Det är slutet på 90-talet och bokens huvudperson, Eva, går natur på gymnasiet i Kalmar. I stadens andra gymnasieskola går resten av tjejgänget: Jenna, Linden, Jossan och Sudden. Vad de har gemensamt är snarare ett utanförskap än en gemenskap. Bakom medelklassens radhusfasader döljer sig en mamma som är döende i cancer, pappor som är frånvarande och/eller alkoholiserade och mammor som gråter. Hos varandra hittar de en slags egen samhällsklass där man slipper förklara varför bilen har ett alkolås och där man inte behöver ursäkta sig.
Men Kalmar är en för liten stad. Inte ens Kalmar med omnejd räcker till. Livet i Kalmar är så instängt att de inte vet var de ska ta vägen. Drivna av någon slags obeskrivlig leda gör Kalmars jägarinnor små inbrott, har sönder saker på kul och tråkar handbollstjejerna, som de uppfattar som oerhört provocerande. De dricker och röker, hånglar och ligger – emellanåt med varandras killar. De plankar in på festivaler, snor saker, dricker så mycket sprit att de behöver magpumpas, gömmer ett skjutvapen. På många sätt är de alldeles för mycket. Och inuti dem brinner en längtan efter något annat, något större, ett annat sammanhang som de kan höra till.
Det är ett tacksamt ämne, det här med uppväxtskildringar, särskilt uppväxter på mindre orter. De flesta människor kan nog relatera till den där speciella känslan som infinner sig när man är mitt emellan barn och vuxen och när man är på väg att kasta sig ut i ett vuxenliv och att uppfinna vem man är. Att uppleva detta på en mindre ort är inte sällan problemfritt. Det krävs så lite för att sticka ut, för att vara annorlunda, för att inte passa in. I det här fallet drar Folkesson det lite till det extrema. Vi är nog få som kan relatera till det småkriminella som tjejerna sysslar med. Ändå känns det väldigt äkta, nära och lätt att dra paralleller till sin egen uppväxt. Folkesson berör, men skriver också något som faktiskt sticker ut från det mesta andra i samma genre, inte minst genom att låta karaktärerna vara en väldigt frisk fläkt, på sitt sätt, jämfört med ungefär alla andra kvinnliga karaktärer i böcker och film.
Det jag älskar med den här boken är bland mycket annat språket. Språket är som poesi. Det går att lyfta ut meningar och stycken och få koncentrerade, pricksäkra, poetiska, fantastiska små dikter som rymmer så mycket känsla och exakthet att det bultar och spränger. Folkesson hittar tidsmarkörer som vi som läsare eventuellt har glömt, men som plötsligt finns där glasklart framför en igen: millenniebuggen, ICQ, eurodisco, festivalliv. Men framför allt ryms meningslösa, småborgerliga, medelklassiga liv, med allt vad det innebär, mellan raderna. Modern som föraktar Bingolotto, men som gråter om kvällarna istället. De små miniatyrfyrkanterna till gräsmattor, med sina små gräsklippare, bakom varje radhus. Små, små detaljer, som alla vittnar om ett Svensson-liv i en liten stad och hur det kan vara att inte fixa att leva det livet.
Bland mycket annat som jag älskar med Kalmars jägarinnor är att den kretsar kring en tjejgäng där alla utanför dem är bifigurer. Det här är inte en typisk bok om tonår och kärlek. Det är heller ingen bok om typiska tjejer, så som de allt som oftast är i litteraturen. I huvudrollen finns istället några unga, normbrytande kvinnor som är alldeles, alldeles för mycket. Det är befriande och skönt att släppa fram dem och berätta deras historia, som jag faktiskt aldrig har sett berättad någon annanstans.
Sammantaget är det här helt enkelt en fantastisk bok. Det var länge sedan jag läste en så tät och välskriven roman och det var länge sedan en bok väckte så mycket tankar och känslor. Kalmars jägarinnor är en rusande, brusande, fantastisk uppväxtskildring och en välkommen röst åt kvinnor som inte passar in i samhällets snäva normer. Det är också en hjärtskärande fin bok om hur livet sedan blir som det blir och hur vi måste förhålla oss till vårt förflutna; att välja vad vi lämnar bakom oss och att, i vissa fall, tvinga oss att lämna.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som har växt upp, som har längtat efter något och som vill läsa en helt lysande, poetisk och fantastisk bok om fyra tjejer på väg ut i vuxenlivet.
Betyg: 5 juicy tubes av 5.
Citerat ur Kalmars jägarinnor
”Mobboffren satt i sina hörn och ryckte lösa trådar från sittdynan. Tyckte också en massa saker inne i sina kokande skallar, men det skulle inte komma ut förrän flera år senare då de utbildat sig till musikrecensenter eller statsvetare eller någonting och gav igen med vassa pennor och högskolepoäng.
Stack ut ögonen på alla de kom i kontakt med.
Det var de som skulle skriva uppväxtskildringar, inte vi. Våra berättelser skulle förbli hemliga.”
Om Kalmars jägarinnor och Tove Folkesson
Tove Folkesson är född 1981 i Stockholm och uppvuxen i Kalmar. Hon är författare, musiker och undervisar i svenska. Kalmars jägarinnor är hennes debutbok. Uppföljaren, Sund, kom ut 2015. Folkesson har belönats med flera priser för Kalmars jägarinnor, däribland Borås tidnings debutantpris och Sveriges radios romanpris. Tove Folkesson har en fansida på Facebook, twittrar på @tovefolke, instagrammar på @tovefolke och har en blogg.
Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Lunds universitets författarskola), 2013 (Weyler förlag).
Antal sidor: 279 sidor.
Andra böcker i samma serie: Sund.
Andras röster: SvD, Bokhora, Sandra Beijer.
Köpt t.ex. hos: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Jenna, Linden, Jossan, Sudden – och Eva Zackrisson. De är Kalmars jägarinnor. De missanpassade, som söker sin identitet i utanförskapet och varandra. De är beredda att göra allt för varandra och för att inte bli som handbollstjejerna. Kalmar (med omnejd) är den värld de är dömda till, men ingen kan hindra dem från att försöka spränga murarna, trampa ner rosorna, lura vakterna – och Eva från att hålla förtvivlan borta. Men de får betala ett högt pris. Lika högt som Ölandsbron.
Hos mormor Stickan på Öland slickar Eva såren, många år senare. Stickan erbjuder det föräldrarna aldrig förmådde ge: ett köksbord med sliten vaxduk, kaffe och kaka, lugn. Men sen måste Eva tillbaka in till Kalmar, igen.”
Sista rompan är den andra delen i Kerstin Ekmans Vargskinnettrilogi. Åren har sprungit iväg och det var faktiskt omkring tre år sedan som jag läste den första delen, Guds barmhärtighet. Utan att ha den inledande boken färskt i minnet var det faktiskt oerhört svårt att komma in i den här boken. Jag fick börja om från början några gånger, men sedan lät jag det bara vara och fortsatte att lyssna utan att riktigt känna att jag hade full koll på vilka alla karaktärerna var och hur allt hängde ihop.
Hur som helst. Boken utspelar sig mellan ett tidigt 40-tal och tiden för den sista timmerflottningen (”Sista rompan”, 1967) Till stor del utspelar boken i det lilla samhället Svartvattnet i Jämtland. Där bor barnmorskan Hillevi, som var en av huvudpersonerna i Guds barmhärtighet, men nu är det dottern Myrten och till viss del fosterdottern Kristin, som står i fokus. En annan viktig huvudperson är konstnären Elias. I Sista rompan får läsaren sedan följa de tre livsödena i ett efterkrigstidens Sverige.
Det jag uppskattar mycket med Ekman är att hon är en författare med en tydlig idé bakom sina böcker och att hon samtidigt håller ihop sina berättelser på ett väldigt fint sätt. Ekman vågar välja vad hon berättar och hon vågar brodera ut sina berättelser på rätt ställen. En sådan här bok, som kretsar kring så många personer och berör så många intressanta teman, skulle lätt kunna svälla ut i en svulstig tegelsten, men Ekman syr ihop det betydligt snyggare än så.
Det känns alltid att Ekman har något att berätta och det gäller även Sista rompan. I den här boken berättar hon ett stycke historia som ligger relativt nära oss i tid, men som ändå känns avlägsen. Hon berättar till viss del om samernas situation, hon berättar om hur ett modernt samhälle växer fram och hon ger en rejäl dos kvinnohistoria. Mest berörande, och den del i boken som jag tar med mig mest, är den som kretsar kring Myrten, som omplanerat blir gravid och håller graviditeten hemlig. Vilken oerhört tuff situation!
Jag gillade Sista rompan! Mina enda invändningar handlar om att den var svår att komma in i och att hänga med i, men det kan jag inte lasta Ekman för, utan där får skylla på min slarviga lyssning och att det var så länge sedan jag som tog mig an Guds barmhärtighet. Jag får se till att det går lite kortare tid tills jag läser den avslutande delen, Skraplotter!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven, blivande klassiker om livet och kvinnoöden i ett efterkrigstidens Sverige.
Betyg: 3 fjälltoppar av 5.
Om Sista rompan och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2002 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 411 sidor (ca 17 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Skraplotter.
Andras röster: Om tiden och livet, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
När den andra delen av trilogin Vargskinnet börjar är det år 1942, och kriget har gestaltat om livet för människorna i Svartvattnet. I byn ligger ett beredskapskompani inkvarterat. Hillevi Halvarssons dotter Myrten har hunnit bli vuxen. Kristin, som bor på norska sidan med sin nya släkt, lider en svår förlust genom kriget, och Elis, konstnären, som varit tillbaka i Norge sedan en tid, tar sig efter ockupationen över gränsen till Sverige.
I den här berättelsen är det främst Myrtens och Elis fortsatta öden vi får följa. När kriget är slut flyttar Myrten till Stockholm för att utbilda sig inom posten, och bort från byn tar hon med sig en hemlighet. Inte ens Kristin, hennes älskade fostersyster, vet om den. Och Elis lever vidare med sin hemlighet – om vem han är och var han kommer ifrån.
Romanen utspelas på många andra platser än i Jämtland; i Stockholm, Oslo, den norska fjällvärlden, Värmland och Venedig. Men Svartvattnet finns alltid kvar för dem som flydde. De är som duvor, säger Hillevi. De kommer tillbaka.
Kristin är fortfarande den genomgående berättaren i romanen, den som förbinder det gamla med det nya, den som kan se in i tiden. Hon känner glömskan sluta sig om minnena, men fjällets dofter och ljud talar ännu till henne, och hon vet att det finns platser i skogen där man alltid hör en barngråt. Förr fanns till och med ett namn för den gråten, och den var allas skuld och egendom.
Sista rompan är en tättvävd och bred fortsättning på Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman låter återigen en rik romanvärld växa fram, som i den tidigare serien Kvinnorna och staden, där livsöden och händelser flätas samman, de inre och de yttre, och där viktiga frågor ställs.”
Kristuslegender, av Selma Lagerlöf, är en lättläst (faktiskt!) klassiker av en av våra största svenska författare genom tiderna och en bok för den som, kristen eller ej, också är det minsta fascinerad av Jesus.
Kristuslegender är en novellsamling av Selma Lagerlöf och som titeln antyder spelar Jesus en viktig roll i boken. Själv är jag inte kristen, men självklart känns många personer och händelser ändå igen i dessa sagor. Jag vet inte hur mycket i den här boken som bygger på sådant som faktiskt står i Bibeln och hur mycket som Lagerlöf själv har hittat på, men det spelar kanske ingen roll. Jag skulle inte vilja påstå att det här är en bok som man läser för att lära sig mer om kristendomen eller om Jesus, utan det är en bok som ska läsas som just en novellsamling, där traditionellt kristna värderingar, som kärlek och ödmjukhet, står i fokus. Med en fet varning för att det finns minst en djupt rasistisk novell i den här boken. Jag vet inte om vi kanske ska skylla på att boken är 111 år gammal och att Lagerlöf var ett barn av sin tid?
Jag tycker att det här var en trevlig lyssning. Ljudboksutgåvan är inläst av Annik Reuter, som läser väldig tydligt och långsamt, som en riktig sagoberättare. Jag tror att man antingen kan bli galen på inläsningen eller så tycker man att den är kanon. Jag hör till de sistnämnda. Jag tror faktiskt inte att jag hade gillat den här boken ens hälften så mycket om jag hade läst den själv eller om någon annan hade varit uppläsare. Det är något med den omsorgsfulla tydligheten som gör att berättelserna faktiskt går in och inte passerar som sagor man har hört förut, vilket det ju faktiskt på många sätt är.
Kristuslegender
Kristuslegender gavs ut första gången 1904 av Bonniers. Jag har lyssnat på den i uppläsning av Annik Reuter, i en utgåva från Svenska ljud classica 2014. ISBN: 9789176390771. VIll du läsa boken digitalt finns den hos Projekt Runeberg och Litteraturbanken.
Selma Lagerlöf
Selma Lagerlöf (1858–1940) var en svensk författare som belönats med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna) och som dessutom själv valdes in i Svenska Akademien några år senare (även här som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan en lång rad böcker som blivit odödliga klassiker.
Jamaica: ett land känt för droger, dancehall, kriminalitet, förföljelse av homosexuella? Jamaica: ett paradis på jorden, med sina stränder, prunkande växtlighet och förtrollande läge i Karibiska havet. En gång i tiden kom spanjorer och britter dit och förde med sig slavar, som levde under obeskrivligt förtryck. När slaveriet avskaffades lämnades över 300 000 människor till en så kallad frihet. Deras ättlingar är fortfarande märkta av sitt folks historia. Fattigdomen är utbredd, och droghandel och kriminalitet är vanliga inslag i mångas liv. Samtidigt kommer en strid ström av rika västerlänningar till Jamaica för att semestra, gå på go go-barer, röka. Exploatera.
Bokens huvudperson är en ung svenska som har lovat en producent att hon ska skildra Jamaica i en dokumentärfilm: ”Du kan filma dina kompisars bara och folk du träffar, så får vi se hur det blir”. Och hon filmar vänner, fester, livet. Hon har varit i Jamaica ett tag, skaffat sig en pojkvän, även om förhållandet i och för sig börjar knaka, och lever både med en viss förståelse för kulturen och en skuldfylld insikt om att hon är turist och egentligen inte hör dit.
På drygt 200 sidor lyckas Ramqvist på ett insiktsfull sätt skildra Jamaica och hur livet kan se ut för ”natives”, som lever långt från turisternas skyddade sfär. Rasism, fattigdom, våld, sex och övergrepp smattrar fram över sidorna så att vilken privilegierad person som helst i väst bör få sig en tankeställare. Jag tycker att det är en helt strålande roman om turismens baksidor och hur spår från kolonialismen ännu i våra dagar är som stora sår i de samhällen som förtrycket en gång har haft sitt grepp. Det jag tycker är särskilt fantastiskt med den här boken är hur tight och precist Ramqvist har lyckats koka ner alltihop. Stilen är perfekt och varje ord sitter där det ska. Här finns inte en enda överflödig rad. Kanske avskräcker det någon att boken är så kort och att det därför blir rätt hattigt, men för mig är formen enbart imponerande. Jag tycker att det här är en mycket bra och tankeväckande bok.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort, omskakande roman med reportagekänsla om hur kolonialismen fortfarande genomsyrar samhället på Jamaica.
Betyg: 4,5 riddims av 5.
Citerat ur More fire
”Kanske kommer du till ett hotell på en höjd över havet, en byggnad i vacker gammal kolonialstil med en äkta brittisk tesalong, en privat patio med sittgrupp i vit plast utanför varje rum, stenlagda gångar och en slänt mot vattnet där trädgården väller fram i all sin prunkande prakt, med en liten skylt vid varje plantering så att du ska kunna se vad det är som växer där.
More fire är skriven av den svenske journalisten och författaren Karolina Ramqvist. Hon har bland annat bidragit med en text i den feministiska bestsellern Fittstim, där hon hängde ut artisten Ulf Lundell genom att publicera ett brev som hon har fått från honom och där han på ett väldigt nedlåtande sätt visar sitt missnöje över en recension. Hon twittrar på @Ramqvist.
Karolina Ramqvists första roman utspelar sig i Jamaica, där huvudpersonen har blivit kvar i en absurd känsla av frihet och tvång. Hon vet att hon är turist, och hon vet att hennes frihet är lånad eller stulen. Men landet där slavhandeln en gång hade sitt starkaste fäste öppnar hennes ögon. Hon börjar förstå att kolonialismens historia också är hennes egen. Begäret att veta och handla växer sig starkare. Hon måste leva sitt uppror. I en kärlekshistoria med en ung man ställs allt på sin spets.
More Fire är en berättelse om våld, sex och kärlek på gränsen mellan den första och den tredje världen. More Fire är en roman om längtan till något annat och om att vara eller inte vara fri, om att kunna eller inte kunna välja.
Liv till varje pris är den tredje och avslutande delen i Kristina Sandbergs uppmärksammade och hyllade trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. Nu är 60-talet på ingång och Majs sysselsättning börjar betraktas som onyttig och omodern. Nu ska kvinnor lämna ungarna på dagis eller hos dagmammor och göra nytta i samhällets tjänst. Men att ha sett till att barnen har haft det bra? Att ha serverat lagad mat varje dag? Att varje dag i över 30 års tid ha fått ett hem och en familj att fungera och hålla ihop? Är det så dåligt?
Det är inte bara samhället som förändras. Även Majs lilla familj går in i nya faser. Nu är barnen, Anita och Lasse, vuxna och på väg att skaffa egna liv. Men Lasse, Lasse… Maj undrar om han ska stadga sig. Han gör väl ingen ung kvinna med barn? Maj oroar sig och funderar. Oron finns också för Anita, Anita, som sitter med näsan i böcker. Ska hon gifta sig en dag? Hur ska det gå för Anita, som tar studenten och ska ända bort till Lund för att studera? Och maken, Tomas, med sina alkoholproblem, som återkommer i perioder. Tomas, som i alla år har försörjt hela familjen med sin stadiga inkomst från familjeföretaget, hamnar nu i en knivig sits när familjeföretaget först blir uppköpt och sedan omstrukturerat så att Tomas förlorar jobbet. Vem ska anställa en man i 50-årsåldern? Till en början är alla vid gott mod. Det finns ett kapital, det finns möjlighet att satsa på något nytt, men satsningarna går inte så bra som man hoppats.
Böckerna om Maj är fängslande utöver det vanliga. Det är en makalös resa längs ett stycke kvinnohistoria. Sandberg skriver ingående och noga om kafferep, kvinnlig vänskap, en hemmafrus våndor. Hon skriver om en familj där barn är på väg att flyga ur boet, om att räcka till åt sina barn och barnbarn och om att hålla ihop. Jag vet knappt vad jag ska skriva för att sammanfatta den här boken och den här trilogin. Att läsa om Maj är som att få en fin gåva, att få förtroendet att få ta del av en annans människas hela liv. Det är så fint, så fint, så fint, så fint. Jag älskar de här böckerna. Jag älskar att Sandberg skriver om hemmafrulivet, samhället, familjeliv, kärlek, vänskap och ett liv som blev som det blev. När hon skriver om Majs omsorger, tillkortakommanden och kärlek… Det är så att tårarna vill spruta när jag läser. Böckerna om Maj rymmer så himla mycket människa, så himla mycket känsla, så himla mycket liv och så himla mycket historia som vill berättas. Det här är det bästa jag har läst på mycket länge. Jag kan inte riktigt fatta, vill inte riktigt förstå eller acceptera, att de här böckerna nu är slut.
Jag gör det igen: läser en random deckare och upptäcker att det är en del av en serie och att jag inte har börjat med den första delen. Den här boken är dessutom från -98, så den är inte speciellt ny. Jag hade ingen aning om detta innan jag började lyssna, men när poliserna i huvudrollerna visade sig använda saker i stil med disketter och faxar så blev det rätt uppenbart. Ärligt talat tycker jag att det gav ett kul lager till berättelsen att den utspelar sig på 90-talet. 90-talet bjuder ju på en hel del nostalgi för mig som växte upp just då.
Ont blod är som sagt del två och serien är den om A-gruppen, en grupp som utreder internationella våldsbrott åt Rikskriminalen. När boken tar sin början har gruppen närmast upplösts på grund av brist på fall att ta sig an. Snart ändras dock detta radikalt när de får veta att en amerikansk seriemördare är på väg till Sverige. Seriemördaren, som kallas för Kentuckymördaren, är särskilt känd för att tortera sina offer genom att klippa av stämbanden med ett speciellt tortyrredskap. Nu hamnar det på A-gruppens bord att försöka lösa detta fall, som gäckat FBI i åratal. Och det är bråttom. När som helst kan seriemördaren slå till igen.
Det är en spännande bok och den tar flera skarpa vändningar som vänder några av de mer förutsägbara teorierna upp och ner. Jag måste ändå säga att jag tycker att det är en rätt ordinär deckare och den har dessutom några osannolika scener som bara är för mycket. Jag tänker särskilt på ett visst litet äventyr som två av poliserna sticker iväg på när de är i New York och jobbar tillsammans med den amerikanska polisen. Alla i den scenen beter sig sjukt oproffsigt. Det blir faktiskt lite löjligt. Flera andra scener, för att inte tala om tortyren, känns också lite på gränsen. Dessutom saknar jag intressanta karaktärer. Jag tror att en del sådana här serier är uppbyggda så att man ska lära känna karaktärerna genom att läsa flera böcker i serien och följa huvudpersonerna över tid. Här blir det ganska ytliga beskrivningar av huvudpersonerna, tycker jag.
Ett par skor från det förra sekelskiftet, ett par minst lika gamla glasögon, en antik brosch och en gammal skollinjal – fyra föremål som till synes inte har någonting gemensamt hamnar plötsligt hos Hanna. Hanna vantrivs något oerhört med sitt jobb som arbetsförmedlare, bor i en ful lägenhet, har en sambo som hon inte tycks attraheras av det minsta, småäter godis mest hela tiden och har en usel relation till sin mamma. På något sätt är det dock som att de här föremålen väcker upp något inom henne. Hon blir nyfiken på vem som har haft dem i sin ägo tidigare. Med hjälp av en antikhandlare och några vänner som de hittar på vägen så börjar de forska efter glasögonens, och förhoppningsvis de andra föremålens, tidigare ägare. Spåren leder till Signe: en folkskolelärarinna som levde i Tierp vid början av 1900-talet.
Berättelsen om Hanna och hennes lilla detektivarbete bland antikviteter, arkiv och gamla släktfoton varvas så med berättelsen om Signe och hennes liv och kärleksliv. Signe är djupt engagerad i medborgarrättsrörelsen, särskilt i frågan om lika löner för manliga och kvinnliga lärare och alldeles särskilt frågan om kvinnlig rösträtt. En av de kvinnor som strider tillsammans med henne i rösträttsfrågan är Anna. Anna bor i Stockholm och drömmer om att bli journalist. Anna och Signe blir snabbt vänner men inser dock snart att de vill ha något större än enbart vänskap – de är verkligen upp över öronen förälskade i varandra. Annas resor till Tierp blir allt fler och de drömmer och fantiserar om en framtid ihop, trots att det är en tid då det knappast var enkelt att komma ut. Faktiskt så känner inte ens Signe till om det finns fler än hon och Anna som dras till andra kvinnor. Ord som lesbisk eller homosexuell har hon knappast hört någon gång.
Det blir dock inte Anna och Signe. Det blir att Anna gifter sig med Signes bästa vän: Anders. Trots sveket mot Signe fortsätter hon dock att kontakta sin tidigare älskade. Uppvaktning och brev fortsätter att komma medan Signe slits mellan olika känslor.
Det är inte speciellt ofta som jag berörs eller känner att jag kan relatera till kärlekshistorier. Det blir allt för ofta för mycket Hollywood, tycker jag, och jag tycker inte att äkta kärlek har så mycket med romantiserat Hollywoodfluff att göra, faktiskt. Tillbaka till henne är dock inte alls en sådan typ av berättelse. Jag rycktes verkligen med och när bokens Signe blir dumpad så blev jag närmast upprörd och arg på riktigt! Boken är inte inträngande på samma sätt som resonerande böcker i stil med Lena AnderssonsEgenmäktigt förfarande. Tillbaka till henne är istället en lättillgänglig och lättläst underhållningsbok, men inte desto mindre bra för det. Jag gillade den här boken, som trots att den är lite för tjock och pladdrig, faktiskt lockar till sträckläsning och är både tankeväckande och upplysande. Det är fint att författaren ger liv till några av de kvinnor, som långt innan begreppet ”feminism” myntades, stred för kvinnans rättigheter. Det här är en läsvärd bok full av intressanta karaktärer och med flera fina och berörande berättelser om relationer och kärlek. Och feminism.
Martina är en typisk ung vuxen av idag. Hon saknar riktigt jobb och hankar sig därför fram med hopplösa timanställningar. Hennes bostadssituation är ännu mer hopplös. Hon har precis blivit av med andrahandslägenheten och har egentligen ingenstans att ta vägen. Flickrummet är bortrenoverat.
Så träffar hon en gammal kompis som hon egentligen har tappat kontakten med. Kompisen, Tessan, har jobbat inom hemtjänsten under en tid, men berättar nu att hon har ett nytt jobb på Glimmenäs och hon föreslår att Martina följer med dit ut. Glimmenäs är en herrgård och där bor en äldre dam, Florence, som behöver assistans. Det visar sig snart att den excentriske Florence lever i sin egen värld där det ömsom är nutid och ömsom är 40-tal och dags för överdådiga middagar med diplomater och annat fint folk, som naturligtvis inte lever längre. Hon kommer snabbt på att Martina kan få anställning som ”sekreterare”. Snart ansluter också en tredje ung kvinna, Judith, som plötsligt dyker upp under mystiska omständigheter och så småningom tillkommer två unga män som också har det lite trassligt med jobb. Fem unga vuxna med röriga liv hittar så sin plats på Glimmenäs och de hinner också måla upp drömmar om vad Glimmenäs skulle kunna användas till och vad de skulle kunna göra med sina liv. När Florence plötsligt får en stroke väcks en förhoppning om att det kanske går att ärva herrgården på ett eller annat sätt.
Från Hermansons tidigare böcker är jag van vid ett visst mått av övernaturligt och science fiction, men till min förvåning är inte Skymningslandet en sådan bok, trots att miljöerna och karaktärerna verkligen öppnar för att det berättelsen ska utveckla sig till en skruvad historia med övernaturliga inslag. Jag vet inte om jag är besviken eller tacksam över det.
Det här är istället en förhållandevis jordnära bok där Hermanson tecknar ett Sverige där unga lever i utanförskap och har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och skaffa sig ett eget hem. De unga vuxna kan knappt drömma om framtiden eftersom den framstår som så oviss. Det är intressant att hon bygger en spänningsroman och förlägger handlingen till Glimmenäs för att berätta om det här samhällsproblemet. Man kan ju tänka att det hade varit enklare att skriva om det på ett mer direkt sätt, t.ex. att mer ingående skildra hur det kan vara att sitta och vänta på jobb-SMS, inte veta var man ska sova nästa vecka och att inte ha någon buffert eftersom man inte har någon ordentlig inkomst. Jag tycker att Hermansons annorlunda grepp både funkar och inte funkar. Det är en spännande berättelse i sig med huvudpersonernas äventyr i Glimmenäs, men det känns också som att hon hade kunnat utveckla den berättelsen mer och sparat samhällskritiken till en egen bok, så att säga.
Sammantaget tycker jag att det här är en aktuell, tankeväckande och läsvärd bok, även om den jag gärna hade sett att den inte varit så spretig. Ämnet är viktigt och hade förtjänat lite mer fördjupning.
Falleri fallera faleralla är den sista delen i Carin Gerhardens serie om Hammarbypolisen. Jag har endast läst en av de tidigare böckerna i serien (Pepparkakshuset) och det är ärligt talat lite snålt med tillbakablickar, så det känns lite som att man kastas rakt in i handlingen.
Någonting har i alla fall skakat om gruppen och en av poliserna, Hamad, har lämnat den och har hamnat i ett psykotiskt tillstånd. En annan av poliserna, Gerdin, Gäddan kallad, råkar ut för en obehaglig kidnappningshistoria. Den decimerade styrkan får två mord att lösa: en pojke och en äldre kvinna har blivit mördade med kulhammare. Det märkliga mordvapnet råkar vara av samma typ som den hammare, som vid en tragisk händelse många år tidigare tog livet av en liten pojke. Nu får polisen en rörig och trasslig mordgåta framför sig. Hur hänger händelserna ihop? Vem är skyldig? Vem skyddar vem?
Hon väver ihop det snyggt, Gerhardsen, men jag måste säga att det blev lite mycket mot slutet. Särskilt jag, som lyssnade på ljudboken och inte direkt kunde gå tillbaka och läsa om stycken, fick en lite ansträngd lyssning när fallet fick sin upplösning. Det är verkligen många händelser och personer inblandade. Samtidigt som fallet i sig är skapligt komplext berättar hon också om Gäddan och Hamad, som på sina håll brottas med svårigheter. Det är lite mycket av allt. Helt enkelt. Jag tycker ändå att det var en helt okej bok och att den lyfter sig över mycket i genren. Författaren håller spänningen uppe på ett skickligt sätt och det finns ett bra tempo i berättelsen utan att författaren för den sakens skull låter handlingen ta för stor plats på bekostnad av karaktärerna.
Ett av mina största problem med boken är egentligen uppläsningen. Jag är inte så kräsen när det gäller uppläsningar, men i det här fallet tycker jag att det har blivit för mycket dramatisering. Det funkar inte riktigt för mig att alla kvinnor har en lite ansträngd, pipig och snabb röst. Jag tycker bättre om lite mer neutrala uppläsningar, men det är förmodligen en smaksak.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
