Lördag är en roman som utspelar sig under en och samma lördag i neurokirurgen och londonbon Henry Perownes liv. Han ser fram emot kvällen, då hela familjen, även dottern, som bor på annan ort, samt svärfadern, ska samlas för middag. Under dagen gör han ett antal ärenden i stan, som sjuder av aktivitet eftersom det pågår stora protestdemonstrationer mot kriget i Irak. Bland annat tar han sig till gymmet för att spela en squaschmatch mot en kollega. På vägen dit råkar han köra in i en annans bil och hamnar i ett otrevligt gräl med bilens ägare, Baxter. Perowne förstår snabbt att någonting inte är som det ska med Baxter. Med sin erfarenhet från neurokirurgin misstänker han direkt att Baxter lider av Huntingtons sjukdom, en obotlig och dödlig neurologisk sjukdom, som bland annat leder till personlighetsförändringar. Han lyckas ta sig ur den hotfulla situationen, men inte helt oväntat visar det sig att Perowne och Baxter kommer att möta varandra under ett par tillfällen till under dagen.
Det är en väldigt speciell bok, som nog hade varit en ren stilstudie i naturalism om den hade getts ut för 100 år sedan. Här ges verkligen utrymme att ge en fysiologisk förklaring till Baxters beteende. Det blir också väldigt ingående beskrivningar. Av allt! Inte minst komplicerade kirurgiska ingrepp, med sina facktermer. Jag tycker att det är lite vackert faktiskt. Det märks att författaren har satt sig in i hur neurokirurger arbetar och vad ingreppen består i. Som läsare hänger man sällan med i facktermerna, men man köper det ändå och rycks med i det närmast magiska som hjärnan utgör. Det är så oerhört fascinerande med neurologi; de komplicerade nervkopplingarna, som vi vet så lite om, men som utgör allt det vi är. Det var min största behållning av boken att följa Perowne i sitt arbete. Själva berättelsen om hans lördag var lite lätt förutsägbar för min del, men var för all del väldigt bra den också. Det är ett spännande grepp att den inte bara skildrar Perownes liv utan också säger en hel del om det samhälle vi lever i och de hot som upplevdes under den här tiden, då kriget i Irak var på väg att bryta ut. Boken säger ganska mycket om hur skör världen är, både det samhälle vi lever i, och livet för varje enskild liten människa.
Nu har jag läst om Follyfoot, som jag rotade upp ur biblioteksarkivet för ett tag sedan i ett anfall av nostalgi. Jag blev faktiskt inte särskilt besviken, utan tycker att det är en mysig och trovärdig hästbok, trots att den har närmare 40 år på nacken.
Follyfoot är en av böckerna i en bokserie som jag tyckte väldigt mycket om när jag var i den åldern då jag läste hästböcker. Vad jag fastnade för på den tiden var att hästarna i den här boken inte är överdrivna sagohästar, utan ganska vanliga hästar, ofta sådana med en hel del skavanker. Den känns liksom trovärdig. Det tycker jag fortfarande.
Boken handlar om ett stall, Follyfoot, där några eldsjälar tar hand om gamla och sjuka hästar, som behöver omvårdnad och vila. En del hästar räddar de från vanvård, andra hästar lämnar ägarna in för att de inte kan ta hand om dem för stunden.
Det är en mysig och smårolig bok, som också blev TV-serie på 70-talet. Den har jag inte sett, men när jag läser boken kan jag föreställa mig att den nog skulle vinna på att vara TV-serie istället för bok. Det känns nämligen som att den inte riktigt har en röd tråd, utan innehåller lite väl många korta episoder, som står lite för sig själva. Det hade varit roligare om författaren hade trängt lite djupare i karaktärerna istället.
I den här boken har författarna, en populärvetenskaplig författare och en professor i komplementärmedicin, med öppet sinne gått in för att ta reda på om några av våra vanliga alternativmedicinska metoder verkligen fungerar. Boken behandlar framför allt akupunktur, homeopati, örtmedicin och kiropraktik, men har också en rik bilaga där allt från reiki till detox tas upp.
För mig, som har utbildning inom design och utveckling av läkemedel, är det totalt obegripligt att alternativ medicin inte står under samma krav som riktiga läkemedel och konventionella metoder. För att lansera ett nytt läkemedel krävs det 10-15 år av forskning, prekliniska och kliniska tester och om läkemedlet släpps på marknaden följs den alltid av kontinuerlig uppföljning. På vägen ratas 99% av alla läkemedelskandidater för att de är overksamma, har kraftfulla biverkning eller på annat sätt inte håller måttet. Går man till en alternativmedicinare eller går till en vanlig hälsokostbutik kan man dock köpa, vanligen till helt makalösa priser, verkningslöst placebo, som utger sig för att vara riktig medicin och som i princip är okontrollerat och kan innehålla tungmetaller eller vad skit som helst. Detta säljs alltså till människor som är sjuka, ledsna, desperata och förmodligen outbildade. Det är så moraliskt vidrigt att jag saknar ord!
Det är givetvis synd att de som utövar och även de som betalar för att få alternativ medicin knappast är öppna för den här typen av böcker, för det är ju egentligen dessa människor som mer än andra behöver ett uppvaknande. Själv har jag aldrig någonsin trott att homeopatpreparat, d.v.s. rent vatten/rena sockerpiller, skulle ha någon effekt och jag har heller aldrig misstänkt att det är riskfritt eller ens effektfullt att ta örtpreparat istället för konventionella läkemedel, men jag har ändå lärt mig mycket nytt av denna bok, bland annat hur farligt och onödigt det är med kiropraktik, som jag aldrig ens har uppfattat som alternativmedicin eftersom det är så accepterat i samhället.
Läs gärna denna bok om du vill veta mer om vad alternativmedicin kan erbjuda. Som sagt har författarna gått in med öppet sinne för att bevisa alternativmedicinernas effekt (den ena författaren är för övrigt själv homeopat!), så allt sågas inte vid fotknölarna, utan allt är baserat på vetenskap och rimliga diskussioner. Boken är dessutom lättläst och fylld av historisk kuriosa.
Frågan om alternativmedicin är dock komplex, vilket man snabbt förstår om man tänker på hur kraftfull placeboeffekten är. Är det rätt att förbjuda något som, trorts att det saknar verkan, faktiskt hjälper den som är så desperat att han eller hon vill tro på det? Jag tycker att förattarna diskuterar detta på ett väldigt bra sätt och jag kan inte annat än hålla med dem i det de skriver i denna bok.
Jag fick den här lilla illustrerade boken i present när jag fyllde år och den bjöd på många skratt hela kvällen. Det är något speciellt med söta små kaniner som gör de mest bisarra grejer för att begå självmord. Lite lätt morbid humor, men faktiskt kul!
Här är den andra boken om Mma Ramotswe, Botswanas enda kvinnliga privatdetektiv. Liksom den första boken, Damernas detektivbyrå är det en avkopplande och skön läsning att läsa om Mma Ramotswes liv och de fall hon löser. I den här boken får vi också träffa på den godhjärtade mekanikern Mr J. L. B. Matekoni, Mma Ramotswes blivande make.
En ganska naivt berättad bok med rätt platta karaktärer, men jag gillar den ändå, för avkopplingens skull och för att den är mysig.
Christopher har lovat sin pappa att inte lägga nästan i blöt, men han kan ändå inte släppa den mordgåta som han försöker att lösa. Grannens hund har blivit mördad med en högaffel och sökandet efter den skyldiga leder fram till den här boken, som berättas av Christopher själv.
Det är en både underhållande och lite smärtsam berättelse om en autistisk pojke, som i sitt sökande, efter de som dödade grannens hund, av misstag börjar att rota i saker som har hållits dolt för honom.
Det är en ganska rörande liten berättelse, men framför allt gillar jag berättandet. Det känns som att en ung, autistisk kille skulle skriva just såhär. Det är spännande att få ta del av en berättelse från en person som ser världen på ett helt annorlunda sätt, en kille som inte kan förstå vad folks ansiktsuttryck betyder, men som kan räkna upp alla primtal upp till 7057.
Jag gillar verkligen den här boken! Den är lättläst och annorlunda!
Nadjas pappas är åttiofyra år när han plötsligt hör av sig och berättar att han ska gifta om sig efter mammans död två år tidigare. Den nya frun, Valentina, är en trettiosexårig kvinna från Ukraina. Hennes smak är katastrofal och hennes längtan efter all västerländsk lyx är enorm. Äktenskapet blir inte särskilt lyckligt. Valentina kräver nya bilar och andra prylar hela tiden och pappans lilla pension kan inte riktigt tillgodose det.
Pappan bryts ned allt mer och det är en ganska sorglig historia att läsa om. Ändå är det en ganska humoristisk bok.
I bakgrunden till berättelsen om pappans märkliga äktenskap utspelar sig en annan berättelse, en inre resa som Nadja och hennes syster tar när de plötsligt dras in i pappans trubbel. Plötsligt börjar deras egna ursprung i Ukraina att göra sig påmind och bortträngda minnen kommer upp.
Det är en väldigt varm och kärleksfull berättelse om en lite splittrad familj och frustrerande försök att förstå varandra. Jag tycker mycket om den här boken. Den är knäpp, varm, rolig och alldeles tragisk.
Så var det äntligen dags att läsa slutet på denna berättelse, om kampen mellan det onda och goda i trollkarlsvärlden. De sex föregående böckerna har sakta men säkert byggt upp en spänning. I de första böckerna kan man inte riktigt förstå vad som händer och vad allt syftar till. Huvudpersonen är en liten kille, som upptäcker att han kan utöva magi. Han dras in i trollkarlsvärlden, som existerar lite parallellt med den värld vi känner till, och börjar i bok efter bok att inse att det finns en stor ondska som han kanske är utsedd till att förgöra. Jag ska erkänna att jag inte blev frälst till en början, men ju äldre den lilla killen blev, desto råare blev världen omkring honom och när jag vände det sista bladen i den sjätte boken kunde jag inte göra annat än att känna mig rejält fast i denna berättelse. Jag vet inte om någon annan bok har väckt en sådan nyfikenhet hos mig och fått mig att vilja sträckläsa så mycket.
Spänningen var alltså rejält uppskruvad från sida ett och hela den närmare 800 sidor tjocka boken, den sista boken om Harry Potter, har jag nu läst ut i en rasande fart. Det känns närmast tomt nu. Frågetecken från tidigare böcker har rätats ut. Kanske är den här sista boken om Harry Potter lite väl pretentiös på sina ställen, men jag ser gärna förbi det. Det här var en underbar läsuppelvelse! Och till min lycka är inte den här sista boken en snabb redogörelse för hur Harry Potter steg för steg går till väga för att slutföra det uppdrag han getts. Tack och lov hinner den nämligen ta en del svängar så att det är nervkittlande ända till slutet.
Jag har inte så mycket mer att skriva. De flesta bokintresserade har nog provat Harry Potter och gillar man de här böckerna så gör man. Gillar man de inte kan man kanske tycka att de är töntiga, att en del personer blir lite väl glorifierade och att en del saker är förutsägbart eller avhandlas för snabbt. Själv har jag verkligen fastnat för Potter. Det är den enda fantasy hittills som jag faktiskt tycker har varit läsvärd. Som vanligt är jag mycket glad åt att den handlar om människor med känslor och med både dåliga och bra egenskaper istället för om abstrakta sagofigurer. Man kan leva sig in i böckerna och känna igen sig, trots att den utspelar sig på en skola som lär ut trollkonst, samtidigt kan man också drömma sig bort till den magiska värld boken utspelar sig i. De flesta kan nog hitta något i de här böckerna.
Nu hoppas jag bara att Rowling sätter punkt på historien på riktigt och inte får för sig att skriva en till serie om häxor och trollkarlar på Hogwarts. Det skulle förta ganska mycket av grejen för mig. De här böckerna var bra och liknar inte riktigt några andra och för mig ska det vara så.
Ni känner redan till berättelsen. Robinson Crusoe hamnar på en öde ö efter ett skeppsbrott och tvingas att klara sig själv och att leva av det ön har att erbjuda, och de grejer han lyckats rädda från skeppet, i en ofantlig massa år.
Det känns kul att ha läst den här gamla klassikern, även om den kanske inte fångade mig direkt. Jag tror att jag missade mycket eftersom jag läste den på originalspråket och jag aldrig har varit bra på engelska. Den var intressant hur som helst. Det som jag kom att fundera på mest var varför Robinson Crusoe helt uppenbart inte längtar därifrån mer än vad han gör. Det tar ju honom nästan 30 år att ta sig därifrån, trots att chanser att ta sig därifrån dyker upp titt som tätt. Det måste vara mycket gammaldags tankar om religion som håller honom tillbaka. Lustigt att läsa om, hur som helst.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Lördag är en roman som utspelar sig under en och samma lördag i neurokirurgen och londonbon Henry Perownes liv. Han ser fram emot kvällen, då hela familjen, även dottern, som bor på annan ort, samt svärfadern, ska samlas för middag. Under dagen gör han ett antal ärenden i stan, som sjuder av aktivitet eftersom det pågår stora protestdemonstrationer mot kriget i Irak. Bland annat tar han sig till gymmet för att spela en squaschmatch mot en kollega. På vägen dit råkar han köra in i en annans bil och hamnar i ett otrevligt gräl med bilens ägare, Baxter. Perowne förstår snabbt att någonting inte är som det ska med Baxter. Med sin erfarenhet från neurokirurgin misstänker han direkt att Baxter lider av Huntingtons sjukdom, en obotlig och dödlig neurologisk sjukdom, som bland annat leder till personlighetsförändringar. Han lyckas ta sig ur den hotfulla situationen, men inte helt oväntat visar det sig att Perowne och Baxter kommer att möta varandra under ett par tillfällen till under dagen.
