Journal du dehors bevisar ett en berättelse inte behöver vara komplicerad för att vara bra. Journal du dehors är över huvud taget ingen ”berättelse”: den har inga egentliga huvudpersoner, den har ingen egentlig början och heller inget slut. Vad den är, är ett slags reportage över samtiden. Författaren har roat sig med att beskriva sin omvärld: vad som händer och sägs på pendeltåget, på stationen, i väntrummet, i kön till offentliga toaletter, i köttaffären, på snabbköpet, under promenaden med hunden. Det är korta stycken, som kanske mer än någon ”berättelse” beskriver en Parisförort och människorna som lever där.

Jag fastnade verkligen för den här boken! Den är befriande enkel, men saknar inte ett vackert och målande språk.