Etikett: Snö

  • Jag tar inte farväl av Han Kang

    Jag tar inte farväl av Han Kang

    Jag tar inte farväl, av nobelpristagaren Han Kang, handlar om två sydkoreanska kvinnor som drabbas hårt av sitt sökande efter sanningen om de massaker och massmord som skett i landets historia.

    Betyg: 5 av 5.

    Jag tar inte farväl, av nobelpristagaren Han Kang, handlar om Gyeongha, en författare som hamnat i en djup depression. Hennes senaste bok handlar om en av de massaker som skett i Sydkoreas blodiga historia och nu kastas hon tillbaka till fruktansvärda scener i återkommande mardrömmar. Hon befinner sig i en liten, tryckande varm lägenhet i Seoul och det enda som paradoxalt får henne att fortsätta leva är att hon gång på gång behöver börja om med det avskedsbrev hon aldrig lyckas formulera som hon tänkt sig.

    När vännen Inseon plötsligt hör av sig får Gyeongha anledning att skyndsamt lämna Seoul. Inseon ligger på sjukhus efter en olycka och nu ber hon Gyeongha att hjälpa henne. Kvar i hennes bostad på ön Jeju finns Inseons älskade fågel och Inseon är förtvivlad över att tiden är på väg att rinna ut – fågeln kommer inte att klara sig länge till utan vatten. En snöstorm är på väg, men Gyeongha kan inte säga nej.

    Ungefär här börjar berättelsen växla över till magisk realism, där snön och ovädret bildar en laddad fond. Resan till Jeju och till Inseons hem, som också är hennes föräldrahem, blir även en resa längs ett sökande som Inseon, och ännu mer hennes mor, i hemlighet har ägnat sig åt under lång tid.

    1948 mördades omkring 30 000 personer – varav många barn och andra civila – av militärpolisen. Misstänkta vänstersympatisörer utsattes för grym tortyr och därefter tystades händelserna ner i decennier. Samtidigt som befolkningen utsatts för ett enormt trauma var det förbjudet, straffbart, att över huvud taget nämna massmordet.

    Han Kang skildrar hur detta nedtystade våldsdåd fortsätter att drabba generation efter generation, hur sörjande och saknad aldrig riktigt fått visas och hur ett läkande därför också har omöjliggjorts. Det är en oerhört drabbande och berörande roman. Morden och tortyren är svår att ta in, men författaren gör det på något sätt verkligt, inte minst genom att återkomma till den rent fysiska omfattningen av det hela – hur gruvgång efter gruvgång fylls med kvarlevor från människor som radats upp och avrättats.

    Det är inte en bok som i första hand skildrar massmordet medan det pågick, utan en bok som handlar om hur anhöriga förtvivlat söker sina anhörigas öde. Morden blir förluster som fortsätter, ärvs vidare av nästa generation. Det är en helt otrolig roman om oläkta trauman och om nedtystad historia. Sällan har väl ett nobelpris känns så rätt som när det tilldelades Han Kang, kan jag känna.

    Jag tar inte farväl

    Chakpy?l haji ann?nda finns översatt till svenska av Anders Karlsson och Okkyoung Park och utgiven av Natur & kultur 2024. ISBN: 9789127179318.

    Han Kang

    Han Kang är en sydkoreansk författare. Hon belönades med Nobelpriset i litteratur 2024.

  • I avsaknad av en ”riktig” vinter: vintriga böcker

    I avsaknad av en ”riktig” vinter: vintriga böcker

    Man ska skilja på väder och klimat, men jag gissar att även de mest envisa klimatförnekarna känner sig överbevisade nu när vi upplever ännu en vinter där snön är bristvara och plusgraderna förvånansvärt ofta når oväntat höga nivåer. Visst, det kanske är så att det just idag är en hel del snö på många håll i landet, men det har varit riktigt dåligt av den varan under större delen av vintern. Vad göra? Ja, förutom att fundera några varv extra kring hur vi transporterar oss, vad vi äter och vilka grejer vi verkligen behöver konsumera, så kan man kanske försjunka i någon riktigt kylig roman. Här kommer några tips på böcker som kan väcka bortglömda minnen om hur det är att frysa om tårna…

    För mig är Alberte och Jakob en av de kyligaste böcker jag känner till. Jag fryser lite när jag tänker på den! Boken följer Alberte, som växer upp i en liten ort i Nordnorge. Det saknas inte drömmar och längtan, men vad kan man egentligen uppnå av detta i ett litet samhälle där iskylan tränger in i allt och alla och det enda man som kvinna tycks vara tillåten att ägna sig åt är skvaller? Cora Sandel lyckas verkligen skildra vintern, isen, kylan, landskapet – och ensamheten, längtan bort, drömmarna. Och på något sätt speglas verkligen Albertes livssituation i just det här bistra klimatet.

    Alberteböckerna av Cora Sandel
    Alberteböckerna av Cora Sandel

    Några som verkligen måste ha frusit är deltagarna i Andrées expedition. Deras tanke var att korsa Arktis i en vätgasballong, men projektet havererade redan vid starten och de kom att kraschlanda och tvingades sedan släpa sin tunga packning på en tröstlös vandring för att försöka ta sig tillbaka till civilisationen. Bea Uusmas prisbelönta bok Expeditionen är härligt nördig och detaljrik. Uusma gör vad hon kan för att förklara vad som sedan hände. Vägen till Vitön har deltagarna själva skildrat i anteckningar och dagböcker, som Uusma har använt sig av. De går omkring i fruktansvärd kyla i issörja och med motvind. Man stannar gärna inne och läser en sådan här bok och gläds åt att slippa vara blöt och kall och strandsatt någonstans på Arktis.

    Expeditionen (och Lilla smycket)
    Expeditionen (och Lilla smycket)

    I Orhan Pamuks roman Snö inträffar ett snöoväder som heter duga. Poeten Ka åker till ett litet samhälle för att bevaka ett lokalval, men snöfallet stänger av hela stan och han blir kvar – och hamnar dessutom mitt i ett kuppförsök. Pamuk är en skicklig skildrare av Turkiets situation och moderna historia. Snö är en av hans kanske tydligaste politiska böcker. Och läsvärd är den!

    Kyra och Sjurik är en ungdomsbok som jag läste i tonåren och fortfarande inte har glömt. Den skildrar den fruktansvärda tillvaron under belägringen av Sankt Petersburg (dåvarande Leningrad). Under 900 dagar (!!) var staden belägrad av tyskarna och vintrarna var oerhört stränga – temperaturen kröp inte sällan ner under –40-strecket. Åh, vilken hemsk tillvaro. På så många olika sätt, såklart.

    Ett sista kyligt tips: Majgull Axelsson skriver SÅ bra om människor och relationer. I Is och vatten, vatten och is, som utspelar sig på isbrytaren Oden, låter hon huvudpersonen göra en slags inre resa medan hon befinner sig i den här lilla mikro-världen, på färd rakt genom polaris.

    Såhär kan det se ut på väg från mitt jobb. Fast oftast inte.
    Såhär kan det se ut på väg från mitt jobb. Fast oftast inte.