Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf är den andra delen i trilogin Löwensköldska ringen. Här fortsätter förbannelsen från generalens gamla ring att lägga sin skugga över människors liv. Ska Charlotte Löwensköld få sin pastorsadjunkt Karl-Arthur? Betyg: 3 bröllopsfester av 5.
Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf
Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf är den andra delen i trilogin Löwensköldska ringen, som började med boken med samma namn som trilogin. I den första boken introduceras den ring, som plundrats från general Löwenskölds grav, och som nu bär på en förbannelse. I Charlotte Löwensköld fortsätter ringens förbannelse att verka.
I centrum för berättelsen står karaktären som har gett namn åt boken, Charlotte Löwensköld. Hon är föräldralös och lever i prästgården, där också pastorsadjunkten Karl-Arthur bor. De två är förlovade och förhoppningen från Charlottes sida är att Karl-Arthur ska bli något stort, men trots att Karl-Arthur är uppvuxen som sin rika moders ögonsten och har fått fin utbildning, så är han helt ointresserad av karriär och pengar och önskar hellre leva i enkelhet och tjäna högre syften. Samtidigt har den rika brukspatronen Schagerström fått upp ögonen för Charlotte och är beredd att fria till henne, medan Charlotte trots allt trofast håller sig till sin Karl-Arthur.
Här kommer förbannelsen in i bilden. Organistfrun Thea Sundler bär på förbannelsen, som hon ärvt av sin mor, Melvina Spaak, som spelar en stor roll i den första boken i trilogin. Thea Sundler bär också på en olycklig kärlek till Karl-Arthur och hennes kärlek kommer att leda till att förbannelsen börjar dra isär Charlotte och Karl-Arthur.
Det blir många turer fram och tillbaka, där Charlotte och Karl-Arthur på olika sätt försöker att stå fast vid sina ideal och vara trogna – Karl-Arthur trogen sina ideal och sin tro och Charlotte sin trolovade.
Jag är väldigt förtjust i Selma Lagerlöf och flera av hennes romaner är också några av mina stora favoritromaner. Charlotte Löwensköld tycker jag dock är lite i längsta laget. Som läsare ska man förstå att bokens huvudpersoner är drabbade av en förbannelse, men jag hade svårt att riktigt komma in i det och kom på mig själv att irritera mig över att alla beter sig så irrationellt. Jag kommer säkerligen att läsa den avslutande delen i trilogin och hoppas att det blir en spännande upplösning där läsaren får följa med på vad som sedan händer med ringen och förbannelsen. Charlotte Löwensköld kändes dock tyvärr lite som en transportsträcka för mig.
Citerat ur Charlotte Löwensköld
”Se, Charlotte Löwensköld, hon var av den sortens människor, som alltid säger vad som faller dem in. Och en gång, när det var bjudning i prostgården och många främmande var församlade där, föll det sig så, att Schagerström for förbi i sin stora öppna landå med präktigt svart fyrspann och galonerad betjänt på bocken bredvid kusken. Och naturligtvis rusade alla fram till fönsterna och följde Schagerström med ögonen, så länge man kunde se en skymd av honom. Men när han hade försvunnit ur sikte, då vände sig Charlotte Löwensköld till sin fästman, som stod längre inåt rummet, och ropade så högt, att alla människor hörde det:
– Det säger jag dig, Karl-Artur, att nog tycker jag om dig, men friar Schagerström, så tar jag honom.”
Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld, Anna Svärd av Selma Lagerlöf
Charlotte Löwensköld
Utgivningsår: 1925 (första utgåvan, Bonnier), 2014 (den här e-boksutgåvan, Svenska ljud classica), 2017 (pocketutgåvan på bilden, Bonnier Pocket).
Läs även övriga delar i trilogin Löwensköldska ringen: Löwensköldska ringen, Anna Svärd.
Antal sidor: 381.
ISBN: 9789176390368.
Selma Lagerlöf
Selma Lagerlöf (1858 – 1940) var en svensk författare. Under sin tid hann hon både belönas med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna) och själv bli invald i Svenska Akademien (även där som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan både romaner och noveller. Selma Lagerlöfs hem, Mårbacka, är öppet för besökare. Mer information om Selma Lagerlöf och hennes verk kan t.ex. hittas hos Selma Lagerlöf-sällskapet.
Förlagets beskrivning
”Löwensköldska ringen är en bitter och spöklik ödessaga om de dödas liv och om växande ofärd. Historien om familjen Löwenskölds ring får konsekvenser för de båda följande romandelarna: Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Här sås fröet till den förbannelse som vilar över den gemensamma huvudpersonen – Charlotte.”
Klara, färdiga, dö! av Lars Forsberg är en underhållande deckare om en polis som kanske inte är så kompetent som han själv tror. Betyg: 4 för små badbyxor av 5.
Klara, färdiga, dö! av Lars Forsberg
Klara, färdiga, dö! av Lars Forsberg är en deckare och feelgoodroman i ett. Det är också den andra (fristående) boken om kommissarie Torsten ”T-Rex” Rexelius och hans polisutredningar i den fiktiva småstaden Erikshamn. Det finns alltså en tidigare bok i serien, men det här är min första bekantskap med den medelålders, småtjocke polisen Torsten, som helt saknar självinsikt och som ständigt lyckas röra till det, trots ärliga försök att göra något bra.
Boken börjar dramatiskt med att Torsten hamnar mitt i ett rån av en guldbutik. Själv är han endast där för att köpa ett smycke till sin sambo och han märker ingenting av vad som händer runt omkring honom. Därför vill det sig inte bättre än att han måste leda den följande polisutredningen i någon annan riktning, bort från den ”tjocke man på cykel” (det vill säga han själv), som många vittnen berättat om att de sett på platsen och som därför är högintressant i utredningen. Plötsligt skakas dock staden av ett grovt brott som flyttar fokus från guldrånet: en polis har blivit mördad i sitt hem. För Torsten kunde det inte komma mer lägligt och han ser också framför sig hur han kommer att lösa brottet och få glänsa i mediernas rapporteringar. Det blir dock inte så enkelt som han kanske hade trott. De spår han får upp leder inte spikrakt till någon gärningsman. Dessutom blir han plötsligt varse att de stora omorganiseringarna inom polismyndigheten också kan komma att påverka honom själv. Plötsligt sitter han inte alls säkert på sin position längre och det blir än mer viktigt att nå ett genombrott i utredningen.
Det blir verkligen dråpligt när Torsten kämpar för att lösa de situationer som dyker upp. Det går nästan aldrig som han hade tänkt sig och han har också en förmåga att ständigt söka sig mot fikapauser snarare än att kavla upp ärmarna och göra vad som krävs för att få jobbet gjort. Märkligt nog är Torsten, trots hans enorma lathet, totala brist på självinsikt och makalösa förmåga att alltid skylla ifrån sig, en person som är lätt att tycka om. Han vill trots allt väl, även om det sällan går som han trott, och boken är skriven med mycket värme, humor och med finurliga formuleringar. Det är en riktigt rolig bok, som fick mig att dra på munnen många gånger. Dessutom blir det såklart spännande, inte minst eftersom boken är mer feelgood & humor än en typisk deckare. Boken följer helt enkelt inte de trista och uttjatade standardformulären som så många deckare följer och eftersom boken har lite mer humor och distans än vad deckare brukar ha, så finns det också utrymme för lite knäppa och oväntade vändningar.
Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. En riktigt avkopplande och rolig bok!
Citerat ur Klara, färdiga, dö!
”Tillbaka på rummet lutade sig Torsten över bunten med förhörsprotokoll som Majsan skrivit ut. Här fanns vittnenas samlade intryck av hans person.
Reslig, läste han. Visst.
Välklädd. Utan tvekan.
Medelålders. Det kunde han inte heller förneka.
Galen blick. Herregud. Hade de aldrig sett en stressad människa tidigare?
Fetlagd? Han sköt ifrån sig pappersbunten med en fnysning. Idioter!”
Klara, färdiga, dö! av Lars Forsberg
Klara, färdiga, dö!
Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Forum), 2015 (den här pocketutgåvan, Månpocket).
Antal sidor: 361.
Läs även: Den första boken om ”T-Rex”: Rör inte mitt mord!.
ISBN: 978-91-37-14380-4, 978-91-7503-519-2.
Andras röster: Blandad konfekt, Johannas deckarhörna.
Lars Forsberg
Lars Forsberg (född 1968) är en svensk polis och författare. Han debuterade som romanförfattare år 2014 med deckaren Rör inte mitt mord!, som är den första boken om polisen Torsten ”T-Rex” Rexelius. Den andra delen, Klara, färdiga, dö!, kom året därpå. Forsberg har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”De flesta måste kämpa för att lyckas här i livet – men för vissa kommer framgången naturligt. Kommissarie Torsten ”T-Rex” Rexelius har alltid sett sig som den självklara vinnaren. Men plötsligt har det börjat blåsa på toppen.
På jobbet är allting upp och ner. Polismyndigheten byggs om och inte ens Torsten sitter längre säkert. Saken blir inte bättre när han klampar rakt in i ett pågående brott och själv blir utpekad som gärningsman.
Lika illa är det på hemmaplan där Torsten ständigt måste bevisa sin duglighet för sambon Ulla och hennes fina vänner. Dessutom har hans växande midjemått av någon anledning blivit ett samtalsämne.
Lyckligtvis inträffar ett brutalt mord när Torsten som bäst behöver det. Äntligen får han demonstrera sin skicklighet och bevisa att han fortfarande är rätt man på rätt plats. Och när kollegan Johannes drabbas av kärleksproblem lovar kvinnoexperten Torsten att lösa även det ”fallet”.
Dessvärre går ingenting som han tänkt sig, vare sig med mordutredningen eller med kärleken. Och magen fortsätter växa.
När Torsten inser att det är vinna eller försvinna som gäller gör han som han brukar: gasar istället för att bromsa – övertygad om att magkänslan, åtminstone den här gången, ska segra över förnuftet.
Klara, färdiga, dö! är den andra boken om den våldsamt självbelåtne kommissarie Torsten ”T-Rex” Rexelius. En hejdlös kriminalkomedi – men framför allt ett porträtt av en man som ständigt hittar nya sätt att tappa fotfästet.”
1793 av Niklas Natt och Dag är en deckare och historisk roman där tortyr och sadism får lite väl mycket plats. Betyg: 2 bärstolar av 5.
1793 av Niklas Natt och Dag
1793 av Niklas Natt och Dag är en historisk roman och deckare i ett. Den utspelar sig i ett sengustavianskt Stockholm, där ett stympat lik precis har flutit upp i den igenslammade sjön Fatburen och blir bärgad av palten Cardell. Tillsammans med Cecil Winge, som hjälpt poliskammaren förut, börjar han undersöka vad som egentligen har hänt och vem den döde mannen är.
Boken innehåller också berättelsen om Anna Stina, som pekas ut som prostituerad och hamnar på spinnhuset, och fältskärlärlingen Kristofer Blix, som hamnar i olyckligheter när han blir skyldig en ockrare en massa pengar. Cardells och Winges sökande leder till bordeller och skumrask och i slutändan vävs berättelserna ihop.
Den här boken är en riktig bästsäljare och den har hyllats mest överallt. Bland annat har den vunnit pris för Årets bästa svenska debut 2017 av Svenska deckarakademien. Jag kan tycka att det är en originell berättelse och att författaren på många sätt lyckas levandegöra platsen och tiden. Annars blev jag ärligt talat inte så imponerad. Jag förväntade mig att den skulle beskriva en tid då man dumpade skräp och avföring direkt på gatan. Däremot förväntade jag mig inte att boken skulle ge så många och ingående beskrivningar av tortyr och sadism. Visst kan böcker skildra även de mest fasansfulla händelser, men jag tycker det är elegantare att lämna lite åt läsaren och att låta det värsta utspela sig mellan raderna. Jag tycker att den här boken gång på gång blev ”för mycket” och osmaklig.
Jag är rätt ensam om min åsikt, men jag gillade faktiskt inte den här boken speciellt mycket. Visst var den spännande, men i mitt tycke hade boken vunnit på att man utelämnat en hel del onödiga scener.
Niklas Natt och Dag (född 1979) är en svensk författare och skribent. 1793 är hans debutroman.
Förlagets beskrivning
”Bellman noir i makaber historisk mordhistoria
Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia.
Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstadens avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya.
Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.
Ur fyra berättarperspektiv klär Niklas Natt och Dag av den sengustavianska tiden dess prakt och ståtlighet, och avtäcker en era av kött och blod, nöd och förtvivlan, men också förhoppningar och den vilja till förändring som sått fröna till vårt eget samhälle.
1793 är Bellman noir, en beckmörk sentida ättling till Drottningens juvelsmycke och ett knytnävsslag mot den idylliserade bilden av svenskt 1700-tal.”
Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag är en bok som kastar läsaren tillbaka till högstadiet. Det finns nostalgi och humor, men främst är det en sorglig bok som påminner om vilken ensam och tuff tid högstadiet kan vara. Betyg: 5 Eagle-tröjor av 5.
Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag
Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag är en bok som kastar läsaren tillbaka till högstadiet. I Haags roman är det tidigt 80-tal och det strösslas generöst med referenser till den tidens musik, mat och mode, men även den som har gått på högstadiet under något helt annat decennium kommer förmodligen att känna igen sig i boken, kanske inte genom identifikation med huvudpersonen, men genom att både personer och situationer känns exakt inringade och går att känna igen på ett mer generellt plan eller genom att känna igen andra från högstadietiden.
I huvudrollen finns Sonja, som går i nian och inte har någon större förhoppning om att gå ut med betyg som räcker för att komma in på gymnasiet. Boken berättas mestadels av Sonja själv, med hennes naiva och barnsliga syn på tillvaron, och ibland i tillbakablickar från en vuxen Sonja. Delarna med tonårs-Sonja känns fenomenalt bra formulerade och påminner mig om den där åldern, då man är på väg att bli vuxen, men samtidigt är ett barn och saknar livserfarenhet. Mycket av det Sonja gör och säger är ogenomtänkt och dumt, ibland rent farligt. Som läsare håller jag nästan andan ibland, vill säga åt henne att gubben på hennes prao-plats är en pedofil, som hon ska passa sig för, att hon inte ska lita på skolans mesta högstatustjej, för hon kommer bara att lura och såra henne, och att den där killen hon suktar efter är en idiot.
Sonja verkar känna sig så himla ensam, en känsla som jag tror att många (de flesta?) känner någon gång på högstadiet. Det är viktigt att passa in, att säga rätt saker, att klä sig rätt, att umgås med rätt personer, att bli bjuden på rätt fester – det är många koder, oskrivna regler och maktstrukturer att förhålla sig till. Det gör också att det snabbt kan svänga om. Den som ena dagen var en bästis, kan nästa dag vända en ryggen. Sonja har det dessutom riktigt trassligt hemma, där föräldrarna är på väg mot separation och där psykisk ohälsa och alkoholism inte direkt bidrar till att skapa en lugn och trygg plats för Sonja och hennes lillasyster. När inte heller skolan är en speciellt bra plats för Sonja så är det svårt att inte känna med henne. Jag vill helst bara ge henne och kram och berätta att det kommer att bli bättre.
Martina Haag har ett antal feelgood-berättelser och underhållande krönikor i bagaget, men fick verkligen stort genomslag med sin senaste roman, Det är något som inte stämmer, som skickligt skildrar en sårig separation och djup ångest. Jag fick för mig att Livet går så fort. Och så långsamt. skulle bli något av en tillbakagång till feelgood-genren, 80-talsnostalgin talade för det. Visst finns det många roliga scener, snärtiga formuleringar och roliga referenser i den här boken, men den är faktiskt en långt mer allvarlig och mörk berättelse än vad jag hade trott. Som tur är finns det också en del hopp och ljus.
Den här boken har fått ett blandat mottagande, av det jag har sett, men jag tycker att det är en väldigt stark läsning. Jag älskar Haags rena språk, pricksäkra liknelser och hur hon hittar den helt perfekta rösten åt Sonja. Det känns äkta och på riktigt. Det är svårt att inte beröras av det här.
Citerat ur Livet går så fort. Och så långsamt.
”Det fanns så många fällor. Och råkade man svara fel så var det kört, man hade liksom bara en chans. Jag minns när jag var hemma hos Susse med Mia och Micke Almlöf och vi satt och lyssnade på nya Scorpionsskivan, och Susse plötsligt frågade:
– Hur ofta tvättar du öronen, Sonja?
Och jag tänkte, om jag svarar: En gång i veckan då är det så konstigt, som att man har sin speciella örontvättardag. Och om jag svarar: Nej jag tvättar liksom inte öronen sådär med tvål och vatten, som man tvättar händerna, då är man ju skitäcklig. Nu måste jag svara, men vad jag än kommer att säga blir jag antingen en örontvättarprofessor eller en äckelmänniska, som har hela huvudet fullt med vax och jag tänkte det fortaste jag kunde på vad fan jag skulle säga, det bara rusade i huvudet och Micke och Mia och Susse tittade på mig och det var som om musiken tystnade och helvete, vad jag än svarar kommer det att bli en sägning som förstör för mig, något som dom kan kasta ur sig lite närsomhelst, när det är andra viktiga med. Så plötsligt kom jag på det, jag sa:
– Det gör jag automatiskt, varje gång jag tvättar håret.
Jag klarade mig, precis i sista sekunden. Jag var helt lättad resten av kvällen.”
Livet går så fort. Och så långsamt av Martina Haag
Martina Haag (född 1964) är en svensk författare, krönikör och skådespelare. Hon slog igenom som författare med debutromanen Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) som kom ut 2005. Efter det har hon gett ut en lång rad uppskattade krönikesamlingar och feel good-romaner. En del av de har filmatiserats, som t.ex. Glada hälsningar från Missångerträsk, som hade biopremiär 2015 och där Martina Haag själv spelade huvudrollen. Livet går så fort. Och så långsamt. är Haags senaste bok. Martina Haag har en Facebooksida.
Förlagets beskrivning
”Mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med.
Den där tiden. Den där skolgården. Som var hela ens universum. Med alldeles egna regler och lagar. Ett helt kungarike, utan några vuxna överhuvudtaget.
Livet går så fort. Och så långsamt. är en roman om hur man formas som person, om de där händelserna i livet som är avgörande för vem man sedan blir.”
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren är en både sorglig och hoppfull bok om sorgen efter att ha förlorat en vän i självmord. Betyg: 3+ tröstande hundar av 5.
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren
Melanie och Kassandra är en oskiljaktig kompisduo med så många interna skämt och påhitt att det närmast bygger murar mot alla andra. De betyder allt för varandra och framtiden ser utstakad ut: de fantiserar om den framtid då de ska plugga på universitetet och dela lägenhet och när de ska vara vuxna, kanske ha familjer, men fortfarande och självklart ska ha varandra. Plötsligt bryts dock linjen och allting ställs på ända: Kassandra begår självmord och Melanie blir lämnad kvar med ilska, sorg och tusen frågor om vad hon borde ha sett, förstått och gjort. Kan hon resa tillbaka i tiden och ändra förloppet?
Fyra personer begår självmord varje dag i Sverige. Det är fruktansvärt många och det är helt oacceptabelt att det inte satsas mer på åtgärder för att förhindra självmord. Trots att så många lider av depression och annan psykisk ohälsa så är det ett tabubelagt ämne som nästan ingen vill prata om. Därför tycker jag såklart att det är bra att det finns sådana här berättelser som tar sig an ämnet. Här är fokus på sorgearbetet för en av de efterlevande, ett perspektiv som är både viktigt och intressant. Varje person som begår självmord lämnar ett tomrum och ett hål efter sig och det finns knappast några enkla eller lätta vägar för att gå vidare.
I Dagen du förstörde allt går huvudpersonen igenom alla möjliga stadier i sin sorg och det är verkligen fint att få gå vid sidan av och följa henne. Det är en både sorglig och hoppfull bok om ett viktigt ämne.
Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren
Dagen du förstörde allt
Uppläsare: Asta Kamma August.
Utgivningsår: 2018 (första svenska utgåvan, Vox by Opal), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Saga Egmont).
Antal sidor: 245 ca 5,5 h lyssning).
ISBN: 978-87-26-00244-7, 978-91-88665-07-2.
Andras röster: En blogg för bokugglor, Prickiga Paula och böckerna.
Linnea Dahlgren
Linnea Dahlgren (född 1991) är en svensk biblioteksassistent och författare, utbildad vid bland annat Lunds författarskola. Unga vuxna-romanen Dagen du förstörde allt (2018) är hennes debutroman.
Förlagets beskrivning
”Melanie och Kassandra har varit bästisar sen de var små. De behöver inga andra, de har ju varandra: Mellan och Kass. Något av det bästa de vet är att besöka Tidssmygen, en glänta i skogen där det känns som man kan resa i tiden. De reser till gemensamma minnen och till allt roligt de ska göra i framtiden. Så en tidig morgon vaknar Melanie av telefonen. Kassandra är död. Hon har tagit livet av sig. Nyheten drabbar Melanie som ett slag. Det kan inte vara sant, det måste vara ett misstag. Hur ska hon fortsätta leva? Mellan kan ju inte finnas utan Kass. Men så kommer hon på: Tidssmygen. Tänk om hon kan resa i tiden och få Kassandra att ändra sitt beslut.
En finstämd och gripande berättelse om sorg, vänskap och kampen för att leva vidare.”
Hollywood av Lasse Bergström är en vacker bok om ”guldåldern” i Hollywood (åren ca 1929 – 1949). Här presenteras filmmakare & deras filmer av en författare vars genuina intresse verkligen lyser igenom och smittar. Betyg: 4 drömmar av 5.
Hollywood av Lasse Bergström
Hollywood av Lasse Bergström är en bok som jag har haft som ”hyllvärmare” sedan 2011. Att jag vet detta är för att 2011 också var året då stumfilmen The Artist gjorde succé (den fick Oscar för bästa film till och med) och jag hade turen att vinna biobiljetter till den. I vinsten ingick även den här boken, som passande nog till stor del handlar om Hollywoods stumfilmer.
Som titeln skvallrar om så handlar boken om amerikansk film under de decennier som brukar betraktas som Hollywoods guldålder: cirka 1929 till 1949, vilket också är tiden kring ljudfilmens intåg. Guldåldern syftar på att det vid den här tiden fanns 8 Hollywoodbaserade filmstudios som nästan totalt dominerade filmmarknaden. Jag läser på Wikipedia att de här bolagen tillsammans hade 96 % av marknadsandelarna år 1939. I boken finns det däremot ytterst blygsamt med den här typen av fakta och grundläggande information. För mig, som innan läsning inte var det minsta insatt i Hollywoods guldålder eller speciellt kunnig om vare sig stumfilm eller tidiga ljudfilmer, så hade det egentligen känts välkommet med mer fakta och en lite mer generös introduktion. Nu är emellertid upplägget ett helt annat och det är nog också högst medvetet.
Boken är alltså skriven av Lasse Bergström, filmkritiker och förläggare. Utöver att arbeta med filmkritik under flera decennier har han också varit förläggare för bland annat ett flertal filmböcker. Exempelvis arbetade han tillsammans med Ingmar Bergman med boken Bilder, som handlar om Bergmans filmer. Det här är alltså en författare som sitter inne med en enorm kunskap om film och en person som är passionerat intresserad av just film. Boken Hollywood: guldåldern är framför allt Bergströms högst personliga bok om sitt stora intresse. Som läsare är det härligt att få svepas med av och insupa all kunskap som Bergström delar med sig av. Jag hänger inte alltid med och jag kan för lite om ämnet för att veta om urvalet är bra eller inte, men det är helt klart en imponerande bok där skådespelare, filmmakare och deras filmer presenteras med Bergströms finurliga och fina formuleringar. Jag läser i bokens efterord att 90 % av all amerikansk stumfilm anses har brunnit upp eller på annat sätt försvunnit för evigt. Det framkommer också tidigare i boken att många verk är borta (och att några överraskande har hittats åter!). I en del fall finns stillbilder och annat material kvar som vittnar om filmer som inte längre finns att hitta. Det är lite svindlande att tänka på vilka kulturhistoriska skatter som har försvunnit. Därför blir det också extra glädjande att den här boken finns och kan fortsätta att berätta om ”guldåren”. Kanske hade upplägget kunnat vara lite tydligare och kanske kunde fakta serveras på ett tydligare sätt. Förmodligen spelar det ingen roll. Det här är en tjusig och intressant bok och författarens genuina intresse lyser igenom och smittar.
Hollywoord av Lasse Bergström
Hollywood
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 470.
ISBN: 978-91-1-302052-5.
Lasse Bergström
Lasse Bergström (född 1929) är en svensk tidigare förläggare och filmkritiker. Under 30 års tid var han filmskribent på Expressen och under många år arbetade han som förläggare på Norstedts, där han också kom att bli förlagschef. Han har bland annat arbetat tillsammans med regissören Ingmar Bergman med boken Bilder, som handlar om Bergmans filmer. Bergström har också själv skrivit flera böcker, däribland memoarerna Bokmärken (1998).
Förlagets beskrivning
”Det handlar om den amerikanska filmens huvudstad och dess gyllene år decennierna kring 1929, året då börsen kraschade på Wall Street, talfilmen tog över från stumfilmen och författaren till denna bok föddes till ett liv som filmälskare.
Arbetet med Hollywood påbörjades 2005. Från början tänkt som en självbiografisk återblick på ungdomens filmer och dess hjältar och hjältinnor växte projektet först till en undersökning om den tidiga amerikanska filmens andra akt efter stumfilmens död och passagen genom ljudvallen. Sedan till en berättande historia – utan akademiska förtecken – om en lysande epok som bländade den tidens biobesökare och som nu, för nya generationer, kan upplevas på elektroniska skärmar i våra hem, genom tv, video och dvd.
En lysande epok med ett lysande följe – från Chaplin till Marilyn Monroe, från Erich von Stroheim till Billy Wilder, från Victor Sjöström till Garbo och Ingrid Bergman, från Buster Keaton till Bröderna Marx och Helan och Halvan och så vidare.
Omgiven av alla de filmer han berättar om ser Lasse Bergström i denna för svenska förhållanden unika och rikt illustrerade bok den amerikanska filmens guldålder i ett nutida och förklarat ljus.”
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer är en essäsamling om fenomenet dickpics. Det är en oväntat intressant bok, som paradoxalt nog säger mycket om kvinnlighet. Betyg: 3 reflekterande vattenkokare av 5.
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer.
Män visar kuken för mig är en essäsamling av journalisten Caroline Hainer. Idén till boken kom när Hainer dejtade och plötsligt fick sin livs första dickpic skickad till sig. Den som inte har rört sig i dejtingvärlden sedan de smarta telefonernas intåg kanske aldrig har sprungit på fenomenet, men om man får tro Hainer så är det extremt vanligt att dejtande kvinnor får ta emot ovälkomna och oväntade foton på mäns kön (dickpics alltså). Hainer hade en idé om att skriva ett reportage om fenomenet, men det svällde till en hel bok. Det är alltså inte en bok om par som ägnar sig åt ”sexting” (att skicka sexiga meddelanden till varandra) eller en bok som i första hand handlar om sexuella trakasserier eller om den typ av kuk-bilder som skickas för att hota eller demonstrera makt, nej, det är en bok om den mer oskyldiga kuk-bilden, den som närmats naivt skickas i en förhoppning om att mottagaren ska gilla det hen ser. Eller varför män nu skickar dickpics.
Jag och många andra har sluppit detta fenomen och kanske kan man tänka att dickpics är något väldigt nytt och övergående, men jag insåg redan när jag läste baksidestexten att det inte alls är så. Män har visat kuken sedan de för första gången hittade ett sätt att göra detta. Pojkar och män ristar in kukbilder på väggar och ritar kukar i snön. För pojkar och män är det heller inte helt ovanligt att ha ett namn på könet och att prata peppande till det i olika situationer. Detta och det mesta andra i den här boken känns totalt främmande för mig som kvinna och kanske just därför tyckte jag att den här boken var både knäpp, kul och intressant. Det här är också en bok som paradoxalt nog säger väldigt mycket om just kvinnlighet. Varför har inte det kvinnliga könsorganet samma symbolvärde och betydelse? Varför är det så få tjejer som skryter om sitt könsorgan eller skickar nakenbilder på sig själva? Varför är det så få tjejer som tänder på dickpics? Hainer redogör för en hel del tankar och teorier kring detta och annat. Det är tankeväckande och intressant, även om jag ibland undrar hur välunderbyggda alla påstående är. Ibland saknar jag källor, helt enkelt, men överlag är det en riktigt bra bok om ett ämne om ett fenomen som kanske rymmer mer än vad man från första början tror. Jag gillar också att Hainer skriver om dickpic-fenomenet från alla möjliga vinklar och med alla möjliga ingångar och att hon sällan tar ställning till någon slags rätt eller fel. Det här är ingen arg bok om det oförskämda i att män, helt ur det blå, skickar bilder på sina praktstånd. Det är mer en nyfiken bok som försöker svara på varför och helt sakligt beskriva fenomenet utifrån kultur, historia och hur vi tycks fungera som människor. En förvånansvärt intressant bok, som sagt!
Citerat ur Män visar kuken för mig
”Jag ställde lite frågor, undrade vad han gjort under dagen. Jag bad honom nämnda den senaste filmen han sett på bio. Han svarade kortfattat och ointresserat. Han tog lång tid på sig att svara, jag kände hans initiala intresse svalna och försvinna. Synd, det känns alltid som en investering att börja prata med någon över internetkanalerna. Som resultatet av en lång dags – eller veckas – skördearbete. Ett evigt plockande av ogräs. Att hitta en fullgod potatis, alltså en person med till synes attraktivt utseende och någonting i presentationstexten som väcker ett intresse, är något man lär sig ta tillvara på. Så det var ändå med viss besvikelse jag insåg att den här killen gått vidare. Man känner igen en gäspning när man ser den, även i mejlform. Han skrev ”Vill du se en bild jag tog idag” och jag svarade ”okej” och han skickade en bild på sin kuk.
Bilden var tagen av honom själv sittande i sängen, benen särade. Jag kunde se att han behövt hålla mobilkameran i en speciell vinkel. Jag insåg att han måste ha tagit många testbilder för att få till den. Eller så var detta långt ifrån den första dickpic han skickat. Kanske hade han inte ens tagit bilden idag utan hade den på lut och skickade till tjejer som han pratade med på nätet.”
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer
Män visar kuken för mig
Uppläsare: Caroline Hainer.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Mondial), 2017 (den här ljudboksversionen, Adelphi audio).
Antal sidor: 190 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88671-02-8, 978-91-88711-30-4, 978-91-88711-29-8.
Caroline Hainer
Caroline Hainer (född 1976) är en svensk författare, kulturjournalist och filmkritiker. Hennes debutroman, Inte helt hundra, kom ut 2013 och hennes senaste bok är essäsamlingen Män visar kuken för mig. Hainer bloggar på bloggen Jazzhands och twittrar under @jaxxhands.
Förlagets beskrivning
”Varför älskar unga killar att rita snoppar i snön? Hur kommer det sig att sju av tio män har ett smeknamn på sin penis? Vad får en man att skicka en dickpic?
I Män visar kuken för mig söker journalisten Caroline Hainer svaren. I fokus står det manliga könet, och inte minst mäns komplexa relation till detsamma. Sökandet leder henne mot såväl en ifrågasatt manlighet som till den antika konsten, lagboken, valkampanjer och de riktigt mörka skrymslena på internet.”
Jag har inte råd av Marcus Stenberg är en personlig och tankeväckande bok om konsumtion och om en personlig resa från ett liv med ett ohållbart köpbeteende. Betyg: 5 exklusiva parfymer av 5.
Jag har inte råd av Marcus Stenberg
Nyåret närmar sig och Marcus Stenberg är övertygad om att hans lån, lån som tagits för att lösa andra lån och kreditkortsskulder nu ska ha växt till den omfattningen att Kronofogden kommer att göra en utmätning. Så blir det inte, men det blir den varningsklocka som slutligen får honom att bestämma sig för att göra ett köpstopp hela 2016. En gång för alla måste han leva som den skuldsatta person han är och försöka att förändra sitt ohållbara konsumtions- och samlarbeteende. Projektet blev en blogg, som blev en bok. Jag hörde till de som läste bloggen och som ärligt talat blev tagen av att följa Stenberg under hans process och av att få ta del av hans tankar och analyser kring konsumtion. Medan jag läste bloggen slog det mig faktiskt att den kanske var ett skrivprojekt snarare än en verklig person som faktiskt gjorde den här resan. Stenberg skriver också med precision och med en dramaturgi som gör att texterna känns mycket mer som skönlitterära texter än bloggtexter.
Boken är inte på något sätt en blogg i pappersform, utan berättelsen är utökad och säkert till viss del omarbetad. En del av känslan av att följa Stenberg över tid går förlorad när berättelsen har lämnat bloggformatet, men boken är fortfarande indelad i olika kapitel för olika månader, så på sätt och vis kan man fortfarande gå vid sidan av honom under hans personliga resa.
Är det en så stor sak att rätta munnen efter matsäck då? Kan man inte bara skärpa till sig och avstå lyxlir och samlande, när man nu inte har råd med det? Vad är det egentligen med den här berättelsen som berör? Jo, det är ju just det, Stenberg går både djupt in i sig själv och blickar samtidigt ut i (populär)kulturen och dyker ned bland det som andra redan har sagt och skrivit om konsumtion. Han får verkligen ihop det. Även om jag inte själv kan relatera till Stenbergs ständiga önskan om att få samla, att få ge bort fina presenter, att få unna sig bra saker eller att trösta sig genom att köpa fina böcker & prylar, så träffar han helt rätt när han skildrar ångest och destruktiva beteenden som kan följa på att leva med ångest. På någon nivå tror jag att de flesta kan känna igen sig i den här ovanligt skarpsynta skildringen av just ångest och vilken makt den kan ta. Det finaste jag tog med mig från bloggen (och boken) var just skildringen av att våga bryta med ett beteende som faktiskt inte fungerar och att våga ge sig ut i något okänt som ändå måste till. Det är ingen rak väg för Stenberg, även om han ganska snabbt in i boken lyckas lösa en del problem, men det går hela tiden framåt och det är en hoppfull och fin vandring att följa med på.
Utöver att vara en väldigt personlig berättelse om ett ohållbart konsumtionsbeteende så är det också en tankeväckande bok om konsumtion. Stenberg skriver om ”shopaholics” genom historien och berättar genomtänkt och intressant om system som designats för att vi ständigt ska trilla dit och vilja köpa nytt, byta ut, konsumera.
Allt är inte perfekt med den här boken. Jag brukar inte haka upp mig på stavfel och liknande, men här har det smugit sig in förvånansvärt mycket av den varan och anledningen att det störde mig något är väl egentligen att det tydligt framgår i boken att Stenberg har sinne för detaljer och att han är mån om att ständigt leverera högsta kvalitet. Då blir det såklart lite ledsamt att just Stenbergs bok har något stavfel eller snubbel på orden för mycket. Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Det är såklart inte så att jag på allvar tycker att några stavfel drar ned på betyget. Det här har verkligen varit en fin och tankeväckande berättelse att få ta del av och jag önskar verkligen att den här boken bara är en början på ett långt och lyckat författarskap. Stenberg skriver precist och med känsla och där mycket utspelas mellan raderna. En del av texterna är längre betraktelser eller mer utlämnade texter, men det finns också en del korta, ofta tragikomiska, små texter, t.ex. några rader konversation mellan honom själv och kunder han möter i sitt jobb i bokhandeln på flygplatsen. Tajmingen och avvägningen är perfekt. Jag ser framför mig att Stenberg skulle kunna skriva många fantastiska romaner. Hoppas han gör det!
Citerat ur Jag har inte råd
”På Arbetets museum frågade de, precis som de alltid gör på offentliga konsthallar och museum, vad mina verk kostade. Men några prislistor syntes aldrig till under själva utställningen. Så är det alltid. Jag ställer upp gratis för att få chansen att sälja något men sedan när det är uppenbart att ingen bemödat sig om att ens kopiera upp en prislista tänker jag istället att på listan över livets lopp kan den här utställningen ändå hamna och någon gång kommer den listan gå att leva på.
Att lära sig vara tacksam för att få ge bort det enda jag har. Om de inte ens värderar arbete på Arbetets museum, vart värderas det då? Livets lopp, det där strecket mellan åren på gravstenar, är det inte väldigt likt ett minustecken?”
Marcus Stenberg är en svensk författare och fotograf som har jobbat med det mesta inom bokbranschen (PR, formgivning, försäljning). Jag har inte råd (2017) är hans debutroman. Stenberg twittrar under @marcusstenberg, bloggar på Bokhora och har en hemsida (han har också haft podden Ett eget rum, som dock inte har utkommit med några nya avsnitt på ett tag och såklart bloggen Sorrow number 5, som är grunden till romanen Jag har inte råd).
Förlagets beskrivning
”Jag hade en deltidsanställning i en bokhandel och var i snabb takt på väg till Kronofogden eftersom jag inte kunde sluta leva över mina tillgångar.
Jag tänkte söka till Lyxfällan och bara ta ett sista sms-lån till kläder för att se bra ut i tv. Den tanken fick mig att inse att jag måste sluta shoppa, börja sälja av de saker jag köpt genom åren och försöka förstå att jag faktiskt inte har råd.
Jag började skriva dagbok om mitt köpfria år och det allra skämmigaste jag kunde tänka mig: min usla privatekonomi.
För att kunna sluta konsumera behövde jag förstå varför vi i den rikaste delen av världen tjänar mer och mer för varje år men samtidigt får större och större skulder. Och varför jag gillar att shoppa så mycket.”
Frågor jag fått om Förintelsen är en bok där överlevaren Hédi Fried ger raka, ärliga och sakliga svar på frågor hon fått om Förintelsen. Det är en extremt läsvärd bok där Fried inte ens duckar för frågor som kan verka oförskämda eller naiva. Betyg: 5 av 5.
Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried
I Frågor jag fått om Förintelsen svarar förintelseöverlevaren Hédi Fried på ett urval av frågor som hon har fått om just Förintelsen. Efter många års föreläsande på skolor och i andra sammanhang så förstår man förstås att hon måste ha fått en hel del frågor. I boken känner man också att frågorna måste komma från just unga människor, för det finns en direkthet och rakhet som jag tror att fullvuxna människor skulle akta sig för. Kanske finns det till och med en naivitet i vissa frågor, men det är också en av de aspekter som gör den här boken så extra fin och intressant. Jag skulle själv aldrig klara av att ställa frågor i stil med ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Vad var det bästa?” eller ”Kan du förlåta?”, eftersom att det är frågor som egentligen känns oförskämda, men Hédi Fried tar sig an alla dessa frågor och många fler och gör det sakligt, rakt, ärligt och underbyggt. Hon svarar även på frågor i stil med ”Hur var det att ha mens?”, en fråga som kan kännas för obetydlig i sammanhanget för att ens ställa, men som ändå visar sig få ett svar med fler bottnar än vad man kanske först trodde.
Alla frågor är naturligtvis inte ”barnsliga” eller på randen till det olämpliga, utan här finns det en stor bredd och jag tycker helt klart att urvalet är bra. Jag måste ändå säga att jag särskilt uppskattar att Hédi Fried har orkat svara på den typen av frågor som jag räknade upp här ovanför. Visst är det intressant och viktigt att läsa Frieds svar på ”vanliga” frågor i stil med ”Vad är det värsta du har varit med om?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hur tänkte du att ditt liv skulle bli efter kriget?”, ”Hur ser du på framtiden?”, men det är de ”andra” frågorna som får boken att sticka ut. Det finns många skildringar av Förintelsen (vilket är fantastiskt och viktigt), men den här boken fyller i någon mening en lucka i att den svarar på ”alla” frågor. Hédi Fried och andra överlevare är idag äldre och vi kommer att behöva acceptera att det snart inte finns några fler ögonvittnen som kan fortsätta att berätta. Då är det viktigt att överlevarnas vittnesmål finns bevarade i form av böcker och annat; Ingen i framtiden ska kunna se tillbaka och förminska det Förintelsen faktiskt innebar. Det gör det viktigt att det faktiskt finns svar på ”alla” frågor, högt som lågt, svar som kan tysta eventuella tvivel på vad som faktiskt skedde.
Jag tycker att Frågor jag fått om Förintelsen är en fantastisk bok och jag rekommenderar alla att läsa den. Det finns förmodligen en och annan som drar sig för att läsa böcker om Förintelsen och andra ämnen som kan upplevas som så tunga och tuffa att det helt enkelt kan upplevas som ”för jobbigt” att ta in, men Frågor jag fått om Förintelsen bör man läsa ändå. Den är dessutom såpass rak, lättläst och saklig att jag tror att de flesta kan ta sig igenom den. Så det är bara att läsa, läsa och vara tacksam över att Hédi Fried och andra överlevare orkar berätta.
Frågor jag fått om Förintelsen
Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Natur & Kultur), 2017 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 146 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-27-15085-0, 978-91-88711-25-0.
Hédi Fried
Hédi Fried (född 1924) är en svensk författare och psykolog, född i Sighet i Rumänen. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och har i senare delen av livet delat med sig av sina upplevelser i nazistiska koncentrationsläger. Hon har också skildrat sitt liv i ett flertal böcker: Skärvor av ett liv, Livet tillbaka, Ett tredje liv, Livets pendel och, hennes senaste, Frågor jag fått om Förintelsen. Hédi Fried har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?
I över trettio år har Hédi Fried rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen. Vittnesmålet om hur hennes familj deporterades från sin hemstad, och hur hennes föräldrar mördades i Auschwitz, har berört tusentals elever landet runt. Ofta är det i mötet med elevernas frågor som katastrofens omfattning blir som allra tydligast. Det är direkta, konkreta frågor som bottnar i en grundläggande känsla för humanism. Tillsammans hjälper de till att göra ett ofattbart skeende mer begripligt. Hédi Fried är en av få överlevande som finns kvar och kan berätta sanningen. I Frågor jag fått om Förintelsen besvarar hon ett urval av de frågor hon fått genom åren, frågor som nu för första gången samlas i en bok. Bara genom att fortsätta ställa de svåra frågorna kan vi undvika att upprepa historiens övergrepp.
Hédi Fried (född 1924) är författare och psykolog. Hon är djupt engagerad i att arbeta för demokratiska värderingar och mot rasism. Hon utgår i detta arbete från sina egna erfarenheter från Förintelsen. Hon föddes i staden Sighet och kom efter befrielse från koncentrationsläger i Auschwitz till Sverige.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
