Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson är en annorlunda feelgoodroman. Singeltjej och uteliggare, kan relationen hålla? Det är helt klart en udda bok med en del kul passager, men mycket känns också för grunt och förenklat. Betyg: 2 tältsemestrar av 5.
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson är något så annorlunda som en feelgoodberättelse och en romantisk roman där det inte är en ung tjej och en rik, snygg snubbe som fattar tycke för varandra. Huvudpersonen, Julia, är en singeltjej som arbetar som engelsklärare i Wien. Hennes dagar går så långsamt att hon tacksamt river ned alla sina böcker i bokhyllorna, bara för att skapa ett behov av att få ställa tillbaka dem snyggt i hyllan igen, och att hon går så ofta på gratis syn- och hörselundersökningar att det väcker irritation hos de som erbjuder dem. Så träffar hon Ben, en uteliggare, och det visar sig att de har samma humor och att de är menade för varandra. Snart har Ben tagit med sig en plastkasse med sina tillhörigheter och flyttat in hos Julia. Ungefär lika snart börjar det att skava något. Julia tycker att Ben bör skaffa sig en universitetsutbildning och ett ”riktigt” jobb, vilket Ben inte tycks vara speciellt intresserad av, samtidigt som han irriteras över att Julia ofta betalar för honom; med hans synsätt är det naturligtvis han som ska försörja sin partner, så manligheten blir helt klart stukad av att det blir precis tvärtom. Ben är också alkoholiserad och tar droger, men det är ingenting som ges något större utrymme i boken, så det hör uppenbarligen inte till det som utgör främsta hindret i Julias och Bens relation.
Det finns många intressanta teman och scener i den här boken, men den är främst skriven som en ren underhållningsroman och touchar bara lätt vid de riktigt svåra ämnena och en del teman, t.ex. missbruket, berörs egentligen inte alls, annat än att Julia blir lite irriterad över att lägenheten blir fylld med tomburkar. Det känns faktiskt synd att så mycket i den här berättelsen pyser ihop till ett ingenting. Det är verkligen inte lätt med relationer och vi måste alla anpassa oss för att leva med en partner. I det här fallet handlar det på flera sätt om helt krockande världar: någon kommer med ett fyrkantigt synsätt på livet och med perspektivet att akademikerliv och kultur är det som betyder något, medan den andra i förhållandet kommer från en tillvaro med bohemliv och kringflackande liv utan många fasta punkter i tillvaron. Har ett sådant förhållande någon chans? Det hade kunnat skrivas något verkligt intressant om detta, men jag tycker inte att författaren lyckas, ärligt talat. Hemlösheten beskrivs också i mina ögon alltför naivt och romantiserat:
”Men berätta igen hur du blev hemlös”, säger jag. ”Jag förstår bara inte hur människor blir hemlösa. Alltså, jag förstår varför vissa människor blir hemlösa men inte sådana som du.”
Först säger Ben ingenting.
”Det är lätt”, säger han till slut. ”Vad är lättare än att bara kunna sova varsomhelst? Man er en gräsplätt och så kan man sova där.”
”Men om vintrarna då?”
”Då hittar jag något tomt hus.”
”Men blir du aldrig rädd?”
”För vad då?” säger Ben och ler. ”Att någon ska ta min håliga tröja?”
”Men är det så här du vill leva ditt liv?” frågar jag.
”Varför inte?” säger Ben och rycker på axlarna.
Ur Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson.
Ärligt talat så har jag också svårt att förstå själva attraktionen. Det är lätt att säga att ”jag gillar olika”, men i grunden tenderar vi att omge oss av personer som liknar oss själva. Jag vill gärna tro att människor lätt kan träffas över alla gränser och barriärer och förälska sig i varandra, men i praktiken har jag svårt att se att en kvinna med en extremt ordnad tillvaro skulle bli handlöst förälskad i en person som inte klarar av att sköta sin personliga hygien, som stinker och som lever på gatan och ägnar dagarna åt att dricka öl. En av mina bokcirkelkompisar testade att vända på perspektivet: skulle det bli trovärdigt med en roman om en ung, snygg kille som blir förälskad i en ”bag lady”? Intressant, för det tror jag verkligen inte! Trots det nyskapande med att killen är en uteliggare så inser jag också att storyn egentligen en ”klassiker”: ”tjej ser det fina under ytan och räddar kille från misär”. Skönheten och odjuret, ni vet.
Det finns mycket som jag tycker är riktigt dåligt med den här boken, men jag kan också jämna ut det lite med att det också finns en hel del på pluskontot. Det jag verkligen uppskattar med boken är att den känns så udda och uppfriskande (trots allt) och att det då och då bubblar upp, för genren, helt otippade grejer: som att Julia åker hem och kollar på porr efter en seg utekväll. Det är kanske inget som tjejer gör speciellt ofta i romaner över huvud taget och även om det kanske inte är så intressant i sig, så är det roligt att författaren tar ut svängarna och inte målar upp ett alltför klyschigt persongalleri. Kul är också att Julia ständigt drömmer om att bli författare och att hon då och då kommer på riktigt vassa romanidéer i stil med en roman om ”ett fattigt bondepar som tvingas emigrera till Amerika för att undkomma armodet hemma i Sverige.” och sedan, hoppsan, inser att den romanen redan finns. I slutändan har bokens författare kommit upp med något så oväntat som en roman om en tjej och en uteliggare. Jag gillar den självironin, eller vad man ska kalla det. Över huvud taget finns det en skön humor i den här boken och jag gillar verkligen Julias rättframma stil och kvicka kommentarer.
I slutändan är det väl ändå inte en toppen-bok i mitt tycke. Det blir helt enkelt inte bra att beröra så många svåra ämnen och göra så väldigt lite av dem. Intressant är dock att en av mina bokcirkelkompisar berättade att mycket av den här berättelsen tydligen är självupplevt: Emmy Abrahamson är tydligen gift och har barn med en man som har levt som hemlös. Så ja, jag får kanske vara ödmjuk här och säga att det är mycket jag inte vet om livet, särskilt inte livet som hemlös, och hur förälskelse kan uppstå vid de mest otippade tillfällen. Jag kan dock önska att Emmy Abrahamson hade skrivit lite mer övertygande om det här är hennes uppriktiga erfarenheter och tankar kring hemlöshet och relationer, för det här övertygade inte mig.
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson
Julia lever ensam med sin katt i Wien. En dag kommer hon att bli kompis med Elfriede Jelinek och sluta med att ständigt besvara enkäter som tidsfördriv. Till dess får hon arbeta som språklärare för överambitiösa företagsledare och underpresterande ungdomar.
På en parkbänk möter hon Ben och kärlek uppstår. Allt är perfekt, förutom det lilla faktum att Ben bor i en buske…
En härlig kärleksberättelse om att våga välja med hjärtat och se bortom yta, förväntningar och trasiga kläder.
Emmy Abrahamson (född 1976) är en svensk författare. Hon debuterade 2011 med ungdomsromanen Min pappa är snäll och mamma är utlänning och har efter det skrivit ett flertal böcker för unga och för vuxna. Hennes senaste roman är Hur man gör succé på dårhus (2018).
Vattnet drar av Madeleine Bäck är en skräckroman som utspelar sig runt Hofors. Den är både läskig, spännande och är fylld med intressanta karaktärer. Jag kommer absolut att läsa fortsättningen. Betyg: 4 katter av 5.
Vattnet drar av Madeleine Bäck börjar dramatiskt med att ett gäng unga personer gör inbrott i en kyrka för att stjäla en madonna-skulptur. En av dem får också med sig en sten, som visar sig vara mer än en vanlig sten. Det är en av många oroande händelser i trakterna runt Hofors den här sommaren. En ung kvinna hittas mördad vid en sjö och en annan ung kvinna träffar vid samma ställe en man som förför henne. Hennes vän kan bara se på när kvinnan försvinner framför henne. Den mystiska stenen hettar i den unge mannens ficka medan människor på bygden lever ut i rena orgier. En ung man med en sällsam förmåga att kommunicera med djur upplever starkt oroande känslor. Vad betyder allt? Vad är det som har väckts upp?
Alla svar ges inte i Vattnet drar, som också är första delen i en trilogi. Samtidigt är det lite av charmen med boken, att allting inte ges i klartext. Allt är förvirrat och omtumlande för huvudpersonerna och också för läsaren. Det passar ihop och bidrar till spänningen och skräcken. Det här är inte en bok som gjorde mig mörkrädd (och jag är verkligen harig!), men den är bladvändande och tempot lockar till vidare läsning. Vad ska hända? Hur hänger allt ihop? Vad i helvete är det som händer?
Snyggt är också att Madeleine Bäck plockar upp skräck ur vår gamla folktro. Vem kunde ana att Näcken skulle vara så otäck? Min enda bild av Näcken är från det practical joke som Lasse utsätter de andra ungarna för i Bullerbyn, men det här är det något helt annat. Något verkligt ont har verkligen släppts lös.
Handlingen rör sig runt Hofors med omnejd. Jag är uppvuxen i ett samhälle inte långt från Gävle, så det är kanske inte mina hoods, men tillräckligt välbekant för att det ska bli en extra krydda. Jag är också väldigt förtjust i böcker som utspelar sig i småstaden (jag är så hemskt mätt på Stockholm!), så det känns väldigt sympatiskt att boken utspelar sig där den gör. Med det sagt så inser jag också att berättelsen ritar upp en del nidbilder av ”lantisar”. Här är det en hel del av handlingen som kretsar kring bakluckeförsäljning av hembränt, tjejer som ”knullar runt” (och snacket på byn, ni vet), sommartorka på lokaltidningen och människor som försörjer sig med skumrask och lever sjaskigt. Å andra sidan utger sig inte författaren för att måla upp en balanserad bild av livet i småstaden, så det är väl okej. Faktum är att jag verkligen gillar personporträtten och karaktärerna i den här boken. Det är så många författare som väljer att skriva om personer som liknar dem själva: bildade, utbildade. Här är det till stor del helt andra människor som ges utrymme, vilket känns uppfriskande faktiskt.
Jag fastnade verkligen för Vattnet drar. Den är rå och otäck, förvirrande och spännande. Jag kommer absolut att läsa eller lyssna på fortsättningen.
Vattnet drar av Madeleine Bäck
”Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.”
(Förlagets beskrivning)
Uppläsare: Sanna Krepper. Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Natur & Kultur), 2016 (den här ljudboksversionen, Natur & Kultur). Antal sidor: 421 (ca 12 h lyssning). Läs även övriga delar i trilogin: Jorden vaknar, Berget offrar. ISBN: 9789127144804, 9789127148758. Andras röster: Bokhemligheter, Bokkoll, Litteraturkvalster & småtankar.
Madeleine Bäck
Madeleine Bäck (född 1976) är en svensk författare och journalist. Vattnet drar (2015) är hennes debutroman. Madeleine Bäck har en Facebooksida.
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är en smärtsam berättelse om rötter och sorg när livet är på väg att rinna en ur händerna. Betyg: 4 midsomrar av 5.
Det var vi av Golnaz HashemzadehBonde är en bok fylld av smärta. Nahid har precis fått en cancerdiagnos med en dålig prognos, något som hon har svårt att acceptera. Samtidigt frågar hon sig om hon alls borde ha haft ett liv sedan den dagen då hon gav upp frihetskampen och förlorade sin syster och så småningom sin familj, som blev kvar i Iran medan hon och hennes Masood flydde till Sverige. I tankarna dras hon tillbaka till Iran och revolutionen och hon kastas förtvivlat ned i minnen fyllda med sorg, och ibland skuld, samtidigt som hon försöker att hålla igång en normal relation till sin dotter, som naturligtvis också plågas av cancerbeskedet.
Det var vi är en stark och poetisk berättelse om frihetskampens pris och om kampen att fortsätta leva, i betydelsen att ryckas upp och rota sig på en ny plats lika mycket som att försöka fortsätta trots att tiden börjar rinna ut. Jag älskar bokens framsida, där just rötter spränger fram i silver mot en blå bakgrund. När Nahid inser att livet snart är över kommer rötterna i Iran tillbaka, lika mycket som tankar på dotterns rötter och vad som kan växa fram i framtiden.
Det som berörde mig mest var dock skildringen av att leva med en cancerdiagnos – och att vara anhörig till någon som har drabbats av cancer. Nahid och hennes dotter är två personer i sorg och två personer med egna behov för hur sorgen ska hanteras. Ibland går ekvationen inte ihop: dottern vill uppleva saker tillsammans med sin mamma, Nahid vill vara ifred. I kärlek måste man ibland mötas någonstans vid mitten.
Det var vi är verkligen en stark och smärtsam bok. Jag tyckte väldigt mycket om språket och känslan, samtidigt som jag ibland känner att den snuddar lite för lätt vid en del teman. Revolutionskampen hade kunnat vara en egen bok och broderas ut mer, att fly och rota sig på en ny plats är också uppslag för en egen roman. Samtidigt är kanske det vackra just att boken flyktigt berör alla dessa ämnen. Även om boken egentligen aldrig djupdyker ned i något så skapas en imponerande väv. Jag blev verkligen berörd.
””Mamma, lyssna: Min far sa: Eftersom ingen som tillhör dig begravts i den här jorden tillhör den här jorden inte dig.”
Jag tittar tomt på henne.
”Förstår du?” frågade hon mig. ”’Eftersom ingen som tillhör dig begravts i den här jorden tillhör den här jorden inte dig.’ Och nu har vi begravt pappa.”
Hon tittar på min tystnad, och fyller i, som att det skulle hjälpa.
”Det är en persisk tjej som har skrivit det.”
Jag vill säga att det är löjligt. Först och främst är det ingens jord, det är bara patriotiskt skit. Ingen äger någon jord. Din pappa blev kremerad, tänker jag. Jag är en sådan som säger sådant. Så jag sa det. Jag hörde mig själv säga det högt. Jag kunde se smärtan skjuta upp ur hennes bröst, hur hennes hals blev tjock.”
Ur Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde
Det var vi
”Nahid träffar Masood den kväll de firar att hon kommit in på universitetets läkarlinje. De är båda 18 år. Han berättar om sin tro på frihet och om övertygelsen att gamla strukturer måste rivas ner. För Nahid blir frihetskampen som en barnslig dröm. Revolutionen kommer över dem som ett stjärnregn. De smyger runt i staden och delar ut flygblad, sprider sitt budskap. De vet att de riskerar allt, men det är roligt, kittlande, skrämmande. De är odödliga. Ett folk av sten. Men det är innan de tvingas leva under jorden.
Den dagen allt förändras har Nahid fallit för lillasyster Noorahs tjat och låtit henne följa med dem. En demonstration pågår och tusentals människor skriker slagord på gatorna. Men allt blir långt mer allvarligt och våldsamt än de kunnat föreställa sig och för ett ögonblick släpper hon sin systers hand. Allt som händer efteråt bär färg av det.
För lånade pengar flyr de till Sverige med falska pass. Det gör det för sin egen skull, och för att dottern ska få en framtid. I Sverige skapar hon sig en ny tillvaro, men tryggheten här har en mörk baksida.
30 år senare är Nahid arg – på sjukdomen, på sjukhuspersonalen, på livet, på sina vuxna barn. Allt det där ingen förstår i Sverige fast de vet så mycket. Allt som har med förlust och kamp att göra. Men ett barnbarn är på väg och ett hopp tänds. Kanske var inte allt förgäves ändå? ”Om jag får det här vill jag inte ha någonting mer.” Men det visar sig bli en kamp mot klockan.
Det var vi är en roman som vibrerar av både sorg och livsglädje, ett känslomässigt knytnävsslag som angår oss alla.”
Golnaz Hashemzadeh Bonde (född 1983) är en svensk författare med rötterna i Iran. Hon har hittills gett ut två romaner: Hon är inte jag (2012) och Det var vi (2017). Hashemzadeh Bonde är även grundare till föreningen Inkludera invest, som arbetar med att stärka sociala entreprenörer.
Lifsens rot av Sara Lidman är en fristående uppföljare på Jernbaneeposet, där Lidman skildrar hur Västerbottens inland befolkades och skriver om det hårda livet vid slutet av 1800-talet. Betyg: 2 hittebarn av 5.
Lifsens rot av Sara Lidman
Lifsens rot av Sara Lidman är den sjätte delen i Jernbaneeposet. Om jag har förstått det rätt så bestod verket ursprungligen av fem delar, som sedan följdes upp med ytterligare två, fristående romaner: Lifsens rot (1996) och Okuldens minut (1999). I Lifsens rot är det Rönnog som står i centrum, men karaktärer från tidigare delar i serien har också en stor plats, däribland Didrik och sonen IsakMårten, som blir Rönnogs stora kärlek.
I Lifsens rot skildrar Lidman kvinnoliv, kärlek och tillvaron i Västerbottens inland runt det förra sekelskiftet. Det är inte dumt att lyssna på berättelsen i Sara Lidmans egen inläsning, för hon har en väldig inlevelse och jag tror också att dialekten i boken kommer bäst till sin rätt i en riktigt bra uppläsning.
Med det sagt måste jag tyvärr erkänna det jag redan har avslöjat när jag skrivit om ett par av Lidmans tidigare verk, Din tjänare hör och Den underbare mannen: hur mycket jag än beundrar Lidman som person och hennes ambitiösa projekt att skriva om den här tiden och platsen så kan jag ändå inte fullt ut uppskatta den här berättelsen. Jag önskar att det vore annorlunda, men jag har verkligen svårt att engagera mig i det här. Det är kanske dialekten, eller berättelsens alla små sidospår, ja, jag vet inte, men för mig blir det för omständligt och svårt att ta till sig.
Lifsens rot
Uppläsare: Sara Lidman. Utgivningsår: 1996 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1997 (den här Radioföljetongen, producerad av Gun Ekroth för Sveriges radio). Antal sidor: 279. Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Den underbare mannen, Lifsens rot, Oskuldens minut). ISBN: 91-0-056329-3 .
Sara Lidman
Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigast 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.
Förlagets beskrivning
”Sjätte delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!
Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.
Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.
Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.
Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.
I Lifsens rot arbetar Rönnog som mejerska i Norrbotten i början av förra seklet. Med en stormande hårväxt, tunn hy och en röst som kan skälla och sjunga förälskar hon sig ursinnigt och urskiljningslöst. När hon träffar IsakMårten har hon inget val längre. Om hon bara finge ha honom för sig själv. Bara för sig själv! Ett storslaget kvinnoporträtt och en intensiv kärleksroman.”
Jag fick en novelljulkalender i present av min sambo. <3 Så i december har jag plöjt noveller från vitt skildrar genrer. Här kommer några korta omdömen om fyra av dem.
Den blå pelargonen
Den blå pelargonen av Agatha Christie är en pusseldeckare och en av Christies tidigaste miss Marple-berättelser. Det vankas middag och en tidigare Scotland Yard-chef är bjuden. Självklart passar han på att ta upp ett mystiskt fall när han nu har kluriga miss Marple vid bordet: en olycklig och vidskeplig kvinna kör hela dagarna med sin stackars man och nu har hon fått ett illavarslande besked från en spådam: blå blommor är ödesdigra för henne. Plötsligt dyker de blåa blommorna upp – på hennes tapet – och sedan är hon död. Spökar det, eller har någon av sköterskorna ett finger med i spelet? Den blå pelargonen är en klurig och spännande liten berättelse om jag tyckte mycket om.
Betyg: 4 tapeter av 5.
Den blå pelargonen av Agatha Christie
Originalets titel: The blue geranium (engelska). Översättare: Helen Ljungmark. Utgivningsår: 1932 (första publiceringen, i novellsamlingen The thirteen problems (svenska: Miss Marples mysterier)), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 30. ISBN: 9789175890760.
Rapport från den täta världen
Rapport från den täta världen av Aris Fioretos är en berättelse som ingår i en samling noveller under tema ”grannar” och här är det två bänkgrannar på läroverket som står i centrum. Novellens berättare beskriver sin granne på latinlektionerna: en udda pojke med ett alldeles eget språk och en perfektionistisk sida som får honom att fara med bläckpennan i tjocka öglor över det han skriver i anteckningsblocket, sudda ut det. Det är en otroligt sorglig liten historia om hur lite man kanske vet, trots allt, om de människor som finns i ens närhet. Jag hade svårt att släppa den här berättelsen, mycket för att den är lite mystisk och liksom lockar en till omläsning.
Betyg: 5 basketspelare av 5.
Rapport från den täta världen av Aris Fioretos
Utgivningsår: 2017 (utgiven av Novellix). Antal sidor: 28. ISBN: 9789175891859.
Horatio Sparkins
Horatio Sparkins av Charles Dickens är en tragikomisk liten berättelse om en ungmö som förtvivlat försöker att hitta sin blivande make, helst en man med klass, status och pengar. Så börjar en viss Horatio Sparkins synas på balerna och festerna och allt tycks vara klappat och klart: han ska det bli! Självklart måste han vara något stort, eller? Den här novellen skrevs nog som satir och väl tänkt att driva med överklassen och deras ytlighet. Jag läste och roades av berättelsen, samtidigt som jag måste erkänna att jag också känner mig hemskt glad över att leva i en tid där det där med förhållanden och livskamrater inte behöver vara så komplicerat.
Betyg: 4 svarta hästar av 5.
Horatio Sparkins av Charles Dickens
Originalets titel: Horatio Sparkins (engelska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1836 (första publiceringen, i samlingen Sketches by Boz), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175891316.
Hitomi
Hitomi av Kim Thúy är en kort, kort liten berättelsen med et väldigt rikt språk. Med ett härligt flöde målar Thúy upp en riktig svärmorsdröm till karl: snygg, attraktiv, jämställd, perfekt pappa och… Ja, visst finns det väl något som komplicerar bilden också. Jag tyckte verkligen om Hitomi, samtidigt som jag nog kände, någonstans, att den nog hade fått vara lite längre, fortsatt en bit till.
Betyg: 3 kimono och av 5.
Hitomi av Kim Thúy
Originalets titel: Hitomi (engelska). Översättare: Marianne Tufvesson. Utgivningsår: 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 14. ISBN: 9789175891798.
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en fin bok om att vara 19 år och drömma stort, jobba hårt och lära sig något om sig själv och livet medan man jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Betyg: 5 auditions av 5.
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok om 19-åriga Moa, som tillfälligtvis jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Egentligen ska hon bli skådespelare och jobba med teater, så det här är bara en parentes i hennes liv, hennes nya Stockholmsliv. Här lever hon i en liten andrahandslägenhet och delar sin tid mellan att vara på äldreboendet Liljebacken och att på ett eller annat sätt sitta med ett manus framför sig, gärna på ett café.
Jag ömmar för Moa. Det finns många berättelser om att vara i Moas ålder och att komma på vad man ska göra med sitt liv och just den storyn är på många sätt något som det har berättats om förut. I Beischers roman tycker jag dock att det är särskilt fint skildrat, kanske för att det är både sorgligt och roligt och skildrat med både humor och värme. Där sitter liksom Moa, förvånansvärt ofta i sin ensamhet eftersom att hon faktiskt inte känner någon i sin nya stad, och trevar sig fram till vad det egentligen innebär att hålla på med teater. Det är tafatt. Det är ingenting. Hon är inte alls skådespelare, inte på långa vägar. Det som är så fint är att hon aldrig ger upp. Med den naivitet och självsäkerhet som bara en 19-åring kan uppbåda ringer hon upp kända skådespelare och åker på uttagningar för att försöka komma in på teaterutbildningar från norr till söder. Beischer påminner mig om hur det var i den åldern, hur mycket som var oklart, men hur mycket som samtidigt tycktes möjligt. Allt var möjligt, allt låg framför en. Det var bara att ta för sig.
Som 19 år är man inte fullvuxen, hjärnan är inte fullt utvecklad. Det kanske är en av anledningarna till att 19-åringar kan vara så orädda och så tveklöst följa sina drömmar. I den här boken inser jag också hur dåligt beredd man kan vara på arbetslivet i den åldern. Helt utan vårdutbildning eller någon särskild erfarenhet kastats Moa in i yrkeslivet och ska pang bom fixa alla arbetsuppgifter som kan uppstå på ett äldreboende. Det handlar om äldre och sköra personer, människor som på många sätt är hjälplösa och utsatta, och som Moa och hennes kollegor ska möta i alla möjliga intima, privata och/eller känsliga stunder. Hur redo kan man egentligen vara för detta i 19-årsåldern? Egentligen? I Jag ska egentligen inte jobba här får läsaren följa Moas utveckling, eller hur man ska beskriva det, när hon går från att rent ut sagt vara äcklad över många av arbetsuppgifterna, till att faktiskt komma in i jobbet och göra sitt jobb väldigt bra.
Jag har aldrig jobbat inom vården och jag vet inte om Beischer målar upp omvårdnadsyrket på ett trovärdigt sätt, men det känns i alla fall så och det känns bra. Långt senare har Mats Strandberg skrivit en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende (Hemmet), men det också den enda andra bok jag kan komma på som faktiskt skildrar det här jobbet, ett jobb som fantastiskt många har. Ibland har jag sett att den här boken beskrivs som en modern arbetarroman och det är nog inte helt fel, men ändå är det inte de bitarna som jag tar med mig, tror jag. Det som berörde mig mest är faktiskt den insiktsfulla och fina berättelsen om Moa och hennes försök att bilda sitt vuxenliv. Hon har verkligen gjort ett stort steg bara genom att flytta till Stockholm. Men sedan då? Där sitter hon på de trendiga caféerna och verkar hoppas på att hippa teatervänner ska uppstå ur intet. I själva verket känner hon just inga andra än sina kollegor, däribland Eva, som utan vidare kan stanna kvar på jobbet för att göra det lilla extra, Roy, som snart närmar sig pensionen och som också bara är på Liljebacken tillfälligt eftersom han egentligen ska öppna en frisersalong, och Leena med två e (bara en sådan sak!). Hon fnyser närmast åt de som vänligt föreslår att hon ska anmäla sig som statist, men samtidigt lyckas hon verkligen inte när hon försöker att komma in på teaterutbildningarna. Det är ett glapp mellan det hon ser som sitt liv och det som egentligen är hennes liv. Kanske handlar också livet i väldigt stor utsträckning om att få de där liven, det liv som egentligen är och det liv man drömmer om, att gå ihop och att ibland inse att livet kan bestå av en hel del kompromisser. Jag tyckte verkligen att det var fint att få följa Moa i just detta sökande och försökande. Jag läser och vill henne väl, samtidigt som jag ibland nästan behöver ta fram en skämskudde för att hon är så barnslig och pinsam. Oftast läser jag med ett leende. Ibland när jag läser den här typen av böcker så brukar jag läsa med en känsla av att jag skulle vilja ge de här snart-vuxna-personerna en kram och säga att ”det går över”, men jag läser Jag ska egentligen inte jobba här och känner bara en stark förvissning om att den typen av sympatier inte behövs. Moa är en person som kanske aldrig blir skådespelare, eller så blir hon det, men oavsett så fixar hon allt på egen hand. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den här boken: det är en roman om att bli vuxen, men en bok utan det där vemodiga och ledsamma som så ofta får sätta tonen i den typen av berättelser. Den här berättelsen är också sorglig på sina ställen, men mest läser jag och känner mig glad över att få följa en naiv 19-åring ett tag. Livet kan bli vad som helst. Det finns inga begränsningar. Jobbat på ett äldreboende i många månader? Jaha! Men jag ska egentligen inte jobba här, för jag håller på med teater! Det är barnslig och kaxigt och peppigt. En riktigt bra bok!
Citerat ur Jag ska egentligen inte jobba här
”Äntligen spänns Astrid fast i liften. Det där med liftar är en hel vetenskap. Det finns många olika sorter. Ståliftar och takliftar. Manuellt styrda. Fjärrstyrda. För att inte tala om liftskynken. De större som ska gå nedanför rumpan. De mindre som slutar vid höften. Alla tänkbara inställningar, gula öglor hos D7, röda öglor hos B2. Alla särskilt utprovade av arbetsterapeuter och sjukgymnaster. De med utbildning som har tagit ställning. De som på fullt allvar vill jobba med hjälpmedel. Jag skulle så gärna vilja veta hur det gick till. Vad ska jag bli när jag blir stor? Hmmm … Jo, jag ska jobba med rullstolar, liftar och rollatorer. Det måste vara människor som bara slumpmässigt valt yrke, vilket som helst. Sådana har jag inte mycket till övers för. Men hålla kurser det får de, så att vi inte förstör våra ryggar. De är sådana med cykelhjälm och fullkornsbröd och hemkokt hjortronsylt i frysen, som inte vet ett dugg om stress och vikten av effektivitet. Som inte förstår att Astrid nyps om man kommer för nära. Som inte förstår att jag hellre böjer ryggen på ett icke ergonomiskt sätt, än får min överarmshud i Astrids våld. Du kan väl försöka att prata med henne Moa? Så ska du se att hon slutar nypas. Jo, tack! Frontallobsdemens.”
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer
Jag ska egentligen inte jobba här
Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Ordfront). Antal sidor: 198. Läs även: Jag ska egentligen inte prata om det här. ISBN: 978-91-7037-599-6.
Sara Beischer
Sara Beischer (född 1983) är en svensk författare som debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här. Hennes senaste roman är Jag ska egentligen inte prata om det här (2018), som är en fristående fortsättning på debuten. Sara Beischer har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”»A4 avled i morse, kvart över fyra.«
De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen. Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem. Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.
Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men hon misslyckas gång efter annan. Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det”
Ytterligare några noveller ur decembers novelläsning:
Tuschritningen och tre andra historietter
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg är en liten samling med berättelser hämtade ur den novellsamling som heter just Historietter. Jag är väldigt förtjust i Söderberg och tycker särskilt mycket om hans skickliga förmåga att skildra människors längtan och relationer. Jag tycker också att hans språk är något utöver det vanliga: i hans avskalade och vackra texter finns en exakthet och tonträff som få kan mäta sig med. Söderbergs språk och berättande kommer faktiskt särskilt till sin rätt i novellformatet, inte minst i korta ”historietter” som dessa och den här lilla boken är därför en ljuvlig liten introduktion till Söderbergs författarskap.
Betyg: 4 cigarrer av 5.
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg
Innehåller: Tuschritningen, Spleen, En kopp te och Duggregnet. Utgivningsår: 1898 (första publiceringen i novellsamlingen Historietter, utgiven av Bonnier), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 23. ISBN: 9789175891231.
Förhöret
Förhöret av Khashayar Naderehvandi är en novell som har belönats med Sveriges radios novellpris (2014), men som också finns utgiven i den här tjusiga lilla utgåvan. Det är en märklig och lätt surrealistisk berättelse om ett berättarjag och hans kompis. Stämningen är inte på topp mellan dem och en klumpig kommentar om självmord gör att vännerna hastigt bryter upp. På hemvägen hittar berättarjaget en tupp. En stridstupp? Jag tyckte att Förhöret var en överraskande och spännande novell. Det känns som en berättelse där vad som helst kan hända, något övernaturligt, något skruvat, något vad som helst. Samtidigt läser jag och förstår att allting betyder något. Men vad ska tuppen symbolisera? Jag är inte speciellt road över symboltyngda berättelser som kräver tolkning och mycket funderande, men samtidigt är det här en bok som också kan läsas rätt upp och ner, så den gick ändå hem hos mig.
Betyg: 3 hissar av 5.
Förhöret av Khashayar Naderehvandi
Utgivningsår: 2014 (som novell i Radionovellen, Sveriges radio), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175890722.
Farväl till dem på land
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari berättas från ett barn på flykt. En flicka bor provisoriskt och trångt tillsammans med sin pappa och farmor. Hennes mamma är död, men finns hos flickan inom henne när hon behöver tröst. Mellan raderna förstår man att det finns planer på att försöka ta sig över Medelhavet, trots att det verkar som att alla skickas tillbaka igen. Som läsare förstår man också att pappan har gjort sig skyldig till handlingar som väcker andras avsky. Jag blev verkligen berörd av den här berättelsen och jag tror faktiskt inte jag har läst någon bättre skildring av flykt än den här. Bakhtiari skildrar effektivt och tydligt hur tillvaron kan se ut och det blir extra smärtsamt där allt berättas ur ett barns ögon. Farväl till dem på land är en underbar novell och en viktig skildring av erfarenheter som så många delar idag, men som så lätt förvandlas till siffror och statistik i torra tidningsnotiser. Runt omkring i världen lever miljontals människor under svåra förhållanden, på flyktingläger eller på flykt. Och alla dessa barn som har förlorat föräldrar och andra närstående! Hjärtat brister.
Betyg: 5 fransar av 5.
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari
Utgivningsår: 2016 (Novellix i samarbete med Hallpressen). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175891552.
Huset
Huset av Torgny Lindgren är en Torgny Lindgren-berättelse av bästa sort. Lindgren har en underfundig humor och ett berättande som är alldeles eget, samtidigt som det också brukar finnas en stor portion sorg mitt i allt ihop. Jag älskar det här! Lyssna bara: ”Det var Gideon Lindmark som byggde huset, han byggde det åt sig och sin hustru. Hon hette Karin, han brukade kala henne Bred-Kajsa för hon var bred och grovlemmad som ett ardennersto. Även han var storväxt och hästliknande. Då de gifte sig sade folket att ett grannare brudpar hade ingen sett sedan Höga Visans dagar, äppelträd bland vildmarkens träd och källor i lustgården och pelare av vitaste marmor. Och de flyttade hit till gläntan där du står. Stället heter Hemstället. Det har alltid hetat så. Det heter fortfarande Hemstället, trots att det är öde och övergivet. Även det kan man grubbla över. Hemstället?”. Det bor så mycket i Lindgrens berättelser! Huset är verkligen en rolig, sorglig och överraskande liten berättelse, där Lindgren berättar om Gideon och Kajsa och deras envisa stretande för att bygga sig sitt hus. Trots att det är en kort liten novell så hann jag lyfta på ögonbrynen av förvåning flera gånger under läsningens gång. Man hinner både roas och tycka synd om och sedan roas igen. Min sambo och jag har haft några diskussioner om Torgny Lindgren… Min sambo tycker nämligen att det är helt obegripligt att Torgny Lindgren har skrivit en bok om ett glas och en stubbe (Klingsor). En hel bok, om något sådant?! Och jag förstår vad han menar. Det kan finnas någonting långsamt och omständligt i Lindgrens romaner, men det ska inte avskräcka någon från att läsa Huset. Det här är en rapp och underbar novell! Läs!
Betyg: 5 simturer av 5.
Huset av Togny Lindgren
Utgivningsår: 2003 (första publiceringen, i novellsamlingen Berättelserna, utgiven av Norstedts), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892290.
Gourmetsyndromet
Gourmetsyndromet av läkaren och hjärnforskaren Pontus Wasling är vad förlaget Novellix kallar en ”facknovell” och är alltså närmast en liten essä, eller kortare facktext. Jag tycker att det känns väldigt sympatiskt och kul att presentera fakta och forskning på det här sättet, kort och engagerat, eftersom jag personligen inte gärna sätter mig och läser tjocka fackböcker på min fritid. Här delar Wasling med sig om rön kring njutning, lycka, minnen och hur hjärnan fungerar. Just lyckoforskning är något som verkligen intresserar mig. Känslan är att vi alla och samhället i stort borde uppmuntra sådant som faktiskt leder till lycka, men samtidigt kretsar så väldigt mycket kring helt andra saker, t.ex. pengar. Gourmetsyndromet gav mig ytterligare några tankar och insikter kring de här frågorna. Det är en verkligt intressant ”novell”.
Betyg: 4 lyxiga middagar av 5.
Gourmetsyndromet av Pontus Wasling
Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890470.
I december plöjdes det noveller och här är fem blandade noveller från förra månadens läsning!
Ravioli
Ravioli av Klas Östergren är en mångbottnad novell om att stå lite vid sidan av och se hur chefen och byggmästaren blir förälskad i byggets beställare, en kvinna från överklassen. Bokens berättare är en författare som tillfälligtvis hoppar in som byggjobbare. Nu blir han vittne till hur hans chef, som egentligen lever i en ordnad tillvaro med fru och barn, blir helt bortkollrad i sin förälskelse till kvinnan vars hus de nu bygger ut. Vem ska berättaren vara solidarisk med? Vem har rätt att följa sina drömmar? Jag tyckte riktigt mycket om den här novellen och gillar verkligen berättarperspektivet och hur berättelsen är uppbyggd.
Betyg: 4 syrenhäckar av 5.
Ravioli av Klas Östergren
Utgivningsår: 2013 (Novellix). Antal sidor: 28. ISBN: 9789186847975.
Nattrodd
Nattrodd av John Ajvide Lindqvist är en spännande novell, som faktiskt inte riktigt är den skräckberättelse jag hade väntat mig. Den här berättelsen utspelar sig i skärgården, precis som Människohamn, Ajvide Lindqvists kanske mest läskiga roman, men den här novellen håller sig lite längre bort från den övernaturliga än vad Ajvide Lindqvist-läsare kanske är vana vid. Nattrodd är ändå spännande och riktigt bra. Huvudpersonerna är två åldriga damer, som traditionsenligt har tagit sig ut i skärgården för att tälta. Så dyker plötsligt en viss eka upp och de verkar inte längre vara ensamma på ön. Jag älskar valet av huvudpersoner: två kvinnor i 80-årsåldern, när fick de utrymme i en roman eller en novell senast? Och utan att enbart vara bräckliga och sköra mormor-varelser? En annorlunda och riktigt bra novell!
Betyg: 4 ormar av 5.
Nattrodd av John Ajvide Lindqvist
Utgivningsår: 2018 (Novellix). Antal sidor: 40. ISBN: 9789175892795.
Farväl, mitt kvinnofängelse
Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist utspelar sig på just precis ett (amerikanskt) kvinnofängelse. Ramqvist skildrar internerna, med sina våldsamma, drogkantade och råa bakgrunder, och de tuffa villkoren där inne, men också kärleken, den omöjliga och förbjudna, som plötsligt kan uppstå. I Ramqvists kvinnofängelse ryms det mänskliga och omänskliga på samma gång och det är en tänkvärd och intressant berättelse.
Betyg: 3 skogar av 5.
Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist
Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175890074.
Midsommar med herr Laakso
Midsommar med herr Laakso av Kjell Westö är en berättelse om en ung Kjell Westö som bor i en lyhörd lägenhet i Mejlans i Helsingfors. Hans musik, stökiga kompisar och slarvigt parkerade bil gör inte grannarna glada, men plötsligt en dag ringer herr Laakso, den kanske suraste grannen av dem alla, på dörren. Det har skett något akut och allt oväsentligt får läggas åt sidan. Midsommar med herr Laakso är verkligen en fin liten berättelse om unga vuxna-liv och den mognad som kan finnas under ytan om äldre vågar se förbi det bullriga och stökiga som stör. Jag tycker om det meta-fiktiva och att med den här romanen få göra ett litet besök i Helsingfors. Jag tyckte också att det var en fin och värmande berättelse.
Betyg: 4 LP-skivor av 5.
Midsommar med herr Laakso av Kjell Westö
Utgivningsår: 2012 (första publiceringen i Hufvudstadsbladet), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 32. ISBN: 9789175891828.
Madame de Breyves melankoliska sommar
Madame de Breyves melankoliska sommar av Marcel Proust är en kärleksberättelse om en överklassdam som lika plötsligt som oväntat blir häftigt förälskad i en viss monsieur de Lalénade. Utåt sett har han ingenting speciellt, men hon kan ändå inte få honom ur huvudet. Trots idoga försök så kommer det dock falla sig så att de över huvud taget inte hinner stifta någon närmare bekantskap innan monsieur de Lalénade lämnar stan för många månader. Kvar blir Madame de Breyves med sin smärtsamma längtan, som bara blir större för var dag. Jag vet ärligt talat inte hur man ska läsa den här klassiska novellen, men jag tyckte att den var rolig. Det är dråpligt att läsa om den här kvinnan blir helt besatt av en man hon knappt sagt hej till. Novellen är som en parodi på tramsig Hollywood-romantik. Vem är hon ens kär i? Kär i (avstånds)förälskelsen kanske…. Oj, oj, oj. Jag brukar irritera mig fasligt över alla dessa löjliga romantiska berättelser där det handlar om just förälskade människor, men där det helt oproblematiskt framstår som att de har drabbats av djup kärlek och är menade för varandra och yadiyadi. Jag tror att många vore lyckligare om de helt enkelt lärde sig att förälskelse är något helt annat än kärlek. I den här boken är förälskelsen en smärtsam besatthet i en ren fantasi, vilket känns tänkvärt och intressant. Och ja, jag roades av de här berättelsen, även om jag inte vet om den ska läsas så. Den är lite som Madame Bovary, fast mer kort och koncentrerad. Gillade den!
Betyg: 4 resor till Biarritz av 5.
Madame de Breyves melankoliska sommar av Marcel Proust
Originalets titel: Mélancolique villégiature de Mme de Breyves (franska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1896 (första franska utgåvan, i Les plaisirs et les jours), 1896 (första svenska utgåvan i Kärleken och döden, med översättning av Gunnar Ekelöf), 2014 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175890586.
Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland vid slutet av 1800-talet, när järnvägen är på väg att byggas. Betyg: 2 uppköpta skogar av 5.
Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland under slutet av 1800-talet. Norrland är på väg att exploateras och en järnväg är på väg att byggas. För Didrik i Lillvattnet blir det närmast en besatthet att få en ”jernbana” till socknen och att på så sätt komma närmare Stockholm och resten av världen. Det är inte ett billigt projekt eller ett projekt utan uppoffringar, särskilt inte för Didrik själv. Boken är på många sätt en smärtsam berättelse om svält och svårigheter, men också en varm berättelse om en brokiga människor och relationer.
Som västerbottning kanske jag har en skev bild av läget, men för mig känns det som att Västerbotten är ett av få landskap som starkt förknippas med enskilda författare. Vi har Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist som av många anses ha fångat ett berättande, dialekt och en kultur som kan sägas finnas här. Det är fantastiskt kul, tycker jag, för jag uppfattar det verkligen som att det finns ”Västerbottensförfattare”, medan jag har aldrig har hört talas om t.ex. ”Upplandsförfattare” (ett landskap jag också har bott i under närmare två decennier) – det känns ju kul att som litteraturintresserad bo i ett landskap som också har gjort sig känt för just litteratur. Bland ”västerbottensförfattarna” är Sara Lidmans landskapets kanske största stolthet och hennes författarskap är till exempel i centrum för utsmyckningarna runt centralstationen här i Umeå. Därför känns det så himla pinsamt och tråkigt att jag måste erkänna ett par saker:
Jag begriper inte mycket av de två böcker jag har läst av Lidman (Din tjänare hör, vilket är Jernbaneeposets inledande del, och Den underbare mannen). En del brukar lite försiktigt invända att Sara Lidman kan kännas ”svår” för att hon skriver på dialekt, men jag vet inte om det är hela problemet, faktiskt. Ärligt talat brukar jag älska när berättelser är skrivna på dialekt eller om de på annat sätt har en viss lekfullhet i språket och jag är långt ifrån en läsare som kräver grammatiskt korrekt svenska. Nej, det är någonting annat och jag är den första att erkänna att det väl är mig det är fel på, men jag kan bara inte engagera mig i Jernbanesviten. Jag tror att det är böcker man ska sjunka in i och konsumera som man på 90-talet följde såpoperor: romanerna gör sig förmodligen bäst om man verkligen har följt karaktärerna under lång tid och har ”lärt känna dem”, men när jag läser Den underbare mannen känns det mer som att jag har råkat slå på TV:n och hamnat mitt i en film. Jag fattar liksom inte vilka karaktärerna är, hur allt hänger ihop eller vem som är vem. Och hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än läser om, spolar tillbaka och lyssnar igen, försöker på nytt, så går det inte in. Jag kan inte ta in. Jag vet inte exakt varför, men det engagerar mig inte. Jag är ledsen, men det går bara inte!
Visst tycker jag fantastiskt mycket om det jag har läst av Torgny Lindgren (det mesta i alla fall) och jag har inget ont att säga om P.O. Enquist eller om Sara Lidman heller, för den delen. Jag förstår och beundrar hur Lidman har skildrat Västerbottens inland och den här tiden (även om jag personligen har svårt för Jernbanesviten, som ni hör). Men… innerst inne tycker jag faktiskt att det är lite tjatigt med dessa Västerbottensskildrare. Förlåt mig, men Västerbotten behöver inte vara bred dialekt, pölsa & palt, obegripligt långt avstånd till resten av Sverige, oändliga skogar, tystlåtna människor, ”norrlänningar” och så vidare, och så vidare. Jag är inte helt kompis med att Västerbottens mest kända skildrare i regel skriver om ett ”Norrland” och ett historiskt Västerbotten som jag inte själv känner igen mig i över huvud taget. I Umeå talas det blygsam, om någon, dialekt. Här har vi ett stort universitet, universitetssjukhus, operahus, snabbtåg (ja, här finns inte bara ”jernbanan” utan även Botniabanan) och en flygplats med många avgångar i timmen under högtrafik. Nu har ju inte Lidman skrivit en bok om Umeå 2019, så det är naturligtvis inte rättvist någonstans att jag ”kritiserar” henne, men det är alltså inte kritik riktad till någon av författarna jag räknade upp, såklart, utan mer en reflektion över att Västerbotten är mer än såhär. Om det nu finns ”Västerbottensförfattare” så önskar jag mig härmed ”Västerbottensförfattare 2.0”. Det finns så många idéer om Västerbotten (och Umeå) som liksom inte gäller längre.
Ursäkta för att jag kidnappade det här inlägget om Den underbare mannen och började skriva om Västerbotten istället, men så kan det bli ibland! På ett intellektuellt plan förstår jag storheten med Jernbanesviten och tycker att det är ett imponerande verk. Jag är väl inte riktigt rätt person för att läsa den bara, och inte riktigt rätt västerbottning för att känna mig tillräckligt berörd, som jag nu har försökt förklara. Upplys mig gärna om hur man ska läsa Sara Lidman och på vilket sätt Jernbanesviten är så mäktig, som alla tycker att den är. Det är någonting i min läsning som är… helt fel.
Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen
Uppläsare: Sara Lidman. Utgivningsår: 1983 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1998 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio). Antal sidor: 280. Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Lifsens rot, Oskuldens minut. ISBN: 9100459291, 9789176517529.
Sara Lidman
Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigaste 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.
Förlagets beskrivning
”Fjärde delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!
Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
