Slow fashion av Jennie Johansson och Johanna Nilsson
För mig känns klimatfrågan som vår tids riktigt stora ödesfråga och det är också en fråga som engagerar mig. Jag försöker verkligen att göra ett så litet klimatavtryck som möjligt, t.ex. genom att leva utan bil, välja tåg framför flyg när det är praktiskt görbart och genom att mestadels äta vegetariskt. Ingenting av just det som jag räknade upp känns som några uppoffringar, men självklart finns det annat som känns rätt utmanande faktiskt. För min del känns det svårt att avstå från att shoppa (billiga) kläder. Jag är inte omedveten om att textilindustrin är riktigt smutsig och miljöbelastande och att billiga kläder dessutom innebär att någon annan har fått betala. Textilbranschen utnyttjar oerhört många människor, varav en stor andel kvinnor, som jobbar under usla förhållanden och med slavliknande löner. Jag vill naturligtvis inte stödja detta. Jag kan i och för sig också säga att jag inte är den som shoppar för shoppandets skull. Jag är också noga med att ta hand om mina kläder så att de håller länge, och att verkligen använda de plagg jag har. Men ändå: går det att kombinera ett modeintresse med någon slags önskan om att leva hållbart?
I boken Slow fashion diskuteras ämnet av Jennie Johansson, verksamhetsledare för Stockholm Stadsmissions butik Remake, och Johanna Nilsson, som har mer än tio års erfarenhet av rättvis handel och hållbar utveckling och som bland annat har det egna smyckesmärket JohannaN och hållbart mode-butiken Replik. Det är alltså två genuint intresserade och kunniga personer som ger sin syn på saken. I boken tar de både upp på vilket sätt textilindustrin är problematisk ur hållbarhetssynvinkel, skriver om material och kvalitet samt ger handfasta tips om hur plagg kan vårdas och lagas. Jag har lånat boken på biblioteket, men kan nästan känna att jag skulle vilja ha ett exemplar hemma för att kolla upp materialval när jag står inför klädinköp och för att rakt på sak får lite instruktioner för hur småtrasiga kläder kan fixas till eller fräschas upp. Det här är faktiskt en riktigt praktisk bok!
I övrigt måste jag erkänna att Slow fashion mest tar upp sådant som jag redan vet. Den här boken gav inte just mig den där aha-upplevelsen som många andra kanske upplever av att läsa den. Däremot måste jag säga att jag särskilt uppskattar en sak som så väldigt få brukar diskutera när hållbart mode kommer på tal: stil.
Det finns så många tidningar, modebloggare, podcasts o.s.v. som tipsar om att ”investera” i ”klassiska plagg”. Jag vet inte hur många gånger jag i de här kanalerna har fått hurtiga tips om att köpa en klassisk vit skjorta, en snygg trenchcoat etc… Den som ger den här typen av råd har inte tänkt klart tanken. Varför skulle det vara hållbart att köpa en klassisk vit skjorta? Personligen använder jag inte vita skjortor och varför skulle jag börja göra det? Och vem tror på fullaste allvar att den fortfarande känns kul att ha om t.ex. 5 år bara för att plagget betraktas som ”klassiskt”? Även klassiska plagg kan ha olika snitt och passformer som följer olika trender. Jag vill påstå att det inte finns några klassiska plagg. Allting går i cykler, så förr eller senare blir säkerligen den där ”klassiska trenchen” helt fel och sedan helt rätt på nytt. Det allra viktigaste är naturligtvis att shoppa sådant man vill ha och kommer att bära! Och det är något som författarna till den här boken skriver rakt ut. Tack för det! Hållbart mode handlar inte om att köpa klassiska nyckelplagg utan om att göra medvetna val – och hitta sin egen stil.
Jag gillar den här boken! Den är informativ, lättläst och proppfull med inspirerande bilder. Dessutom har en källhänvisningar längst bak och det glädjer mig eftersom jag hör till de som verkligen ogillar när folk kastar ur sig en massa ”fakta” utan att redovisa vad den baseras på. Det enda jag inte gillar, och det här säger förmodligen mer om mig än om någonting annat, är att författarna genomgående använder ordet ”en” istället för ”man” (t.ex. ”bara för att en vill göra rätt och gott är det inte alltid att en kan”. Tro inte att jag är en sådan som säger saker i stil med ”hen är engelska för höna” (jag säger troligen ”ja, och barn är engelska för lada”), men jag råkar faktiskt tycka att det är lite väl ängsligt att filtrera bort ordet ”man”. För mig är ”man” könsneutralt och att istället läsa ”en” saktar bara ner läsningen för mig.
Kommer jag att shoppa mindre och mer genomtänkt efter att ha läst den här boken? Ärligt talat så tror jag inte det! Nu är inte jag någon shopaholic, men jag vill faktiskt uppdatera garderoben emellanåt. Däremot tror jag att jag kommer att bli duktigare på att identifiera (och undvika) plagg som förmodligen inte kommer att hålla så många tvättar. Dessutom har jag precis bestämt mig för att laga hålet på mina svarta jeans istället för att kasta hela byxorna. Så lite har jag nog inspirerats av den här boken trots allt och jag hoppas att fler läser och tänker till!
I korthet
Rekommenderas för: Den modeintresserade som vill lära sig mer om det problematiska med textilindustrin och hur man kan förhålla sig till detta utan att släppa sitt intresse.
Betyg: 4 lappade byxor av 5.
Slow fashion av Jennie Johansson och Johanna Nilsson
Om Jennie Johansson, Johanna Nilsson och om Slow fashion
Jennie Johansson är utbildad inom textilt hantverk, modevetenskap och marknadskommunikation och arbetar som verksamhetsledare för Stockholm Stadsmissions butik Remake. Johanna Nilsson är föreläsare, bloggare och driver bland annat det egna smyckesmärket JohannaN. Deras bok Slow fashion (2016) har en egen webbsida och författarna uppmanar läsarna att diskutera boken och ”slow fashion” i sociala medier under hashtagen #slowfashionboken.
Foto: Roger Olsson.
Illustratör: Pär Wickholm.
Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 183.
ISBN: 9789170379161.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
Förlagets beskrivning
”Varje år kastar den genomsnittlige svensken hela åtta kilo kläder rakt ner i soporna. Kanske är plaggen av så dålig kvalité att de går sönder redan efter en användning, eller så håller de bara inte för de allt snabbare trendväxlingarna. Innerst inne vet vi att allt detta köp-och-slängande är ohållbart men hur ska vi göra i stället?
I en bok som är lika delar modemanifest och praktisk handbok besvarar Jennie Johansson och Johanna Nilsson frågor som: Vad är för- och nackdelarna med bambuviskos? Vad är fegmärkning, greenwashing, och hur lagar man ett par jeans så att det blir riktigt snyggt? Helt enkelt hur får man sin garderob att hålla längre?
Oavsett om du är en modeälskande klädnörd eller om kläder bara är något du använder till att skyla din kropp, är denna bok en ovärderlig hjälp på vägen mot ett mode där eftertanke, medvetenhet och miljö står i fokus.”
Jag växte upp under 90-talet och eftersom att jag var barn under den här tiden så kunde jag såklart inte förstå vad det egentligen var för tid (i den mån någon nu kan förstå en tid medan den pågår). I reportageboken Lasermannen lyckas i alla fall Gellert Tamas skapa en tydlig och skrämmande bild av ett samhälle med Ny demokrati, rasism, nynazism – och Lasermannen, seriemördaren som blev orsaken till den största polisutredningen sedan mordet på Olof Palme. Slumpvis utvalda offer, vars enda gemensamma nämnare var deras ”utländska utseende” föll offer för Lasermannens, John Ausonius, fega angrepp på nära håll.
Boken bygger på ett enormt källmaterial: intervjuer, artiklar, förundersökningsprotokoll. Tamas berättar om Ausonius uppväxt, som inte saknar svårigheter eller problem i de nära relationerna, t.ex. till mamman, men Ausonius sätts inte i någon offerroll eller pekas ut som en produkt av olyckliga omständigheter. Det framkommer tvärtom väldigt tydligt hur den komplexa väven av olyckliga omständigheter, svårigheterna under uppväxten och, kanske framför allt, Ausonius allvarliga psykiska störning leder allt rakt åt helvete. Ausonius går från att vara en udda pojke med få vänner och obefintliga kontakter med kvinnor till att bli en komplett misslyckad student och en spelmissbrukare. Svarttaxi och bankrån blir två saker som finansierar hans livsstil och längs vägen utvecklar han ett enormt hat mot invandrare och till slut ett tvångsmässigt begär att döda.
Det är en skrämmande och fängslande läsning, men bokens största behållning är kanske inte berättelsen om Ausonius, trots allt. Polisutredningen som pågår är mer intressant och spännande än den som beskrivs i deckare i allmänhet, men inte heller detta faktum är kanske det som gör den här boken så våldsamt bra. Det om berör mest är egentligen att läsa om 90-talets Sverige: hur medierna valde att rapportera om rasism och invandring, hur ett pajas-parti som Ny demokrati kunde ta sig in i riksdagen och hur rasismen och nynazismen tog väldigt stort utrymme. Det har nu gått omkring 25 år, men det går inte att blunda för att boken beskriver en utveckling och ett samhälle som liknar Sverige 2017 så mycket att det till stora delar skulle kunna vara en bok om idag. Det är verkligen omskakande att inse. Lär vi oss någonsin något av historien?
Lasermannen är en fantastisk bok med många lager. Den är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och beskriver en väldigt speciell tid som vi fortfarande behöver påminnas om. Det är också oerhört intressant och på samma gång fruktansvärt att läsa om Ausonius och hur han blev den han blev.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa något som är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och som vill förstå mer av 90-talets Sverige, tiden när Lasermannen begick sina brott, och som också vill förstå mer av vårt samhälle idag.
Betyg: 5 biografmaskinister av 5.
Lasermannen av Gellert Tamas
Om Gellert Tamas och om Lasermannen
Gellert Tamas (född 1963) är en svensk författare, journalist och dokumentärfilmare. Han har skrivit ett flertal högt uppskattade reportageböcker, däribland Lasermannen (från 2002) som 2016 fick en slags uppföljare i boken Det svenska hatet, som bland annat handlar om Sverigedemokraterna. Tamas har belönats med fler priser, däribland Guldspaden, som han fick 2003 för boken Lasermannen. Tamas har också berättat om Lasermannen och 90-talets Sverige i dokumentären med samma namn som boken. Gellert Tamas har en hemsida och en Facebooksida.
”Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg.
Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.
Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person – journalisten och författaren Gellert Tamas.”
Rebecca står inför ett helt nytt kapitel i livet. Hon är 40+ och ska efter förhållandevis trygga anställningar i filmbranschen prova på att starta eget och att producera sin första film på eget bolag. Dessutom: hon och Jacob har bestämt sig för att separera efter 26 år tillsammans. Skilsmässan är tänkt att ske helt odramatiskt och det är meningen att de ska förbli bästa vänner.
Singellivet visar sig dock bli knepigare än befarat. Inte bara för att dejtandet är en syssla som är lika tärande som fylld av besvikelser utan också för att de gemensamma vännerna, som hon och Jacob har umgåtts med i alla år, plötsligt blir obekväma och slutar att höra av sig. Varken Rebecca eller Jacob verkar längre passa in i deras paraktiviteter och utan att ha en partner att vända sig till så blir ensamheten extra tung att hantera för Rebecca. De sociala medierna visar på middagar, semestrar och resor som hennes tidigare livs vänner roar sig med, men Rebeccas eget liv känns ofta tomt. Och det där med att starta eget visar sig dessutom vara mer krävande än vad hon först hade trott.
Det märks att Fredriksson själv har upplevt en separation, för det här känns som en väldigt trovärdig och fin berättelse om att vara 40+ och tillbaka på singelmarknaden efter ett långt äktenskap. Författaren lyckas på ett bra sätt skildra många av de känslor och situationer som den nyseparerade kan uppleva. Jag tycker också om hur hon skriver om vänskap och hur förlusten av vänner kan vara en minst lika stor förlust som ex-partnern. Vänskapsberättelserna har nog fått ett uppsving på senare år, men vänskap är ändå ett tema som har avhandlats förvånansvärt sällan jämfört med exempelvis kärlek. Och det att vänskap inte lyfts fram på samma sätt i kulturen kanske också bidrar till att det är något som vi sällan pratar om? Eller är det bara jag? Och Rebecca..? Det är så lätt att ta för givet att vänner ska finnas där, men en separation kan också rycka undan förutsättningarna för att umgås på samma sätt som förut, vilket Rebecca blir varse när hon hade behövt sina vänner som mest.
Jag tycker riktigt mycket om den här boken. Det är så lätt att tycka om Rebecca och att känna med henne och allt som står i boken känns väldigt realistiskt och äkta på något sätt, vilket väl gör sitt till för att boken ska kännas berörande. Det är också en lättläst och direkt skriven berättelse utan en massa krusiduller och det kan ju också vara välkommet emellanåt. Jag är inte helt säker på om jag kommer att komma ihåg den här boken länge, men jag vill ändå ge den ett högt betyg. Bara en sådan sak som att jag inte alls är i Rebeccas ålder eller livssituation och att jag ändå uppskattade den här berättelsen tyder väl i någon mening på att den är riktigt bra!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och berörande bok om att vara 40+ och nyseparerad – och vad en separation kan göra med vänskapsrelationer.
Betyg: 4- diviga skådespelare av 5.
Om Anna Fredriksson och om Avskedsfesten
Anna Fredriksson (född 1966) är en svensk författare och manusförfattare. Som manusförfattare har hon bland annat skrivit manus till Rederiet och Maria Wern. Hon debuterade som författare 2011 med boken Sommarhuset. Anna Fredriksson twittrar under @annafredriksson, instagrammar under @annafredriksson66 och har en hemsida.
”Anna Fredriksson är en mästare på att skildra verkligheten så som den är. Nu är hon tillbaka med ännu en roman som skrapar på det såriga i våra nära relationer.
Rebecca och hennes man Jacob har fattat beslutet att skilja sig. Det är inget dramatiskt. Passionen har tagit slut och kärleken har ersatts av vänskap. Men när de berättar nyheten för sina bästa vänner på den traditionsenliga, årliga svamphelgen, är det som om en bomb briserar. De har varit gifta i tjugofyra år och ingen har märkt av några problem. Vännerna reagerar oerhört starkt, var och en på sitt sätt, trots att Rebecca uppmanar dem att se på helgen som en spontan avskedsfest av det som varit och samtidigt början på något nytt och spännande. Hon vill visa att en separation inte behöver vara någon katastrof. Självklart ska alla fortsätta umgås, precis som vanligt.
Men efter skilsmässan blir ingenting som Rebecca har tänkt sig. Kontakten med kompisgänget blir allt sämre och Rebecca tvingas inse att som singel är man inte längre välkommen till parmiddagarna.
Avskedsfesten är en roman om att bryta upp från ett långt äktenskap och behöva orientera sig i en okänd värld. Om hur man sakta skapar sig en ny identitet mitt i livet.”
Det var länge sedan jag läste någonting så intensivt som Tone Schunnessons roman Tripprapporter. Boken kretsar kring ett berättarjag som är missbrukare och som läsare får vi följa henne till Thailand och vara med under hennes trippar. Det här är så långt från mig och mitt liv att det nästan är komiskt. Kanske just därför tycker jag att boken är väldigt fascinerande och kanske just därför uppskattar jag allt det röriga och alla forsande tankar som boken består av. För mig, som hur som helst inte vet hur det är att vara bäng, så ger bokens uppbyggnad något slags trovärdigt lager som får det att kännas autentiskt. Det gör också berättelsen berörande på sitt provocerande sätt.
Hur är det egentligen att onanera framför webcam och att sälja använda trosor för att försörja sig? Hur fixar man att ständigt svika folk runt omkring och att låna pengar av allt och alla och aldrig kunna betala tillbaka? Det finns ingenting glamouröst över det här livet. Det här är ingen drogromantisk berättelse, utan en bok som för mig känns väldigt rak och ärlig, rusande och smutsig.
Jag kan tänka mig att många har svårt att komma igenom boken. Det är en bok som vilar mycket på sin form och för många är den nog irriterande. Jag hör dock till de läsare som gillar den här typen av texter och jag uppskattade verkligen att få en glimt av den här främmande världen, även om den också får mig att känna mig väldigt blåögd och som om jag lever i ett gated community eller något. Den här boken liknar ingenting som jag har läst förut och karaktären, en drogande kvinna, är ingen som jag har mött i någon tidigare roman. Det här känns verkligen som en spännande debut!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en riktigt intensiv och oglamourös roman om en tjejs tripprapporter.
Betyg: 4 bladlusangripna växter av 5.
Om Tone Schunnesson och om Tripprapporter
Tone Schunnesson (född 1988) är en svensk författare som har utbildat sig på författarskolan på Biskops Arnö. Hon studerar också filosofi. Tripprapporter är hennes debutroman. Tone Schunnesson instagrammar under @tone4ever och twittrar under @schunnesson.
Uppläsare: Tone Schunnesson.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 174 (ca 4 h lyssning).
ISBN: 9789113073064, 9789113077499.
Andras röster: dagensbok.com, Flora, Läsresan.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
Förlagets beskrivning
””Jag är hel. Jag är en perfekt maskin, Gud har rört vid mig och sett mig i min olycka och sagt åt mig att leva som jag gör för att jag är hans perfekta dotter. Jag rör mig genom livet med min ensamhet och min övergivenhet och jag är stolt och stor, oövervinnlig, inget i livet kan bli fel för jag är perfekt. Jag är så vacker, jag är så vacker. Jag är ensam. Jag är ful, jag är så vidrig.”
Hon lever hela tiden på gränsen, utnyttjar andra och låter sig utnyttjas. Ständigt på jakt efter att komma undan folk hon är skyldig pengar försöker hon värja sig mot minnenas sentimentalitet genom att inte sluta dricka. Men ibland nyktrar hon till och tänker att det ändå finns någon som kan rädda henne. Kanske någon av dem hon trots allt älskar eller har älskat? Går det att bli räddad om man själv inte vet om man vill det?
Tone Schunnessons debutroman Tripprapporter är en kompromisslös och poetisk resa in i en ung kvinnas mentala tillstånd.”
Jag har länge funderat på vad det är som är fel i den här världen. Vi har ett jordklot med ändligt med resurser och ändå baseras hela vårt system på konsumtion – att förbruka de här resurserna i en rasande takt. En liten unge kan förstå att någonting är fel i den ekvationen. Det finns fler aspekter såklart – och på något sätt så lyckas verkligen Nina Björk formulera det och få ner det i den här boken.
Det här är en verkligt tankeväckande, berörande, störande och intressant bok; Jag har fått många aha-upplevelser. Plötsligt inser jag vad som egentligen är så störande med att kvinnor i mycket högre utsträckning än män jobbar deltid – och därmed får leva i fattigdom som pensionärer. Det störande är att det är så självklart att jobba, göra karriär och tjäna pengar – sådant som gynnar den enskilde och möjliggör mer konsumtion. Det är däremot inte självklart att vara hemma och ”investera” i t.ex. barn, i någon annan än en själv, något som inte kommer att ge pengar. Varför vill vi ens ha ett sådant samhälle? Plötsligt förstår jag också varför jag inte gillar idén med att ta in städhjälp och annat som ska få ”livspusslet” att gå ihop. Visst är det förjävla tråkigt att t.ex. diska & tvätta på sin fritid, men det verkligt störande är att vi måste jobba så mycket, konsumera så mycket, att så många känner att de måst köpa tjänster för att utföra de här hushållsuppgifterna som de inte längre orkar med eftersom att de jobbar för mycket. Varför jobba så hårt? För att kunna vila sedan? När då?
Det och tusen andra tankar har jag fått av den här boken. Jag kan inte koka ner det på samma sätt som Nina Björk. Jag kan bara konstatera att jag verkligen tycker att hon har lyckats slå huvudet på spiken och skrivit en verkligt viktig bok. Synd att det bara är vi som håller med som läser (antar jag). Det här samhället är sjukt och borde förändras. Jag önskar att fler läste sådana här böcker och fick en tankeställare. Det är dags att värdera tid, vilket är det enda vi egentligen har här på jorden, snarare än pengar.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som någon gång har insett ett det här med konsumtion inte fungerar och som vill läsa en verkligt intressant och klok bok som sitter fingret på vad som är så störande med det här systemet.
Betyg: 5 Disneyprinsessor av 5.
Om Nina Björk och om Lyckliga i alla sina dagar
Nina Björk (född 1967) är en svensk författare och journalist som bland annat har gjort sig känd genom sina feministiska debattinlägg, t.ex. genom boken Under det rosa täcket, som är hennes debutbok från 1996.
”De senaste åren har jag känt det som om samhället, kulturen och ekonomin vill lära mig att ställa en och samma grundläggande fråga inför varje situation i livet: What’s in it for me? Vad tjänar jag på det här? Man kan kalla det egoism. Eller ekonomism, tendensen att alltid räkna. Samtidigt ser jag andra förhållningssätt. Samtidigt lever jag med altruism, kärlek, solidaritet. Allt finns där. Samtidigt. Och jag vill gärna bringa lite reda i det. Försöka förstå vilka slags människor vi uppmanas att vara och vilka vi är och blir.”
”Jag har en dröm”, sa Martin Luther King i ett berömt tal. ”Har du också en dröm?” frågar Myresjöhus i en samtida annons. Båda vänder sig till människan som en drömmande varelse. En varelse som vill förändring – av livet, världen, det egna jaget. Här rannsakar vi tillsammans med Nina Björk olika samtida drömmar. Vi ser på Disneyfilmer, läser föräldratidningar, analyserar annonser, besöker arbetsförmedlingen, följer riksdagsvalet 2010 och ser kronprinsessan Victoria gifta sig. Varje tid har sin dröm om vad en samhällsduglig människa är. Hur ser vår tids dröm ut och varför? Lyckliga i alla sina dagar är en diskussion kring de senaste årens politiska och ekonomiska utveckling i Sverige. Det handlar om pengar. Och det handlar om människor. Vilka är deras värden? Vilka deras värderingar? Och vad händer när själva människolivet blir en fråga om förtjänst?
Det är sommar vid slutet av 1800-talet och poeten Andreas har motvilligt tagit in på kurorten Augustenbad. Det är meningen att den sunda miljön och hälsosamma bad ska få honom fri från sin alkoholism. Augustenbad är som en egen liten värld, där det intressant nog finns representanter från många samhällsklasser. Andreas har förvisso inga egna pengar, men genom sin förmögna fru kan han ända räknas in till societeten som kan bo lite finare. I de lite fattigare bostäderna bor de som rätt och slätt är sjuka och skröpliga och allra längst ner på botten står de baderskor och andra uppassare som får allting att gå runt. Överst, högt över alla, tronar läkaren, Liljedahl, som har auktoritet nog att få sina patienter att utstå all möjlig humbug, t.ex. att underkasta sig dagliga bad i sexgradigt vatten.
Det är en fascinerande miljö och tid som Anneli Jordahl skildrar i den här romanen. När Andreas har en affär med en av baderskornas dotter så blir det en anekdot i hans liv, men för henne leder äventyret till en katastrof. Så såg verkligheten säkerligen ut för många på den här tiden, och för somliga gör den säkerligen det även idag. Pengar och status ger makt och det är också något som Jordahl på ett snyggt sätt pekar på i den här boken.
Ändå måste jag erkänna att jag inte blev fullt så berörd som jag kanske borde ha blivit. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det, men det känns som att man hade kunnat gå mer på djupet, särskilt när det gäller den oerhört beklämmande berättelsen om baderskans dotter. Det känns som att boken snuddar lite för lätt vid de verkligt viktiga spåren i berättelsen. Jag tycker ändå att det är en högst läsvärd bok. Den är intressant och tankeväckande och det är också lite kul att få läsa mer om hur kurortsvistelser kunde se ut vid den här tiden och vilka märkliga ”behandlingar” som erbjöds. Undrar vilka behandlingar och terapier idag som man kommer att förfasas och/eller skratta åt om hundra år?
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa om klassklyftor och katastrofer på en kurort vid slutet av 1800-talet.
Betyg: 3+ syfilissmittade av 5.
Citerat ur Augustenbad en sommar
”Före middagen hade han ett inskrivningsmöte inbokat hos doktorn. Ett allvarssamtal fick det bli, bön om barmhärtighet. Kunde han inte få inleda lite mjukt – en sup varannan dag? Trappa ned lite skonsammare, i stället för detta brutalt omedelbara nix?
Han kände av gårdagskvällens avskedssittning med vännerna då han druckit sig ända in i bottenmörkret. Ett mirakel rentav, att han hittade sig själv i sin egen säng. Huvudvärken outhärdlig, måtte den mildras av den friska skogsluften.
Utanför Gråbo drog två beniga män i enkla allmogekläder en man i en bårvagn. Hjulen sjönk allt djupare i leran vilket hindrade honom att gå fram och ge en hjälpande”
Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl
Om Anneli Jordahl och om Augustenbad en sommar
Anneli Jordahl (född 1960) är en svensk författare och litteraturkritiker. Hon föreläser också inom bland annat klassfrågor och det är också ett ämne som hon ofta återkommer till i sina böcker, t.ex. i boken Klass – är du fin nog? från 2003. Anneli Jordahl har en Facebooksida.
”Det är juni i början av 1890-talet när poeten Andreas Öman anländer till den sörmländska kurorten Augustenbad. Det står tidigt klart att han inte åkt dit enbart av egen vilja.
Motvilligt kliver Andreas in på den omtalade doktor Liljedahls kontor och informeras om ”en kronisk förgiftningssjukdom som förgiftar hjärnan”, vilken bäst botas genom dagliga sittbad i sexgradigt vatten och att till punkt och pricka följa doktorns häfte med de nittionio reglorna.
Andreas är inte imponerad och ger sig snabbt i kast med att avslöja vad han anser är rent kvacksalveri. Under sina försök möter han den skygga rättsrådinnan Amanda Eggerts och den unga glansstrykerskan med den vakna blicken. Han skriver regelbundet brev till sin hustru Aline hemma i Stockholm, där han inte kan undgå att beklaga sig över den omilda behandlingen och det strikta regelverket. När Andreas av doktorn får en överraskande förfrågan om att sätta upp en teaterföreställning kan han inte låta bli att tacka ja – utan att ana vilka katastrofala följder det ska få för honom själv och dem i hans omedelbara närhet.
På Augustenbad förväntas man läsa Atterboms Lycksalighetens ö och inte Baudelaires degenererade Det ondas blommor. Här kan människor från alla olika samhällsklasser mötas – men här råder också en tid präglad av syfilis, morfinism och översitteri, av heta sommarmånader och dolda budskap.”
Karolina Ramqvist sitter hemma och väntar på att ett bud ska komma med hennes alldeles nya bok, Den vita staden, som precis har blivit tryckt. Hon försöker också att förbereda ett författarsamtal som hon ska hålla. Men vad ska hon säga? Varför skriver man? Vems är berättelsen? Vad krävs av en författare? Och en läsare?
Allting mynnar ut i den här essän där Ramqvist diskuterar författarskap och skrivande. Giganter som Virginia Woolf, Marguerite Duras och Margaret Atwood finns lite i bakhuvudet och Ramqvist kopplar delvis ihop sina egna tankar med de här författande kvinnornas ord. Det var inte jättelänge sedan jag läste Ett eget rum av Virginia Woolf och det känns fint att hitta paralleller. I Ett eget rum pratar Woolf om vad som rent konkret behövs för att en kvinna ska kunna skriva och skapa – pengar, ett eget rum, frihet. Ramqvist plockar in en del av det här i en mer modern kontext. Vad krävs för att vara mor och författare?
Jag tycker om Ramqvists texter. Hon skriver precist och vackert och allt hon lämnar ifrån sig känns genomtänkt och genomarbetat och blir därmed också intressant och tänkvärt. För mig, som har läst en del Ramqvist det senaste året (Alltings början, More fire) är det extra fint att få läsa om hennes författarskap. Samtidigt känner jag mig nästan lite uppläxad när Ramqvist tröttnar på att läsare så gärna vill blanda samman henne med huvudpersonen i Alltings början. Jag har ju naturligtvis själv tänkt tanken (och med en tonårig Karolina Ramqvist på framsidan blir man kanske lite extra vilseledd!). Men det är bara kul att få författarens perspektiv på en texts uppkomst och en texts liv efter utgivningen.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en fin liten essä som på sätt och vis uppdaterar Woolfs Ett eget rum och berättar vad som krävs för att vara författare och mamma idag.
Betyg: 4 glömda matteböcker av 5.
Citerat ur Det är natten
”Vissheten om att en tjej aldrig kunde bli ett geni fyllde mig med en djup känsla av maktlöshet när jag var barn. Senare, när jag läst fler böcker av kvinnor, tänkte jag att den geniala författaren kanske bara inte kunde vara en kvinna som hade barn. Jag tänkte på Virginia Woolf och på dem hon nämnde som blev romanförfattare på 1800-talet, Jane Austen, Charlotte Brontë, George Eliot. Jag hade börjat skriva och mitt skrivande var redan ett problem för alla andra, för mina relationer med andra vuxna. Det var nog det enda jag visste om det vid den tiden att det uppfattades som ett ständigt svek, ett själviskt sätt för mig att försöka inrätta livet efter min egen rädsla och oförmåga att delta i det. Underminera det genom att göra mig odödlig.”
Det är natten av Karolina Ramqvist
Om Karolina Ramqvist och om Det är natten
Karolina Ramqvist (född 1976) är en svensk författare och journalist. Hon har bland annat bidragit med en text i den feministiska bestsellern Fittstim, där hon hängde ut artisten Ulf Lundell genom att publicera ett brev som hon har fått från honom och där han på ett väldigt nedlåtande sätt visar sitt missnöje över en recension. Hon har belönats med ett flertal priser och utmärkelser för sitt författarskap, bland annat Tidningens Vi:s litteraturpris för Flickvännen. Hon twittrar på @Ramqvist.
””Att vilja träffa en författare för att man tycker om det han skriver är som att vilja träffa ankan för att man tycker om ankleverpastej.” Så skriver Margaret Atwood om författarroll och skrivande.
Det är också utgångspunkten för Karolina Ramqvists personligt hållna essä som handlar om en författare som just står i begrepp att lansera sin nya bok. Scenen är författarens skrivhörna i hemmet. En skildring av splittringen mellan yrkesroll och modersroll, att vara kvinnlig författare och värna om det egna rummet.
Karolina Ramqvist ger ut en berättelse i ett nytt format. Lite längre än en novell, lite kortare än en roman.”
2002 dömdes Vaughn Ross för mord och sedan dess har han suttit och väntat på sitt dödsstraff. I boken Sju dagar kvar att leva är året 2013 och reportern Carina Bergfeldt åker till Texas för att intervjua Ross och andra som på ett eller annat sätt har en koppling till ”death row”, där dödsdömda fångar sitter inspärrade i år efter år i väntan på att bli mördade av en bödel. Bergfeldt pratar med fängelseprästen, fängelsedirektören, fångar, anhöriga till fångar, anhöriga till brottsoffer. Och hela tiden tickar klockan och drar Ross närmare döden. Han har sju dagar kvar att leva.
Med sina möten och med sin text lyckas Bergfeldt få till en komplex bild av dödsstraffet och alla som på ett eller annat sätt drabbas av detta, direkt eller indirekt. I dödsögonblicken dödas en mördare, men dödsstraffet innebär också att anhöriga till offret och anhöriga till mördaren får en gemensam erfarenhet: den att mista någon. Det finns många aspekter av dödsstraffet som väcker känslor åt olika håll. Här blandas avsky över fruktansvärda brott med någon slags sorg över vad människor utsätts för. En riktigt bra och tänkvärd bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en känsloväckande bok om dödsstraff och på vilket sätt det drabbar inte bara brottslingen utan också anhöriga.
Betyg: 4 sista måltider av 5.
Om Carina Bergfeldt och om Sju dagar kvar att leva
Carina Bergfeldt (född 1980) är en svensk reporter och författare. Hon har jobbat för t.ex. Aftonblade och SVT och har belönats med Stora journalistpriset för ett reportage om massakern på Utøya. Hennes debutroman är kriminalromanen Fadersmord som kom ut 2012. Carina Bergfeldt twittrar under @carinabergfeldt och instagrammar under @cbergfeldt.
”Där sitter han till slut, på andra sidan av ett skottsäkert glas. Fyrtioettåringen hon flugit över Atlanten för att träffa. Mannen som snart ska dö. Han lyfter telefonluren och presenterar sig.
När den prisbelönta reportern och kolumnisten Carina Bergfeldt möter Vaughn Ross återstår en vecka av hans liv. Han är dömd till döden i Texas, den amerikanska delstat som avrättar flest fångar. I tio år, nio månader och tio dagar har Vaughn Ross väntat på att dö, för att sona de mord han dömdes för 2002.
Samtalet blir starten på en vecka i Texas som involverar en pastor, en fängelsedirektör, en kvinna som älskar en mördare, en familj som vill ha hämnd och en polis som avgett ett löfte som infrias först när giftet injiceras.
Men allt börjar med mannen som har sju dagar kvar att leva.”
Min europeiska familj, av Karin Bojs, är en bok för den som vill följa med på en släktforskning långt, långt bak i tiden och lära sig mer om människans tidigaste historia.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
I Min europeiska familj går vetenskapsjournalisten Karin Bojs långt bak i släktleden i sin släktforskning; med hjälp av DNA hittar hon förmödrar och förfäder som levde på istiden och till och med före det. Genom sitt släktforskande berättar hon också översiktligt, men ändå ambitiöst, om vår fornhistoria och berättar t.ex. hur det kan komma sig att människor också har lite gener från neandertalare i sig, hur människan tog sig till Europa, när hunden blev vårt husdjur och när vi lärde oss att odla.
Jag tycker alltid att det är lite småknepigt att läsa populärvetenskapliga böcker. Sådana böcker kan ju bli väldigt nördiga och inte alltid så enkla att hänga med i. Jag måste erkänna att fornhistoria inte är min starka sida och jag hade nog behövt lite fler bilder för att förstå förflyttningar och hur olika händelser hänger ihop. Det är också så att en del saker berör mig mer än annat och då hade jag kanske egentligen velat veta ännu mer. Bojs skriver exempelvis på flera ställen om hur anlag för psykisk sjukdom på något sätt verkar ha kommit till oss som en konsekvens av att vi också har blivit kreativa. Bojs har egna erfarenheter av att leva som anhörig till människor med psykisk sjukdom, så det märks att hon själv berörs av det. Jag hade på sätt och vis gärna läst mer.
Trots att jag kanske inte är den ideala läsaren för den här boken så måste jag ändå säga att jag tyckte att den var förvånansvärt lättläst och intressant. Det är också härligt när en författares engagemang glittrar mellan raderna. Här är det väldigt tydligt att DNA-släktforskning och människans historia är några ämnen som ligger Bojs varmt om hjärtat. Det är en oerhört ambitiös bok och det uppskattar jag verkligen!
Min europeiska familj
Min europeiska familj är illustrerad av Stefan Rothmaier och gavs ut av Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 9789100139117.
Karin Bojs
Karin Bojs är en svensk journalist och författare. Hon arbetade under många år som vetenskapsredaktör på Dagens nyheter, men valde sedan att satsa på att skriva populärvetenskapligt. För boken Min europeiska familj belönades hon med Augustpriset 2015 i kategorin årets Svenska fackbok.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
