Här om veckan bloggade jag om böcker som jag dömer efter framsidan. Närmare bestämt skrev jag att det finns alldeles för många beige och bruna historiska romaner och att dessa inte känns så lockande för mig att läsa.
Fast sanningen är ju att det också finns många framsidor som inte alls känns sådär stereotypa som de där brunmurriga och ”seriösa” framsidorna som jag bloggade om.
Kanske särskilt vill jag applådera Anna Laestadius Larssons Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. De två förstnämnda har, precis som så många andra historiska romaner, äldre målningar på framsidan, men alla tre är också förvånansvärt ”chick lit”. Oväntat! Jag gillar det! Jag har inte läst någon av dem, men sådana här framsidor väcker verkligen min nyfikenhet.
En annan riktigt snygg historisk roman är Miniatyrmakaren. Även här så finns det typiska inslag som man brukar se hos historiska romaner, men framsidan är också oväntat härlig och klar i färgerna. Det glittrar nästan om den! Alldeles snart ska jag förresten börja läsa Miniatyrmakaren, för den blir nästa bok i jobbets bokklubb. 🙂
Har du fler exempel på annorlunda framsidor till historiska romaner?
Här om veckan bloggade jag om intetsägande deckarframsidor. Jag konstaterade att ”alla” deckare har framsidor i mörka färger och att det är extremt populärt att pryda omslagen med fotomontage, pålagt ”blurr” (gärna regn!) och att ha titel och författarnamn i stela typsnitt och med stor text. Jag påpekade också hur svårt det kan vara att ens se skillnad mellan de här böckerna, särskilt om de är del i en serie.
Finns det några alternativa framsidor? Ja, faktiskt! Idag tänkte jag blogga om några deckarframsidor som jag faktiskt gillar (eller åtminstone tycker bättre om än framsidorna till dussindeckarna!). Och självklart är det här min smak det handlar om. 🙂
Feelgooddeckaren
Det finns en hel rad underkategorier till deckaren. En sådan kan man kanske kalla för feelgooddeckaren. Det är lite lagom läskiga böcker med stort inslag av humor eller allmänt mys. Hit skulle jag räkna t.ex. Damernas detektivbyrå-böckerna, Israel Armstrong-böckerna, Les gens du Balto (Sista beställningen på Balto) av Faïza Guène och Katarina MazettisTyst! Du är död!. Såhär förhållandevis glada och knasiga kan de se ut:
Det är något helt annat än dussindeckarens mörka färger.
Deckare light (roman med lite deckarinslag)
Det finns en uppsjö av böcker som inte är ”traditionella deckare”. Det sker kanske ett brott och/eller så kanske det är några personer som sysslar med någon form av privatspaning, men böckerna är ändå inte direkt ”polisromaner”. Sådana böcker kan mycket väl se ut som vilken roman som helst, så att säga. Hit räknar jag t.ex. Nattfilm, Fröken Smillas känsla för snö och Dödskänd.
”Tjejdeckaren”
Det finns en viss typ av deckare som inte på något sätt ”måste” läsas av just kvinnor, men som på något sätt ändå känns tydligt riktade till kvinnor. Det är något med typsnitt och bilder som gör att t.ex.Livets och dödens villkor känns lite mer ”mjuk” än ”action”. Samma sak med Mörka platser av Gillian Flynn och Mörk jord av Belinda Bauer. De snirkliga teckensnitten i titlarna leder inte alls tankarna till ”typisk deckare”. Och jag gillar det (fast önskar såklart att lika många män som kvinnor lockas att läsa!).
Till den här genren måste man också räkna in de lite mer ”oblyga” tjejdeckarna, om man får säga så, t.ex. Unni DrouggesBerit Hård-deckare, som skulle kunna passera som ”chick lit”. Fasligt tjejiga är också de våldsamt snygga framsidorna i Norstedts nyutgåvor av Maria Langs deckare. Jag älskar de här ljusa, pastelliga och stiliserade framsidorna! Obs: det finns till och med en katt på en av dem och det är alltid pluspoäng. 🙂 Skulptrisen av Minette Walters känns förresten också rätt ”tjejig”, kanske för att även den här framsidan är ljus glad i färgerna.
Helt vanliga deckare som har belönats med framsidor som sticker ut
Ja, det finns faktiskt ”typiska deckare” med framsidor som sticker ut (mer eller mindre). Hur snygga är inte de lite art deco-doftande framsidorna (eller okej, det kanske bara är ögonen på framsidan till Farlig sanning som leder mig lite ditåt, men ändå! 🙂 ):
Camilla Läckberg är ingen favoritförfattare hos mig. Jag tyckte faktiskt att Isprinsessan visade prov på sällsynt dålig gestaltning… Men framsidan! Det här fotot och de ljusa färgerna tycker jag är helt förtrollande. Och det ser så kallt och hårt ut. Bravo!
Paradisoffer är också snygg. Till skillnad från den stora massan så hittas inget ”blurr” på den här framsidan. Här finns tvärtom både titel och författarens namn i en prydlig ruta. Det klart blå känns heller inte speciellt deckaraktigt, utan som en färg som skulle kunna pryda framsidan till vilken roman som helst.
I tystnaden begravd och Mördare utan ansikte är två exempel på deckare med ljusa framsidor. Någonting så enkelt kan verkligen få böcker i den här genren att sticka ut. Snyggt!
Japp, det finns faktiskt en hel del deckare som inte är förpackade i samma trista förpackning som ”alla andra”. Det här blev till och med ett riktigt långt inlägg… Jag hoppas att förlagen fortsätter att våga ge lite roligare form till deckare och att de kanske vågar sig på att göra det oftare. Jag tycker att det är SÅ tråkigt när alla deckare ser likadana ut!
… vad har man dem till? Jag brukar ta av dem så att de inte ska repas sönder eller nötas ut medan jag läser, trycker ned boken i väskan etc., men kanske ska man egentligen ha omslagspapper runt inbundna böcker för att skydda själva boken? 😮
Det här är fånig fundering faktiskt, men jag har aldrig fattat vad de där skyddspappren ska vara bra för! Ofta döljer de ingenting annat än en enfärgad pärm utan något speciellt mönster eller text, så för mig känns det som att framsidan liksom utgörs av skyddspappret runt omkring och då vill man ju vara rädd om det. Det gäller inte minst omslaget till Bodil MalmstensSamlade dikter, för just detta skyddsomslag är i genomskinlig plast och det är på den som titel, författarnamn etc. finns tryckt. Jag tycker att skyddsplasten verkligen gör hela formen i det fallet!
Sedan finns det i och för sig böcker som Svetlana AleksijevitjsBön för Tjernobyl med flera. De är i någon mening lika fina med som utan skyddsomslag! 🙂
Hur gör du med skyddsomslagen? Är du rädd om dem eller rädd om boken? 😉
Igår skrev jag ett taskigt inlägg där jag hängde ut deckarframsidor som tråkiga och intetsägande… Så idag väger jag upp genom att posta ett inlägg med några snygga böcker som jag har fått upp ögonen för på sistone. 🙂
Först ut är Roxane GaysI vilt tillstånd, som stod på snabblånshyllan när jag var på bibblan för ett tag sedan. Alla böcker borde ha infärgade sidor, eller, ännu bättre: mönstrade sidor!! Det är verkligen en snygg detalj. Dessutom har den här boken den perfekta smutsrosa färgen. 🙂
Katter är livet. Min sambo hävdar att jag gillar allt med katter på. Det kanske är sant? Nog är väl framsidan till Ingerun Sjösvärds Kattguden, med sina stiliserade missar, hemskt fin i alla fall!
Jag gillar djurmönster i allmänhet egentligen. Jag fastnar i och för sig sällan för bruna och beige framsidor, men Giraffens hals av Judith Schalansky alltså..! Jag tycker att det är skitsnygg att den är så prydlig och seriös, som en gammal skolbok, och att man får se giraffens skelett! Det livar upp på något sätt.
Brombergs förlag har gett ut Pär Lagerkvist i ett antal löjligt snygga nyutgåvor. Jag har redan bloggat om dem och hyllat guldet, färgerna och de snygga mönstren. Nu hyllar jag dem igen! Så snygga, särskilt när man ser dem tillsammans! 🙂
Några andra böcker som jag redan har hyllat, men som jag vill hylla igen, är bokförlaget Tranans sjukt snygga nyutgåvor av Roberto Bolaño. Den första boken jag fastnade för var Noveller 1: Telefonsamtal. I Tranans nyutgåva har den en fantastisk minimalistisk design där den stora ettan som pryder framsidan också får spilla ut över bokens sidor. Nu har även Noveller 2: Horor som mördar kommit ut i samma snygga form.
Jag har ägnat några inlägg åt vårens kommande böcker, men som alltid när jag letar efter kommande böcker så upptäcker jag också godbitar som jag har missat från tidigare utgivning.
Bland annat har jag missat att det har kommit en uppföljare till Lena AnderssonsAllvarligt talat. Den nya boken, som kom ut i november, heter helt enkelt Mer allvarligt talat och precis som föregångaren så innehåller den Lena Anderssons svar på existentiella lyssnarfrågor från radioprogrammet Allvarligt talat. Jag tyckte att Allvarligt talat var fantastisk och skulle inte tacka nej till den tjusiga uppföljaren..! Illustrationerna är precis som tidigare gjorda av Stina Wirsén.
Sedan kanske inte det här är böcker som jag direkt behöver köpa, i och med at jag redan äger dem, men flera av Jonas Hassen Khemiris böcker har fått uppdaterade pocketomslag! De ser kanske inte så mycket ut för världen när man bara ser dem framifrån, men jösses vad snygga de är om man vänder lite på dem. Jag älskar det här med infärgade sidor! Och sedan älskar jag alla böcker av Jonas Hassen Khemiri såklart. Jag hoppas att han skriver på något nytt…
Allvarligt talat är ett radioprogram i Sveriges radio där olika kulturpersonligheter tar sig an livets små och stora frågor. I några säsonger har författaren Lena Andersson varit en av programvärdarna och i boken med samma namn som radioprogrammet finns hennes samtal från radion samlade tillsammans med illustrationer av Stina Wirsén. Andersson diskuterar här allt från att släppa någon som inte vill fortsätta att dejta till vad det är med just frukost, eller kanske kost i allmänhet, som är så laddat och viktigt att få till på rätt sätt. Högt och lågt, men alltid seriöst och genomtänkt svarar Andersson på lyssnarnas frågor med det lite akademiska och kärva språk som känns igen från till exempel hennes romaner Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar.
Jag tror att man måste läsa den här boken med rätt inställning och sinnesstämning för att inte tycka att det blir lite ofrivilligt komiskt och pretentiöst, men om man väl har den där inställningen så är det här verkligen en njutningsfylld läsning. Jag har läst och roats, tröstats och provocerats av den här boken. Ibland har den rent av väckt nya tankar och insikter. Det är som terapi i bokform; ja, men just det, såhär kan man ju också se på saken!
En fantastisk liten bok! Och formgivningen! Jag älskar omslaget, där både textur, illustration och typsnitt sitter helt perfekt. Inuti känns boken lyxig med härligt papper, fina illustrationer och fluffig text. Jag är riktigt glad över att ha den här pärlan i bokhyllan.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill ha allvarliga och seriösa svarsförslag på livets små och stora frågor.
Betyg: 5 frågvisa lyssnare av 5.
Citerat ur Allvarligt talat
”Varför ska man sträva efter att bli gammal? Finns det egentligen någon som riktigt uppskattar ålderdomen? […]
Många föredrar att finnas lite till framför att vara döda. Alltid bara en stund till, ty det är den tid man kan överblicka. Och det är väl det som är levandet, att leva lite till. Inte att leva länge. Men längre. Om man alltid lever lite längre har man nästan evigt liv.”
Om Lena Andersson och om Allvarligt talat
Lena Andersson (född 1970) är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.
”I två omgångar har Lena Andersson deltagit i Sveriges Radios programserie Allvarligt talat, och tillsammans med P O Enquist respektive Horace Engdahl svarat på lyssnarnas existentiella frågor. Bland annat om hur man bör förhålla sig till döden, om huruvida man måste älska sina föräldrar och om potatisen är en varelse eller inte. Denna bok innehåller Lena Anderssons alla svar. Det är tankeväckande, stärkande och roande läsning. För illustrationerna svarar Stina Wirsén.”
Som så många andra är jag oerhört förtjust i Josef Franks design, inte minst hans mönster som pryder till exempel textilier och tapeter. Mitt hem är allt annat än fyllt av designklassiker. Jag hör snarare till de som fyller hemmet med en frisk blandning av rappliga IKEA-möbler och möbler som jag fått ta över från släktingar som lessnat och köpt nytt. Men det hindrar inte mig från att verkligen uppskatta Josef Franks formgivning.
Josef Frank var i grunden arkitekt, men är kanske mest känd för sina funkismöbler och mönster. För oss svenskar är det kanske särskilt hans design för Estrid Ericsons inredningsföretag Svenskt Tenn som har gjort honom odödlig.
I den här oerhört vackra boken med lyxigt, tjockt papper och generöst med bilder så fokuseras det på Josef Franks möbelformgivning. Den som vill läsa mer om och njuta av hans mönster kan hitta andra böcker om detta. Här ges istället en kortare biografi och sedan följer kapitel om Franks designfilosofi och en katalog med ett urval av möbler. Där hittas flera möbler som kanske känns igen, t.ex. Florabyrån, men också några grejer som jag aldrig hade gissat att Frank har designat. Inte trodde jag att han också hade gjort t.ex en koboltblå tevagn med glasskivor på ett lackerat mässingsstativ!
I slutet av boken finns det några bilagor med skisser av Josef Frank och dessutom en artikel om rum och inredning som Josef Frank skrev för tidningen Form på 30-talet. Den ger en väldigt tydlig bild av hur Frank tänkte kring design och inredning och vad han hade för åsikter kring möbler och arkitektur. För mig gav just denna artikel väldigt mycket inspiration.
Josef Frank – möbelformgivare är en given bok att läsa eller bläddra i för den som är intresserad av formgivning i allmänhet och, kanske framför allt, Josef Frank i synnerhet. Det är en vacker, intressant och lärorik bok som inte är speciellt tungläst eller nedtyngd av stora textsjok eller massiv information. En riktigt fin bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den formgivningsintresserade i allmänhet och den Josef Frank-intresserade i synnerhet; eller den som bara vill ha en väldigt fin bok framme..!
Betyg: 4 utrivna blomsterillustrationer av 5.
Om Josef Frank – möbelformgivaren, Josef Frank och om författarna Kristina Wängberg-Eriksson och Jan Christer Eriksson
Josef Frank (1885 – 1967) var en österrikisk-svensk arkitekt och formgivare. Frank var verksam i Wien fram till 1932, då han och hans fru, Anna Frank, flyr det allt mer antisemitiska Österrike och hamnade i Sverige. Under många år designade han för Estrid Ericsons Svenskt Tenn. Idag räknas han som en av Sveriges viktigaste formgivare. Du kan läsa mer om Josef Frank på t.ex. Svenskt Tenns hemsida.
Författarna Kristina Wängberg-Eriksson och Jan Christer Eriksson är två Josef Frank-kännare. Wängberg-Eriksson är även konsthistoriker med Josef Frank som specialitet och har även arbetat hos Svenskt Tenn i många år. Hon har även medförfattat och författat flera tidigare böcker om Josef Frank, bland annat Pepis flora (1998) som handlar om Josef Franks som mönsterkonstnär.
Utgivningsår: 2014 (första svenska utgåvan, Carlsson).
Antal sidor: 287.
ISBN: 9789173316231.
Köp hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Förlagets beskrivning
”Josef Frank (1885-1967) arbetade nästan hela sitt liv som arkitekt och designer av möbler och textilier.
Han föddes och levde i Wien fram till 1920-talet. Då hade han hunnit bli en av modernismens främsta företrädare i det då radikala klimatet. 1934 flyttade han till Sverige, där han redan tidigare haft uppdrag, och arbetade under 30 år för Svenskt Tenn som skapare av möbler, lampor, glas och tryckta tyger. Hans modernism var inte alls sträng utan han lockades av det symboltyngda. Han var också starkt påverkad av Estrid Ericson, skaparen av Svenskt Tenn, och hans kreativa chef och kollega i alla år.
Franks stolar, bord och byråer med vackra och egna linjer är fortfarande efterfrågade. Mest känd är kanske hans blomsterprydda byrå som ständigt vinner nya beundrare.
Nu var det ett tag sedan jag bloggade om böcker med fina framsidor. Några som passar in i den här kategorin är i alla fall Novellix lilla kvartett med deckarnoveller. Jag läser inte deckare så ofta längre, men med de här framsidorna blir till och med jag lockad att läsa! 😉 Jag är särskilt glad över att de här deckarna inte har samma trista, uttjatade ”hårda actionstil” som så många deckare förpackas i idag. Nej, de här är riktigt tjusiga!
Jag är särskild lockad att läsaHåkan Nessersoch Johan Theorins noveller, för jag har läst flera av deras böcker och har verkligen tyckt om dem. 🙂
Det börjar bli länge sedan nu.. Men Picket & pocket, vår bokcirkel, har dragit igång igen! 🙂 Jippi! Det är alltid lika kul att träffa mina bokcirkelvänner. Jag har faktiskt inte så många andra vänner som läser en massa böcker, så det är mest där och då jag kan vara den riktiga boknörd jag är. 🙂
Jag tror inte att någon var speciellt imponerad av bokcirkelboken Lust av Åsa Schwarz… Men det kan ju vara väldigt givande att bokprata ändå! Vad jag själv tyckte om Lust kan du läsa här.
Till nästa gång läser vi en bok som faktiskt har legat i min mobil och väntat ett bra tag, nämligen Jag vet allt det här av Annika Paldanius. Jag är som en skata när det gäller böcker: gillar allt som blänker. Naturligtvis tycker jag jättemycket om framsidan till den här boken. Den är härligt rosa också. Perfekt!
Men huruvida den är bra eller inte vet jag inte. Får se! Men jag har i alla fall hört många tala gott om den!
”Jag vet allt det här (en internmedicinsk roman) är en egensinnig och lekfull skildring av kampen mellan känsla och intellekt. En allvarlig berättelse om hur den yttre styrkan kan dölja ett skört inre.
Hanna går på läkarlinjen. Hon vet vad hon vet, minns allt, analyserar livet. För vad ska man tro på om inte vetenskapen har svaren? Hon glittrar med sina vänner, de är amasoner med hud av okrossbart glas. Är redo för vilken strid som helst.
Men under det intermedicinska året börjar glaset få sprickor. Och när vännen Filippa dras allt djupare ner i en depression bildas en hinna av rimfrost som inte går att skrapa bort.
De lär sig att förlänga liv, fördröja död. Men varför lever vi egentligen – och varför måste döden vänta?”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.