För ett tag sedan läste jag Katarina Taikons biografi, Den dag jag blir fri(av Lawen Mohtadi). Boken läste jag i min bokcirkel och jag hade nog inte läst den annars i och med att jag faktiskt inte hade läst Katarina Taikon eller kände till speciellt mycket om henne innan. Jag är glad att jag läste hennes biografi i alla fall. Det är en störande och viktig bok om hur romer har behandlats och alltjämt behandlas i Sverige. Taikon, som alltså själv var rom, kämpade hela livet för romers rättigheter. Självklarheter som att få gå i skolan eller att kunna ha ett hem var verkligen inga självklarheter för Taikon och hennes familj. I biografin omnämns Katitziböckerna ett flertal gånger. Det påstås också att Taikon skrev dem i syfte att påverka de som skulle växa upp och faktiskt kunna göra skillnad – barnen. Katitziböckerna är alltså en hel serie med böcker som till stora delar är självbiografiska och följer Katarina Taikons eget liv och uppväxt och som på så sätt berättar om romernas situation. En del saker är säkerligen ändrat eller nedtonat, men mycket är plockat direkt ur livet, vilket framkommer i biografin.
Katitzi är den första boken i serien. När den tar sin början är bokens Katitzi sju år gammal och bor på barnhem. Där är hon ett barn som andra, även om den mer barska av tanterna på barnhemmet är fördomsfull och helt ogrundat tycker att Katitzi är ”besvärlig”. Bland de andra barnen är hon en glad och livlig kompis. Det är bara ”Ruttan” som inte är speciellt snäll mot Katitzi. Eller är hon avundsjuk på Katitzis fina kläder? Med tiden börjar det dock viskas om ”zigenare” – något som vare sig Katitzi eller något av de andra barnen egentligen vet vad det är. Med tiden ska Katitzi dock komma att lära sig vad det kan innebära att vara ”zigenare”.
En dag kommer hennes pappa och hämtar hem henne. Katitzi har inga direkta minnen av sin familj eller livet innan barnhemmet, så nu får hon mycket att lära. En del saker är helt annorlunda jämfört med hur det har varit på barnhemmet. Nu ska hon till exempel inte ligga till sängs kl 19, för i Katitzis familj måste alla hjälpa till, särskilt på kvällarna. Pappan har ett tivoli och det finns olika stånd som ska bemannas, dansbana som ska sopas och gästerna vill gärna se Katitzi och hennes syskon sjunga och dansa. Alla jobbar och sliter, inte minst storasyster Rosa, som sköter hemmet. Den enda som inte tycks jobba så hårt är pappans nya kvinna, Siv, som mest måste ligga och vila med ”migrän”. En sak som ingen annan i lägret kan kan Siv i alla fall bistå med: eftersom hon inte är rom så har hon fått gå i skolan och hon är därför den enda som inte är analfabet.
I Katitzi berättar Katarina Taikon om lek, bus, sorger och orättvisor i lilla Katitzis liv. Det är en barnbok och den handlar i mångt och mycket om en sjuårings liv, rätt upp och ner. Men det är ofrånkomligt att boken också väcker frågor och förvåning – även hos mig som vuxen. I en berättelse berättad från ett barns ögon blir det extra fruktansvärt att få ta del av historien om barn som nekas skolgång, som nekas en trygg plats att bo på, som utsätts för diskriminering och kränkningar, som inte behandlas väl av sin styvmamma och som måste jobba, inte bara med tivolit utan också med barnpassning och hushållssysslor. Det är ingen sorglig bok. Katitzi är en pigg och glad tjej och hennes systrar står henne nära och hon har inte svårt att göra sig vänner. Det bidrar också till att göra den här berättelsen så fruktansvärd. Som läsare sitter man lika blåögt och naivt som sjuåriga Katitzi och undrar vad en ”zigenare” är för något, varför inte alla barn får gå i skolan och varför inte Katitzi och hennes familj får bo kvar på den plats där de har börjat rota sig och där hon precis har träffat två kompisar som hon vill leka med.
Det här är en barnbok och den är säkert mycket lämplig att läsa högt för sitt barn. Förmodligen kommer den att väcka frågor. Vad svaret på de frågorna är vet jag faktiskt inte. Varför behandlade man människor såhär i Sverige? Och hur behandlar vi människor i Sverige idag? Ett oskuldsfullt barn som Katitzi kan som få andra sätta fingret på de här frågorna.
Själv har jag lyssnat på ljudboken och även som vuxen har jag haft stor behållning av den, särskilt i kombination med den tidigare lästa biografin, som ju flera gånger refererar till Katitziböckerna och berättar ett och annat om verkligheten bakom. Som vuxen kan man också uppfatta en del nyanser som ett barn säkert inte förstår, särskilt när det gäller de vuxnas tillvaro och deras tillkortakommanden. Ljudboken är inläst av Vanna Rosenberg, som har träffat precis rätt balans mellan humor och allvar och gör en mycket bra uppläsning.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill följa sjuåriga flickan i Katitzi hennes upptåg och upptäcker kring vad det kan innebära att vara rom i Sverige.
Betyg: 4+ hundvalpar med svingande svansar av 5.
Om Katarina Taikon och Katitzi
Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.
Uppläsare: Vanna Rosenberg.
Utgivningsår: 1969 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Björn Hedlund, utgiven av Zigenaren), 2015 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Natur och kultur), 2015 (nyutgåvan på bilden med illustrationer av Joanna Hellgren, utgiven av Natur och kultur).
Antal sidor: 135 (ca 4 h lyssning).
ISBN: 9789127144422.
Läs även: Katitzi och Swing, Katitzi i ormgropen, Katitzi rymmer, Katitzi, Rosa och Paul, Katitzi i Stockholm, Katitzi och Lump-Nicke, Katitzi i skolan, Katitzi Z-1234, Katitzi barnbrudern, Katitzi på flykt, Katitzi i Gamla sta’n, Uppbrott.
Köps hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Katitzi växte upp i Sverige för inte alltför länge sedan, och var som vilket annat barn som helst. Hon kivades med sina syskon och lekte med sin hund, hon var snäll ibland och dum ibland precis som alla andra. Men trots att hon var som vem som helst så fick hon inte gå i skolan, inte bo i hus eller ens stanna särskilt länge på samma plats utan att bli bortkörd – bara för att hon var rom.”
Inte med den eld jag har nu är det som kom att bli Bodil Malmstens näst sista dikt och efter den skulle det dröja över 20 år innan hon skrev Det här är hjärtat. Det här är hjärtat kom att bli en mycket personlig berättelse om att förlora en närstående, men i Inte med den eld jag har nu kretsar berättelsen kring ”en annan dam”, som det står i underrubriken till originalutgåvan från -93. Denna andra dam är Louise. När hennes föräldrar ”aldrig kom hem från brigaderna”, ”den blodiga gropen europa” så får hon bo hos sina morföräldrar. När det blir dags så berättar mormor om ”reglering”. Men om onani och sex och pessar går det inte riktigt att prata. Och inte om kusin Stig, den förlorade oskulden i Paris. Inte heller om ofrivillig barnlöshet.
Inte med den eld jag har nu är en smärtsam dikt om kärlek, sex, skam och barnlöshet. Och en berättelse om att längta efter någon som man inte kan få. Tills det en dag är för sent. Det är en känslofylld dikt och den är fylld med Bodil Malmstens typiska, perfekta formuleringar, som faktiskt inte sällan är roliga, mitt i allt det mörka. En riktigt fin dikt!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en smärtsam dikt om olycklig kärlek, barnlöshet och att längta efter någon som man inte kan få.
Betyg: 4 sandstränder av 5.
Citerat ur Inte med den eld jag har nu
”Reglering
Sa mormor reglering
Såsom i en spegel trevlig
Så trevligt mormor – trevligt inte så trevligt jag blöder
Det droppar på foten mormor blodet mormor
Blod på foten mormor
Dropparna mormor
Jag är bara elva år
Blod i skorna
jungfru jungfru jungfru tro
blod är i jungfruns ena sko
Jag i exil hos mormor med morfar i skuggan och
Ingegärd Persson översiggiven i jungfrukammarn”
Samlade dikter av Bodil Malmsten
Om Bodil Malmsten och Inte med den eld jag har nu
Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.
Utgivningsår: 1993 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 74.
ISBN: 91-0-055573-8, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”
Kerstin Ekman är en författare som har vågat röra sig i alla möjliga, vitt skilda genrer och idag får man kanske räkna henne till en av våra mest creddiga och hyllade författare. Ibland känns det nästan som att ”creddig” och ”deckare” står i motsats till varandra. Därför är det lite kul att påminna sig om att hon faktiskt debuterade med en kriminalroman, som sedan följdes upp av flera andra romaner i samma genre. De tre små mästarna från 1961 är en av de här tidiga kriminalromanerna.
Boken utspelar sig i byn Rakisjokk. Rakisjokk ligger avsides och under vintern blir invånarna närmast isolerade. Så dör läraren Matti. Det sägs att det var ett fylleslagsmål, men det finns några detaljer som gör att det känns som att de andra byinvånarna ljuger. När Mattis vän, David, kommer till den norrländska byn ett halvår senare för att hälsa på så blir han naturligtvis bestört över vad som har hänt med Matti, men han börjar också nysta i vad som egentligen har hänt. David och polisen Torsson börjar att försöka ta reda på sanningen om Mattis död.
Det är pussligt och trots att det är en kort berättelse (boken är inte ens 200 sidor lång) så hinner misstankarna kastas på många människor och berättelsen hinner ta flera nya vändningar. Det jag framför allt gillar med De tre små deckarna är dock inte deckargåtan i sig utan miljöerna. Det känns spännande och kul med en deckare som utspelar sig så långt norrut och låter flera karaktärer vara av samiskt ursprung. Det är inte så ofta jag har träffat på samer i en bok (!).
Jag lyssnade på boken som ljudbok och även om jag gillar Torsten Wahlunds uppläsning så måste jag inflika att jag gärna hade läst boken istället för att lyssna. Ekman är en ytterst skicklig författare och hon vet precis vilka ord hon ska välja för att mejsla fram berättelsen, men att läsa hennes texter kan också kräva en viss koncentration eftersom de inte sällan är väldigt koncentrerade och eftersom hennes böcker brukar innehålla flera lager. Jag hade faktiskt lite svårt att hänga med i ljudboken och tänker att den nog med fördel borde läsas i lugn och ro istället.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en koncentrerad och pusslig deckare som utspelar sig i en liten lappländsk by.
Betyg: 3 mahjongspel av 5.
Om De tre små mästarna och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Torsten Wahlund.
Utgivningsår: 2016 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 1961 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 174 sidor (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789176511817.
Andras röster: Evaveva läser, Käckare deckare.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”De tre små mästarna är egentligen kineser och döda för ett par tusen år sedan. Ingenting kan vara mer förvirrande för en svensk poliskonstapel än att finna deras spår i en isolerad fjällby tolv mil norr om polcirkeln, blodiga spår dessutom.
Konstapel Torsson lämnade Rakisjokks by med en död karl i pulkan och hans baneman framför sig i skidspåret. Trots allt hade han inte löst några gåtor.
Han kom tillbaka en sommardag, han och tavelmålaren David, ett omaka par med skilda åsikter i allt utom detta: att reda ut allt det oförklarliga som ledde till att teckningsläraren Matti en vinternatt hittades död i drivan utanför skolhuset. De lärde sig åtskilligt om de tysta och slutna människorna i Rakisjokk, och gåtan gled dem gång på gång ur händerna. Men konstapel Torsson tänkte inte ge sig – till varje pris måste han reda ut de tre små kinesernas fruktansvärda hemlighet.”
I diktsamlingen Landet utan lov smattrar samtidsreferenserna oroligt över raderna. En kvinna står framför ett skyltfönster till en djuraffär. Det är en vanlig dag, men reklam, bostadsräkningar, maken, skräckfilm, självmord, mord far fram över sidorna. Eller så står hon egentligen bara där och studerar ”En liten pyramid av råttor sover; travade mot glaset; En liten pyramid av ben och bisampäls”.
För mig är det inte självklart att tolka vad den här dikten egentligen handlar om, men jag rycks med av rytmen, oron, och jag älskar hur Malmsten petar in varumärken, filmer och kändisar i var och varannan rad. Det är en snärtig och underfundig diktsamling och en av de kortare i samlingen Samlade dikter. Läsvärd!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en snärtig och underfundig dikt som är rikt kryddad av samtidsreferenser.
Betyg: 4 skyltfönster av 5.
Citerat ur Landet utan lov
”Det är en vanlig dag jag
studsar på en Duxmadrass från Twin Peaks
Gymnastikskor Nike Air
Just do it
Inbyggd luftkudde
Jad studsar till en sång i MTV för Levis
Should I stay or should I go
Quality never goes out of Style
Jag måste gå
till brevlådan den blå den gula
Det är någonting jag måste posta
Påskkort
Självdeklarationen
Bostadsräkningen”
Samlade dikter av Bodil Malmsten
Om Bodil Malmsten och Landet utan lov
Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.
Utgivningsår: 1991 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 30.
ISBN: 91-0-055283-6, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”
I diktsamlingen Nefertiti i Berlin skriver Bodil Malmsten om en resa med den snart vuxna dottern. Nu har de en långhelg i Berlin framför sig – en långhelg där ett av besöksmålen är bysten av Nefertiti på Neues museum. För Malmsten är det ett lån. Ett lån av tid att spendera med sin dotter, som hon älskar, men måste släppa fri ut i vuxenvärlden. Det är en bok av sorg och kärlek på samma gång och mellan raderna bubblar även sorgen över förhållandet som tog slut, separationen som slet sönder familjen, skuldkänslor över att det inte höll. Hon speglar förhållandet till dottern, den gränslösa kärleken till dottern, i Nefertiti och hennes älsklingsdotter.
Jag har läst en stor del av Bodil Malmstens verk. Någonting som ofta har slagit mig är hur privat hon är. Malmsten har t.ex. skrivit en rad böcker om en fiktiv karaktär med samma namn som hon själv. Böckerna utspelar sig i Frankrike, bland annat i Finistère, där hon själv bodde under ett antal år. Självklart bär dessa böcker på verkliga episoder och karaktärer, men Malmsten har ändå varit noga med att poängtera att det är romaner, att karaktärerna i dem inte finns på riktigt, att bokens Finistère inte riktigt går att besöka som många läsare tror. På så sätt bjuder Malmsten generöst av sig själv, men sätter samtidigt upp en gräns. Med exakt avvägande av varje ord väljer hon vad hon vill berätta – och vad hon vill lämna osagt. Det slår mig när jag nu läser hennes dikter att de är mycket mer personliga än vad jag är van vid. Att läsa dem känns som att få ta del av ett förtroende. Till skillnad från hennes biografi och hennes loggböcker (böcker som jag älskar, för övrigt!) ligger smärta och kärlek helt öppet i dessa dikter. Helt utan filter.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa dikter om att våga låta sitt älskade barn bli vuxen och om att gå vidare efter en separation.
Betyg: 4 museum av 5.
Citerat ur Nefertiti i Berlin
”Spänn fast bältet fågelmamma
Räta upp stolsryggen och
se förtröstansfullt hur flygvärdinnan
demonstrerar syrgasmasken som falla
ned om så behövs
syret kan ta slut över Europa
Här sitter jag i himlen
med min närmsta främling
Inte visa kärleken
Då sprängs kabinen”
Samlade dikter av Bodil Malmsten
Om Bodil Malmsten och Nefertiti i Berlin
Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.
Utgivningsår: 1990 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 66.
ISBN: 91-0-047980-2, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”
Ethel, Dorotea och Maggan är tre damer i 70-årsåldern. En gång i tiden var de en trio som värderade sin vänskap mycket högt. Genom uppväxten, kärlek, sorg, smärta, allt, håller de ihop. Sedan splittras de plötsligt och kommer att leva sina liv på helt skilda håll. Nu, många år senare, skickar Dorotea ett brev till sin barndoms bästisar. Hennes dotter är allvarligt sjuk och nu måste de tre före detta vännerna träffas igen. Gamla familjehemligheter och sorger rivs upp när de tre damerna återses och konfronteras med de val de gjorde i ungdomen. Av bara farten rycks deras närmsta, män och barn, med i allt som uppdagas.
Boken är tänkt som en fin feelgood om vänskap och kärlek. Tyvärr kan jag inte påstå att boken berörde mig ett dugg. Det är alldeles för mycket klyschor och floskler. Jag tycker faktiskt att den är rätt patetisk. Förlåt, men det är bara så. Den neurotiska kvinnan som luktar på lavendel för att bli lugn, små citronfjärilar som fladdrar omkring, den ytliga överklasskvinnan som har en usel kontakt med sina barn, den bitchiga svärdottern, kvinnan som städar hysteriskt för att bli av med sin ångest. Det är bara för mycket. Det känns som att författaren har en tydlig bild av vilka människor och känslor hon vill måla upp, men gestaltningen blir bara platt. Det mesta i boken känns sökt, konstruerat och inte speciellt trovärdigt. Boken är heller inte skriven med någon större finess utan innehåller mest dialog. Nej, det här var en riktig besvikelse. Jag tycker tyvärr att den var ofrivilligt komisk snarare än gripande.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och förutsägbar berättelse om kärlek och gammal vänskap.
Betyg: 1 sommarstugor av 5.
Citerat ur Tiden läker inga sår
”Maggan lyssnade på sorlet nerifrån och tittade på gökuret. När fem minuter gått steg hon ut på trappan. Hon lät vänster hand glida längs trappräcket medan höger hand höll upp den långa kjolen så att hon inte skulle snubbla. När hon hade tre trappsteg kvar lyfte hon blicken mot gästerna och tryckte dramatiskt handen mot bröstet i en gest av förvåning och uppskattning. Precis som hon övat. Leendet fick hennes dotter Desirée att rygga tillbaka. Maggan hoppades att rörelsen undgick gästerna. På sista trappsteget stannade Maggan och tog emot det glas Ivan räckte henne. Sedan lyfte hon det i en tacksam skål. När hon förde glaset mot sina rödmålade läppar såg hon Desirée himla med ögonen. Himla du, tänkte Maggan, du är bara avundsjuk.”
Tiden läker inga sår av Caroline Säfstrand
Om Caroline Säfstrand och Tiden läker inga sår
Caroline Säfstrand är en svensk författare. Hon debuterade 2014 med romanen Om du bara visste. Hennes senaste bok är Tiden läker inga sår. Caroline Säfstrand har en hemsida.
”Ett misslyckat luciafirande 1951 gör att Ethel, Dorotea och Maggan ingår en vänskapspakt. Senare får en livsavgörande händelse dem att bryta pakten och säga upp bekantskapen. Dorotea gifter sig med Börje, och förtränger det förflutna genom maniskt städande. Den tjusiga Maggan hittar esteten Ivan och lever till synes ett drömliv, men blundar för hemligheten bakom dörren. Ethel väljer en bohemisk ensamhet som gör relationen till son och svärdotter komplicerad.
När Maggan firar sin 70-årsdag dyker ett handskrivet brev från Dorotea upp och förstör stämningen. Ethel, som befinner sig i ett litet stenhus några kilometer bort, får ett likadant brev. De måste träffas igen. Konsekvenserna av det val de en gång gjorde påverkar inte bara dem själva, utan även deras närmaste. Nu kan de inte längre dölja sin hemlighet.”
Den tredje diktsamlingen i Bodil Malmstens Samlade dikter är Paddan & branden från 1987. Den börjar med dikter om en änkling i Södra Norrlands fjälltrakter & inland. Det är både dikter om att förlora en närstående och att vara ensam på landsbygden. Malmsten skriver om de rejäla fruntimmer som sliter på sina gårdar, men också om att vara en ensam, äldre man som plötsligt ska sköta gården och hushållet själv. Det är både sorgligt och lite tragikomiskt mitt i alltihop. Malmsten är finurlig och hittar alltid rätt ord. Ibland uppfinner hon nya ord. Blodplättspaltar. Svensktoppsenkelt.
Boken fortsätter sedan med dikter om att leva i fosterhem och att inte känna tillhörighet. Det här är Paddan & brandens mest berörande och brännande dikter, kanske för att det blir så uppenbart att Malmsten skriver om något som hon har upplevt själv. Malmsten spenderade sina första år i Södra Norrlands fjälltrakter & inland, som hon själv brukade kalla det, men växte sedan upp i fosterhem i en tillvaro som förmodligen inte var alltför munter. Vid sjutton års ålder gjorde hon ett allvarligt försök att avsluta sitt liv. Bakgrunden till den desperata hopplöshetskänsla som måste ha drabbat henne i tonåren märks i dessa dikter och även sjukhusvistelsen som följde, för den delen.
Avslutningsvis diktar Malmsten om Paddan & branden, som fått ge namn åt boken. En herrgård brinner ner, en padda överlever. Jag har svårt att tolka symboliken, som Malmsten garanterat har haft i åtanke. Visst är det väl dikter om klass, men det är inte dikter som är lika rakt på sak som dikterna i bokens första hälft.
Hur som helst så tycker jag verkligen om den här boken. Malmsten har alltid imponerat med sin exakthet och förmåga att hitta precis rätt ord för att sätta rätt stämning. Här skriver hon också mycket personligt och berörande om några tunga ämnen. Fint, sorgligt, tragikomiskt.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill njuta av Bodil Malmstens precisa och perfekta formuleringar i några av hennes mest personliga och berörande dikter.
Betyg: 4+ herrgårdar av 5.
Citerat ur Paddan & branden
Ur ”Arv från ett fosterhem”:
”Man ärver ingenting utom det här:
att man inget har & man ingen är
Man vet att man enbart hör
Hemma
Utanför
Till den dag man dör
Man vet att man vet hut
Tills alltihop är slut
Se men inte röra
Inget kunna göra
Men höra
Publiken
Musiken
Ifrån sitt utanför
Där man hör
Hemma
För
Hut går alltid hem
Man vet aldrig till vem”
Samlade dikter av Bodil Malmsten
Om Bodil Malmsten och Paddan & branden
Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.
Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 82.
ISBN: 91-0-047171-2, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”
Med Damen, det brinner! slog Bodil Malmsten igenom som poet och blev folklig. Det året, 1984, var inte jag född, så jag får lita på tidningarnas skriverier om att Malmsten med Damen, det brinner! blev en folkkär poet och diktuppläsare. Med tanke på vilken smal och liten genre poesi utgör i den massiva bokfloden så är det någonting oerhört att vara poet och folkkär, tycker jag. Det säger något om lättillgängligheten, tonen och temat för den här dikten.
Om debutdiktsamlingen, Dvärgen Gustav, var av det lite mer egensinniga slaget och svårare att direkt relatera till så är Damen, det brinner! en dikt där generiska hjärta- och smärtafrågeställningar bjuder på igenkänning. Det uppskattar jag, som faktiskt inte är så van vid att läsa poesi.
Damen, det brinner! handlar om ensamhet och olycklig kärlek. Malmsten hittar precisa ord för att beskriva tomheten som icke självvald ensamhet kan orsaka och utanförskapet som den som lever utanför tvåsamheten kan uppleva. Jag förstår absolut hur just Damen, det brinner! kunde bli ett genombrott för drygt 30 år sedan. Det fina är att den är lika läsvärd och pricksäker idag.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill ta del av Bodil Malmstens genombrottsdiktsamling och läsa en igenkännbar och pricksäker dikt om ensamhet, olycklig kärlek och utanförskap.
Betyg: 4 rondeller av 5.
Citerat ur Damen, det brinner!
”Och så blev det sommar
obegripligt bråttom på med sommarkläder
inte dags för päls än
måste packa väskan för bagaget har
behov av en semeser
måste vila upp sig
lite grann ifrån sig
den här damen har det uppenbarligt slitigt –
måste vila lite
Vissheten att hon är
själv
sin värsta väska
är ett lämpligt ämne
för s k förträngning
Insikten ohygglig
obönhörlig och orygglig
ändå
på sitt sätt rätt
trygg
och rätt så hygglig”
Samlade dikter av Bodil Malmsten
Om Bodil Malmsten och Damen, det brinner!
Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.
Utgivningsår: 1984 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 58.
ISBN: 91-0-046074-5, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaffrån 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”
En bluffpilots bekännelse av Thomas Salme och Stefan Lövgren
Thomas Salme är piloten som flög passagerarplan i 13 år utan att ha en giltig licens. Det är förstås en både förskräcklig och imponerande story på samma gång. I den här boken berättar Salme tillsammans med journalisten Stefan Lövgren om hur det gick till och hur Salme till slut åkte fast. Förmodligen har det väl gått till så som det brukar gå till när kändisar och b-kändisar och c-kändisar ska skriva en biografi: kändisen berättar och journalisten eller spökskrivaren skriver. I den här boken vill man dock ge sken av att den första halvan berättas av Salme själv, för där är det Salme som är berättarröst.
Det är en spännande historia, men då Salme inte skäms över att framställa sig själv som ett riktigt pucko så är det inte direkt görbart att läsa den här delen utan att bli provocerad. Salme är sexistisk, homofobisk och rasistisk och verkar inte ha något filter över huvud taget när han luftar sina åsikter. Han framställs också som nidbilden av en omogen, tuttfixerad tonårspojke. Det är bara brudar och tuttar och hans hästballe hela tiden. Salme vill också med sin berättelse lansera storyn om hur en fattig kille från Jordbro kunde förverkliga sin stora dröm. Han borde ha fokuserat mer på detta och att berättat något intressant om sin uppväxt och sina drivkrafter istället för att förlöjliga sig själv som han gör när han skriver om sitt rännande efter tjejer.
Det är dock den första delen som är den läsvärda i den här boken. Efter de här första cirka 150 sidorna tog uppenbarligen idéerna slut och för att få ihop en komplett bok har Stefan Lövgren av obegriplig anledning författat ”sin” story. Han gick tydligen in i projektet med inställningen att Salme är en mytoman som ska sättas dit. Det finns säkerligen skrävel, skryt, överdrifter och en del osanning i Salmes berättelse. Problemet är att Lövgren inte direkt lyckas avslöja någonting av värde. Under ungefär lika många sidor som vikts åt Salmes berättelse får Lövgren brodera ut hur han har arbetat med boken och försökt att kontakta olika människor som kan tänkas komma med viktiga avslöjanden. Problemet är att han inte har lyckats få speciellt många att ställa upp. Standard är att Lövgren skriver om människor som han mejlar, ringer eller på andra sätt kontaktar och sedan får han inget svar.
Det jag verkligen undrar efter att ha läst Lövgrens andra del av boken är hur man egentligen lanserade den här bokidén för Salme själv. Nog borde man ha kunnat fylla en hel bok om Salmes livsberättelse om man verkligen hade velat? Så hur fick man honom att gå med på att bli smutskastad istället?
Jag tycker att den här boken på många sätt är riktigt dålig. Den känns som ett hafsverk med extremt mycket ointressant utfyllnad som inte tillför ett dugg. Lövgren har tydligen haft stora egna ambitioner att göra ett scoop med den här boken, men han lyckades i praktiken inte avslöja några större lögner än att Salme ljög om att han brukade cykla och möta sin pappa vid busshållplatsen när han var liten. Resten är till stora delar spekulationer.
Ändå blev den här boken faktiskt en riktig bladvändare för mig. Boken är lättläst och fängslande och trots att jag blir provocerad av Salme och tycker att han är pinsam och trots att jag tycker att del två borde ha skrotats redan på idéstadiet, så kan jag bara konstatera att det var svårt att sluta läsa.
I korthet
Rekommenderas för: Den som fascineras av verklighetsbaserade berättelser och vill läsa en lättläst och fängslande bok om en bluffpilot.
Betyg: 2- flygcertifikat av 5.
Citerat ur En bluffpilots bekännelse
”Okej, jag vet att det inte är alla som tycker jag gjorde rätt. Men vi kanske snackar om fem av tusen personer. Och jag lovar att de fem är överklassmänniskor som sitter där med sina stålar och säger att så där får man inte göra. Du måste betala! Men jag är så trött på folk som har pengar. En kille från fattiga Jordbro, han har inte samma möjligheter helt enkelt. Personer som Peter och Dragan, de hajar det. Det är därför de är jätteimponerade av mig.”
En bluffpilots bekännelse av Thomas Salme och Stefan Lövgren
Om Thomas Salme, Stefan Lövgren och En bluffpilots bekännelse
Thomas Salme (född 1969) är en svensk fotograf, bosatt i Milano. Han är känd för att han under 13 års tid flög passagerarplan utan ett giltigt flygcertifikat.
Stefan Lövgren är en svensk journalist som bland annat är medarbetare för National Geographic. Han har också skrivit ett antal biografier. Hans senaste bok är Svennis, som handlar om Sven-Göran ”Svennis” Eriksson. Stefan Lövgren har en hemsida.
”Den fantastiska historien om Thomas Salme – den svenske piloten som flög internationellt i tretton år med ett förfalskat pilotcertifikat.
Thomas Salme (född 1969) växer upp i Stockholmsförorten Jordbro, spelar fotboll och hockey men drömmer om att bli pilot. När hans mamma dör i cancer ärver han en summa pengar och kan påbörja en utbildning för att få ett flygcertifikat, för ett mindre plan. För att bli pilot på riktigt krävs längre utbildning, fler flygtimmar och framför allt mer pengar. Det utgör dock inget hinder för Thomas, som börjar bluffa sig fram. Han studerar flygteknik på egen hand och pratar in sig på SAS Flight Academy, där det finns flygsimulatorer. Därifrån är steget inte långt från att förfalska ett trafikflygarcertifikat och på chans söka jobb som styrman för ett italienskt bolag. Och han får jobbet! En trettonårig karriär i cockpit tar sin början.
Men även sanndrömmar har sitt slut och den dag som Thomas länge fruktat kommer i slutet av mars 2010. Han befinner sig på Schiphols flygplats utanför Amsterdam och ska flyga till Ankara för det turkiska flygbolaget Corendon, men han anar oråd. Vid gaten står flygplatspolisen och väntar. Efter 10 000 flygtimmar och 700 000 passagerare tar ett osannolikt äventyr slut. Eller? Det är här berättelsen börjar. Den riktiga resan där verkligheten hinner ifatt både Thomas och den som har fått i uppdrag att skriva hans livs historia, journalisten Stefan Lövgren.
Historien om bluffpiloten Thomas Salme är fascinerande på många plan och handlar inte bara om hans högtflygande liv utan också om jakten på den perfekta storyn eller hur sökandet efter sanningen lätt blir en del av en annan lögn. Inget är vad det synes vara. Kan vi någonsin känna oss säkra när vi stiger på ett flygplan igen? ”This is your Captain, Thomas Salme, speaking. Fasten your seatbelts, ready to take off in two minutes.””
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
