Min sambo hävdar ibland att jag har för många favoritförfattare, att mitt ständiga prat om att ”det här är det bästa jag har läst!” och ”X är min absoluta favoritförfattare”, gör att lovorden till slut tappar i betydelse. Det skulle kunna ligga något i det, men sanningen är att jag bara har en favoritförfattare, en författare som finns på en sådan upphöjd och egen nivå att ingen och inget kan jämföra sig mot henne. Nu har hon gått ur tiden.
När jag igår möttes av beskedet att Bodil Malmsten har somnat in, så kände jag en tomhet och en sorg av det allra mest egoistiska och giriga slaget. Jag kände inte Bodil Malmsten, har aldrig ens sett henne i verkligheten. Förlusten för mig är är såklart inte henne som person, eftersom jag inte kände henne, utan förlusten av hennes makalösa författarskap och sorgen över att inte få ta del av det mer. Jag är så ledsen över att Malmsten inte kan ge oss fler ord. Jag vill inte ta in att hennes ord har tystnat. Det finns ingen som kan skriva med hennes precision och exakthet. För mig har hon varit den yttersta och skickligaste. På en ingenjörs vis vill jag bearbeta alla hennes texter, skriva en algoritm som kan fånga magin i en exakt, magisk formel. Men det går inte. Malmsten är unik i sitt slag. Hennes nyanser kan inte fångas av en robot, ej heller återskapas av någon annan författare.
Kanske började jag vänja mig redan i hennes sista loggbok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig, där sorgen och åldrandet ligger som mörka, bultande stråk, att även detta författarskap kunde ta slut. Kanske förstod jag med dikten Det här är hjärtat att avskedet och sorgen som Malmsten skriver om inte enbart syftar till hennes egen förlust av en närstående utan också gick tillbaka till henne själv. Men trots att jag och andra läsare har vetat och anat så länge att Malmsten har varit en av alla de som drabbats av cancer, trots att jag har förstått detta, så blev jag helt bestört av beskedet att hon nu har gått bort.
Aldrig har en författares bortgång känts som en sådan stor förlust tidigare.
Jag har inget mer att blogga om detta. Jag skulle kunna blogga om mina favoriter ur hennes författarskap. Jag skulle kunna citera ur hennes verk, posta bilder av hennes böcker, men det känns för billigt och för konstigt och hennes bortgång för abstrakt.
Det enda sättet att hålla denna förlust borta är att fortsätta att läsa hennes ord. Det är vad jag ska göra.
Cecilia är den ständigt glada och glättiga hemmamamman som har exakt allt i livet perfekt planerat och i ordning. Varje lite tupperwareburk är prydligt uppmärkt, inköpslistorna är en ren uppvisning i planering och varje liten detalj i ungarnas födelsedagskalas är noga uttänkt. En dag, när hon är på vinden för att ordna med något, så råkar hon stöta till en av makens mer röriga högar. Ut far ett brev med hennes namn textat på framsidan och med påskriften ”öppnas i händelse av min död”. Nyfikenheten är stor, men Cecilia avhåller sig från att öppna det. Ett tag. Sedan trillar hon dit och plötsligt ställs allt på ända. Vem är hennes make egentligen?
Samtidigt som detta sker så packar Tess ihop sina och sonens viktigaste saker och tar flyger till hennes mamma. Hennes man har precis meddelat att han och Tess’ bästa vän är förälskade i varandra och vill leva tillsammans. Tess liv är slaget i spillror och nu flyr hon från problemen. I hennes gamla hemstad, där mamman bor, förbereder sig samtidigt Rachel för årets jobbigaste dag: årsdagen för när hon förlorade sin dotter. Vägarna kommer att korsas för Cecilia, Tess och Rachel och på ett snyggt sätt rullar författaren upp vad som har hänt och hur allt hänger ihop.
Berättelsen liknar filmen Butterfly effect och liknande historier som utforskar ”fjärilsffekten” – hur små händelser kan få stora effekter någon annanstans i systemet. Jag tror att vi alla någon gång har funderat och grubblat över hur saker och ting hade blivit ”om bara…”. Den här boken handlar om just det och den är uppbyggd så att det blir spännande som i en deckare. Jag tyckte faktiskt att boken var en riktig bladvändare.
Samtidigt måste jag erkänna att jag inte blev helt tagen med storm. Till en början hade jag oerhört svårt för det som jag uppfattade som extremt unkna könsroller. Överlag bygger faktiskt boken på en hel del klichéer och den bjuder också, trots spänningen, på en del rejält förutsägbara grejer. Som så ofta med den här typen av feel good-berättelser så är det dock lätt att ha överseende med små brister. Det här är en underhållande och avkopplande bok, varken mer eller mindre. Läsvärd!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en riktig bladvändare om hur små, obetydliga händelser kan få oerhörda konsekvenser och hur människors vägar kan korsas på oväntade sätt.
Betyg: 3+ påskharar av 5.
Citerat ur Öppnas i händelse av min död
””Det finns inget smör”, konstaterade Isabel. ”Inget margarin heller.”
Hon vände sig om från kylskåpet och tittade uppfordrande på sin mamma.
”Är du säker på det?” frågade Cecilia. Hur hade det gått till? Hon glömde aldrig en basvara. Hon hade ett idiotsäkert system. Hennes kylskåp och skafferi var alltid välfyllda. Ibland ringde John-Paul på väg hem från jobbet och frågade om hon ville att han skulle ”köpa mjölk eller något” och hon svarade alltid: ”Öh, nej?””
Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty
Om Öppnas i händelse av min död och Liane Moriarty
Liane Moriarty (född 1966) är en australiensisk författare. Hennes stora genombrott kom med romanen Öppnas i händelse av min död, som har sålts i över 2 miljoner exemplar och som nu är aktuell för en filmatisering. Hennes senaste roman är uppföljaren, Stora små lögner, som kommer på svenska 2016. Liane Moriarty har en hemsida och en fansida på Facebook.
Baksidestext
”Tänk dig att din man hade skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig också att brevet innehåller hans djupaste, mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan förstöra inte bara det liv och den familj ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever…
Cecilia Fitzpatrick är en framgångsrik affärskvinna, en mycket älskad fru och mamma och omtyckt av många. Hennes liv är välordnat och det är också hennes hem. Hennes äktenskap med John-Paul är lyckligt, de har tre döttrar och bor i Sydney i Australien. En dag när hon är uppe på vinden ramlar en kartong ner från en hylla där hennes man sparar gamla kvitton. Ur kartongen faller ett förslutet kuvert. Brevet är till Cecilia från John-Paul, men får öppnas endast då han är död. John-Paul är på tjänsteresa men när han ringer berättar Cecilia om brevet, han avfärdar det och ber henne slänga det utan att läsa. Men Cecilia blir inte lugnad utan ännu mer förbryllad. Varför fanns brevet på vinden, i en obetydlig kartong? Ska hon trots allt öppna brevet och läsa, eller? Plötsligt har hennes liv tagit en helt ny vändning på grund av ett brev från hennes man, ett brev som innehåller något hon aldrig skulle kunna föreställa sig…
Internationella succéförfattaren Liane Moriarty har skrivit en gripande, tankeväckande roman. Hon berättar om ett äktenskapsdrama med också om flera personers livsdramer. Den brännande frågan är: Hur väl känner vi egentligen den vi lever med?”
Arvet efter dig är uppföljaren till Jojo Moyes bestseller Livet efter dig. I Livet efter dig fick läsaren följa Lou, som börjar arbeta som personlig assistent åt en svårt deprimerad, rörelsehindrad man vid namn Will. Det uppstår känslor mellan dem, men förhållandet är ändå dömt att misslyckas – mannen har bestämt sig för att avsluta sitt liv på en klinik för aktiv dödshjälp.
I Arvet efter dig flyttas läsaren fram i tiden. Lou jobbar nu på en pub på flygplatsen och lever själv i en lägenhet i London. Jobbet är ingenting som hon trivs med och förlusten som hon precis har upplevt är också som ett oläkt sår. När hon faller från sin takterrass och skadar sig så räknar faktiskt omgivningen med att det rör sig om ett självmordsförsök. Trots att det faktiskt inte var ett självmordsförsök så är Lou självklart fylld av sorg efter vad hon har varit med om och hon börjar därför att träffa en sorgebearbetningsgrupp, utan att för den sakens skull bli speciellt hjälpt i att komma vidare.
En knuff framåt kommer istället från ett helt oväntat håll. En dag kommer en strulig tonårstjej in i hennes liv. Hon visar sig vara en okänd dotter till Will. Inte ens Will har vetat om detta, och ännu mindre har hennes farföräldrar eller Lou, gjort det. Nu blir tonåringen på en förvånansvärt kort tid en viktig och självklar del av Lous liv och med henne under sina vingar så börjar Lou att ta sig framåt igen och hon börjar faktiskt att dejta en kille.
Jojo Moyes är duktig på att skriva engagerande feel good-böcker och lagom fånig romance. Hon brukar hitta roliga och intressanta karaktärer och skriver med ett härligt flyt och skön humor. Det som skaver lite med just Arvet efter dig är kanske själva premisserna för alltihop. En okänd dotter..? Det känns verkligen så dokusåpa på 90-talet. Sedan är faktiskt inte kärleksromaner min bästa genre. Jag har ofta svårt för när det blir löjlig Hollywoodkärlek av det hela och den här boken har tyvärr några dragningar åt det hållet. Det finns en del dramatiska förvecklingar som drar tankarna åt filmens värld – och det är inte nödvändigtvis en komplimang. Trots det lite sökta och överdrivna finns det aspekter som väger upp. Humorn är en sådan grej. De intressanta karaktärerna är en annan. Det är också bra att författaren balanserar kärlekstrubblet och relationsbitarna med lite mörker. Sorgebearbetningen ger faktiskt en lagom tyngd åt berättelsen. På många sätt tycker jag dessutom att den här boken är bättre än Livet efter dig, som jag tycker är mörk på ett oreflekterat och lite obehagligt sätt (det är inte lätt att försöka göra feel good av ämnet aktiv dödshjälp).
Jag skulle säga att Arvet efter dig är en läsvärd och avkopplande bok för den som vill veta vad som hände sedan med Lou. Jag kan dock tycka att författaren har bättre böcker bakom sig. Etthundra mil är en av dem.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en avkopplande feel good om Lous kärlekstrubbel efter händelserna i bestsellern Livet efter dig.
Betyg: 3 ambulanssjukvårdare av 5.
Arvet efter dig av Jojo Moyes
Om Arvet efter dig och Jojo Moyes
Jojo Moyes är en brittisk journalist och författare som har gett ut en lång rad romance-böcker sedan debuten 2002. Stort genomslag fick hon 2012 med bestsellern Livet efter dig, som behandlar det tuffa ämnet aktiv dödshjälp. Uppföljaren till Livet efter dig, Arvet efter dig, är hennes senaste bok. Jojo Moyes har en hemsida och en fanpage på Facebook.
Originaltitel: After you (engelska).
Översättare: Pia Printz.
Uppläsare: Gunilla Leining.
Utgivningsår (första utgåvan på svenska): 2015 (Printz).
Antal sidor: 402 (ca 13 h lyssning).
Andras röster: Beas bokhylla, Bokmumriken, Bokpool, Hyllan.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Jag vill att du ska leva ett bra liv. Jag vill att du ska leva. Med all min kärlek, Will
Lou tampas med skuldkänslor över att hon inte lyckades förmå Will att fortsätta leva, samtidigt som hon själv ställs inför en hel rad nya utmaningar. Hon lovade Will att våga mer och att leva sitt liv fullt ut. Men hur? Och om man lärt sig att kärleken ibland lämnar en med outsäglig sorg och saknad, vågar man då bli kär igen?
Jojo Moyes uppföljare till succéromanen Livet efter dig är fylld av stora känslor, humor, svåra val och en stor dos igenkänning.”
Standardlängden av ett mirakel är en novell av Jonas Hassen Khemiri. Som alltid så leker Khemiri maximalt med språket. Den här gången är berättelsen ett enda långt flöde av text, som någon som pratar och pratar och inte kan sluta. Och precis så är det. Den som talar är en man som är på anställningsintervju för ett jobb som utställningsvakt. Namnet, Anders Reuterswärd, har han tagit. Hur skulle han annars få komma på intervju? Anledningen till att han har sökt jobbet visar sig vara något annat än man kanske först tror. Bortom ett jobb, en inkomst, hägrar någonting mycket större: att få nå ut med det han verkligen vill säga.
Det är en fantastisk liten novell. Jag älskar Khemiris lekfulla språk och hans perfekt komponerade texter. Som så ofta lyckas han också på ett brännande sätt skriva om rasism, kärlek och sorg så att det känns.
Läs den här novellen! Den fanns i söndagens DN (dagens i-landsproblem: jag fick inte söndagens tidning – för andra söndagen i rad! :o) och den finns också digitalt. Novellen är skriven för konstnärsduon Goldin+Senneby, som öppnar en utställning med just namnet Standardlängden av ett mirakel den 27 januari. Utställningen kommer att finnas på olika platser i Stockholm och på Tensta konsthall kommer Khemiris novell breda ut sig i 3D. Bodde jag i Stockholmsområdet skulle jag lätt ha beskådat det!
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
Jag har aldrig haft lätt för tjocka böcker. Jag tycker om korta, tighta berättelser. Sedan hörde jag en intervju med Kristina Sandberg, som har ägnat cirka 1500 sidor åt att skildra livet för den fiktiva karaktären Maj, som är hemmafru i Örnsköldsvik. Sandberg menade att sidantalet i sig var viktigt för henne: det var meningen att den berättelsen skulle få ta plats, rent fysiskt. Det var en tankeställare för mig att höra Sandberg berätta om Maj-böckerna. Jag hade sällan tänkt på tjocka böcker som något annat än dålig redigering tidigare.
Det är här som det blir lite komplicerat för mig. Jag älskade att läsa böckerna om Maj och att få ta del av ett livsöde för en helt vanlig, bortglömd person, så att säga. Vem hade någonsin ägnat 1500 sidor åt att berätta om hemmafruar tidigare? Knausgårds omfattande verk är något annat. Vem har läst 4000 sidor om en västerländsk, medelklassman? Oj, hoppsan, det har vi ju såklart gjort allihop, många gånger om.
Nej, det här blev ingen storslagen läsupplevelse för mig. Jag gillar i och för sig uppväxtskildringar och Min kamp, som den första delen i serien heter och som är den bok som jag har läst, handlar mycket om Karl Oves uppväxt, hans dåliga relation med sin far och boken hoppar också till tiden efter faderns död och hur Karl Ove försöker att försonas med fadern och minnet av fadern samtidigt som han städar ur sin farmors hem, där den alkoholiserade pappan har bott i slutet av sitt liv. Det är välkomponerat och välskrivet och på många sätt en läsvärd berättelse, men för mig fastnar det när så mycket kring Min kamp och de efterföljande delarna handlar om formatet, snarare än berättelsen. De enskilda scenerna och händelserna är överskuggade av allt snack kring formatet, kring omfattningen, kring detaljrikedomen, kring den ”nyskapande” tanken att skriva såhär mycket om sig själv. För mig är formatet i grunden ointressant när det gäller självbiografiska romaner. Jag vet inte vem eller varför som behöver ta såhär mycket plats, rent fysiskt. Då föredrar jag t.ex. Bodil Malmstens eftertänksamt och poetiskt komponerande texter. I hennes biografi, Mitt första liv, ägnar hon några få stycken för att berätta om det dramatiska när hon försöker att ta sitt liv. Hon skriver några få stycken, som tränger rakt in i hjärtat och berör på djupet. Sådant imponerar på mig. Knausgårds berättande gör mig mest av allt irriterad.
En kul anekdot apropå detaljrikedomen i Min kamps och alla hyllningar av Knausgårds verk: jag hörde i en intervju, som jag tyvärr inte har hittat igen, att någon sagt till Knausgård någonting i stil med att ”han skulle kunna skriva en bok om att skita och folk skulle läsa den”. Och då gjorde han det. Texten finns i essäsamlingen Själens Amerika och boken har förmodligen sålt som smör. Läsarna älskar Knausgård, oavsett om han skriver om en alkoholiserad pappa eller om han skriver om hur han bajsar. Det i sig är fascinerande, men mig imponerar det inte på.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en av 10-talets största litterära snackisar och en självbiografisk roman skriven med en sällan skådad detaljrikedom.
Betyg: 3 tomflaskor av 5.
Om Min kamp och Karl Ove Knausgård
Karl Ove Knausgård (född 1968) är en norsk författare, bosatt i Sverige. Han debuterade 1998 med romanen Ute av verden, men är kanske mest känd för sitt självbiografiska mastodontverk Min kamp, som kom ut i 6 delar mellan 2009 och 2011 (på norska). Efter Min kamp har Karl Ove Knausgård främst skrivit essäer. Hans senaste bok är Hemma – borta, som kom ut 2014. Hemma – borta består av en brevväxling mellan Knausgård och Fredrik Ekelund där de diskuterar sommarens fotbolls-VM.
Översättare: Rebecca Alsberg.
Originalets titel: Min kamp.
Utgivningsår: 2010 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 442.
Andra delar i serien: Min kamp 2, Min kamp 3, Min kamp 4, Min kamp 5, Min kamp 6.
Andras röster: Boktoka, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Min kamp är Karl Ove Knausgårds mäktiga självbiografiska roman. Första delen inleds med en svepande beskrivning av varje människas slutpunkt, döden. Det är runt detta ofrånkomliga faktum boken kretsar, från barndom till vuxenhet.
I centrum står en far som i hela sitt liv agerar på ett sätt som gör honom onåbar och omöjlig att förstå. Boken utgår från Karl Oves nuvarande situation med fru och två små barn i Malmö. Han skriver personligt om hur han tvingats sluta dricka eftersom han då tappar kontrollen och gör sig själv och andra illa.
Så kommer telefonsamtalet från brodern med besked om faderns död. Det som följer är ett hårt uppvaknande och en begravning av en far han aldrig kände.”
Petra känner att det är något som inte stämmer mellan henne och hennes make. Det börjar med en diffus oro. Hon kommer på sig själv med att jäktat springa genom Konsum och slänga ned matvaror i vagnen utan att ha en aning om varför hon har så bråttom. Hon söker tecken runt omkring. Varför står ljusstaken plötsligt i sovrummet och inte där den brukar stå? Kan man göra något sådant i annat syfte än att skapa mysbelysning när man träffar en älskarinna? Petra försöker att få förhållandet att fungera, trots oron som pockar. Hon kramas, är flörtig. Hon ordnar så att mornarna flyter på smidigt. Hon vill verkligen vara en perfekt fru. Allt som hennes man brukar störa sig på är hon nu beredd att ändra på. Hon är redo att skippa Bokmässan, säga upp sitt kontor, göra vad som helst som kan laga det som inte fungerar. Men trots parterapi, trots ansträngningar, trots allt sökande efter naturliga förklaringar så rasar allt samman en dag. Hennes man berättar att han vill skiljas. Det är uppenbart att det inte är en ny tanke för honom. I själva verket är uppbrottet redan färdigtänkt och klart för hans del och nu är det bara det praktiska som ska lösas. För Petra är det som att dö inombords.
Petra gör vad hon kan för att hantera ångesten och för att få tiden gå. Hon har bläddrat ett halvår fram i kalendern och satt ett datum då hon känner att hon måste fungera igen. Hur överlever man ett halvår? Hon börjar att skriva ned kvartar på ett papper och stryker dem när de passerar. Så går livet framåt, 15 minuter i taget, trots att livet är slaget i spillror. Hon startar ett projekt som går ut på att arrangera alla foton, hundratals, kanske tusentals, i färgglada album. Hon fördriver de sömnlösa nätterna genom att spela Candy crush. Allt grejande med fotoalbumen och de andra meningslösa aktiviteterna för att få hjärnan att hålla igång och för att ge en illusion av att tiden går är helt hjärtskärande.
Haags roman är en brutal beskrivning av vad det kan innebära att leva med ångest och hur traumatiskt ett uppbrott kan upplevas för den som blir lämnad – lämnad mot sin vilja och med känslor som inte går att stänga av. Petra frågar sig gång på gång hur hennes man kan göra såhär mot familjen. Hur han kan göra såhär mot sina barn? Och hur han utan vidare kan rycka halva barnens uppväxt ifrån henne?
Det var länge sedan jag läste en bok där sorgen ligger så blottad som i Det är något som inte stämmer. Det här är verkligen totalt hudlöst, ärligt och hos mig, som läsare, går det rakt in. Det gör faktiskt ont att läsa den här boken. Haag har främst gjort sig ett namn som en feel good-författare, men med den här boken visar hon en helt ny sida. Det här är milslångt från hennes tidigare, lite knasroliga berättelser. En del element har hon dock behållit från sina tidigare böcker. Framför allt är Det är något som inte stämmer skriven väldigt rakt på sak och direkt, vilket verkligen fungerar bra, trots att jag ofta är ett stort fan av böcker med mer dolda lager. För ovanlighetens skull är jag verkligen mycket förtjust i att allt ligger i klartext. Sorgen skjuter som spjut ur texten och träffar rakt i hjärtat. Det här är verkligen bok fylld med känslor, som alldeles säkert till stor del är plockat direkt från verkligheten. Utan att själv ha någon som helst erfarenhet av liknande situationer så måste jag säga att det här är en bok som verkligen berörde mig och känns helt på pricken.
Haags beskrivningar av att vakna till en mardröm är svår att värja sig mot. Jag känner en sådan enorm medkänsla med alla som, liksom Haag själv, har råkat ut för det totalt orättvisa i att bli lämnade. Jag kan inte annat än att rekommendera alla att läsa den här fantastiska boken. Och att vara snälla mot varandra.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en hjärtskärande, ångestfylld, berörande och pricksäker berättelse om vad det kan innebära att bli lämnad mot sin vilja.
Betyg: 5 krossade hjärtan av 5.
Citerat ur Det är något som inte stämmer
”Jag klistrar mina fotoalbum och röker. Klistrar och röker. Messar till Anders att Nisse har tappat sin första tand. Inget svar. Bara jag klistrat in alla bilder, i alla album och ställer in dem fint i bokhyllan så kommer Anders att ändra sig och vilja flytta hem igen. Jag är rädd att jag kommer att få en hjärtattack. Mitt hjärta slår så fort hela tiden och jag har en sådan skräck i kroppen som jag nästan inte kan hantera, det känns som om det kommer att gå sönder någonting viktigt inuti mig när som helst. Jag har ont på riktigt inne i hjärtat. Till slut ringer Anders och säger att han vill att barnen ska komma ut till honom på landet på fredag.
Jag hörs nästan inte när jag pratar i telefonen. Det är som om jag inte har sagt något på flera år.”
Om Det är något som inte stämmer och Martina Haag
Martina Haag (född 1964) är en svensk författare, krönikör och skådespelare. Hon slog igenom som författare med debutromanen Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) som kom ut 2005. Efter det har hon gett ut en lång rad uppskattade krönikesamlingar och feel good-romaner. En del av de har filmatiserats, som t.ex. Glada hälsningar från Missångerträsk, som hade biopremiär 2015 och där Martina Haag själv spelade huvudrollen. Det är något som inte stämmer är Haags senaste bok. Hon twittrar på @maranhaag.
”Man hör om hur det händer andra. Man tycker synd om dem. Och man vet, innerst inne, att det aldrig kommer att hända en själv. Men man har ingen aning.
Det här är en roman om överlevnad. Om betydelsen av en rödrutig jacka. Om tama järvar med eldkastare. Om en bottenlös fjällsjö, dit ingen får gå, och om hur man reser sig, trots att man är helt säker på att man inte orkar längre.”
Fyren mellan haven av M.L. Stedman är en hjärtskärande och tänkvärd bok om gränslös kärlek och att älska varandra – med eller utan barn. Betyg: 4 kookaburror av 5.
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Första världskriget är över och Tom Sherbourne hör till de som, till sin egen förvåning, kan återvända från krigets fasor. Hans nya sysselsättning blir att se till att fyren på den avlägsna ön Janus hålls i gott skick och sänder ut sitt ljus till varning för de som kommer över havet. Fyrvaktarlivet är speciellt, på gränsen till vansinnigt, för mig som lever cirka 100 år senare än när den här boken utspelar sig. I upplägget ingår nämligen att fyrvaktaren och hans familj bor på ön i flera år innan de beviljas så kallad landpermission och kan vara lediga på fastlandet och träffa sina familjer i några veckor. För mig låter fyrväkteriet mer som ett straff än ett yrke och det är helt klart intressant att få ta del av hur livet kunde se ut för de som bodde vid fyrarna vid den här tiden.
Tom och hans fru, Isabel, lever alltså för sig själva på Janus och den enda kontakten med resten av världen är en båt som med flera månaders mellanrum kommer med förnödenheter. När paret väntar barn är förlossningen och allt runt omkring någonting som förväntas fixas av sig självt där ute. Isabel upplever dock missfall efter missfall. Det sista missfallet är ett nästan fullgånget foster. Sorgen är enorm. Det verkar inte som att paret kan få något barn.
Så en dag flyter en jolle upp på land. I den ligger en död man – och ett levande litet spädbarn. Isabel ser barnet som något som är sänt från Gud och hon övertygar Tom om att inte anmäla vad som har hänt, utan att de istället ska låtsas som att barnet är det barn som de själva precis har förlorat sent i graviditeten. De försöker att övertyga sig själva om att mamman är död och försvunnen i havet.
De kommer att älska sin lilla unge och kan inte föreställa sig ett liv utan henne. Åren tickar på och barnet själv vet ingenting annat än livet ute på ön. Snart inser de dock att det finns en kvinna på fastlandet som går omkring som en vålnad och sörjer sin förlorade make och sitt förlorade barn. Det blir allt svårare att leva med vad de har gjort.
Fyren mellan haven är en på många sätt typiskt sentimental berättelse och den har många inslag som inte känns speciellt trovärdiga. Bara det att en båt flyter upp med ett levande spädbarn känns lite svårsmält. För mig spelar det dock ingen roll. Författaren har en intressant idé och får faktiskt ihop den här berättelsen, som väcker många tankar om vem som äger ett barn och ett barns kärlek. Hur hon väver ihop berättelsen om barnet, som slits mellan två lika självklara föräldrar, och de förluster och fasor som människor mött under Första världskriget är väldigt fint. Jag är en oerhört lättrörd person och när slutet närmar sig, efter en ganska lång passage när man som läsare sitter som på nålar och fruktar det värsta för huvudpersonerna, så är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är verkligen en fin bok om gränslös kärlek och att älska varandra – med eller utan barn. Mycket i den här boken är helt hjärtskärande. Det är helt klart en sorglig bok, men också en väldigt fin och mångbottnad berättelse. Läsvärd!
Citerat ur Fyren mellan haven
”Under stadens barndom var den allmänna uppfattningen i Partageuse att alla stora och viktiga händelser ägde rum någon annanstans. Nyheter från yttervärlden sipprade in som regndroppar från träden, ett brottstycke här, ett rykte där. Telegrafen snabbade på saker och ting en aning när ledningen kom upp år 1890 och sedan dess hade en del människor skaffat telefon. Staden hade till och med skickat iväg trupper till Transvaal år 1899 och förlorat en handfull män, men på det hela taget hade livet i Partageuse varit en sidoattraktion i världen utkant, en plats där ingenting alltför otäckt eller alltför underbart någonsin hände.”
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Om Fyren mellan haven och M.L. Stedman
M.L. Stedman är en australiensisk författare, som numera är bosatt i London. Fyren mellan haven är hennes debutroman, som just nu filmatiseras av Derek Cianfrance med Alicia Vikander i rollen som Isabel.
”En berättelse om rätt och fel, och hur det ibland inte går att skilja dem åt.
Efter fyra uppslitande år vid första världskrigets västfront återvänder Tom Sherbourne till Australien och tar anställning som fyrvaktare på Janus Rock, en ensligt belägen ö nästan en halv dagsresa från kusten. Omgiven av havets tomma vidder och med sin unga hustru Isabel som enda sällskap, hoppas Tom finna ro för sin sargade själ.
En aprilmorgon några år senare spolas en båt upp på stranden och i den vinddrivna farkosten finner fyrvaktarparet en död man och ett levande spädbarn. Tom vill först låta underrätta myndigheterna, men Isabel, som genomlidit tre missfall, ser barnet som svaret på alla hennes böner, som en gåva direkt från Gud. Mot bättre vetande beslutar de sig för att behålla den lilla flickan och låta världen tro att hon är deras dotter. Det är först två år senare, när de återvänder till fastlandet, som paret inser att den händelse som gett deras tillvaro en mening samtidigt slagit en annan människas liv i spillror.
M. L. Stedmans hyllade roman är en hjärtskärande berättelse om längtan och saknad, och om hur livets omöjliga vägval tvingar ut människan i ett landskap där gränsen mellan rätt och fel inte längre är uppenbar.”
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri är en roman om bottenlös sorg, bultande kärlek och ett tidsdokument över vårt samhälle och den rasism som finns överallt. Betyg: 5 minnen i Erfarenhetsbanken av 5.
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
Samuel har gått bort i något som kan vara en bilolycka, men som kanske var ett självmord, medan en författare försöker att förstå vad som egentligen hände. Författaren söker upp de som stod Samuel nära och de som bara råkade finnas i Samuels närhet. Vem var Samuel? Vad hände i hans liv vid tiden innan den tragiska händelsen? I korta minnesfragment spelas allting upp, ofta berättat växelvis av rumskompisen och vännen Vandad, som kanske var något mer än så, och exflickvännen Laide. Minnen och motiv går inte alltid ihop, men sakta börjar det klarna hur Samuels liv såg ut och berättelsen rör sig mot den ödesmättade dagen, slutpunkten – och mot författarens egna motiv och minnen, författarens sorg, önskan att förstå, rädslan över att glömma, oförmågan att gå vidare.
På vägen mot slutet skriver Jonas Hassen Khemiri om en förälskelse som blossar upp och suddar ut allt runt omkring. Med pricksäkra detaljer berättar han om förälskelsens första berusande fas, tvivlen som smyger sig på, rädslan för att bli sviken. Från de löjliga sms, som kärleksparet skriver, till kompisarnas trötta, men överseende reaktion, har Khemiri lyckas skriva ett väldigt trovärdig och på många sätt igenkännbar kärlekshistoria, men boken har fler bottnar än så, många bottnar, faktiskt. Khemiri skriver om trendkänsliga stockholmare som köper ekologiska citroner medan papperslösa kvinnor i samma stad blir misshandlade av sina män, vilka de inte kan lämna eftersom att kvinnorna då kan hamna på förvaret och utvisas. Rasism och situationen för papperslösa är teman som spänner över hela boken och genomsyrar vart och vartannat minnesfragment, ibland i mer tragikomiska scener:
”Tjugo minuter senare. Fortfarande ingen taxi. Eller väldigt många taxibilar med ledig-skylten tänd som gasade förbi oss och plockade upp andra kunder längre fram. Till slut bestämde vi oss för att köra en solovink. Jag ställde mig nära ett skyltfönster med mobilen mot örat, Samuel stod ensam vid trottoaren. En Taxi Kurir stannade, Samuel öppnade dörren och sa vart vi skulle och när taxichauffören sagt ja, låtsades jag avsluta samtalet och hoppade in i taxins baksäte. […] Vi släppte av Samuel i Hornstull och fortsatte mot Örnsberg. När vi svängde av Hägerstensvägen lutade jag mig fram och visade kontanterna för taxichauffören.
– Det är ingen fara, sa jag. Jag har pengar. Jag kommer inte råna dig.
Taxichauffören log ett nervöst leende, han försökte hålla ratten lite lösare, men jag märkte hur lättad han var när jag vecklade ut min kropp ur hans baksäte och bilen återfick sin vanliga tyngdpunkt.”
Ibland blottas rasismen i mer hjärtskärande scener, som när Khemiri skriver om papperslösa kvinnor i olika tuffa situationer. Varje scen och varje vittnesmål om rasismen i vårt samhälle är berörande. Allt känns autentiskt. Det är som att Khemiri tar pulsen på samhället och skildrar tillståndet precis som det är med klassklyftor, bostadsbrist, tiggare och människor på flykt.
Med Allt jag inte minns skriver Khemiri om stora känslor och han tecknar ett viktigt tidsdokument, som också kan ses som ett skarpt debattinlägg i frågan om rasism, men jag måste samtidigt säga att trots allt detta allvar, denna brusande kärlek och bottenlösa sorg så är det humorn som verkligen binder ihop boken. Det är ofta en svart humor, men det här är verkligen en bok som gång på gång får mig att dra på läpparna. Fyndiga formuleringar, knäppa episoder och excentriska karaktärer ger boken en perfekt balans och väger upp det djupa allvaret.
Det finns dessutom en sak som jag är extra svag för när det gäller böcker. Det är mellanrummen – att författaren låter läsaren själv få upptäcka saker i en berättelse. Texter där författaren har månat om att skriva ut varenda detalj berör mig sällan lika mycket som texter där läsaren själv måste förstå vad som utspelas mellan de exakt avvägda orden. Den typen av koncentrerade texter brukar gå rakt in hos mig, som om jag lever det som sker. Här har Khemiri, som redan i sina tidigare böcker mer än väl har bevisat sin språkliga skicklighet, tagit det en nivå längre. Det här är inte bara exakt avvägda ord och en koncentrerad text, utan hela boken består faktiskt av minnesfragment. Och ja, det går rätt in i hjärtat. Det här är det mest hjärtskärande, fina, viktiga, allvarliga och roliga jag har läst på mycket länge. Den här boken har allt. Det är en fantastiskt komponerad och genomtänkt historia där nya lager vecklar ut sig hela tiden. En helt underbar bok! Jag har inte tillräckligt med ord för att förklara hur bra den här boken är.
Citerat ur Allt jag inte minns
”Men lyssnade Samuel? Litade han på sin bästa väns magkänsla? Nej, några dagar senare kom jag ut ur duschen och hittade Samuel vid köksbordet.
– Okej. Okej okej okej, ropade han, halvt glad, halvt panikfylld. Jag gjorde det precis. Jag tryckte på send. Jag messade henne!
– Vem?
– Hon. Kontaktpersonen. Tolken. Jag körde på jobbspåret. Jag tackade för senast och bad henne höra av sig om hennes klient behövde någon mer assistans. Mvh Samuel. Migrationsverket.
– Tackade du för senast?
– Ja, var det konstigt eller?
– Man tackar väl för senast om man har varit på fest? Inte om man har haft ett slumpmässigt möte på en parkeringsplats.
[…]
– Men det kan ju läsas ironiskt också.
– Vilket då?
– Tack för senast. Hon kanske ser det och tänker att det var ett skämt. Var det dumt att avsluta med ”mvh”? Det kanske var för opersonligt? Jag borde ha skrivit ut det med bokstäver – med vänliga hälsningar Samuel Migrationsverket. Eller jag kanske borde ha avslutat med Allt gott. Eller Kram? Vad tycker du? Hade det varit för mycket om jag hade…
Jag stängde ytterdörren och tryckte på hissknappen. Om jag hade kunnat avstyra allt redan där och då så skulle jag ha gjort det. Jag hade en dålig känsla. Men ödets flipperkula var i rullning och ingenting kunde stoppa den.”
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som romandebuterade 2003Ett öga rött, en bok som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som använts i den. För sin debutroman belönades Khemiri med Borås tidnings debutantpris och han har därefter belönats med ett flertal andra prestigefulla priser, t.ex. Aniarapriset. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten, t.ex. fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”
Allt jag inte minns är en roman om kärlek och ekonomi. Om vänskap och våld. Om Samuel som lever vidare i allas minnen, nu när Vandad sitter inspärrad, Laide har lämnat landet och huset är förstört.
Ett antal öden krockar i rasande fart i dagens Stockholm. Bakom alla röster om Samuel skymtar en person på flykt från sig själv. Vems minnesbilder går att lita på? Och vad döljer sig i det som vi inte minns?
Jonas Hassen Khemiri har skrivit en oförglömlig kärleksberättelse om vår hypersnabba tid, om priset vi människor betalar för att leva tillsammans.”
En märklig sak med mig är att jag har jättesvårt att ta till mig av poesi, men att jag samtidigt älskar avskalade berättelser där författaren med några få, perfekt avvägda ord lyckas måla upp hela universum mellan raderna. Det har många gånger slagit mig att poesi i allmänhet borde uppnå precis just det som jag vill se i en riktigt bra text. Och ändå är det så svårt! Jag får allt som oftast en känsla av att allting flyger över huvudet och att jag är för dum och obildad för att förstå poesi.
Men sedan läser jag Det här är hjärtat och det griper tag i mig på ett sätt som texter nästan aldrig gör. Det gör ont och det känns och varje ord känns så självklart att jag blir bländad. Jag har länge haft Malmsten som en av mina största favoritförfattare, just för hon alltid lyckas skriva precis sådär avskalat och perfekt som bara en ytterst skicklig författare kan. Nu har jag även läst hennes mycket personliga och mycket berörande dikt Det här är hjärtat och Malmsten, som jag imponerats av under alla dessa år, har nu lyfts ännu ett snäpp hos mig. Jag trodde inte att man kunde skriva ännu mer avskalat, ännu mer precist än vad Malmsten gjort i sina loggböcker, i sin biografi eller i sina böcker från Finistère, men det kunde man visst. Det här är hjärtat fullkomligt bultar av känslor som spränger fram mellan de exakta orden. Jag tycker att det är helt otroligt. Vackert. Här finns så mycket sorg och känsla att jag för en liten stund känner att jag får låna en bit av Malmstens värld och dela hennes sorg i förlusten hon lider när hennes nära vän går bort.
Steg för steg vecklar sorgen ut sig för Malmsten själv och för läsaren. Hon besöker en sorgecoach och en hjärtklinik och ständigt bär hon med sig förlust, sorg och minnen som ingen längre delar. Sällan har jag läst en text som så insiktsfullt och fint behandlar döden, oändligheten och vad sorg består av.
Det här är 69 sidor känslor och det är så fint, så fint, så fint.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
