Bokblomma

Etikett: Studentliv

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är en pladdrig bok om (olycklig) kärlek och om livet som inflyttad 19-åring i Stockholm. Betyg: 2 utekvällar av 5.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är till delar en bok jag faktiskt har eftersökt: en bok om studentliv och ett liv där mycket kretsar kring uteliv, vänner och att bli vuxen på riktigt. Jag tycker själv att studenttiden var en väldigt speciell och formande tid och jag är förvånad över att det inte är fler som gett sig på att skildra den tiden. Här är det Cassiopeja som står i centrum: 19 år, juridikstudent, inflyttad i Stockholm från småstaden, bosatt i en liten andrahandslägenhet och spenderades (för) mycket tid med fest och uteliv tillsammans med vänner.

Cassiopeja har aldrig förstått sig på romantik och gulligull och är över huvud taget rätt skeptisk till kärlek. Att träffa någon verkar helt enkelt inte så viktigt, något jag förresten kan känna igen från den åldern. Plötsligt slår dock förälskelsen ner som en blixt från klar himmel och plötsligt handlar precis allt om den charmige grannen Casper, som också är hennes pianolärare. Han dyker upp i hennes drömmar och fantasier och rubbar hela Cassiopeja värld. Haken är att han lever med sin sambo och alltså är upptagen.

Snart inleder Casper och Cassiopeja trots allt en relation, som börjar som en otrohetsaffär och fortsätter som samboskap när Casper lite senare blir utslängd när Cassiopeja och han blir påkomna. Slutet gott, allting gott? Det tänker jag inte avslöja, men självklart hinner det bli lite trassel längs vägen innan boken är slut.

Jag uppskattar verkligen berättelsen om ung vuxen-liv i Stockholm. Det är kul att påminnas om hur det kan vara att vara 19 år, fri och obekymrad. Däremot tycker jag inte att kärleksberättelsen är speciellt trovärdig, vilket kanske säger något om min egen syn på romantik och gulligull. Eller ja, jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det är boken. Jag kan i alla fall inte relatera till Cassiopejas förälskelse och hur hon så handlöst kastar sig in i den. Jag hade faktiskt tyckt att det vore roligare att läsa ännu mer om Cassiopeja och hennes liv och vänner. Det finns några sidospår också: att lämna småstaden för storstaden, att ha en okänd pappa. De här bitarna hade kunnat utvecklas mer.

Det som framför allt stör mig är dock språket. Jag förstår att det är högst medvetet och att det är ett stilistisk grepp, men jag gillar inte flödet. Författaren låter Cassiopejas osammanhängande tankar bli till långa rader med meningar, staplade på varandra, ofta utan skiljetecken. Till delar saknar det helt enkelt flyt. Annat fungerar bättre och det finns många snärtiga och roliga formuleringar också, men som helhet tycker jag inte att det blir riktigt bra.

För mig blev det här en avkopplande strandläsning och som sådan fungerade den ypperligt, men tyvärr blev jag också rätt besviken. Det finns delar som är riktigt bra, men det fungerar inte hela vägen.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg

Tappar upp trehundra liter fyrtiotregradigt vatten i badkaret. Tänker på att vilja bli insnurrad i lakan. Blir förbannad på mig själv, tänker KÄRLEKEN ÄR JU EN LÖGN jättehögt i huvudet. Tänker på vetenskap och bevis och teorier. Går upp ur badkaret och hämtar ett gammalt nummer av Illustrerad Vetenskap. Lämnar blöta spår över parketten fastän jag egentligen inte får. Jag hyr ju i andra hand.
Bläddrar bland artiklarna, försöker läsa om jordens uppkomst och nya rön om hiv/aids men kan fortfarande inte släppa känslan av att vilja ha någon som skulle tycka att det vore kul att tvätta mina smutsiga underkläder. Och sedan till slut bestämmer sig mina ögon för att fastna på en artikel. En artikel som jag lyckats missa, fastän jag alltid läser Illustrerad Vetenskap från pärm till pärm. Och där står det att man kan se i hjärnan när någon är kär, att det är VETENSKAPLIGT BEVISAT. Och jag läser artikeln om och om igen och igen och igen och vattnet blir kallt och allt jag vetat sedan 2007 är plötsligt inte sant längre.
Ur Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Gilla böcker).
Antal sidor: 253.
ISBN: 9789186634339, 978-91-86634-47-6.
Andra som läst: I Elinas hylla, Jag och mina böcker, romeoandjuliet, Sagan om sagorna.

Med småstadens siluett tatuerad på underarmen flyttar Cassiopeja Svensson till Stockholm för att studera juridik. I huvudstaden lär hon känna de fina flickorna med pappas pengar som tycker att allt är så himla romantiskt, och på hennes hals växer strimmor av återhållen sanning. I ett utfall av frustration bestämmer hon sig för att börja spela piano, och i trapphuset finns en lapp om privatlektioner. ”Jag ska börja ta lektioner för en pianofarbror” är Cassiopejas glada tanke. Men pianofarbrorn visar sig vara ungefär femtio år yngre än väntat, och så vacker att Cassiopeja nästan går sönder.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra är en klassisk berättelse om att vara ung och dum och kär. Med en överrumplande, bitsk humor vänder och vrider det unga berättarjaget på klyschor om den efterlängtade tvåsamheten.
Förlagets beskrivning

Katarina Sandberg

Katarina Sandberg (född 1992) är en svensk författare. Vi är inte sådana som i slutet får varandra är hennes debutroman.

2020-07-04
Maken: En förhållanderoman

Maken av Gun-Britt Sundström är en fantastisk roman om ett par i sena 60-talets Stockholm; En störande och berörande bok om kärlek och tvåsamhet, frihet och passion. Betyg: 5 pipor av 5.

Maken av Gun-Britt Sundström är en roman om ett ungt par i det sena 60-talets Stockholm. När den kom ut, 1976, blev den Gun-Britt Sundströms stora genombrott och idag har den blivit något av en modern klassiker. Det är lätt att förstå varför. Boken vänder och vrider på kärlek och tvåsamhet och jag tror att alla på ett eller annat sätt kan känna igen sig eller känna med huvudpersonerna i den här berättelsen. Det är inte lätt att dela sitt liv med någon annan. Jag tror att vi alla har behövt konfronteras med detta ibland.

I den här boken är det Martina och Gustav som står i centrum. Båda är studenter och det här är en tid då törsten efter bildning uppenbarligen var något annat än vad den är idag – i den här romanen springer folk på föreläsningar och registrerar sig på universitetskurser som ren underhållning. Det blir ingen ögonblicklig och himlastormande förälskelse mellan Gustav och Martina, men med tiden växer det fram något som blir en passion. Aldrig böljar väl samtalen fram så fritt som när de pratar med varandra – inte minst om politik, kultur, filosofi. Martina och Gustav blir ett par, de blir ett officiellt par och de bryter till och med mot pryda föräldrars uppfattning om när det är lämpligt att sova i samma sovrum på sommarstället. Gustav frågar titt som tätt om Martina vill gifta sig, men det är som på skoj, något som bara slinker ur. Martina kallar Gustav för sin make. Kanske är det deras sätt att protestera mot tidigare generationers idéer om förhållanden och tvåsamhet – att gifta sig är det inte frågan om.

Det är som att de tror sig stå över den typen av förstelnade gamla strukturer. Martina och Gustav är bildade, upplysta, fria. Snart börjar de båda ha affärer vid sidan om, vilket de inte räds att diskutera med varandra. Det kan rent av presentera den andre för sina älskare och älskarinnor. Intellektuellt tänker de att de ändå vet var de har varandra och vilket förhållande som har betydelse, men känslomässigt drar det iväg. I flera omgångar gör de slut. Martina tvivlar på att hon älskar Gustav på rätt sätt. Gustav känner sig oälskad. De sårar och älskar, om vartannat.

Fyrahundra sidor senare slutar boken och fick mig att nästan gråta. Att det ska vara så svårt med relationer! Maken har verkligen fått mig engagerad och den har berört mig, minst sagt. Ibland har jag velat skaka om Martina och Gustav, ibland har jag velat skälla på dem. Ibland har jag velat fråga dem om de verkligen är så fria som de tror. Det paradoxala är att hur öppet och kravlöst de än försöker att leva, desto mer ofria blir de. Kanske går det inte att både äta kakan och att ha den kvar: kanske har förhållanden alltid ett pris och kanske är det vi kan hoppas på att det ändå är värt det, och att man inser att det är värt det innan det är för sent.

Jag tycker att Maken är en fantastisk och helt bländande roman om kärlek och relationer. Den är ärligt talat bland det bästa jag har läst på temat. Därtill är den en intressant skildring av tidsandan. Under läsningens gång hinner jag bli paff många gånger när det slår mig hur annorlunda vårt samhälle ser ut idag. Det här var uppenbarligen en tid då många av dagens bekymmer kunde viftas bort. Utbildning? Jobb? Äh, det löser sig! På ett skrämmande och samtidigt inspirerande sätt verkar varken Gustav eller Martina ha någon direkt plan för framtiden eller någon tanke på att skaffa sig något varaktigt jobb. Och kulturen och politiken! Här verkar kultur och politik vara dagens samtalsämnen. Så är det knappast idag, men kärleksbekymren är väl ungefär samma nu, som då.

Maken av Gun-Britt Sundström

Jag gör en ansats att hjälpa till med disken efteråt, men han föser ut mig ur köket med tillsägelse att umgås i stället. Anna-Karin har satt sig i soffan med ett handarbete, jag sneglar för att se vad det är hon virkar. Ser jag rätt? Jo. En slips.
Jag kan inte hjälpa att jag får utslag när jag upptäcker att det är en slips en flicka sitter och virkar. Något inom mig får utslag.
Jag bara vill bort, hem till mig, till där jag är hemma och är rätt.
Jag kan inte som Gustav älska det banala för dess banalitet, jag kan inte se det sakrala i det. Han tycker det är konventionellt att vilja vara okonventionell. Det kanske det är, men i så fall är det väl inte bättre med hans okonventionella sätt att vara konventionell, för det är ju inte det han är, han är konventionalistisk: programmatiskt och Kierkegaardskt utstuderat.
Men när jag ser Anna-Karin förstår jag att det naturligtvis är vad han egentligen innerst inne hela tiden vill ha: en liten brud som virkar slipsar åt honom.
Ur Maken av Gun-Britt Sundström

Utgivningsår: 1976 (första utgåvan, Bonniers), 2014 (den här e-boken, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 379.
ISBN: 9100411299, 9789100132941.
Andra som läst: dagensbok.com, Feministbiblioteket, Flora.

Vad är det att vara ett par? Vilket ansvar innebär det, vad kan man kräva av varandra? Tid? Sex? Trohet? Är det annorlunda om man gifter sig? Kan man leva ihop om man har olika ideal för hur ett förhållande ska vara? Sådant diskuterar Martina och Gustav med varandra och med andra, allt medan de försöker få sitt samliv att fungera, ger upp och skiljs åt men börjar om igen, om och om igen…Romanen utspelas i Stockholm på 1960- och 70-talet, en tid av förändring då många tror att kärnfamiljen är på väg att avskaffas. Ändå upptäcker Martina hur svårt det är att vara utan ”make” när alla man känner bildar par och familj. Maken utkom första gången 1976 och har blivit mycket läst och citerad. Många känner igen sig själva på olika sätt i denna oromantiska roman- man skrattar och gråter med det omaka kärleksparet.
(förlagets beskrivning)

Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström (född 1945) är en svensk författare, kritiker och översättare. Hon fick sitt stora genombrott med Maken 1976, en roman som hon för övrigt säger sig har varit trött på i 42 år. Hennes senaste bok är Skrivliv (2018), som utgår från Sundströms egna dagboksanteckningar från 60- och 70-talet.

2019-04-24
Harm: en samtidsroman

Harm av James David Garrabant är en bok om några studenter som längtar iväg till något större än den småstad där de bor, men mest känns det som att de försöker spela akademiker och verkligen kämpar för framstå som för stora & upplysta för småstadsliv. Betyg: 2 pizzor av 5.

Harm av James David Garrabrant

Harm av James David Garrabrant är en bok som jag fick skickad till mig när den var ny, det vill säga 2011. Jag brukar normalt sett inte ta emot recensionsexemplar, men det här var alltså ett obeställt sådant och att det har dröjt 7 år innan jag kom mig för att läsa den talar kanske för sig självt; Det finns en anledning till att jag inte tar på mig att läsa och skriva om böcker på beställning.

I alla fall, Harm har underrubriken ”en samtidsroman” och kanske har inte världen förändrats så mycket de senaste 7 åren? Faktum är att flera av bokens teman känns tidlösa. Framför allt handlar den om ett gäng studenter som längtar bort från det Skövde där de bor. De lever bohemiskt och slår emellanåt nästan knut på sig själva för att vara alternativa och framstå som för stora och ha för stora tankar & insikter för att bo i småstaden.

Det är ett intressant och tacksamt ämne att behandla, särskilt eftersom vi säkerligen är många som har bott i mindre städer och funderat på om vi hör hemma där. Att skriva om studentliv känns också kul. Det är ett tema som jag särskilt har bloggat om som ett ämne som jag önskar att flera böcker tog sig an.

Problemet med Harm är att jag inte blir engagerad av berättelsen eller känner särskilt stor sympati med karaktärerna. Det är svårt att riktigt förstå varför de avskyr Skövde så mycket som de gör eller vad som egentligen rör sig i deras inre. En del av dem framstår mest som korkade och pretentiösa homofober, svåra att vare sig orka lyssna på, än mindre sympatisera med. Boken är främst driven av pladdrig dialog och det bygger inte riktigt upp huvudpersonerna på ett bra sätt, tycker jag. De pratar och pratar och pratar och den tanke som hela tiden slår en är att de försöker att framstå som ”lärda” människor, men egentligen inte har bottnat i någonting. De känns bara pretentiösa. Flera av dem är för övrigt utbytesstudenter och stora delar av boken är därför skriven på engelska. Det känns udda att mixa olika språk och jag vet om jag gillade det greppet, även om språket i och för sig är en av många komponenter som visar hur bokens huvudpersoner sätter sig lite utanför och ovanför ”resten av stan”. Nja, nej, jag fastnade inte för den här boken, även om jag anar författarens ambitioner. Jag tror den hade vunnit på att koncentrera sig på ett mindre antal huvudpersoner och att inte vara så dialogdriven.

Citerat ur Harm

”Gustav, som inte stod ut med tystnaden när alla andra verkade somna vid bordet, sa ”jag tror verkligen att vädret påverkar folk. Sydeuropéerna är ett utåtriktat folk på grund av medelhavets sol och värme medan nordborna utgör ett inåtriktat folk för det är kallt, regnigt och allmänt jävligt här uppe.”

”Som om det skulle vara någon ursäkt” mumlade Jacob. Som om det är en iakttagelse som det tagit det svenska folket tusen år att komma fram till och är värt den kälktrevliga deklaration det får vid så många vardagliga tillfällen. Jacob tittade upp från sin öl, ”känner ni till Henry Miller? En amerikansk författare.”

De tittade på honom.

”Henry Miller, the writer… Efter flera år i gråa Nordeuropa skriver han om vädret. Han förkastar sin nordiska härkomst, anklagar sina förfäder för världens alla dumma påhitt och skuldbelägger Nordeuropas väder. Han frågar why do people live in such outlandish climates in temperate zones, as they are miscalled? Han säger, it’s because people are naturally idiots, naturally sluggards, naturally cowards. Until I was ten years old I never realized that there were ‘warm’ countries, places where you didn’t have to sweat for a living, nor shiver and pretend that it was tonic and exhilarating. Wherever there is cold there are people who work themselves to the bone and when they produce young they preach to the young the gospel of work – which is nothing, at bottom, but the doctrine of inertia.”

”Lärde du dig allt det där utantill?” undrade Gustav.

”Nej, jag improviserar.””

Harm

Utgivningsår: 2011 (första utgåvan, Urtext förlag).
Antal sidor: 237.
ISBN: 9789174373967.

Förlagets beskrivning

”En ung bohem och hans vänner irrar runt på Skövdes gator och våndas över samtiden. De vill ta sig ifrån den västgötska slätten, men Skövdeondskan binder dem till småstan och vanställer deras radikala drömmar.

Harm är historien om en bortskämd generation, om den globala folkvandringen och vanmakten den framkallar, och om varför räven alltid säger surt om rönnbären.”

2018-08-17
4 böcker som utspelar sig på universitetet

Det är kul med böcker som utspelar sig på igenkännbara platser eller som speglar en livssituation som man själv har haft eller är mitt uppe i. Nu var det inte igår som jag tog examen, men under 00-talet hade jag fem väldigt intensiva år med studentliv. Det har slagit mig flera gånger att det inte finns så väldigt många böcker som skildrar just studentliv (bland annat har jag bloggat om det i ett inlägg om böcker som jag tycker att någon borde skriva). Helt tomt är det dock inte på romaner som delvis utspelar sig på universitetet. Idag tänkte jag tipsa om några favoriter i ”genren”.

Här är för övrigt jag i min teknologoverall, någon gång 2006. Och, jo, det här är en av de mer normala bilderna jag har hittat från den här tiden… 😉

Den allra bästa universitetsboken är i mitt tycke Aftonland, där Therese Bohman skriver både roligt och lite hjärtskärande om en professor som trasslar in sig i en romans med sin egen doktorand medan hon samtidigt har diverse självupptagna gubbar att hantera i institutionens korridorer. Det blir inte så mycket studentliv i den här boken, men den ger en intressant bild av lunken och intrigerna på ett universitet (även om det är tillspetsat och skrivet med en stor portion humor). Sedan är det också en helt bländande bok om ensamhet och kärlek. Och klass.

Aftonland av Therese Bohman

En (ännu) mer skruvad bok, men som på ett sätt delar tema med Aftonland i och med att den också handlar om en doktorand som trasslar till det för sig, är En enastående karriär av Martin Engberg. Boken inleds med att doktoranden Jonas blir underkänd under sin disputation och måste hitta nya vägar framåt. Det blir många livsomvälvande beslut som följer på varandra, men trots att boken innehåller stoff som skulle fungera i en riktig feelbadberättelse så är det mest en humoristisk och upplyftande bok. Och författaren skriver väldigt roligt om de navelskådande och stundom fantastiskt självupptagna seniora forskarna på institutionen.

En enastående karriär av Martin Engberg

Nu har jag tipsat om två böcker som egentligen handlar mer om forskare än om studenter. Det finns såklart en hel del böcker där någon av huvudpersonerna pluggar, men jag saknar verkligen böcker där studentlivet ges någon plats. I Just nu är jag här av Isabelle Ståhl är det i alla fall en student som är huvudperson, även om boken kanske egentligen främst handlar om helt andra saker. Boken kretsar kring Elise, som fördriver föreläsningar och livet i allmänhet med att svajpa hit och dit i Tinderappen. Hon läser strökurser och jobbar extra varhelst hon kan få in en fot, men hon har ingen större plan för livet. På universitetet träffar hon i alla fall en kille som väcker hennes intresse. Intresset håller i sig ungefär precis så lång tid som det tar för dem att bli ihop och sedan är han han lika ointressant som allt annat och livet lika tomt som vanligt. Det är svårt att inte bli tokig på Elise när man läser den här boken, men det är förstås spännande att en bok kan väcka så mycket känslor och boken är också en vass skildring av vår tid.

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

Den kanske mest student:iga boken jag har läst är Annika Paldanius’ Jag vet allt det här, som följer ett starkt sammansvetsat tjejgäng som pluggar på läkarlinjen. Livet är som ett enda långt flöde av facktermer och fakta som ska pluggas in och livet rusar också på i ett enda flöde med tuffa träningspass, studentikosa fester och flirtande. Pressen är hög och det är mycket som ska hinnas med. Så blir en av dem sjuk, deprimerad, och trots all deras medicinkunskap så blir det plötsligt jättesvårt att veta hur situationen ska hanteras. Jag vet allt det här kändes som en något spretig roman, men den var verkligen speciell och har levt kvar i minnet. Språket och stilen är egen. Och ja, det är kanske den enda bok jag har läst där huvudpersonerna lever korridorsliv och gör studentikosa grejer.

Jag vet allt det här av Annika Paldanius

Har du fler tips på universitetsböcker? Jag vill läsa fler! Studenttiden är en sådan spännande tid. Många står på tröskeln till vuxenlivet med alla möjligheter framför sig. Bara det är intressant! Sedan är det också en så skön tid, för den gör att folk från alla möjliga bakgrunder och med allt möjligt i bagaget plötsligt träffas på hyfsat lika villkor, på ett sätt man sällan gör sedan i livet. Plötsligt har alla, oavsett klass eller bakgrund, ungefär samma futtiga summor att leva på (de som lever på studiemedel d.v.s.) och det finns plötsligt en väldigt stor acceptans och en skön enkelhet som inte finns sedan i livet, där så mycket verkar handla om konsumtion och pengar och makt. Någon borde skriva mycket mer om det här! Och om studentliv! Studenttiden kan vara en enda lång härlig fest. Varför har ingen skrivit om det?

2018-01-15
Jag vet allt det här: En internmedicinsk roman

Jag vet allt det här av Annika Paldanius

Hanna går på läkarprogrammet och om dagarna går hon som kandidat och följer läkare i deras arbete. I huvudet snurrar all kunskap som hon har samlat på sig under utbildningen. Det är ett flöde av facktermer. Det går inte att stänga av. Det går inte att gå på spinning med bästisen Anna utan att fundera över Annas astma och att hon borde öka medicineringen. Det går inte att gå på dejt med en kille med diabetes utan att få en massa bilder av människokroppen och dess funktioner. Döden och livets förgänglighet är också något som inte riktigt går att bortse från när man spenderar dagarna i en sjukhusmiljö. Vad är det egentligen för mening med livet och att hålla sig vid liv?

Livet snurrar runt sjukhusets olika avdelningar, men också runt korridoren, där både hon och Anna bor. Tillsammans med vännen Filippa utgör de en dynamisk trio. De är tre amasoner som håller sina kroppar i trim, som pluggar intensivt och tar för sig av livet på studentikosa fester. Filippa är den enda som är upptagen. För Anna och Hanna är det inga problem att flirta med killar och att ta med dem hem.

När hösten kommer så börjar dock deras relativt bekymmersfri amason-tillvaro att ruckas. Filippa blir nedstämd, deprimerad och Anna och Hanna vet inte riktigt hur de ska räcka till, för samtidigt som Filippa dras ned i ett bottenlöst mörker och inte orkar med någonting så pågår Hannas och Annas egna liv med studier och kärlek och deras egna hälsoproblem som plötsligt blir uppenbara. Och trots all internmedicin som susar omkring i Hannas huvud så är det kanske inte så lätt att översätta den till sin egen verklighet och veta hur man ska handla.

Jag vet allt det här är en rätt spretig roman som ändå hålls ihop genom allt som Hanna vet och all medicinlingo som driver berättelsen framåt. Varje kapitel börjar med ”Jag vet att…” eller varianter därav och det är fint och känns lite poetiskt, samtidigt som det också balanserar på den fina linjen och känns lite sökt. Jag är inte helt överens med mig själv vad jag tycker här. Klart är i alla fall att det sätter tonen för berättelsen. Jag tycker också att det blir intressant med alla dessa torra medicinska fakta som krockar mot den nyansrika och färgrika verkligheten. De medicinska kunskaperna blir för Hanna som en slags bas som förklarar alla livets skeenden, vare sig hon vill det eller inte. Det ger mig en ny bild av vad läkaryrket kan innebära.

Jag tycker att boken på flera sätt delar element med två av mina favoritböcker från de senaste åren: Kalmars jägarinnor och Den andra kvinnan. I Kalmars jägarinnor är det ett lite lätt utflippat tjejgäng som står i fokus. I Paldanius roman är huvudpersonerna några helt andra amasoner, nästan parodiskt präktiga i jämförelse faktiskt. Men språkligt tycker jag att böckerna har en hel del likheter. Det är någonting med det avskalade och kärnfulla språket, det poetiska. Den andra kvinnan är en briljant bok om klass och att vara ”den andra kvinnan”. Paldanius roman handlar inte om något av dessa ämnen. Däremot tycker jag att huvudpersonerna ändå liknar varandra på något sätt. Det är någonting med deras ensamhet och deras analyserande sätt som gör det tror jag.

Det är sällan till en boks fördel att hamna lite såhär i kölvattnet av två fantastiska läsupplevelser. Jag vet allt det här får mig som sagt att tänka på såväl Kalmars jägarinnor som Den andra kvinnan, men utan att riktigt, riktigt nå upp till dessa böckers nivå. Det här är det orättvisa; hade jag läst Jag vet allt det här först så hade det kanske varit någon av de två andra böckerna som inte riktigt räckte hela vägen. Det som i det här fallet får mig lite mer tveksam är främst spretigheten. I Jag vet allt det här ryms så många olika teman: vänskap, psykisk ohälsa, kärlek, studentliv, frånvarande föräldrar, sjukdom, missfall, svartsjuka och tusen andra saker, som det känns. Det hade kunnat tightas till lite och fokuserats på några färre ämnen. Det som boken i alla fall tar upp och som jag verkligen gläds åt att författaren har valt att skriva om är depression och psykisk ohälsa. Det här är ämnen som är så tabubelagda i vår kultur att de inte går att prata om – och ändå är det över 1500 personer som begår självmord varje år. Det handlar alltså om allvarliga och potentiellt livshotande tillstånd som inte ens går att prata om i samhället. Paldanius närmar sig ämnet på ett insiktsfullt och bra sätt. Bra!

Ett annat, och långt mer ytligt, tema som Paldanius har valt att skriva om är studentliv och korridorsliv. Det väckte många härliga gamla minnen hos mig och gjorde mig helt varm, faktiskt! Jag kastades tillbaka i tiden och mindes mina egna kvällar på studentpuben och all tid jag har spenderat med mina kompisgäng under de här åren då alla var så fria och hade tid för varandra på ett annat sätt än när folk är upplåsta med jobb och familj. Jag har läst förvånansvärt få studentskildringar, inser jag. Det borde skrivas fler!

Jag har som ni kanske märker lite blandade tankar om den här boken, men ärligt talat så har jag en bestämd känsla av att boken kommer att bita sig kvar och stanna i minnet länge framöver. Det är en alldeles egen och spännande skriven bok om kärlek, vänskap och sorg. Och trots att den kanske är lite spretig och att berättandet kanske går somliga på nerverna så måste jag säga att jag tycker om den här boken; riktigt, riktigt mycket till och med!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill följa en läkarkandidat under ett händelserikt år fyllt av vänskap, sorg, kärlek, studentliv och internmedicin.

Betyg: 4 elektrokardiogram av 5.

Citerat ur Jag vet allt det här

”Jag vet att träning förlänger livet och jag vet att det finns en fördel, en förmodad fördel med att leva länge om livet är något bra, och vårt blivande yrke bygger på en förmodan att livet är något bra, livet måste vara något bra, så vi springer. Springer för livet, för våra lungor. Och för våra höftben våra revben våra tider.”

Om Jag vet allt det här och om Annika Paldanius

Annika Paldanius är en svensk författare och läkare. Jag vet allt det här är hennes debutroman.

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Forum).
Antal sidor: 375.
ISBN: 9789137146546.
Andras röster: Bokstaden, dagensbok.com, Jennies boklista.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

”Jag vet allt det här (en internmedicinsk roman) är en egensinnig och lekfull skildring av kampen mellan känsla och intellekt. En allvarlig berättelse om hur den yttre styrkan kan dölja ett skört inre.

Hanna går på läkarlinjen. Hon vet vad hon vet, minns allt, analyserar livet. För vad ska man tro på om inte vetenskapen har svaren? Hon glittrar med sina vänner, de är amasoner med hud av okrossbart glas. Är redo för vilken strid som helst.

Men under det intermedicinska året börjar glaset få sprickor. Och när vännen Filippa dras allt djupare ner i en depression bildas en hinna av rimfrost som inte går att skrapa bort.

De lär sig att förlänga liv, fördröja död. Men varför lever vi egentligen – och varför måste döden vänta?”

2016-10-06
Stoner

I John Williams roman Stoner får läsaren följa litteraturvetaren William Stoner genom livet. Han föds vid slutet av 1800-talet och växer upp i en enkel familj på den amerikanska landsbygden. Hans föräldrar uppmuntrar honom att utbilda sig. Tanken är att han ska utbilda sig till agronom, men det byts ganska snart ut mot studier i litteraturvetenskap. På det följer en forskarutbildning, en lärartjänst på universitetet och så rullar det på. Han blir kvar på samma lilla universitet hela yrkeslivet. Inte når han några toppositioner, men jobbet är en stor del av hans liv och han trivs med att undervisa. Det enda smolket i bägaren på jobbfronten är väl att han så småningom kommer att hamna i konflikt med en man som kommer att bli hans egen chef.

Livet lunkar på, även på det privata planet. Han uppvaktar och gifter sig med en kvinna med en lite tjusigare bakgrund. Det blir inget lyckligt äktenskap. De lever två närmast helt separata liv. De får dock en dotter, som William håller av, men som frun sedan vill ha för sig själv och till viss del rycker ifrån honom. Det sker inte så mycket dramatik i boken, som det kanske låter. Det rullar liksom bara på, som livet självt. Det är framgångar, motgångar, kärlek, relationstrubbel, dödsfall och födslar.

Jag är ju själv akademiker och slutför just nu min forskarutbildning. Jag kan inte påstå att jag känner igen mig i William Stoners tillvaro, men det är ju också en helt annan tid som skildras. Jag kan ändå säga att jag till viss del tycker att det är skildringen av tillvaron på institutionen som är behållningen i boken, mest för att jag inte har läst någon bok tidigare som har handlat om just det. I dagens forskarliv är det knappast vanligt att den som är intresserad av litteratur får möjligt att börja doktorera, bara sådär, och sedan till på köpet har en fast tjänst direkt efter disputationen. Verklighetens forskarliv är ju närmast en frilanstillvaro och en ständig, hysterisk jakt på forskningsmedel. Jag läser om William Stoner med en viss liten avundsjuka över att han och hans kollegor liksom bara får hålla på och forska om roliga grejer som de kommer på att de vill fördjupa sig inom. Vem skulle finansiera sådant idag?

I övrigt måste jag säga att boken var lite av en besvikelse. Den har hyllats unisont och rosats överallt det senaste året, men själv tycker jag att den är rätt tradig . Jag kan heller inte hjälpa att jag tycker att det är en förskräckligt manlig bok. Jag vet knappt vad jag menar med det. Det är bara det att jag inte känner att jag kan relatera till speciellt mycket i den. Den skildrar en mansdominerad akademikervärld där gubbar sitter och ältar saker på en institution och tar sig själva på stort allvar. Den skildrar en man (Stoner, alltså) som inte direkt spenderar mycket tid med sin fru. Jag blir nyfiken på vem hans fru egentligen är och varför, men det ges inte speciellt mycket ledtrådar, inga som inte utgår från Stoner i alla fall. Här är hon bara en självupptagen och tjatig kvinna som inte framstår som speciellt attraktiv. Varför blev hon sådan? Kanske för att hennes man inte intresserar sig för henne och inte är hemma speciellt mycket och för att hon brottas med sin egen klassresa. Eller vad vet jag? Författaren verkar inte mån om att berätta den historien. Dottern är också en förvånansvärt färglös person, trots att hon betyder väldigt mycket för sin far. För att inte tala om studenten som han vänsterprasslar med under en period. Studenten verkar mest vara ett mjukt, lent litet smycke. Jag undrar hur det kändes för henne att inleda en relation med den dubbelt så gamle gubbe som hjälpt henne med studierna, och hur det sedan kändes när relationen uppdagades och det ledde till dramatiska konsekvenser. Boken berättar ingenting om detta ur hennes perspektiv. Här är hon bara en figur som ger William Stoner lite kärlek och gos.

Jag kan inte kritisera författaren för det här. Var och en utgår väl för sig själv när hen skriver en bok och den här boken skildrar livet på universitetet och livet i allmänhet för en man som lever i en amerikansk stad vid 1900-talets första hälft. Det är bara det att jag hade förväntat mig mer av en bok som ”alla andra” tycker är ”helt fantastisk”. Jag är faktiskt uppriktigt förvånad över den hyllningskören. Knappt jag själv, som snart är doktor, kan riktigt 100% engagera mig i en berättelse om vardag och gubbtjaffs på universitetet. För den som inte rör sig i de miljöerna förstår jag inte riktigt vad som kan väcka intresse över huvud taget. Inte kan det vara många kvinnor som kan fastna för den här boken i alla fall. Det här är en bok som hårt ignorerar alla intressanta kvinnoöden, som trots allt tycks utspela sig i periferin. Istället fokuserar den helt på en man, som i grunden är rätt ointressant. Märkligt. Eller är det avsiktligt?

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD, Bokhora och Män som läser.

2015-05-10