Jag älskar fina anteckningsböcker! I och för sig är jag också en väldigt uppkopplad människa och sköter mina flesta anteckningar i diverse appar, molntjänster och datorprogram (OneNote är en stor favorit) och då kan man kanske tänka att det här med anteckningsböcker har spelat ut sin roll. Men nej! Jag vill fortfarande ha fina anteckningsböcker! Jag brukar nämligen skriva dagbok i dem. Här är några av de som jag skriver i eller kommer att börja skriva i snart!
Anteckningsböcker
Men om jag skulle behöva fler så skulle jag gärna vilja ha några fina med Josef Frank-motiv. I somras hade Millesgården en utställning med fokus på Josef Franks lite sådär halvokända akvareller. Nu har Akademibokhandeln börjar sälja t.ex. anteckningsböcker med motiv från den här utställningen. Det här är alltså inget reklaminlägg, det råkar bara vara så att de här grejerna säljs exklusivt just där. Tyvärr hittade jag ingen bild på själva anteckningsböckerna, men det är samma mönster som på framsidan till den bok som kom ut i samband med utställningen på Millesgården.
De okända akvarellerna av Josef Frank
En annan käck anteckningsbok (med en heeelt annan stil, må jag säga) är den här fina anteckningsboken som är lite förklädd till en retro Kitty-bok. Den här typen av lite lagom nostalgiska prylar går verkligen hem hos mig. Den här och flera andra gavs ut av bokförlaget B. Wahlströms i samband med att de firade 100 år för två år sedan.
För ett tag sedan läste jag klassikern Strändernas svall, där Eyvind Johnson återberättar myten om Odysseus hemresa från det trojanska kriget. Vad som överraskade mig mycket var att författaren genomgående använde ordet ”röck” i texten. För er som inte förstår vad det betyder 😉 så är det alltså en dialektal böjning av verbet rycka. Jag har vuxit upp i Uppland och jag vet faktiskt inte på vilka fler platser man pratar så (Johnson är i alla fall från Boden). Jag böjer i alla fall de flesta verb som har ett y i sig på samma sätt. Jag vet att dessa tre ord inte ska böjas såhär på rikssvenska, men för mig är det alltså
rycka – röck,
trycka – tröck och
klippa – klöpp (ej ett ”y-verb” dårå, men i alla fall)
som gäller. Vad gäller andra ”y-verb” så hör jag inte själv när man ”ska” böja med ö eller ej. Nypa – nöp? Dyka – dök? Stryka – strök? Ah, rättstavningsprogrammet protesterar inte i alla fall… Hur som helst; det gladde mig att Johnson böjer på samma sätt som jag.
Ur Stränderas svall av Eyvind Johnson
Men varför gör han det? Jag har faktiskt ingen aning. Andra författare kan få för sig att använda dialekt i dialog. Vi är väl t.ex. rätt många som har tagit oss igenom Vilhelm MobergsUtvandrarböcker och till en början fått kämpa lite för att få det att flyta. Där ”pratar” alla karaktärer småländska, kanske för att göra dem mer levande och få fram vilken lång resa de står inför när de ger sig av till Amerika. Sedan finns det böcker i stil med Jonas Hassen KhemirisEtt öga rött, där hela boken leks fram med ett fantasifullt språk som när boken var ny gärna omnämndes som ”rinkebysvenska”. I Ett öga rött är ”dialekten” så mycket mer än bara lite geografiskt färgad dialog. Språket blir en del av berättelsen och beskriver verkligen huvudpersonen och hans liv. Det behöver ju heller inte alltid vara dialekt det handlar om. I Khemiris fall handlare det kanske snarare om sociolekt; språkvariationer som utmärker olika klasser eller andra sociala grupper.
I en del böcker vill författaren också skildra en plats och inte bara några människor. I Mikael NiemisPopulärmusik från Vittula blir det t.ex. naturligt att spränga in dialekt och tornedalsfinska eftersom det är en bärande del av berättelsen att berättelsen utspelar sig i just Pajala.
Sara Lidman använder rikligt med dialekt i t.ex. Jernbanesviten som utspelar sig i Norrlands inland under 1800-talet. Just hennes böcker hade jag dock lite svårt för. Jag tog mig knappt igenom den första boken (Din tjänare hör) och har heller inte vågat mig på att läsa övriga delar i serien. Visst kan dialekt tillföra mycket till en berättelse, men det är helt klart också så att dialekter kan göra att man som läsare tappar flytet. Jag tror att dialekter i böcker är lite av en vattendelare. Själv tycker jag oftast att det är härligt när författare vågar ta ut svängarna och låta karaktärerna prata lite mer som människor faktiskt pratar. Men det finns uppenbarligen en gräns också. Hm.
Nåja, Strändernas svall? Varför använder Johnson ordet ”röck”? Jag skulle så gärna vilja veta! Någon som har en teori? Och pratar man verkligen så i Boden?
Ett eget rum är en klassisk essä av Virgina Woolf. Ursprungligen var texten ett antal föreläsningar, vilket känns. Bitvis vibrerar boken av ivrig uppmuntran att slå sig fri, att skaffa de förutsättningar som behövs för att som kvinna kunna skriva, skapa, vara. Ett eget rum är på så sätt ett tidigt feministiskt verk. Delvis har vi kommit långt, men på många plan har vi inte kommit någon vart alls. Därför är det mycket intressant att få ta del av Woolfs essä från 1929. Närmare hundra år har passerat, men fortfarande har inte män och kvinnor samma förutsättningar.
I Ett eget rum leker Woolf med tanken på vad som hade hänt om Shakespeare hade haft en syster. Woolf konstaterar att det inte hade spelat någon roll om Shakespeare hade haft en syster som varit lika skicklig på att skriva – som kvinna hade hon ändå inte nått samma framgång. Över huvud taget handlar texterna mycket om just det att skriva och skapa. Förmodligen var det väl just det som var ämnet för Woolfs föreläsningar för de här kvinnliga studenterna (jag har inte kollat upp detta, men jag gissar det). Titeln anspelar på det rum som Woolf anser behövs för att kunna skriva. Ett rum och 500 pund om året – handfasta grejer, som inte var självklara då och inte är det idag. Räknas kvinnliga verk och värv lika mycket som mäns? Min egen erfarenhet är: nej.
Jag har hört mycket blandade åsikter om Virginia Woolf. Bland annat har jag vid några tillfällen påstått mig vilja läsa boken Mot fyren, men jag har då blivit avrådd. Den ska tydligen vara svårtillgänglig och ”tråkig”. Det är mycket möjligt, men jag är glad att jag vågade mig på Ett eget rum, för den var faktiskt mycket mer lättillgänglig än vad jag hade trott. Visst hade man kunnat läsa den på en djupare sätt också. Själv lyssnade jag på en ljudboksversion och det är inte alltid det går att stanna upp och reflektera så mycket när man lyssnar på en uppläsning. På sätt och vis hade jag gärna läst boken själv och gärna haft lite material som satte den i ett sammanhang. Jag tycker ändå att Ett eget rum var klart värd att lyssna på. Det är en tankeväckande och intressant bok.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en feministisk klassiker om Woolfs tankar kring vad som behövs för att som kvinna kunna skapa, skriva och vara i en värld där män har makten.
Betyg: 4 rum av 5.
Ett eget rum av Virginia Woolf
Om Virginia Woolf och Ett eget rum
Virginia Woolf (1882 – 1941) var en brittisk författare som har gjort sig känd bl.a. för sina feministiska texter och åsikter. Hon debuterade 1915 med bildningsromanen The voyage out (Resan ut). En av hennes mest lästa och omtyckta verk är Mrs Dalloway från 1925. Mrs Dalloway har inspirerat till boken och filmenTimmarna/The hours. Woolf led i perioder av depression och 1941 förvärrades tillståndet kraftigt, bland annat på grund av sval kritik för en av hennes böcker och för att hennes hem hade förstörts under bombningarna av London. Woolf begick självmord samma år.
Originaltitel: A room of one’s own (engelska).
Utgivningsår: 1929 (första brittiska utgåvan, Hogarth press), 1958 (första svenska utgåvan, Tiden), 2015 (utgåvan på bilden, Modernista), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Viatone).
Översättare: Jane Lundblad.
Uppläsare: Elin Abelin.
Antal sidor: 166 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 9788771830071.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Virginia Woolfs essä Ett eget rum kom till på grund av två föreläsningar 1928 om kvinnor och litteratur och om den kvinnliga konstnärens möjlighet att ta plats i det dominerande manssamhället. Det krävs att ”en kvinna måste ha pengar och eget rum, om hon skall kunna skriva romaner.” Boken fick med sina tankar om kvinnan som självständig individ, med eget arbete och ekonomiskt oberoende, en banbrytande betydelse för kvinnofrigörelsen, och är fortfarande i dag ett centralt verk inom feminism och den feministiska litteraturkritiken. Tankarna framförs med humor, vrede, ironi och skarpsinne under vandringar med betraktelse av naturen och samhället, besök och middagar, där en historisk genomgång av kvinnliga författare blandas med fiktiva föreställningar. Ett eget rum är en av Virginia Woolfs mest betydande verk, men också en av de mest lättillgängliga och populäraste.”
När jag letade efter gamla inlägg att lyfta fram i veckans Nostalgitorsdag så ramlade jag över ett inlägg där jag skriver om mina våndor när jag skrev min licentiatavhandling 2013. Det som slår mig är att jag omedvetet närmast har kopierat mig själv i ett inlägg från i våras, när jag skrev min doktorsavhandling. 🙂 Hihi. Jag säger som jag brukar: skriva är ingenting för mig… Och jag imponeras av de som orkar.
Som ni kanske vet så går jag forskarutbildningen och nu är jag ungefär halvvägs. Det innebär att jag måste skriva och försvara en licentiatavhandling såhär i halvtid. Det är ingen jättestor grej. Det är dessutom en sammanläggning, så det mesta av arbetet finns redan sammanfattat i delarbeten. Men ändå. Man sitter där med sina typ 100 artiklar man vill referera till och sina, ibland lite spretiga, resultat och man vill sätta allt i ett begripligt sammanhang. Tvärvetenskapligt är det också. Och runt omkring har man ju annat jobb att göra, manuskript att revidera och skicka in och kurser att lägga tid på. Lite stressad blir man ju, men det är ok. [Läs mer…]
Nu är det bara några veckor kvar tills den fristående fortsättningen på Stieg LarssonsMillenniumtrilogi kommer ut. Boken kommer att släppas samtidigt i 25 länder, om jag har förstått det rätt, och utgivningsdatum är den 27/8. Jag är ärligt talat inte speciellt förtjust i någon av de första 3 böckerna, men jag erkänner villigt att jag är rätt ensam om att inte riktigt se storheten i Stieg Larssons deckare om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist.
Inte minst märks det på förlaget att de räknar Millennium som en av deras största guldklimpar. I gårdagens DN fanns en riktigt läsvärd dagbok där David Lagercrantz, författaren till den fristående fortsättningen, Det som inte dödar oss, delar med sig av ”bakom kulisserna”. Han berättar att boken skrevs på en dator utan uppkoppling och att absolut ingenting fick skickas digitalt i något steg av processen. Han berättar om hemliga möten där han smyger in bakvägen på förlaget och de sammanträder i källaren. Det är verkligen mycket hysch-pysch, som om det var försvarshemligheter det handlade om och inte en deckare. Jag undrar lite vad de var rädda för. Att någon skulle sno ett utkast och ge ut det i smyg? Att nyheten om en Millennium 4 skulle läcka ut i förväg och inte tajma deras uträknade PR-plan för när pressmeddelanden och utskick ska gå ut?
Förmodligen ville de väl bara få lite extra skriverier om hemlighetsmakeriet. Jag kan inte se något annat skäl till att hålla på som de gjort.
Nåja. Hur mycket PR-grejs det än finns runt den här boken att bli trött över så måste jag säga att jag är mycket mer peppad på att läsa Det som inte dödar oss än vad jag var av att läsa t.ex. Luftslottet som sprängdes, d.v.s. del 3 i serien. Jag tycker att David Lagercrantz verkar vara en så dedikerad författare. Det var verkligen roligt att läsa om skrivarbetet och hans våndor i hans dagbok i DN. Jag vill faktiskt läsa Det som inte dödar oss. Tids nog. När hajpen har lagt sig. 😉
Som många av er vet och som många kanske inte vet så har jag under våren skrivit en ”bok”, d.v.s. min avhandling. Några lärdomar:
– Det här med tighta, korta, koncentrerade texter, som jag är så kär i, de är väldigt, väldigt, väldigt svåra att få till. Även om man skriver en torr facktext. Trots att jag har skalat bort en hel del så blev texten ändå dubbelt så lång som jag hade tänkt mig.
– Smakar det så kostar det, så att säga. En minimiupplaga kostar ungefär som halva min månadslön (obs: jag betalar inte ur egen ficka). Då har jag ändå medvetet gjort de flesta bilder i svartvitt (+ gullisarna på tryckeriet bjuder på några färgtryck som jag råkade få med av misstag)… Och verkligen kämpat med att komprimera texten i referenslistor och sådant.. Och valt ett förhållandevis lätt papper till omslaget.
– Det är ingen lättnad att skicka iväg manuskriptet till tryckeriet. Jag hade det lite som en målbild under några dagar där jag satt och jobbade till 3 för att bli klar med småfix.. Jag trodde att jag skulle ha en känsla av att vilja fira med bubbel när jag klickat på skicka-knappen. Det skedde inte. Det finns typ inget som är så ångestframkallande som att skicka något till tryck!! Tänk på allt som kan BLI FEL. OCH DÅ GÅR DET INTE ATT ÄNDRA. DET GÅR INTE ATT ÄNDRA. ALLT KAN VARA FEL OCH DET GÅR INTE ATT GÖRA NÅGOT ÅT DET!
Nu går jag och väntar på att få skiten från tryckeriet, så att jag kan spika, d.v.s. lämna in avhandlingen till biblioteket och skaffa mig ett kvitto på att jag har gjort detta. Det här är obligatoriskt och failar man så failar man hela disputationen tror jag (eller?!). Det känns som att vänta barn (nej, jag skojar, det har jag ju ingen erfarenhet av alls). Det är nu av yttersta, extrema vikt att avhandlingen kommer i tid. Och att jag levererar mig själv i tid till biblioteket. Det gör mig typ sömnlös.
Ja, det här med att skriva en skönlitterär bok.. Det har jag inte nerver till. Om jag någonsin hade haft lust att försöka dårå. Jag har nu fått ett litet smakprov på hur det kan upplevas att jobba med en text och att lämna den ifrån sig. Känner mig nu helt mentalt slut.
Jag har fått ett provtryck förresten. Lustigt att få den i sin hand. En hel liten bok. Vem hade anat.
Sent omsider har jag börjat se Kristina Lindströms fantastiskt fina dokumentärserie om Astrid Lindgren. Den gick på SVT i julas, men finns fortfarande tillgänglig på SVT Play. Det är på samma gång ett reportage om Sveriges utveckling under 1900-talet, inte minst ur kvinnans perspektiv, och ett fint porträtt av författaren Astrid Lindgren. Jag har inte vetat speciellt mycket om Astrid Lindgren innan, så jag har lärt mig väldigt mycket nytt. I dokumentären beskrivs Lindgrens inspirationskällor väldigt tydligt och det är intressant att se alla kopplingar mellan böckerna och hennes eget liv, kriget och andra stora händelser.
Mycket fin dokumentär! Se den, om du inte redan har gjort det!
Nu har Petters bok, 16 rader, som handlar om hans låttexter, kommit ut. Jag gillar Petter, både som artist och som läsambassadör, eller vad man ska kalla honom. Han brukar ju dyka upp lite nu och då i radio och TV när det snackas om böcker (t.ex. i Min bokhylla i somras) och berätta om sitt intresse för litteratur och hur viktigt han tycker det är att läsa. Om jag har förstått det rätt så började hans läsintresse först på Komvux, men nu är han så nördigt inne i det att han t.ex. kan slänga in rader om Werthers lidande i sitt rappande… Det tycker jag är hur coolt som helst!
På baksidan till 16 rader står det bl.a:
”I boken 16 rader har Petter samlat de mest betydelsefulla texterna ur sin stora produktion. Till varje text har han skrivit kommentarer om hur han tänkte och kände när texten kom till. Vilka referenser han använde. Vad han inspirerades av: sådant han hört, sett, läst eller varit med om. Vilka nyckelorden är, hur har han lagt upp sin berättelse och vilka bilder och känslor han vill förmedla.
Boken visar hur Petter närmat sig språket utan hämningar, både genom att skriva och läsa, och kan därför användas som ett verktyg för att inspirera och öppna nya synsätt för oss att se på text och litteratur. ”
Som ni kanske vet så går jag forskarutbildningen och nu är jag ungefär halvvägs. Det innebär att jag måste skriva och försvara en licentiatavhandling såhär i halvtid. Det är ingen jättestor grej. Det är dessutom en sammanläggning, så det mesta av arbetet finns redan sammanfattat i delarbeten. Men ändå. Man sitter där med sina typ 100 artiklar man vill referera till och sina, ibland lite spretiga, resultat och man vill sätta allt i ett begripligt sammanhang. Tvärvetenskapligt är det också. Och runt omkring har man ju annat jobb att göra, manuskript att revidera och skicka in och kurser att lägga tid på. Lite stressad blir man ju, men det är ok.
Vad som har slagit mig är dock det här med själva skrivandet… Jag gillar att skriva (även om jag ofta känner mig helt blockerad när jag måste skriva på engelska!), men jösses vad jag inte skulle vilja bli författare. Om det är såhär det är att skriva ett litet häfte som ramar in ett projekt, ja.. hur skriver man då en hel, jäkla bok? Det där är ingenting för mig! Att skriva tar typ tusen år och jag är alldeles för rastlös. På en hel dag kanske jag har fått ihop ett litet avsnitt i avhandlingen. Håhå, jaja. Nu för tiden är jag extra medveten om vilket jobb som ligger bakom en bok och jag är full av beundran inför författare som får ihop tighta berättelser.
Tur att det finns andra som orkar lägga det arbetet på att skriva. Jag vill bara läsa. När avhandlingen är färdigförsvarad planerar jag att ta några dagar semester och jag tror att jag bara ska läsa. Hela dagarna.
Sedan får jag väl skriva vidare på fler artiklar och, så småningom, själva doktorsavhandlingen… Men det är långt dit, säger vi…
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
