. Berättelsen rör sig i tid och rum mellan nutid och tiden i koncentrationsläger, men också runt den första tiden i Sverige, när Miriam så smått börjar komma till rätta, men också får uppleva den utbredda antiziganismen i Sverige.
Det här är en oerhört bra bok. Majgull Axelsson har skrivit en hel rad skickligt komponerade böcker om berörande livsöden och viktiga frågor. Hon har ett särskilt öga för att skildra människor och relationer och i den här boken får hon verkligen ihop det. Det är välskrivet, viktigt och berörande; en bok som är så hemsk att man stundvis måste lägga den ifrån sig, men som ändå är lätt att plöja igenom i ett rasande tempo. Det är helt klart en bok som går att läsa ut snabbt, men också en bok som alldeles säkert kommer att leva kvar mycket länge i tankarna. Jag fascineras särskilt av Axelssons sätt att veckla ut berättelsen och gradvis portionera ut de olika händelserna. Ibland tror man som läsare att hon ska utelämna och lämna åt läsaren att själv fylla i vissa händelser, men sedan återkommer hon. Som läsare får man små andningspauser, men förr eller senare så återkommer scenerna. Hon värjer sig inte för att berätta om de här händelserna, trots att det är så fruktansvärt tuffa saker det handlar om.
Sfinx är min första bekanskap med Chrstine Falkenland, som just nu är aktuell med romanen Spjärna mot udden. Det är en lite lustig titel, tycker jag, för det är svårt att förstå vad den betyder. Men på sätt och vis så ges det en förklaring i Sfinx, för formuleringen finns även där.
”Vad vill ni mig egentligen? Vad skall ni med mig till? Ta spjärn mot mig, som mot en udd. Vi är i så fall en treudd. Vi är en Legion, fastän många. Vi har hållit oss stilla i alla dessa år, fångna av det förflutna. Men nu rister vi i kedjorna. Vi vill hem, till mig, nej, vi längtar från mig till dig.”
Det är bokens huvudperson som skriver detta i texter som hon formulerar som brev till ungdomskärlekens fru. Hela boken består av dessa brev, där huvudpersonen tecknar en ganska eländig tillvaro. Hon är ensamstående mamma till en dotter och med henne har hon flyttat till ett kvarter där hon egentligen inte riktigt har råd att bo. Hon är konstnär, men inte speciellt framgångsrik. Mycket av hennes energi går åt till att späka sig och träna hårt för att få en smal kropp. Det anas att hon har ätstörningar och att hon inte orkar ta hand om sin dotter riktigt. Kanske som en verklighetsflykt söker hon sig mot ungdomskärlekens hus, där han bor i, vad som tycks vara, rikedom och lycka med en elegant fru. De brev hon skriver dryper av svartsjuka och av bitterhet över allt som varit; den relation de en gång hade och som faktiskt inte var särskilt bra.
Falkenland lyckas verkligen skildra den mörka tillvaron. Samtidigt har jag svårt att förstå. Varför kommer just det här med ungdomskärleken upp nu? Och det blir också lite tradigt. Trots att boken är kort, så känns den faktiskt enformig. Det kommer brev på brev på brev med ungefär samma innehåll och även om texten är i stor stil och det därför går snabbt att bläddra sig igenom boken, så inser man att det egentligen är en bok som kräver tid. Det känns som att mycket finns bakom formuleringarna. Uddar att ta spjärn mot, men också andra svårförstådda liknelser.
Jag är kluven till den här boken. Visst är det en gripande berättelse, för Falkenland kan verkligen måla upp den här ångestfyllda kvinnan. Man både känner med henne och äcklas; blir lite skrämd av allt mörker. Samtidigt: boken är lite för krävande för min smak. Det är för invecklat och för enformigt för mig.
Skymningens barfotabarn är den femtonde (!) boken i Anna Janssons serie om polisen Maria Wern, men det är faktiskt den första jag läser. Naturligtvis är det grejer jag inte riktigt hänger med på när det gäller relationer och karaktärer som väl har hängt med ett tag, men berättelsen som sådan är väldigt enkel och lätt att följa, så det är inget problem i sig att hoppa rakt in i serien. Däremot känns det att det är en del i en serie på så sätt att boken känns ganska kort. Jag misstänker att en författare som inte valt att portionera ut sin berättelse i 15+ böcker kanske hade lagt mer omsorg i sina personporträtt och lagt mer krut på texten över huvud taget.
Nåja. Det är en mycket lättläst deckare och den fyller sin funktion som underhållning. Handlingen kretsar kring mordet på en 90-årig man och en ung flickas försvinnande från ett kollo. Samtidigt planerar Maria Wern och hennes blivande man sitt bröllop. Familjehemligheter blir lite av ett tema för boken, som också hinner flika in en del mörk historia från Andra världskriget.
Jag valde att lyssna på boken i ljudboksversion och tyckte väldigt mycket om uppläsningen av Marie Richardson.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det här är en pinsam sak att avslöja kanske, men jag lyssnade igenom den här ljudboken två gånger och kände ändå inte riktigt att jag hängde med. Det är inte alla som fastnar för ljudböcker och jag kan förstå varför. Jag lyssnar främst när jag springer eller när jag städar och då blir det lite som det blir. Kanske springer jag nära en väg och tappar en del av berättelsen för att trafikbuller överröstar. Kanske börjar jag spola i kranar eller skramla med något när jag städar och så har jag tappat bort mig igen. Normalt sett ser jag det inte som ett problem och jag är helt enkelt lite beredd på att en ljudbok inte ger en lika ”komplett” berättelse som motsvarande pappersbok… Sådana här klassiker, som Strindbergs kortroman Ensam, är dock böcker som kräver full uppmärksamhet. Det var med andra ord ett olyckligt ljudboksval.
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, 
