Berget offrar är den spännande avslutningen av Madeleine Bäcks skräcktrilogi som utspelar sig i småstaden och plockar fram mytologi och folktro. Betyg: 4 hundar av 5.
Berget offrar av är den avslutande delen i Madeleine Bäcks skräcktrilogi som inleddes med Vattnet drar och Jorden vaknar. Boken kretsar kring några av invånarna i Gästriklands småorter: Hofors med omnejd. Trots att huvudpersonerna inte har någon koppling till varandra i övrigt, har de nu tvingats samman för att bekämpa det som vaknat och lagt sig över bygden som ett stort hot: det som vaknat och vandrar. Bäck väver in folktro och mytologi på ett elegant sätt och låter det hela ha sitt ursprung bland bergsmän och ha kopplingar till gruvan. Jag gillar hur hon tar in det lokala, blandar in folktro och samtidigt förlägger allt i en igenkännbar nutid. Som jag konstaterade när jag läste Vattnet drar är flera av huvudpersonerna människor med lägre status: folk som sysslar eller åtminstone har sysslat med skumrask och hembränning. En del är personer som betraktas som udda och en del har halkat snett i livet och i sina relationer. Det finns någonting skönt opolerat och oborstat över den här huvudpersonerna i den här trilogin och jag gillar det verkligen.
Dessutom är den här boken väldigt spännande från sida ett, utan att för den sakens skull hasta iväg och bli rörig. Faktum är att jag verkligen tycker att Berget offrar håller hela vägen på ett sätt som avslutande delar inte nödvändigtvis gör i alla serier. Allt får ett bra avslut och författaren faller inte i fällan och håller sig kvar för länge, försöker inte förklara varenda liten detalj eller skriva läsaren på näsan med en lång epilog.
Jag tycker att hela den här serien är riktigt bra och för mig känns det oklart varför den kategoriseras som ungdomsbok; Jag tycker att den kan läsas med mycket god behållning av vem som helst. Den passar till och med för sådana som jag, som brukar bli mörkrädd av skräck och ofta undviker den genren. Det här är inte en trilogi utan död, elände och äckel, men det är absolut inte på en nivå så att man börjar tända lamporna hemma utan mer som en spännande krydda.
De trodde att det var över nu. Att alla offer skulle vara nog. Men den uråldriga ondskan lever ännu i Gästriklands skogar och den sprider sig. Till hotellet i Falun där snart artonåriga Jenny gömt sig från någon som vill hämnas. Till Gävle där studenten Beata inte längre kan undfly bergsmännens mörka arv. Till Hofors där den gamla, Gunhild av väktarnas släkt, famlar i tid och rum efter vägledning. Till hennes barnbarn, djurskyddsinspektören Krister, som kämpar för att hinna bli den Channak världen behöver, innan avgrunden öppnar sig helt.
Sista delen i Madeleine Bäcks skräcktrilogi för unga vuxna flätar samman glesbygdsvardag och mystik med historik, mytologi och folktro.
Förlagets beskrivning
Uppläsare: Anna-Karin Hirdwall. Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Natur och kultur), 2019 (den här ljudboken, A nice noise). Antal sidor: 299 (ca 8,5 h lyssning). Läs även Vattnet drar och Jorden vaknar. ISBN: 9789178530045, 9789127144798. Andra som läst: Eli läser och skriver, Prickiga Paula och böckerna.
Madeleine Bäck
Madeleine Bäck (född 1976) är en svensk författare och journalist. Vattnet drar (2015) är hennes debutroman. Madeleine Bäck har en Facebooksida.
Jorden vaknar är den andra delen i Madeleine Bäcks spännande skräcktrilogi som utspelar sig runt Hofors. Nu har något vaknat och en udda trio verkar vara enda hoppet att mota det tillbaka. Betyg: 4+ kattöron av 5.
Jorden vaknar av Madeleine Bäck är uppföljaren till Vattnet drar, som jag läste för något år sedan. Trots att det har gått ett bra tag sedan min senaste bekantskap med Bäcks skräckis från Hoforstrakten så sögs jag verkligen rakt in och fastnade direkt för den här andra delen. Det är spännande från sida ett och även om jag inte minns alla detaljer från Vattnet drar så minns jag tillräckligt mycket för att känna mig omedelbart engagerad.
Det har under en period varit en mikrotrend att låta böcker utspela sig i småstäder och bruksorter och det är verkligen inte ett dumt grepp. Det finns många som kan relatera och känna igen sig i miljöerna och kulturen, däribland jag själv, som har mycket svårare att gå igång på t.ex. Stockholmsskildringar. Dessutom blir det väldigt bra när man dessutom stoppar in övernaturliga inslag. Här är det bergsmän och häxor (fast så kallar de sig inte själv, naturligtvis!) som dyker upp, sådant som anknyter till folktro och bygden.
I Vattnet drar introducerades flera av de personer och omständigheter som fortfarande är aktuella i Jorden vaknar: en kraftfull sten som stulits från en kyrka, en ung kvinna som närmast verkar har försvunnit ner i vattnets djup, en ung man med en sällsynt förmåga att kommunicera med djur, en äldre dam som samlar kraft från kattöron, blod och spikar. Boken är helt enkelt fylld av människor med speciella band och förmågor som de fram till nu inte har förstått vidden av. Nu tvingas de konfrontera något ont som har väckts till liv och börjat vandra. Det är ett spännande persongalleri, med blandade personligheter och åldrar När någonting större dyker upp suddas sådana omständigheter ut.
Jag tycker att Jorden vaknar är en riktigt spännande och läsvärd skräckberättelse. Nu längtar jag bara efter att läsa den avslutande delen!
I ett litet samhälle i Gästrikland har ett kyrkoinbrott gått snett. Urgamla krafter har sluppit lösa i skog och vatten. Gränsen mellan levande och döda har suddats ut. Bara Gunhild, kvinnan i skogen, verkar veta vad det handlar om. Till sin hjälp behöver hon katter, blod, järn och två ovilliga och rädda ungdomar. Beata, som förlorat sin vän till de mörka krafterna, och Krister, barnbarnet som hon inte haft kontakt med. Han som verkar dela hennes syner och som plågas av sin länk till det som vaknat.
Förlagets beskrivning
Uppläsare: Sanna Krepper. Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Natur & Kultur), 2017 (den här ljudboken, A nice noise). Antal sidor: 359 (ca 10 h lyssning). ISBN: 9789127144781.
Madeleine Bäck
Madeleine Bäck (född 1976) är en svensk författare och journalist. Vattnet drar (2015) är hennes debutroman. Madeleine Bäck har en Facebooksida.
Vattnet drar av Madeleine Bäck är en skräckroman som utspelar sig runt Hofors. Den är både läskig, spännande och är fylld med intressanta karaktärer. Jag kommer absolut att läsa fortsättningen. Betyg: 4 katter av 5.
Vattnet drar av Madeleine Bäck börjar dramatiskt med att ett gäng unga personer gör inbrott i en kyrka för att stjäla en madonna-skulptur. En av dem får också med sig en sten, som visar sig vara mer än en vanlig sten. Det är en av många oroande händelser i trakterna runt Hofors den här sommaren. En ung kvinna hittas mördad vid en sjö och en annan ung kvinna träffar vid samma ställe en man som förför henne. Hennes vän kan bara se på när kvinnan försvinner framför henne. Den mystiska stenen hettar i den unge mannens ficka medan människor på bygden lever ut i rena orgier. En ung man med en sällsam förmåga att kommunicera med djur upplever starkt oroande känslor. Vad betyder allt? Vad är det som har väckts upp?
Alla svar ges inte i Vattnet drar, som också är första delen i en trilogi. Samtidigt är det lite av charmen med boken, att allting inte ges i klartext. Allt är förvirrat och omtumlande för huvudpersonerna och också för läsaren. Det passar ihop och bidrar till spänningen och skräcken. Det här är inte en bok som gjorde mig mörkrädd (och jag är verkligen harig!), men den är bladvändande och tempot lockar till vidare läsning. Vad ska hända? Hur hänger allt ihop? Vad i helvete är det som händer?
Snyggt är också att Madeleine Bäck plockar upp skräck ur vår gamla folktro. Vem kunde ana att Näcken skulle vara så otäck? Min enda bild av Näcken är från det practical joke som Lasse utsätter de andra ungarna för i Bullerbyn, men det här är det något helt annat. Något verkligt ont har verkligen släppts lös.
Handlingen rör sig runt Hofors med omnejd. Jag är uppvuxen i ett samhälle inte långt från Gävle, så det är kanske inte mina hoods, men tillräckligt välbekant för att det ska bli en extra krydda. Jag är också väldigt förtjust i böcker som utspelar sig i småstaden (jag är så hemskt mätt på Stockholm!), så det känns väldigt sympatiskt att boken utspelar sig där den gör. Med det sagt så inser jag också att berättelsen ritar upp en del nidbilder av ”lantisar”. Här är det en hel del av handlingen som kretsar kring bakluckeförsäljning av hembränt, tjejer som ”knullar runt” (och snacket på byn, ni vet), sommartorka på lokaltidningen och människor som försörjer sig med skumrask och lever sjaskigt. Å andra sidan utger sig inte författaren för att måla upp en balanserad bild av livet i småstaden, så det är väl okej. Faktum är att jag verkligen gillar personporträtten och karaktärerna i den här boken. Det är så många författare som väljer att skriva om personer som liknar dem själva: bildade, utbildade. Här är det till stor del helt andra människor som ges utrymme, vilket känns uppfriskande faktiskt.
Jag fastnade verkligen för Vattnet drar. Den är rå och otäck, förvirrande och spännande. Jag kommer absolut att läsa eller lyssna på fortsättningen.
Vattnet drar av Madeleine Bäck
”Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.”
(Förlagets beskrivning)
Uppläsare: Sanna Krepper. Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Natur & Kultur), 2016 (den här ljudboksversionen, Natur & Kultur). Antal sidor: 421 (ca 12 h lyssning). Läs även övriga delar i trilogin: Jorden vaknar, Berget offrar. ISBN: 9789127144804, 9789127148758. Andras röster: Bokhemligheter, Bokkoll, Litteraturkvalster & småtankar.
Madeleine Bäck
Madeleine Bäck (född 1976) är en svensk författare och journalist. Vattnet drar (2015) är hennes debutroman. Madeleine Bäck har en Facebooksida.
Harm av James David Garrabant är en bok om några studenter som längtar iväg till något större än den småstad där de bor, men mest känns det som att de försöker spela akademiker och verkligen kämpar för framstå som för stora & upplysta för småstadsliv. Betyg: 2 pizzor av 5.
Harm av James David Garrabrant
Harm av James David Garrabrant är en bok som jag fick skickad till mig när den var ny, det vill säga 2011. Jag brukar normalt sett inte ta emot recensionsexemplar, men det här var alltså ett obeställt sådant och att det har dröjt 7 år innan jag kom mig för att läsa den talar kanske för sig självt; Det finns en anledning till att jag inte tar på mig att läsa och skriva om böcker på beställning.
I alla fall, Harm har underrubriken ”en samtidsroman” och kanske har inte världen förändrats så mycket de senaste 7 åren? Faktum är att flera av bokens teman känns tidlösa. Framför allt handlar den om ett gäng studenter som längtar bort från det Skövde där de bor. De lever bohemiskt och slår emellanåt nästan knut på sig själva för att vara alternativa och framstå som för stora och ha för stora tankar & insikter för att bo i småstaden.
Det är ett intressant och tacksamt ämne att behandla, särskilt eftersom vi säkerligen är många som har bott i mindre städer och funderat på om vi hör hemma där. Att skriva om studentliv känns också kul. Det är ett tema som jag särskilt har bloggat om som ett ämne som jag önskar att flera böcker tog sig an.
Problemet med Harm är att jag inte blir engagerad av berättelsen eller känner särskilt stor sympati med karaktärerna. Det är svårt att riktigt förstå varför de avskyr Skövde så mycket som de gör eller vad som egentligen rör sig i deras inre. En del av dem framstår mest som korkade och pretentiösa homofober, svåra att vare sig orka lyssna på, än mindre sympatisera med. Boken är främst driven av pladdrig dialog och det bygger inte riktigt upp huvudpersonerna på ett bra sätt, tycker jag. De pratar och pratar och pratar och den tanke som hela tiden slår en är att de försöker att framstå som ”lärda” människor, men egentligen inte har bottnat i någonting. De känns bara pretentiösa. Flera av dem är för övrigt utbytesstudenter och stora delar av boken är därför skriven på engelska. Det känns udda att mixa olika språk och jag vet om jag gillade det greppet, även om språket i och för sig är en av många komponenter som visar hur bokens huvudpersoner sätter sig lite utanför och ovanför ”resten av stan”. Nja, nej, jag fastnade inte för den här boken, även om jag anar författarens ambitioner. Jag tror den hade vunnit på att koncentrera sig på ett mindre antal huvudpersoner och att inte vara så dialogdriven.
Citerat ur Harm
”Gustav, som inte stod ut med tystnaden när alla andra verkade somna vid bordet, sa ”jag tror verkligen att vädret påverkar folk. Sydeuropéerna är ett utåtriktat folk på grund av medelhavets sol och värme medan nordborna utgör ett inåtriktat folk för det är kallt, regnigt och allmänt jävligt här uppe.”
”Som om det skulle vara någon ursäkt” mumlade Jacob. Som om det är en iakttagelse som det tagit det svenska folket tusen år att komma fram till och är värt den kälktrevliga deklaration det får vid så många vardagliga tillfällen. Jacob tittade upp från sin öl, ”känner ni till Henry Miller? En amerikansk författare.”
De tittade på honom.
”Henry Miller, the writer… Efter flera år i gråa Nordeuropa skriver han om vädret. Han förkastar sin nordiska härkomst, anklagar sina förfäder för världens alla dumma påhitt och skuldbelägger Nordeuropas väder. Han frågar why do people live in such outlandish climates in temperate zones, as they are miscalled? Han säger, it’s because people are naturally idiots, naturally sluggards, naturally cowards. Until I was ten years old I never realized that there were ‘warm’ countries, places where you didn’t have to sweat for a living, nor shiver and pretend that it was tonic and exhilarating. Wherever there is cold there are people who work themselves to the bone and when they produce young they preach to the young the gospel of work – which is nothing, at bottom, but the doctrine of inertia.”
”Lärde du dig allt det där utantill?” undrade Gustav.
”En ung bohem och hans vänner irrar runt på Skövdes gator och våndas över samtiden. De vill ta sig ifrån den västgötska slätten, men Skövdeondskan binder dem till småstan och vanställer deras radikala drömmar.
Harm är historien om en bortskämd generation, om den globala folkvandringen och vanmakten den framkallar, och om varför räven alltid säger surt om rönnbären.”
Vi mot er av Fredrik Backman är den andra delen i serien Björnstad hockey, som utspelar sig i en småstad där det mesta kretsar kring hockeylaget. Det är en fantastiskt fin bok om hur sport kan ena och plocka fram det finaste i människor och en feelgoodbok att bli riktigt glad av! Betyg: 5 paintballgevär av 5.
Vi mot er av Fredrik Backman
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag gillar inte ens hockey, men jag kan ändå inte motstå Björnstad-böckerna. Det här är del två i Fredrik Backmans serie om småstaden Björnstad, ett litet samhälle där nästan allt kretsar kring ortens hockeylag. Vi mot er ska ses som en fristående uppföljare till första delen, Björnstad och den utspelar sig också månaderna efter de dramatiska händelserna som fick avsluta den föregående boken. Nu är det mesta i gungning. Lagets bästa spelare har slutat, Björnstads hockeylag är på väg mot nedläggning och osämjan med grannsamhället, Hed, tar nya proportioner. Det är inte bara i hockey som orterna konkurrerar. Som på så många andra mindre ställen armbågas det om jobb och kommunala satsningar.
Så kommer laget på fötter igen, men den här gången med en ny, kvinnlig, tränare och med en ny sponsor, som en populistisk politiker behändigt plockar fram för att använda i sitt eget fula spel för att spela ut personer mot varandra. För många i Björnstad sitter långt inne att acceptera den nya tränaren, och det kommer dessutom att bli fler fördomar att pröva. Snart kommer det nämligen ut att en av lagets skickligaste spelare, Benji, är homosexuell. De nya slagorden från Hed blir plötsligt ”bögar, horor, våldtäktsmän”.
Hat och fördomar flödar från alla möjliga håll, men det fina är att det mesta i Backmans värld går att ena och laga genom sporten. Själv har jag ingen bakgrund inom idrottsrörelsen och jag har aldrig haft något sportintresse, men jag tycker verkligen om tanken på att det genom sporten finns en arena där människor från olika bakgrunder, klasser och med olika erfarenheter i bagaget kan mötas och känna samhörighet. I den här boken sammanförs gaykillar med fullgubbar, förskolebarn med sportchefen och småkriminella med helylletjejer. Hockeytalanger hämtas från ungdomshem, från hem där folk far illa och från hem i stadens ”mindre fina” utkanter. Inget smuts behöver vara värre än att det kan putsas bort och ingen tröttsam gaphals eller gammal fiende är sämre än att hen kan ändra sig och visa sina goda sidor.
Mycket i den här boken är förutsägbart och det mesta snubblar längs den fina linjen till att bli outhärdligt sentimentalt. Och jag älskar det! Jag ser mig omkring och ser en värld där folk är självupptagna och intoleranta och där det blir mer och mer normaliserat att uttrycka rasistiska åsikter. Jag ser en värld där populism frodas, klimatfrågan håller på att gå åt helvete, folk dör på Medelhavet och där det i olika hörn av världen sitter olika dårar i närheten av sina små kärnvapenknappar. Vad är det här för jävla värld? Kanske skulle en del av lösningen finnas i att människor träffades oftare. Jag blev i alla fall genuint glad och upplyft av att läsa den här boken, där mångt och mycket faktiskt ordnar sig, tack vare hockeyn och tack vare att människorna i boken är öppna och generösa på ett sätt som människor i verkligheten sällan är. Och att de har någonstans att träffas. Jag vill gärna tro att människor kan förändras till det bättre och att hela samhällen kan veckla ut sig och bli lite mer inkluderande och trevliga ställen att vara på. I den här boken målar Backman upp precis en sådan liten drömvärld som man kan behöva föreställa sig för att bli glad och upprymd för en stund. Jag tycker fantastiskt mycket om varje liten karaktär i den här boken, även om många naturligtvis blir lite kliché, som ni kanske anar. Trots att jag själv har valt att flytta ifrån en småstad så känner jag också en stor värme inför Sveriges alla stackars små orter, där det kämpas så hårt med att få skattekronorna att räcka till både sjukhuset och förskolan och så det där himla hockeylaget.
Ja, jag kan inte annat än rekommendera den här boken, åtminstone för dig som är inställd på att läsa en härlig feelgood. Eftersom det här är en uppföljare finns det två obligatoriska frågor: 1) är den här boken bättre än den första delen? svar: den är minst lika bra i alla fall!, 2) kommer det någon mer bok i serien? ärligt talat känns det inte så, men jag hoppas!!
Vi mot er av Fredrik Backman
Vi mot er
Uppläsare: Marie Richardson.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Forum), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 524 (ca 15 h lyssning).
Läs även: Björnstad.
ISBN: 9789137150925, 9789176515990.
Andras röster: Feministbiblioteket, Lottens bokblogg.
Fredrik Backman
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och filmatiseringen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
Förlagets beskrivning
”Det är så enkelt att få människor att hata varandra att det är obegripligt att vi någonsin gör något annat.
Efter de fruktansvärda händelser som skakade Björnstad i första boken berättar Vi mot er historien om månaderna efteråt. De bästa vännerna Maya och Ana lever ut sommaren på en gömd ö och försöker lämna omvärlden bakom sig, men ingenting blir som de hoppas. Rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed växer till en ursinnig kamp om pengar, makt och överlevnad som exploderar när städernas hockeylag möts. Samtidigt avslöjas en ung spelares innersta hemlighet och ett helt samhälle tvingas visa vad det egentligen vill stå för. Det kommer sägas att våldet kom till Björnstad det här året, men det är en lögn. Våldet fanns redan här.
Fredrik Backmans Vi mot er, den fristående uppföljaren till Björnstad, är en intensiv skildring av drabbande mänskliga relationer i en liten stad. En berättelse om lojalitet, vänskap och kärleken som utmanar allt.”
Hemmet av Mats Strandberg är en skräckroman som utspelar sig på ett äldreboende. Det är också en fin bok om att vara anhörig till någon som har drabbats av demens. Betyg 5 fettfläckar av 5.
Hemmet av Mats Strandberg
Joel är tillbaka i sin barndoms småstad. Hans mamma har drabbats av demens och stället som de tidigare har skämtat om när någon har drabbats av glömska har plötsligt blivit den enda rimliga utvägen: Joels mamma, Monika, ska flytta från sin villa till äldreboendet Tallskuggan. Demens är en sjukdom som i allra högsta grad drabbar de anhöriga och för Joel är det ingen lätt sak att hantera mammans tillstånd. Han har under en tid behövt ta hand om henne, torkat hennes urinfläckar, konfronterats med hennes förvirring och oro. Ibland har det blivit förbättringar i tillståndet, men snabbt ramlar det tillbaka och nu går det inte längre att blunda för att Monika behöver en plats på ett äldreboende.
För anhöriga är det svårt att se närstående i den sjukhusliknande och torftiga miljön. För personalen är det dock vardag att möta Tallskuggans ”kunder”, som de kallas i det moderna, pinnräknande samhället som Mats Strandberg beskriver. På Tallskuggan finns Edit, som går omkring med samma fras i en ständig loop, och Walborg, som vill ringa till sin mamma och som alltid blir lika skärrad när mamman inte svarar på det telefonnummer som sedan länge är taget ur bruk. Där finns Petrus, som kan göra plötsliga utfall och skrika könsord och Lillemor, som har hela rummet fullt av änglar. Personalen finns där för de boende i situationer som många gånger är oerhört privata och de finns där när oron smyger sig på. Personalen är där under dagarna och nätterna, men nattpassen får de slåss om, för chefen tycker att det blir för dyrt att låta de utbildade undersköterskorna ta de pass som ger mest pengar.
Jag tycker att det på många sätt är just beskrivningen av äldreboendet med de boende och med den personal, som med varierande skicklighet och förmåga möter de äldre i deras utsatta situation, som är bokens allra största behållning. Vi är ju så många som på ett eller annat sätt behöver eller har behövt besöka äldreboenden, antingen för att vi jobbar eller har jobbat där eller för att vi har besökt anhöriga som bor eller har bott där. Vi är många som på olika sätt delar erfarenheten av att gradvis förlora en närstående. Jag tycker att det här är en bok som på många sätt ringar in hur den här situationen kan se ut. Jag har själv aldrig jobbat som vare sig undersköterska eller vårdbiträde och vet inte om beskrivningen av personalens vardag är lika träffsäker, men det känns så. Det här är inte en bok där det låtsas som att allting runt äldreboendet är glatt och fint och väldoftande – det saknas inte beskrivningar av avföring, nonchalant personal, en chef som pratar över huvudet på de boende, boende som inte får besök, anhöriga med skuldkänslor, personal som utstår rasism – men det är heller inte en bok som missar att beskriva de små omtänksamma gesterna från personalen, ett tårtkalas för en 95-årig dam, ett barnbarn som kommer och hälsar på nästan varje dag. Här finns många sidor av saken och det tycker jag är fint.
Det här är dock inte en roman som bara lite sådär i största allmänhet handlar om tillvaron på ett äldreboende. Hemmet är, som ni säkert har förstått av framsidan, om inte annat, en skräckroman. Gradvis låter författaren oss läsare och bokens huvudpersoner förstå att de boende på äldreboendet kanske har verkliga skäl till sin oro och att vanföreställningarna som en del drabbas av kanske är något helt annat. För den som har läst Färjan av samma författare kan jag ju säga att det här är en långt mindre blodig och äcklig bok, men det är ändå en riktigt bra skräckroman, särskilt eftersom den utspelar sig i en så oväntat miljö och eftersom den på ett så smart sätt utnyttjar den inneboende skräcken det i någon mening redan är när någon drabbas av demens.
Hyllningarna har regnat över den här boken och jag sällar mig till hyllningskören. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Tänk att en skräckroman kan vara så varm och fin och så fylld av fina berättelser om människor och deras inre!
Citerat ur Hemmet
”Joel vill springa härifrån, lämpa av mamma som om hon vore ett hittebarn, men nu kommer avdelningschefen gående på andra sidan glasrutan. Raska steg i foppatofflor, armbågar som rör sig energiskt längs sidorna. Hon vinkar mot dem och Joel vinkar tillbaka, låtsas klia sig om hakan för att kontrollera att den är stilla.
Dörren öppnas och avdelningschefen ler strålande mot dem.
”Välkomna, välkomna”, säger hon med en röst som skulle kunna tillhöra en barnprogramledare. ”Vad roligt att träffa dig, Monika. Jag heter Elisabeth och jag är avdelningschef och medicinskt ansvarig sjuksköterska här.””
Hemmet av Mats Strandberg
Om Mats Strandberg och om Hemmet
Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som bland annat är känd för fantasytrilogin Cirkeln, Eld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong och han har skrivit en lång rad relationsromaner och barnböcker. Hemmet är hans senaste roman. Mats Strandberg har en Facebooksida och twittrar på @matsstrandberg_.
”Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.
Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.
På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.
Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.
Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.”
Gånglåt av Elin Olofsson är en bok med ambitionen att beskriva kvinnoliv och systerskap på den jämtländska landsbygden, men i min mening har boken så många bihistorier att det blir för splittrat för att det ska gripa tag. Betyg: 2 björnar av 5.
Gånglåt av Elin Olofsson
Elin Olofsson är en författare som jag har blivit tipsad om när jag har frågat efter böcker som utspelar sig på mindre orter. Olofsson, som själv är jämte, har skrivit ett antal romaner som utspelar sig på (fiktiva) platser i Jämtland och i Gånglåt är det lilla Gärningsberg som står för miljöerna. Där bor Gun-Britt på en stor släktgård, där hon försöker driva servering och loppis, fast utan att riktigt få det att gå runt. Så kommer sommaren och Gun-Britts syster, Sonia, kommer till gården med sin assistent i släptåg. Sonia är en artist som under artistnamnet Salida har fått till ett antal svensktoppshits, men åren har satt sina spår och nu vet hon inte längre vad rösten duger till. Nu är hon i alla fall tillbaka i sin barndoms trakter, som också är de platser som tjänat som inspiration till hennes musik. Hennes plan är att ägna sommaren åt att skriva sin biografi. I boken utspelar sig också en rad bihistorier: sörjande grannar, olycklig kärlek, en son som har tappat kontakten med sin mor, ett sjukdomsbesked, en gaykille i garderoben, en skilsmässa…
Jag tycker ärligt talat att det blir alldeles för spretigt och splittrat för att någon av berättelserna ska gripa tag. Det känns att författaren har haft ambitionen att skriva om kvinnoliv och åldrande, kärlek och systerskap och om villkoren på landsbygden, men det blir på samma gång övertydligt och klyschigt och på samma gång alldeles för lättvindigt och ytligt beskrivet.
Det stora felet var kanske att jag hade förväntat mig en nyskapande bok om ”livet på landet”, medan det boken levererar är de vanliga klyschorna om olönsamma företag, turistande stockholmare och om svårigheterna för den som på ett eller annat sätt är normbrytare. Jag tycker inte att boken sa mig någonting nytt, eller sa mig någonting över huvud taget.
Kanske hade jag tyckt bättre om den här boken om jag bara hade läst den rakt upp och ned och tänkt den som en lättsam feelgoodbok, men nu läste jag tyvärr inte boken på det sättet.
Om Elin Olofsson och Gånglåt
Elin Olofsson (född 1979) är en svensk författare som har skrivit ett antal böcker som utspelar sig på den jämtländska landsbygden. Debuten, Då tänker jag på Sigrid, kom 2013. Hennes senaste bok är Gånglåt. Elin Olofsson instagrammar under @elinolofssonwriter och twittrar under @elinsmulan. Hon har också en hemsida och en Facebooksida.
”Efter framgångarna med Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön är Elin Olofsson tillbaka med en skildring av livet och kärleken i ett Sverige långt från storstadens puls.
Den kända sångerskan och låtskrivaren Sonia ”Salida” Sallström åker till sin gamla släktgård i Gärningsberg i Jämtland för att skriva sin självbiografi. Med sig har hon Harpan, sin unge assistent, som hon lovat en sommar i paradiset. På gården väntar Gun-Britt, Sonias syster, som driver servering och loppis och tycker att hela världen borde skärpa sig. Inte minst Sonia. Där finns också Jenny, Gun-Britts dotter, som lovat hjälpa sin moster med boken men som hela tiden sneglar oroligt mot stugan uppe vid berget. Dessutom finns det björn på trakten, som gräver i gårdagens sopor. Det blir en sommar av lust och olust, i takt och otakt till tidens egen gånglåt.”
Ibland får jag känslan av att det går trender i böcker. Går det bra för deckaren så sprutar förlagen ut sig dussindeckare, är Harry Potter på tapeten så försöker förlagen få ut extra mycket fantasy, råkar en porrbok bli en snackis så försöker förlagen få iväg en massa ”erotika”. Och däremellan så finns det såklart alla möjliga och omöjliga böcker i olika genres och med olika målgrupper. Det här gör mig lite nyfiken på vad det är som inte ges ut. Och jo, det finns nog några berättelser som jag i någon mening saknar. Idag listar jag fem av dem!
Jag har redan skrivit att jag är mätt på berättelser från Stockholm. Visst finns det några pärlor som utspelar sig på mindre orter (fiktiva eller verkliga), men de kunde vara fler och de kunde gärna få lyfta fram någonting annat än det som många gånger uppfattas som problem med att bo i en småstad. Det känns trist med den där stereotypa bilden av att unga i småstäder vill flytta därifrån och med den där negativa bilden av småstaden som en plats där folk skvallrar och är intoleranta eller som en plats där ingenting händer. Skriv fram en annan småstad! Överlag är jag förresten sugen på att läsa mer om städer (små eller stora) där jag inte har varit (och Stockholm har jag ju varit i några gånger, så ta någon annan!).
Det här leder mig lite till en annan berättelse som jag skulle vilja läsa. Jag vet att tillvaron för lantbrukare är otroligt tuff i Sverige och det är inte på något sätt givet att unga tycker att det är värt att, så att säga, ta över gården. Och vad det betyder för Sverige vet jag inte om människor i allmänhet ens har reflekterat över. Ibland ser jag någon rubrik om att mjölkpriserna är sanslöst låga, men sedan hörs det inte så mycket mer, tycker jag. Jag tycker att det borde finnas plats för fler berättelser om den osminkade verkligheten för bönder idag. Jag kan inte direkt påminna mig om någon lantbruksskildring förutom Grabben i graven bredvid (Katarina Mazettis bestseller från 1998).
Jag tycker om igenkänning och det finns såklart massor av böcker som jag känner igen mig i, men det finns ändå vissa situationer som jag gärna skulle hitta igen oftare i böcker. Jag tänker kanske särskilt på studietiden. När jag läste Annika PaldaniusJag vet allt det här, som följer några tjejer på läkarlinjen, så blev jag oväntat glad över att få läsa om just studentliv (även om boken behandlar en hel del andra ämnen också). Jag tänker att det borde finnas tusentals sådana här böcker, men jag kommer inte på så många fler, så de är nog inte så många som man kan tro..? När jag pluggade så var jag verkligen engagerad i allt studentikost man kan tänka sig – och jag älskade det. Det är kul att påminnas om den där knäppa mellantiden: tiden när man är både vuxen och får vara extremt omogen på samma gång. Man står på tröskeln till ett vuxenliv som kanske innefattar karriär och sådant, men man har det fortfarande framför sig och lever fortfarande ungefär som på gymnasiet, fast friare och vuxnare. En grej som jag har funderat på en hel del den senaste tiden är också att studenttiden är en så spännande tid för att alla är förvånansvärt jämlika på något sätt. Alla sitter där med sina små studiemedel och ett party kan i princip bestå av att man svänger förbi en kompis och har en chipspåse i ena näven. Allting var så futtigt, fast på ett skönt sätt. Att vissa egentligen kom från väldigt privilegierade bakgrunder märktes liksom inte, på samma sätt som det heller inte riktigt syntes vilka som inte gjorde det. Här ser jag många uppslag till intressanta berättelser. Det finns ju redan några hyllade böcker om trist lunk i universitetets korridorer (Stoner t.ex.), så varför inte skriva mer om studenter också?
Det sägs lite nu och då att vänskap har fått ett uppsving som tema tack vare t.ex. Elena Ferrantes böcker om Lila och Elena, men jag tycker mest att vänskap skildras i ungdomsböcker och YA-böcker. Jag tycker att man borde skriva mer om vuxna vänskapsrelationer. De är inte alltid så lätta att underhålla, särskilt när man blir just vuxen och många har relationer, jobb och familj att prioritera före. Ändå ska de där vänskapsrelationerna på något sätt finnas där som ett tryggt skyddsnät. Det finns många aspekter av vuxna vänskapsrelationer som skulle kunna skildras mer i litteraturen.
Nu blir det många platser på den här önskelistan, men jag kan inte låta bli. Torgny Lindgren har fått bort och Sara Lidman har jag gett en chans och inte riktigt förstått mig på. Nu återstår alltså Per Olov Enquist som någon slags skildrare av Västerbotten. Men jag vet inte..? Det känns som att alla de här författaren främst skriver om inlandet och om en tid som jag inte känner igen mig i. Jag vill läsa fler böcker från Umeå och från samtiden! Det är så roligt att få känna igen sig.
Just nu läser jag ungdomsromanen Tio över ett som utspelar sig i Kiruna och som följer Maja, en ung tjej som oroar sig över flytten/rivningen av staden och som drabbas av panikångest som en konsekvens av detta. Det är en fantastiskt fin bok, tycker jag! Jag kommer att blogga mer om den sedan, när den är utläst.
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Det jag tänkte blogga om idag är faktumet att det här är en bok som utspelar sig i Kiruna och att det sannerligen inte är speciellt många böcker som gör det. Nu kanske det inte nödvändigtvis måste finnas så många böcker som utspelar sig just där, men visst finns det någonting väldigt viktigt, bra och intressant med böcker som berättar någonting om platser i Sverige (och världen) där inte alla redan har varit? Till skillnad då mot böcker som utspelar sig i typ… Stockholm? Visst finns det extremt många bra böcker som utspelar sig i huvudstaden, men kanske just därför behövs det väl i någon mening inte ytterligare triljarders med sådana böcker? Väldigt många av oss som bor i Sverige har ju redan varit i Stockholm själva. Om vi dessutom hör till de som prenumererar på någon av de stora, Stockholmsbaserade morgontidningarna, lyssnar på podcasts och följer (livsstils)bloggar så är det troligt att vi redan har gjort oss en bild av hur Stockholm ser ut, vad den har för puls, hur kulturen är där och vad som rör sig i tankarna hos de (medie)personligheter som råkar bo där. Vad finns det för mer att säga?
Att besöka Stockholm behöver inte vara så dumt. Såhär glad (och bländad av solen) var jag t.ex. i somras när jag & min sambo var på väg till Fotografiska.
För inte så länge sedan lyssnade jag på Björnstad av Fredrik Backman. Det är alltså en bok som utspelar sig i en fiktiv småstad där hockeykulturen är stark. Trots att den boken i och för sig utspelar sig i en hitte-på-stad så tyckte jag ändå att den gav mig mer som samhällsskildring än vad Stockholmsskildringar gör nu för tiden. Jag är mätt på Stockholm. Proppmätt. Jag vill läsa mer om hur livet ser ut på andra ställen, vad som är viktigt på andra orter, vilken kultur och puls som finns på andra platser.
Tio över ett är en fantastiskt bra bok, bland annat för att den verkligen ger en inblick i vilka stora frågor som engagerar invånarna i Kiruna och eftersom att författaren verkligen lyckas beskriva hur staden ser ut och hur det känns att vandra runt på gatorna där. Jag vill läsa mer sådant här! Jag vill läsa fler böcker där städer och platser spelar en viktig roll och där den där staden/platsen inte råkar vara t.ex. Stockholm. Har du några tips?!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
