Det här är del två i Rikard Amberlins deckare Niemeyerfaktorn. Eva är en svensk stjärnarkitekt som fått i uppdrag att bygga en spektakulär arena i Brasilien. En viktig del i konceptet är solpaneler, byggda av ett innovativt, nytt material. Projektet visar sig dock stöta på motstånd och hon hamnar i en härva av korruption, våld och narkotika.
Det märks att författaren har en koppling till Brasilien och gärna vill berätta om detta land ur många olika synvinklar; ursprungsbefolkningen, karnevalen, Amazonas… Det är en för mig ovan miljö. Jag har knappt läst något som utspelar sig i Sydamerika över huvud taget (!). Dock tycker jag att det blir lite splittrat och rörigt. Författaren vill få in lite väl mycket i berättelsen, tycker jag, och även om språket flyter på bra och det är en annorlunda och aktuell deckare, så hade jag ändå lite svårt att hålla fokus under läsningen. Hade gärna sett lite mer avgränsning i ämnena och lite mer fördjupning i huvudpersonerna istället.
Citymorden inleds med att passagerarna i en tunnelbanevagn blir rånade av ett maskerat gäng. Rånarna går brutalt fram. Två män blir skjutna och tåget lämnas i full fart utan förare. Bytet är dock blygsamt. Polisen blir också lite ställda av att analysera filmerna från övervakningskameran. Är det ett gäng tjejer som brutalt skjuter ner och rånar passagerarna i tunnelbanevagnen? Något i kroppsformen och rörelsemönstret antyder att det kan vara så. Parallellt med utredningsarbetet får läsaren följa de tjejer som faktiskt ligger bakom det grova rånet – och en del kommande våldshandlingar som väntar. Vad är de ute efter? Motivet rullas upp under berättelsens gång.
Det är spännande och jag uppskattar det som jag själv, märkligt nog, upplever som extremt nyskapande: att kvinnor begår grova brott. Inte för att jag applåderar grova brott eller för att jag har missat att statistiken tydligt pekar ut att det i det verkliga livet främst är män som begår grova brott, men ändå. Det är något speciellt med att kvinnor får spela rollerna som helt galna och brutala och skräckinjagande. Jag vet inte om jag någonsin har läst någon sådan bok förut? Kanske har jag i och för sig läst en och annan deckare där det mot slutet dyker upp som gubben i lådan att någon galen kvinna ligger bakom någon slags våldshandling, men aldrig har jag väl läst en bok där det verkligen är centralt i boken att brottslingarna är ett tjejgäng. I litteraturen upplever jag att tjejer allt som oftast är söta, snälla, känslosamma och mjuka. I vissa fall och i vissa genres är de Lisbeth Salander-typer: tuffa, coola, smarta. Men aldrig beskrivs de väl som sjuka i huvudet och våldsamma och råa? Det är för mig helt nytt.
Jag tycker det höjer boken, faktiskt, att det är tjejer som har de här rollerna. Sedan kan jag sucka lite över storyn, som jag tycker är i det knäppaste laget, och jag vet heller inte riktigt vad några av sidohistorierna egentligen tillför. Men ändå. Det här är en både spännande och underhållande deckare, som faktiskt sticker ut från det mesta i genren.
Dirigenten från Sankt Petersburg av Camilla Grebe och Paul Leander Engström
Tom jobbar på en investmentbank i Moskva och nu får han ansvar för att ro iland en affär som kommer att göra Rysslands största oljebolag riktigt, riktigt mäktigt. Det kommer dock att dra in honom i en härva av skumraskaffärer, korruption, mord och grova våldsbrott. Deckaren är nyskapande på så sätt att den utspelar sig i finansvärlden och inte följer det klassiska upplägget där huvudpersonen är någon nyckelperson från en brottsutredningsgrupp. Personligen är jag dessvärre så ointresserad av ekonomi att jag hade svårt att hålla engagemanget uppe. Inte för att boken är riktigt så torr att den enbart handlar om börsen, men jag hade ändå lite svårt för att engagera mig i själva storyn.
Tyvärr känns boken dessutom som en dussindeckare där det nyskapande är ordentligt utblandat med tröttsamma ultravåldsscener och där språket inte har någon större finess. Jag hör till de som tappar intresset när absolut ingenting lämnas åt läsaren och där författaren närmast ältande förklarar exakt allt och hur allt hänger ihop. Jag kan tänka mig att den som älskar Camilla Läckbergs deckare också kommer att älska denna. Jag hör inte till dem.
Jag har läst förskräckligt många deckare och är svårflörtad. Det verkar som att den här boken har fått skapligt fin kritik och förra året belönades den med Stora ljudbokspriset, så det är väl mig det är fel på. De som uppenbarligen håller den för en av de bästa deckare som kommit ut de senaste åren kan se fram emot att den är del 1 i en planerad trilogi som går under namnet Moskva noir. Den ena författaren i författarduon, Paul Lestander-Engström, har tydligen ett förflutet inom Moskvas finansvärld, så jag gissar att det blir ytterligare ett par finansvärldsdeckare.
I kortet
Rekommenderas för: Deckarälskaren som gillar böcker i stil med Camilla Läckbergs böcker och som vill läsa en bok där handlingen kretsar kring något så nyskapande som finansvärlden.
Betyg: 2 fifflare av 5.
Om Camilla Grebe, Paul Leander-Engström och Dirigenten från Sankt Petersburg
Camilla Grebe (född 1968) är en svensk författare. Hon har också jobbat i förlagsbranschen och var med och grundade ljudboksförlaget Storyside. Som författare debuterade Grebe 2009 med deckaren Någon sorts frid, som hon skrev tillsammans med Åsa Träff. Boken är den första delen i serien om psykologen Siri Bergman.
Paul Leander-Engström (född 1966) är en svensk finansman som bland annat har varit med och byggt upp Rysslands finansmarknad på 90-talet. Sedan 2005 leder han en stiftelse som sysslar med utvecklingsarbete i utvecklingsländer.
Uppläsare: Shanti Roney.
Utgivningsår: 2013 (första svenska utgåvan, Damm förlag), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Damm förlag).
Antal sidor: 366.
Andra delar i serien: Andra delar i serien Moskva noir.
ISBN: 9789175370422, 9789175370798.
Andras röster: Lottens bokblogg, Sydsvenskan, Mysterierna.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Moskva 2003. Det luktar lågoktanig bensin, svett och byggdamm. Primitivt, brutalt och löftesrikt. Precis som Ryssland, tänker den svenske finansmannen Tom Blixen på väg till sitt arbete på Pioneer Capital, landets ledande investmentbank.
De senaste åren har enorma förmögenheter skapats över en natt och många har fått betala med livet i huggsexan om landets rikedomar.
Den största möjligheten i firmans historia har just öppnat sig och Tom utses att föra affären i hamn. Uppdragsgivaren är Rysslands största oljebolag, som leds av den mäktige oligarken Romanov.
Tom tror sig kunna hantera den korruption och brutala maktkamp som är självklara inslag i det ryska affärslivet, men finner sig snart indragen i en våldsspiral som kostar flera av hans närmaste livet.
Dirigenten från Sankt Petersburg är en fängslande thriller och en unikt initierad skildring av Ryssland i början av 2000-talet, då de största rikedomarna i modern tid skapades inom loppet av några år. Dirigenten från Sankt Petersburg är första delen i den planerade trilogin Moskva Noir.”
Flaskpost från P är den tredje delen i serien Avdelning Q, som kretsar kring en dansk grupp som utreder ”cold case”-fall. Nu har gruppen, som leds av den buttre Carl Mørck, fått ett till synes hopplöst fall på halsen. Det handlar om en flaskpost som har flutit i land. Någon verkar vara i desperat behov av hjälp. Eller är flaskposten bara ett skämt från några barn? Texten ser ut att vara skriven i blod av någon med dålig stavning, men det är inte lätt att tyda exakt vad det står. Till sin hjälp i fallet har Carl sina kollegor Assad och Rose och så småningom kommer de faktiskt något på spåren. Det leder mot något riktigt obehagligt: en man som kidnappar barn. Han har redan liv på sitt samvete och nu verkar det som att fler barn är på väg att råka riktigt illa ut.
Berättandet växlar mellan utredningen, kidnapparens perspektiv och några sidospår. Det är spännande, på alla håll och kanter, och det är faktiskt en ganska rolig bok, trots att det känns något uttjatat med buttra poliser. Det är inte en speciellt nyskapande deckare, faktiskt, men jag gissar att många som läser deckare vill att deckare ska vara precis som deckare brukar vara, så det kanske inte är något negativt i sig. Något jag själv har lite problem med när jag läser är dock allt exotifierande. Jag antar att man ska roas av att Carl förundras över vad Assad äter till lunch och tycka det är charmigt/roligt när det uppstår språkförbistring. Jag tycker bara det är onödigt.
Annars tycker jag faktiskt att det här är en helt okej deckare. Spännande och hemsk, men med roliga scener som lättar upp.
Jag valde att lyssna på ljudboken, där Stefan Sauk är uppläsare. Han läser bra, men jag är inte helt förtjust i hans tolkning av kvinnorösterna, som är ganska pipiga. Förmodligen är det bara jag som känner ett litet missnöje över uppläsningen, för boken belönades faktiskt med Stora ljudbokspriset i deckarklassen förra året.
Karen börjar närma sig examen och allt vad det innebär i form av att skaffa sig ett eget liv och att bli vuxen på riktigt, men först väntar ett sommarlov, ett sommarlov som kommer att förändra livet radikalt.
Allt börjar med att hon träffar Biba och hennes bror Rex, som lever ett bohemiskt liv i ett stort, förfallet hus. Här röks det på och hålls stökiga fester. Kontrasterna är stora mot det präktiga liv Karen har levt under studietiden. När Karen träffar Biba och Rex bryter hon verkligen med allt från hennes tidigare liv. Hennes trista pojkvän har det tagit slut med, de urtråkiga rumskompisarna sticker iväg för att jobba på vingård – och själv bryr hon sig inte ett dugg. Nu är det bara Biba och Rex som är intressanta, särskilt Biba, som hon verkligen blir besatt av. Det är lite svårt att köpa de tvära kasten, men efter att ha setts ett par gånger så har hon plötsligt flyttat från det pedantstädade huset hon delat under studietiden till Biba och Rex’ ruckliga hus. Studierna och framtiden är nu oviktigt. Nu lever hon för att vara med Biba och Rex. Snart har hon och Rex dessutom en relation.
De tre har sin lilla bräckliga tillvaro, Redan från början står det klart att någonting hemskt kommer att hända. Berättelsen varvas nämligen med inslag från nutid, då Rex precis har kommit ut från fängelset och ska hitta till någon slags vanlig liv tillsammans med Karen och deras dotter.
Författaren håller verkligen läsaren på halster och man lockas definitivt till sträckläsning. Det är uppenbart att någonting hemskt kommer att hända, men trots att det är så upplagt, redan från början, lyckas författaren få till en twist som gör att det ändå finns lite överraskningar på slutet. Jag blev överraskad i alla fall.
Vi diskuterade den här boken i bokcirkeln Picket & pocket och vi hade lite olika åsikter, men det var helt klart en intressant bok att diskutera. Jag läste den mest som underhållning och kände väl egentligen mig inte så berörd av den, men när vi diskuterade den så insåg jag att den faktiskt har flera bottnar. Den lyckas behandla flera intressanta aspekter av relationen mellan föräldrar och deras barn och hur man kan dras in i destruktiva beteenden. Jag gillade boken! Alla i bokcirkeln gjorde inte det, och det kan jag faktiskt förstå, men jag tycker helt klart att det är en läsvärd berättelse. Den är också väldigt elegant skriven med ett bra flyt i språket.
Narr på nocken, av Stieg Trenter, är en klassisk och pusslig deckare där läsaren får besöka 50-talets Stockholm och följa fotografen Harry Friberg på jakt efter en mördare.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Narr på nocken är den andra deckare jag läser av Stieg Trenter: tidigare i år läste jag Sturemordetoch kunde konstatera att jag tyckte att den kändes rätt ”gammal”. Samma sak gäller faktiskt Narr på nocken, men den känns ändå snäppet bättre än min förra Trenterdeckare, för den här gången är det lite mer pussligt och spännande.
I Narr på nocken kastas fotografen Harry Friberg återigen in i en mordgåta: en reklamman har mördats och mördaren tycks ha försvunnit över taken, iklädd en narrdräkt. På något sätt verkar det hela också ha en koppling till travet. En svensk topphäst med överlägsna träningstider förlorar oväntat en tävling och det framkommer att han haft en söm inslagen i hoven.
Liksom i Sturemordet tycker jag att miljöskildringen är en av de största behållningarna: det är kul att få ta del av livet i Stockholm under 50-talet. I den tidigare boken var det Sturebadet som stod i fokus och den här gången är det bl.a. Solvalla som dyker upp.
Det är en spännande och lättsam berättelse, tycker jag. Den liknar inte moderna deckare, som tenderar att skildra mycket av huvudpersonernas liv utanför utredningen, alternativt innehålla en massa råa scener och biljakter, men den puttrar på och känns intressant, just för att den faktiskt är en ”klassisk” deckare och inte en modern dussindito.
Narr på nocken
Narr på nocken gavs ut av Bonnier 1956. Jag lyssnade på boken i uppläsning av Torsten Wahlund i en ljudboksversion utgiven av Bonnier Audio 2009. ISBN: 9789173484060. Det finns 24 Harry Friberg-deckare, den första, Farlig fåfänga, utgiven 1944, och den sista, Rosenkavaljeren slutförd av hustrun Ulla Trenter 1967,
Stieg Trenter
Stieg Trenter (1914–1967), född Stig Johansson, var en svensk journalist och författare. Han räknas som en av de största svenska deckarförfattarna under 1940–1960-talet.
Helen har inte haft någon nära relation till sin syster, Charlie, de senaste åren. När hon blir kontaktad om att Charlie har begått självmord börjar hon rota i systerns liv. Var det ens ett självmord? Helene hittar ett liv med droger, dejtingsidor – och Buenos Aires, staden dit deras mamma försvann när de var små. Berättelsen varvas också med mammas berättelse och hur hon övergav sina barn och Sverige för en ny kärlek och för motståndsrörelsen.
Det här är en annorlunda deckare. Här står relationerna och livsödena mycket mer i fokus än polisutredningar och pussel. Författaren har dessutom verkligen lyckats göra fina personporträtt och har hittat intressanta livsöden att skildra. Det märks också att hon har gjort gedigen research kring Argentinas historia som militärdiktatur.
Jag gillade den här boken! Deckare vinner på att fokusera på människor och relationer, snarare än tröttsamma biljakter eller klyschigt polissnack. Det här är både en fin och på sitt sätt spännande berättelse.
Joyce Carol Oates måste ha haft roligt när hon skrev den här boken, som utspelar sig i hennes egen hemstad, Princeton, år 1905-1906. En fiktiv historiker ger sig i kast med att återberätta berättelsen om hur Princetons societet drabbades av en förbannelse under de här åren. Mest av alla drabbas barnbarnen till Woodrow Wilson; här en påhittad karaktär, men såklart också byggd på verklighetens Woodrow Wilson, som var USA:s president mellan åren 1913 och 1921. Flera karaktärer baserade på verkliga personer flimrar förbi, inte minst den amerikanske författaren och politikern Upton Sinclair, som sympatiserade med socialismen.
För mig, som inte direkt känner till de här historiska personer sedan innan går mycket förbi och jag läser boken som en bok om helt påhittade människor. Det blir helt enkelt inte så meta som det väl blir för amerikaner som läser boken. Jag ser det dock inte som en förutsättning att man faktiskt känner till mycket om Wilson, Sinclair och andra karaktärer i boken. Man kan underhållas ändå.
De fördömda är en fantasifull skräckbok med kryddor av politik och historia. Det känns som en udda blandning, men Oates lyckas faktiskt få in kvinnorörelsen, klassfrågan och rasism i den här boken, som i övrigt skulle kunna vara ren underhållning. Som alltid lyckas hon måla upp komplexa och intressanta karaktärer och i den här boken får hon också till väldigt fina skildringar av miljöerna där bokens överklassiga huvudpersoner rör sig.
Oates är mästerlig i allt hon gör, men med det sagt kan jag erkänna att det här inte är den av hennes böcker som berört mig mest. Jag tycker det blir för långt och lite för rörigt. Det är många olika element och berättelser som vävs in i varandra. Jag tycker också att hon är som bäst när hon skriver mer renodlade böcker som kretsar kring feminism eller andra viktiga samhällsfrågor. Här är det inlindat i historia och övernaturliga händelser. Hon har en hög lägstanivå, Oates, så se det inte som att jag ogillade den här boken. Jag tycker bara att hon skrivit en hel del som varit vassare och mer tillgängligt än De fördömda.
I år är det 100 år sedan journlasiten och deckarförfattaren Stieg Trenter föddes och då är det kanske extra passande att läsa en av hans klassiska detektivböcker. Det här är min första bekantskap med Trenters böcker.
Boken handlar om fotografen Harry Friberg, som hamnar mitt i en mordgåta när han är på Sturebadet. En död man faller genom taket och det visar sig vara Erik Karman, delägare till ett stort bokförlag.
Det är pussligt och småspännande, men jag slås av att berättelsen känns väldigt.. gammal. Det är ju en bok med över 50 år på nacken, så det är kanske inte så konstigt i och för sig, men såhär är inte dagens deckare. Jag har lite problem redan med faktumet att Friberg inte ens är polis, utan helt enkelt är en vanlig privatspanare, som ändå får alla möjliga människor att ställa upp på förhör. Även om jag bortser från detta, som redan det är lite orimligt i min värld, så känns storyn ganska orealistisk.
Det jag tycker bäst om är egentligen miljöbeskrivningarna. Det är fina skildringar av Stockholm och ingående beskrivningar av middagar och besök på Sturebadet. Det känns faktiskt exotiskt. Handdukspojkar och badhusmästare… jag gissar att det är yrkestitlar som försvunnit med åren.
Jag tyckte helt klart att det var kul att läsa en Harry Friberg-deckare, men jag inser också att tiden många gånger far ovarsamt fram och att behållningen i det här fallet kanske inte är själva spänningen och deckarintrigen i sig.
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Boken går för övrigt just nu som serie, tecknad av Jakob Nilsson, i DN och kan även läsas på deras webbsida.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
