Skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist och regissören Tomas Alfredson, som tidigare regisserat filmatiseringen av Låt den rätte komma in, är nu aktuella med en pjäs, ”Ett informellt samtal om den nuvarande situationen”, på Dramaten. Jag läste om den i DN och blev nyfiken, men bor tyvärr för långt bort för att kunna se pjäsen, så jag får nöja mig med att tipsa andra.
John Ajvide Lindqvist är en fantastisk författare, men ibland är jag faktiskt lite besviken över att han håller sig till skräckgenren och inte skriver romaner med mer fokus på människorna och relationerna, för det anas i böckerna att han kan sätta ord på det på ett väldigt bra sätt. Den här pjäsen rör sig dock långt från hans vanliga monster. Pjäsen bygger på repliker och samtal från barn i intervjuer och lek. Över 500 sidor transkriberade samtal har bearbetats och stuvats om till en pjäs, där rollerna spelas av vuxna, som inte låtsas vara barn. Hur resultatet blev kan jag ju bara gissa, men jag läste om projektet i DN, och mycket av poängen ligger i språket och hur barn har en förmåga att hitta på nya ord och uttryck, att tala förbi varandra och utgå från att alla förstår sammanhanget. Det kan nog bli riktigt roligt och skruvat. =)
Ibland kan jag komma på mig själv med att gilla en bok för att den är schyst skriven, snarare än att berättelsen är särskilt nyskapande eller intressant. Att Jonas Hassen Khemiri hör till mina stora favoritförfattare är därför knappast förvånande. Han har ett lekfullt och spännande sätt att förhålla sig till språk och han drar sig inte för att låta karaktärerna i böckerna ta, minst sagt, stora språkliga friheter. Montecore är t.ex. fylld av hemsnickrade översättningar mellan engelska, svenska, franska…
Jag gillar verkligen när författare vågar ta ut svängarna med språket. Därför är jag också nyfiken över den aktuella faktaboken Hur låter svenskan, ejengklien?, där Olle Engstrand, professor, skriver om vårt talspråk: svenskans språkljud och satsmelodi, vad som kännetecknar de svenska dialekterna, hur talad svenska har utvecklats under århundradena, om skillnaden mellan talat och skrivet språk, om brytning, accenter, tvåspråkighet m.m. Kanske en bok för alla tröttsamma språkpoliser som tror att allting ska skrivas precis som det ”alltid” har gjort och som tror att det är god etikett att rätta andra… 😉
Lars Melin, docent i nordiska språk, är aktuell med en ny populärvetenskaplig bok som handlar om metaforer. Jag tycker att den verkar riktigt rolig. Vad kommer egentligen alla liknelser ifrån?
Det här med att dra alla över en kam/kant t.ex..? Jag vet inte ens vilket som är det riktiga uttrycket, men jag säger kam i alla fall. 🙂
Jag har aldrig förstått mig på språkpoliser. Det känns så futtigt att rätta ”språkfel”, som om språkpolisen skulle ha varit en svensklärare med rätt att klappa sina ”elever” på huvudet. Trams! Språk är dynamiskt och föränderligt. När jag läste Hemsöborna, som har ca 125 år på nacken, kändes det som att läsa en bok på ”utrikiska”. Ingen människa talar som i den boken! Ingen skriver som Strindberg heller. Språkpolisers önskan att konservera språket pekar mer än något annat på att de inte förstår vad språk och kommunikation handlar om. Att uttrycka sig i ord handlar inte om att följa regler – det handlar om att göra sig förstådd.
Med det sagt tycker jag att boken Vart är vart på väg? känns som en väldigt intressant bok. Boken är skriven av Siv Strömquist som är docent i nordiska språk. Den ger svar på frågor som: Hur böjer man ett lånord som body? Varför skriver vi Wagneropera med stor bokstav men falukorv med liten? Varför är en människa lång men en snögubbe hög? Varför kan inte folk hålla reda på skillnaden mellan var och vart? Heter det större än jag eller större än mig?
En bok för både språkpoliser och anti-språkpoliser som jag själv. 😉
Igår var jag på en första introduktionsträffen till den lilla kurs i franska som jag ska läsa. Den första boken vi ska ta oss igenom är barnboken Baby-sitter blues, utgiven första gången på 80-talet. Utgåvan som säljs nu är en uppdaterad version, där alla transistorradioapparater etc., som huvudpersonen trånar efter, är ersatta med PCs och TV-spel. Jag har inte hört talas om sådana här ”uppdateringar” förut, men kan tycka att det är lite kul att förlänga en boks livslängd på det sättet, så länge det inte förstör allt för mycket av den ursprungliga berättelsen såklart. För vilket barn vill läsa en bok som innehåller ”ny teknik” som de inte ens vet vad det är för något? Yngre personer kanske inte identifierar sig med huvudpersonerna längre utan ser boken mer som en fånig historiebok more or less, trots att det mesta i form av relationsproblem, kärlekshistorier och andra vanliga barn- och ungdomsboksteman är tämligen statiskt och fortfarande går att ta till sig av.
Jag undrar lite hur lång ”livslängd” en bok egentligen har. Jag tycker t.ex. att den oerhört oengagerande boken (ja, faktiskt!) Räddaren i nöden har tappat mycket just på grund av det ”moderna” språket, som känns minst sagt passé. Snabba cash tyckte jag var fantastiskt spännande och medryckande, men jag kände redan när jag lyssnade på den tidigare i år att titeln känns lite fånig och jag undrar hur länge till folk kommer att vilja läsa den boken, som till stor del kretsar kring Stureplan, innan den känns alldeles föråldrad. Förvandlas böcker som Snabba cash till dokument av något som varit, eller kommer de bara stå och samla damm på hyllorna om några år? Jag vågar gissa på det senare.
Det måste vara hårt att som författare skriva något, som bara undantagslöst blir en odödlig klassiker. Tänk bara på all musik som ännu efter 25 år kan lyssnas på med god behållning och älskas. Samma sak händer sällan för en bok och det är faktiskt ytterst sällan jag själv tar mig för att läsa något som inte har kommit ut på 00-talet eller är en s.k. klassiker.
Gissa förresten vilken av framsidorna som hör till PC-versionen av Baby-sitter blues och vilken bok som handlar om en pojke som börjar med barnpassning för att kunna köpa sig en transistorradio. 😉 Vissa uppdateringar gillar jag definitivt, även om de bara sker på framsidan!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
John Ajvide Lindqvist är en fantastisk författare, men ibland är jag faktiskt lite besviken över att han håller sig till skräckgenren och inte skriver romaner med mer fokus på människorna och relationerna, för det anas i böckerna att han kan sätta ord på det på ett väldigt bra sätt. Den här pjäsen rör sig dock långt från hans vanliga monster. Pjäsen bygger på repliker och samtal från barn i intervjuer och lek. Över 500 sidor transkriberade samtal har bearbetats och stuvats om till en pjäs, där rollerna spelas av vuxna, som inte låtsas vara barn. Hur resultatet blev kan jag ju bara gissa, men jag läste om projektet i DN, och mycket av poängen ligger i språket och hur barn har en förmåga att hitta på nya ord och uttryck, att tala förbi varandra och utgå från att alla förstår sammanhanget. Det kan nog bli riktigt roligt och skruvat. =)
