Genljud är en diktsamling om språk och förlust, om att mista en kultur genom att ta till sig en annan.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Genljud, är en diktsamling av Pooneh Rohi. Jag har slukat hennes tidigare texter: romanerna Araben och Hölje och novellen Kräftfångst, och eftersom samtliga har varit fantastiska blev jag såklart förtjust när jag fick höra att hon nu debuterar i det här formatet. Är det något Rohi är alldeles särskilt skicklig på att skildra är det svårigheten i att migrera och att tappa sin självklara kulturella tillhörighet. Den som invandrat till Sverige kanske aldrig blir riktigt sedd som svensk, men kan heller aldrig helt hålla kvar den kultur och det språk som lämnats. Det här är något som även ges utrymme i Genljud, där berättarrösten tappar en kultur, men också suger åt sig någonting nytt. Naturen är ständigt närvarande i Rohis diktsamling: stenar, grus, barr och gran – men också pelargoner. För mig finns det inget svenskare än naturdyrkan (och pelargoner, för all del). Genljud är också en dikt om att se sitt barn få allt detta. Att få är, i de här sammanhangen, också en förlust.
det är en tröst
att jag inte ser
i dina ögon
vad det är jag raderar
Ur Genljud av Pooneh Rohi
Är det här den mest lättillgängliga diktsamling jag läst? Nej, jag lägger mig platt och erkänner att mycket säkert flugit över huvudet. Gör det något? Nej, egentligen inte. Rohi har ett vackert språk och jag tycker om att vara i det, att läsa hennes dikter och fundera över dem. Det är också en oerhört vacker bok med slösigt, härligt papper, där poesin upptar några få rader på varannan sida. Det är någonting kaxigt och härligt i att låta dikterna ta sådan plats, rent fysiskt, och jag gillar det. Det här är en diktsamling att utmanas av och återvända till.
Genljud
Genljud gavs ut av Pamflett 2024. ISBN: 9789198813289.
Pooneh Rohi
Pooneh Rohi är en svensk författare, med rötter i Iran. Hon är även verksam som forskare inom lingvistik.
Analfabeten av Agota Kristof är en kort och koncentrerad berättelse om ett liv format av skrivande och berättande.
Analfabeten av Agota Kristof är en självbiografisk kortroman där Kristof berättar om uppväxten i Ungern, flykten till Schweiz och om läsandet & skrivandet. Att läsa och att skriva är ibland omöjligt, men alltid livsviktigt. Agota börjar läsa som 4-åring och har med sig berättandet som en kraft genom livet. När hon lämnar Ungern lämnar hon dock modersmålet bakom sig. Hon blir en ”analfabet” och måste återerövra språket genom att lära sig franska.
Det här är det första jag läser av Kristof, även om jag har läst åtskilliga texter om hennes böcker. Jag har länge tänkt att jag ska läsa hennes omtalade trilogi som inleds med Den stora skrivboken. Den här sparsmakade boken väcker helt klart lusten att läsa mer. Snart är det jag som lånar något mer av Kristof!
Diktsamling av Lina Ekdahl är en underbar och underhållande poesisamling som uppmanar ”lek inte med språket” samtidigt som den leker med språket på bästa sätt.
Diktsamling av Lina Ekdahl har en form som anspelar på Konsums tidigare lågprismärke ”blåvitt”. Det är kul, tycker jag! Det säger något om tonen och det folkliga i Ekdahls diktsamling, som innehåller dikter främst hämtade från olika morgontidningar och tidskrifter.
För mig var Lina Ekdahl ett förvånansvärt okänt namn innan jag läste Diktsamling, men hon är alltså en väletablerad poet och dramatiker. Jag fastnade för hennes poesi direkt. Den är lekfull och rolig, men självklart med en viss satirisk udd emellanåt. En del av dikterna har verkligen tillkommit som direkta kommentarer till aktuella händelser, som exempelvis en dikt som handlar om Sveriges försäljning av JAS-plan. Så väldigt politiskt är det dock inte, måste jag säga. Mest av allt är det helt enkelt underhållande, en ljuvlig diktsamling för den som älskar när författare leker med orden!
Berör och förstör är en riktigt bra antologi med dikter i urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar. Boken kan ses som en fortsättning på klassikern Kärlek & uppror, med ny poesi för unga, fast lika mycket för vuxna. Betyg: 4+ bultande hjärtan av 5.
Berör och förstör är en antologi med dikter som riktar sig till unga. Redaktörerna Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar har med den här boken haft ambitionen att fortsätta där antologin Kärlek och uppror tog slut och samla ett brett urval av poesi som även inkluderar nyare dikter. Föregångaren kom ut första gången 1989 och har därefter lästs av generationer och finns fortfarande i nytryck. Det var kanske på tiden att ta fram en ny.
Som jag har skrivit i mitt inlägg om nybörjarpoesi är det tacksamt med antologier. Som läsare blir man serverad ett smörgåsbord att plocka från och även om man kanske inte faller pladask för allt så finns det många guldkorn som väcker nyfikenhet. Det här är en bok som bjuder på många lästips och i sin enkelhet ger smakprov från många olika författare. Några av dikterna känner jag igen. Här finns exempelvis poesi från Bodil Malmsten, Tomas Tranströmer, Eva-Stina Byggmästar, Johannes Anyuru, Burcu Sahin och Linnea Axelsson. Annat är helt nytt för mig.
Boken samlar poesin under rubriker, som är härligt mångtydiga, men ändå ringar in väldigt väl vad det handlar om: exempelvis För att vi var tvungna, där det presenteras poesi som kretsar kring arbete och klass. Här påminns jag om att jag sedan länge har Emil Boss på min att läsa-lista. Boss har bland annat gjort sig känd genom dikten Acceleration, som han har gett ut på kvittorulle (och som vanlig bok). I Berör och förstör finns ett utdrag från just denna dikt, ett stycke modern arbetarskildring om de absurda villkoren på hans arbetsplats. En annan rubrik är Törstar ihjäl mig efter näring,om kärlek och sex, en annan är Att allt ändå till sist ska multna, om döden.
Jag tycker att det är fint urval med bredd och djup. Det enda jag saknar från Kärlek och uppror är egentligen omfånget. Den tidigare boken hade underrubriken 210 dikter för unga människor. I Berör och förstör räknar jag till 79 dikter, vilket ju är klart färre. Det är dock en liten invändning, för jag tycker att det här är en riktigt bra bok och det blir alldeles säkert en bok jag kommer att gå tillbaka till många gånger och bläddra i.
”När vi var tonåringar fick vi Kärlek och uppror i våra händer. Den innehöll 210 dikter för unga, skrivna av moderna och samtida svenskspråkiga poeter. När vi läste den förstod vi att poesi kunde se ut hur som helst. Att den kunde vara omedelbar, oberäknelig, obehaglig och otrolig. Att den kunde spegla sådant vi trodde att vi var ensamma med. Tilltala sidor hos oss som vi inte visste fanns och förändra vår blick på ett ögonblick. Vi förstod att vi behövde dikten, att den möjliggjorde för oss att undersöka och erfara världen med språkets hjälp.” Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar
I år är det trettio år sedan Kärlek och uppror (red. Siv Widerberg och Anna Artén) utkom 1989. Därför är det hög tid för en ny antologi med dikter för unga (och lite mindre unga). Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar har gjort urvalet till denna samling med svenskspråkiga poeter. Berör och förstör presenterar nya dikter för unga och tar död på myten att poesi är något obegripligt och till för endast ett fåtal.
Vitsvit av Athena Farrokhzad är en diktsamling om att tvingas migrera, att tvingas överge den välbekanta jorden, men också orden, språket. Det är en bok där alla detaljer, från de exakt formulerade raderna till formgivningen, känns genomtänkta. Betyg: 4 mjölkkannor av 5.
Vitsvit av Athena Farrokhzad
När jag lyfter upp diktsamlingen Vitsvit tittar jag rakt på mig själv – omslaget är silverglänsande och speglande. Det är knappast en slump att mötas av sig själv, i mitt fall ett vitt ansikte som betraktar den här boken. Jag vill i alla fall tro att det är högst medvetet, även om man i och för sig kan tänka att det silvriga, ljusa helt enkelt ska anspela på det vita i bokens titel. Oavsett är det genialt och den intressanta formen fortsätter sedan in i boken. Här har all text fått en svart bakgrund och vit text spränger alltså fram ur mörka maskningar. Jag tycker att det är väldigt fint. Det är en lek med vitt och svart, men ger också en viss känsla av att överhöra något privat.
Dikten består också av något privat. Hela dikten består av citat från familjemedlemmar som talar till den enda röst som egentligen inte hörs i boken, annat än mellan raderna. Det är uppmaningar och anklagelser sprungna ur de erfarenhet som familjemedlemmarna delar av att tvingas migrera, att tvingas överge den välbekanta jorden, men också orden, språket. Genom citaten berättar de om vad de har varit med om, det våld de har tvingats uppleva eller bevittna, och de kastar ur sig sina tankar kring att starta om på en ny plats.
Citaten är många gånger som små ordspråk och det kan ibland kännas som att jag redan har hört dem förut, men det beror inte på att de är plagierade utan på att de helt enkelt sätter fingret på något, att de är brännande och att de i sina precisa formuleringar är väldigt tänkvärda. Det är också fint att det är en bok som har en väldigt tydlig linje och ett väldigt starkt tema, men där det egentligen går att slå upp boken på vilken sida som helst och läsa. Jag tycker verkligen att Vitsvit är en stark läsning. Det är också en bok där varje detalj känns rätt, från det speglande omslaget till varje litet ord och formulering.
Citerat ur Vitsvit
”Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition
Min mor fyllde genast huset med prydnadstomtar
Vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra
som om problemet vore hennes
På dagarna skiljde hon mellan långa och korta vokaler
som om ljuden som kom ur hennes mun
kunde tvätta olivoljan ur huden”
Vitsvit av Athena Farrokhzad
Om Athena Farrokhzad och om Vitsvit
Athena Farrokhzad (född 1983) är en svensk författare, översättare och litteraturkritiker. Hon är även kursansvarig och handledare på Författarskolan vid Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö. Farrokhzad är född i Teheran i Iran, men är uppvuxen i Göteborg. Hon debuterade som författare 2013 med Vitsvit, som sedan nominerades till både Augustpriset och Borås tidnings debutantpris och som belönades med Karin Boye-priset. Sommaren 2014 var hon värd för Sommar i P1 och valde då att ägna programmet åt att tala om feminism, klass och rasism. Programmet rörde upp mycket känslor och ledde bland annat till 70 anmälningar till granskningsnämnden.
Utgivningsår: 2013 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2016 (den här pocketutgåvan, Bonnier pocket).
Antal sidor: 70.
ISBN: 978-91-0-013114-2, 99-0307595-2.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”I Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit turneras utsagor om våld och vithet, i en dialog mellan familjemedlemmar som är bundna till varandra genom revolutionens och migrationens erfarenhet. Diktjaget kommer endast till tals genom de citat som hon placerat i familjens munnar, citat där hon omväxlande anklagas och tas i försvar. Vitsvit är ett körverk som aldrig låter frågan om ursprung och ansvar stelna till ett svar, som gång på gång skriver fram repressionens förödande grundvillkor: ”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk / och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”.”
För ett tag sedan läste jag klassikern Strändernas svall, där Eyvind Johnson återberättar myten om Odysseus hemresa från det trojanska kriget. Vad som överraskade mig mycket var att författaren genomgående använde ordet ”röck” i texten. För er som inte förstår vad det betyder 😉 så är det alltså en dialektal böjning av verbet rycka. Jag har vuxit upp i Uppland och jag vet faktiskt inte på vilka fler platser man pratar så (Johnson är i alla fall från Boden). Jag böjer i alla fall de flesta verb som har ett y i sig på samma sätt. Jag vet att dessa tre ord inte ska böjas såhär på rikssvenska, men för mig är det alltså
rycka – röck,
trycka – tröck och
klippa – klöpp (ej ett ”y-verb” dårå, men i alla fall)
som gäller. Vad gäller andra ”y-verb” så hör jag inte själv när man ”ska” böja med ö eller ej. Nypa – nöp? Dyka – dök? Stryka – strök? Ah, rättstavningsprogrammet protesterar inte i alla fall… Hur som helst; det gladde mig att Johnson böjer på samma sätt som jag.
Ur Stränderas svall av Eyvind Johnson
Men varför gör han det? Jag har faktiskt ingen aning. Andra författare kan få för sig att använda dialekt i dialog. Vi är väl t.ex. rätt många som har tagit oss igenom Vilhelm MobergsUtvandrarböcker och till en början fått kämpa lite för att få det att flyta. Där ”pratar” alla karaktärer småländska, kanske för att göra dem mer levande och få fram vilken lång resa de står inför när de ger sig av till Amerika. Sedan finns det böcker i stil med Jonas Hassen KhemirisEtt öga rött, där hela boken leks fram med ett fantasifullt språk som när boken var ny gärna omnämndes som ”rinkebysvenska”. I Ett öga rött är ”dialekten” så mycket mer än bara lite geografiskt färgad dialog. Språket blir en del av berättelsen och beskriver verkligen huvudpersonen och hans liv. Det behöver ju heller inte alltid vara dialekt det handlar om. I Khemiris fall handlare det kanske snarare om sociolekt; språkvariationer som utmärker olika klasser eller andra sociala grupper.
I en del böcker vill författaren också skildra en plats och inte bara några människor. I Mikael NiemisPopulärmusik från Vittula blir det t.ex. naturligt att spränga in dialekt och tornedalsfinska eftersom det är en bärande del av berättelsen att berättelsen utspelar sig i just Pajala.
Sara Lidman använder rikligt med dialekt i t.ex. Jernbanesviten som utspelar sig i Norrlands inland under 1800-talet. Just hennes böcker hade jag dock lite svårt för. Jag tog mig knappt igenom den första boken (Din tjänare hör) och har heller inte vågat mig på att läsa övriga delar i serien. Visst kan dialekt tillföra mycket till en berättelse, men det är helt klart också så att dialekter kan göra att man som läsare tappar flytet. Jag tror att dialekter i böcker är lite av en vattendelare. Själv tycker jag oftast att det är härligt när författare vågar ta ut svängarna och låta karaktärerna prata lite mer som människor faktiskt pratar. Men det finns uppenbarligen en gräns också. Hm.
Nåja, Strändernas svall? Varför använder Johnson ordet ”röck”? Jag skulle så gärna vilja veta! Någon som har en teori? Och pratar man verkligen så i Boden?
Sagan om häxan Märta är en bilderbok som riktar sig till åldrarna 6-9 år. Jag fick en e-boksversion skickad till mig från författaren när den var nyutkommen för ett par år sedan. Jag har inga barn, så boken har blivit liggande, faktiskt, men nu har jag bläddrat igenom den! Det är en fin liten bok med söta illustrationer av Ulricha Kindler. Storyn är ganska klassisk: en häxa som är ond (åtminstone ibland) och ett par barn som kommit vilse.
En sak jag reagerade på emellanåt är att det är en del avancerade ord med i berättelsen. Jag tyckte det var lite märkligt med ord i stil med ”rättrådig” i en bok för små barn. Sedan läste jag på baksidan att det är ett medvetet grepp, tänkt att inspirera till att diskutera vad orden betyder.
Jag har lite svårt att recensera den här boken. Jag vet inte alls hur den tas emot av ett barn, liksom. Av samma författare har jag hur som helst läst ett par romaner, riktade till vuxna, och särskilt Andetag kan jag rekommendera. Jag har förstått att författaren, Stina Nilsson, har belönats med ett stipendium från Sveriges författarfond, så förhoppningsvis blir det fler böcker framöver.
Jag älskar verkligen att läsa och skriva. Älskar! Jag kan inte tänka mig att inte ha böcker i mitt liv och jag har jättesvårt att tänka mig att vara utan bloggen. Jag behöver läsa och skriva! Till vardags jobbar jag som ingenjör och en stor del av mitt jobb handlar således om att läsa vetenskapliga artiklar och att själv skriva artiklar och andra rapporter. Även detta är underbart. Fast… Jag kan inte komma ifrån en grej och det är att jag verkligen avskyr engelska!
Jag har aldrig haft lätt för engelska. Förmodligen spelar det in ganska mycket att vi till största delen saknade engelsklärare på högstadiet och fick ägna oss åt självstudier. Som ni förstår har jag inga bra grunder med mig från grundskolan och det där gigantiska kunskapsglappet som jag hade med mig när jag började gymnasiet har liksom stannat kvar. Chocken var ganska stor när jag började på universitet och insåg att svenskan inte var ett speciellt gångbart språk längre. Förutom några spridda kurser de första terminerna så gavs resten av utbildningen helt på engelska. Ibland var man rent av ensam svensktalande. Först år fyra kom en ny andningspaus med en kurs som oväntat gavs helt på svenska. Den kursen var… underbar. Att få uttrycka sig fritt, kunna sväva ut i rapporterna, våga ställa frågor när som helst och hur som helst utan några språkliga begränsningar. Jag älskade den kursen. Den hade nog kunnat handla om vad som helst.
Jag lärde mig att ta sig fram, men jag vande mig aldrig och jag tror aldrig att jag kommer att kunna tala engelska helt obehindrat heller. Jag kan verkligen inte småprata och skämta på engelska. Det står still! Det står också stilla när jag måste skriva. Om det tar mig några minuter att knattra ned en sådan här text så tar det mig säkert 20 min att författa något liknande på engelska. En gång när jag skrev på svenska så stannade en kollega, helt paff, utanför mitt kontor och frågade ”Skriver du nu? Jag kan inte ens skriva sådär snabbt om jag sitter och låtsasskriver och bara trycker ner tangenter på måfå!”. Ja, jag är snabb på svenska, men jag är också frustrerande långsam och osäker på engelska.
Jag har kollegor som vägrar att skriva rapporter på svenska, även om kunder och uppdragsgivare uttryckligen önskar att få rapporten på det språket. Jag är ganska ensam om detta, men jag ser noll begränsningar när jag får skriva på svenska. Visst, ibland kanske man får tänka några varv innan man kommer på en bra översättning till knepiga facktermer, men det är ingenting mot den begränsning jag känner när jag sitter och ska författa något på engelska. Då blir det helt blankt.
Jag fattar att det är nödvändigt att kunna engelska. Men jag kan inte komma ifrån att det känns trist också. Jag älskar ju som sagt att skriva, att ha flyt, att bara låta fingrarna dansa över tangenterna. Det där tillståndet infinner sig aldrig när jag sitter där med mina engelska rapporter…
Jag känner mig mer avslappnad inför franskan, faktiskt, trots att jag rent krasst kan mycket mindre franska än engelska. Det är väl just det att man som svensk förväntas vara ”flytande” på engelska och när man inte är det så får man typ skämmas. Den som pratar franska flytande kan ju briljera mer den kunskapen, liksom, men att vara superduktig på engelska är en underförstådd baskunskap, ungefär som att man som svensk förväntas vara läs- och skrivkunnig.
Långt inlägg. Kände bara för att bekänna detta. 😉 Det finns säkert fler därute som känner sig osäkra på engelska, även om det är något som ingen pratar om. Det är så himla fint att som svensk tala om att vara ”flytande på engelska”, att tanka ner amerikanska filmer utan textning, att läsa böcker på engelska och tvärsäkert säga att så mycket försvinner i översättningen att det inte är någon idé att läsa i svensk översättning. Men det är ingen som frågar om vi ska översätta engelska facktermer till svenska eller om det möjligen är ett problem att högre utbildning i Sverige ges på språk som gör att många studenter är tystare än vad de egentligen skulle vilja vara…
Nu har jag i alla fall köpt in denna bok och jag hoppas att den blir till någon hjälp… Ibland är ju engelskan tyvärr oundviklig. Köpte även en liten bonusbok. På svenska. 😉
I lördagens DN fanns det mycket läsning för oss litteraturintresserade, för hela tidningen hade tema läsning. Väldigt intressant! En hel del av artiklarna finns på nätet, för den som missade papperstidningen. Jag tyckte det var särskilt intressant att läsa om ungas kreativa sms- och chattspråk. Jag tycker artikeln så fint för fram hur stilsäkra unga är idag: hur de växlar mellan de olika språken och uttrycken beroende på tillfälle. Det som kanske uppfattas som slarvigt språk finns i kommunikationen med jämnåriga medan det ”grammatiskt korrekta” kommer fram i skolarbeten m.m. Jag har alltid haft svårt för språkpoliser och jag hör till de som verkligen älskar att språket ägs av de som använder det och att språket därmed är under konstant förändring. 🙂 Den här artikeln tycker jag sätter fingret på det på ett bra sätt. Den påminde mig också om hur gammal jag själv är… 😉 För mig känns det helt orimligt att hitta på egna förkortningar, t.ex. Och inte har jag Kik-appen heller. Jag är old school och skulle helst använda MSN messenger för chatt. Om den chatten fortfarande hade funnits… 😉
Det finns mycket annan trevlig läsning i tidningen också. Inte minst blev jag nyfiken på poeten Sara Paborns nya poesiprojekt Poesi på g (inte lanserat ännu), där hon har låtit kändisar läsa upp hennes dikter och sedan samtala om dem. Jag har alltid haft svårt för poesi. Jag vet faktiskt inte hur man ska närma sig poesin eller hur man bör läsa poesi.. I DN förklarar Sara Paborn:
”Idén är att göra poesin lika direkt och tillgänglig som popmusik och sociala medier, och den föddes under en biblioteksuppläsning. Det kom fyra personer.
– Och två av dem, två tonårstjejer, hade kommit av misstag. Men det var med dem jag hade det bästa samtalet. Efteråt kände jag att nu får det vara nog med de här dunkla rummen. Även om jag älskar bibliotek. Poesin måste ut!”
Tror jag behöver lyssna på inläsningarna i den där appen…
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
