Bokblomma

Etikett: Skriva

Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström

Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en prisbelönt biografi om Ester Blenda Nordström, en pionjär inom den grävande journalistiken och en kvinna som verkligen gick sin egen väg. Uppfriskande! Betyg: 4 motorcyklar av 5.

Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en biografi om Ester Blenda Nordström, journalisten som fram tills den här prisade och bästsäljande biografin kom ut har varit en märklig doldis. Med märklig menar jag såklart att hon är såpass uppfriskande och intressant att hon borde ha varit mer känd än vad hon varit.

Nordström var en pionjär inom den undersökande journalistiken och wallraffade långt innan uttrycket, uppkallat efter journalisten Günter Wallraff, hittades på. 1914 blev hon nämligen rikskänd när hon skildrade tillvaron som piga genom att ta anställning på en gård. Fylld av äventyrslusta kom hennes liv sedan att fyllas av många resor och hon tvekade sällan för att testa något nytt. Hon arbetade exempelvis som nomadlärarinna, rapporterade om nöden i det svältdrabbade Finland, reste till Anderna och i emigranternas fotspår i Nordamerika och var på äventyr i Sibirien. Oftast hade hon sällskap av Carin Waern Frisell, som förmodligen inte bara var en nära vän till Nordström utan också var hennes stora kärlek. Nordström skrev också flickböcker, som tydligen var något av en föregångare till Pippi Långstrump. Enligt Bremmer verkar faktiskt Astrid Lindgren ha inspirerats av Nordströms böcker om den livliga ”rackarungen” Ann-Mari; Tydligen är vissa scener i Pippi Långstrump nära identiska med sådana som utspelar sig i Nordströms flickböcker.

Nordström framstår som en färgstark och uppfriskande person. Hennes liv blev inte speciellt långt, men hon fyllde sina år med mer än de flesta. Det är inspirerande och kul att läsa om en kvinna som verkligen tagit för sig i livet, och som dessutom gjort det vid en tid då kvinnors rättigheter och möjligheter vad något helt annat än idag. Samtidigt ryggas det inte för de mörkare delarna i Nordströms tillvaro, för visst bar hon också på något tungt, som kanske också bidrog till att hon utvecklade den alkoholism som till slut gick helt överstyr.

Det är spännande och inspirerande att läsa om Nordström och det gör mig verkligt glad att Bremmer har gjort denna insats att samla brev och andra källmaterial för att kunna skriva den här boken; Det märks att den står stadigt i en seriös och ordentlig research. Samtidigt är det en bok som går att läsa helt skönlitterärt, så att säga. Bremmer har fyllt i och skapat en story som är intressant att läsa. Ibland kanske hon tar sig friheten att fylla i lite mer än vad som egentligen går att belägga, men det känns inte så. Jag tycker verkligen att Ett jävla solsken är en riktigt bra biografi och en riktigt fin skildring av en verkligt fascinerande och inspirerande journalist som förtjänar att bli ihågkommen och beundrad.

Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

”Den norm- och banbrytande journalisten som wallraffade långt innan begreppet var uppfunnet
Hon var den ostyriga pojkflickan som skickades hemifrån för att bli snäll och foglig. Men Ester Blenda Nordström lät sig aldrig tämjas.
Som Sveriges första undersökande reporter gjorde hon det ingen annan vågade. Under falsk identitet slet hon som piga på en bondgård, hon levde ett halvår med samer i Lapplands piskande snöstormar och reste som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika. Hon räddade hela byar från svältdöden under finska inbördeskriget och deltog i en flera år lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien. De banbrytande reportage som hon tog med sig hem förändrade den svenska journalistiken.
Ester Blenda Nordström var en av sin tids pionjärer och stjärnor. Hyllad, beundrad och vän med personer som Anders Zorn, Evert Taube och Elin Wägner. Hon körde motorcykel, rökte pipa och trotsade alla normer som begränsade kvinnors liv i början av 1900-talet.
Men så plötsligt tystnade hennes starka röst. De spektakulära äventyren och kampen för ett liv på egna villkor visade sig ha ett högt pris.
I den första biografin om Ester Blenda Nordström berättar journalisten och författaren Fatima Bremmer historien om vad som fick Sveriges modigaste journalist att tappa modet. Med hjälp av tidigare okända brevsamlingar och dagböcker porträtteras en av 1900-talets mest fascinerande svenska kvinnor.”
(förlagets beskrivning)

Uppläsare: Marie Richardson.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Forum bokförlag), 2017 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 375 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 9789137143743, 978-91-7651-840-3.

Fatima Bremmer

Fatima Bremmer (född 1977) är en svensk journalist och författare som har arbetat på exempelvis Svenska dagbladet, Amelia och Expressen. Hon har skrivit böckerna De sista tanterna (2011) och den augustprisbelönade Ett jävla solsken (2017).

2019-04-03
Brun flicka drömmer

Brun flicka drömmer är en poetisk och vacker biografi och en berättelse om rasism och skrivardrömmar i 60- och 70-talets USA. Betyg: 5 fjärilar av 5.

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson är en självbiografisk berättelse om en uppväxt i ett USA där medborgarrättsrörelsens kamp börjar ge frukt. Här växer Jacqueline upp i den amerikanska södern och så småningom i New York. Det är en tid när mycket faktiskt blir till det bättre för svarta, men här blir det beskrivet ur ett barns ögon, vilket är intressant på sitt sätt.

Kanske är det tiden, kanske är det bara Jackie, men något som genomsyrar hela berättelsen är drömmarna, inte begränsningar eller något som håller emot, utan en bubblande längtan. Jackie drömmer om att skriva och hon spricker nästan av berättarlust, ibland räcker faktiskt inte verkligheten till. Det är en underbar uppväxtskildring att få ta del av – en berättelse med ett lyckligt slut, om man så säger, eftersom man som läsare förstås är medveten om att lilla Jackie kommer att bli författare en dag, en väldigt framgångsrik sådan till och med. I år tilldelades Jacqueline Woodson ALMA-priset (Astrid Lindgren memorial award) – världens kanske finaste pris till en barn- och ungdomsförfattare. Raskt påbörjades den svenska översättningen av just den här boken, som märkligt nog är det första (men knappast den sista) som getts ut på svenska. Det är den fenomenala poeten Athena Farrokhzad som står för översättningen och den har verkligen träffat helt rätt (vill jag tro, inte för att jag har läst boken på originalspråk, men för att språket flyter helt naturligt på vers).

Jag älskar språket i Woodsons självbiografiska berättelse. Det är lätt och poetiskt, rakt på sak utan att vara banalt. När jag läser kan jag verkligen se lilla Jackie framför mig och jag blir glad av den synen. Trots att hennes uppväxt inte saknar sorger och förluster så finns det ett skimmer och ett ljus och, framför allt, den där härliga berättarglädjen. Jag vill läsa mer av Woodson. Hoppas att det kommer mer på svenska snart!

Citerat ur Brun flicka drömmer

”Det duger som namn åt mig, sa min far
dagen då jag föddes.
Jag förstår inte varför
hon inte också kan få det.

Men kvinnorna sa nej.
Först min mor.
Sen en faster i taget, drog undan min rosa filt,
klappade de tjocka, stubbiga lockarna,
ryckte i mina nya tår,
rörde vid mina kinder.

Flickan kommer inte att heta Jack, sa min mor.

Och min fars systrar viskade,
En pojke som fick heta Jack var redan det illa.
Precis så att min mor kunde höra.
Låt flickan heta Jack, sa min far,
och hon kommer att växa upp
och bli stark.
Uppfostra henne väl, sa min far,
och hon ska göra namnet till sitt.
Låt flickan heta Jack
och folk kommer att lägga märke till henne, sa min far.

Av det enda skälet att de undrar om hennes föräldrar
var galna, sa min mor.

Och så höll de på fram och tillbaks tills
det blev Jackie
och min far rasande lämnade sjukhuset.

Ge mig pennan,
sa min mor till mina fastrar, skrev
Jacqueline där det skulle stå ett namn.
Jacqueline, utifall att
nån skulle få för sig att strunta i ie.

Jacqueline, utifall att
jag skulle växa upp och vilja ha nåt lite längre
och lite längre bort ifrån
Jack.”

Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson

Brun flicka drömmer

Originalets titel: Brown girl dreaming (amerikanska).
Översättare: Athena Farrokhzad.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 333.
ISBN: 9789127159266, 9789127159280.
Andras röster: Fiktiviteter, Jennies boklista, Och dagarna går…, Prickiga Paula och böckerna.

Jacqueline Woodson

Jacqueline Woodson (född 1963) är en amerikansk författare som bland annat har belönats med ALMA-priset. Hon har skrivit en lång rad barn- och ungdomsböcker, men den enda som har översatts till svenska (hittills) är Brun flicka drömmer från 2014 (på svenska 2018). Jacqueline Woodson har en hemsida, twittrar under @JackieWoodson, instagrammar under @jacqueline_woodson och har en Facebooksida.

Förlagets beskrivning

”Brun flicka drömmer är Jacqueline Woodsons memoarer skrivna på fri vers. Hon skildrar sin uppväxt i South Carolina och i New York och hur det var att växa upp som svart flicka i USA på 1960- och 1970-talet. Ömsint och starkt leder varje rad in i barnets sökande efter tillhörighet och en plats i världen.”

2018-12-18
Paris passion

Paris passion av Eva Swedenmark är en bok om drömmen om frihet och skrivande i 60-talets Paris (och Algeriet). Man får verkligen en känsla för hur det var. Tiden. Politiken. (Den fria?) kärleken. Betyg: 4 silverbroscher av 5.

Paris passion av Eva Swedenmark

Paris passion är en roman som är baserad på Ewa Swedenmaks egna liv. Jag kan erkänna att jag faktiskt rörde till det till en början och trodde att det här rent av var en biografi. Det var långt in i boken som jag plötsligt kom på att boken handlar om en Lena och att författaren faktiskt heter Eva, och även om Eva, precis som bokens Lena, har vuxit upp i Sundsvall och sedan hamnar i Paris på slutet av 60-talet och börja frilansa som journalist, så är Paris passion trots allt ”bara” en roman. För mig är det dock ett gott betyg att jag rycktes med och trodde att boken var helt självbiografisk. Det finns nämligen någonting väldigt autentiskt över den här berättelsen och det känns kul, när man nu inte alls var med på den tiden själv (jag föddes 20 år senare).

Lena är ung och drömmer om att skriva. I Paris. Och det är dit hon åker med sin livskamrat David, med vilken hon alltså har ett fritt och öppet förhållande. Kärleken är fri. Allt är fritt och världen ligger öppen framför dem. Jag vet inte hur många av de som var med under den här tiden som faktiskt känner igen sig i det här porträttet som Swedenmark målar upp, men jag tycker verkligen att Swedenmark fångar någonting: en anda, en tid, ett politiskt samtal som liksom pågår överallt. Det är intressant att följa Lena i Paris och när hon så småningom tar sig vidare till Algeriet för nya berättelser att skildra och skicka till tidningarna i Sverige. Jag vet inte om jag blir inspirerad, men jag tycker om att höra om hennes orädda, unga, nyfikna hunger efter alla dessa möten och berättelser som hon vill skildra. Intressant är också hur hon försöker navigera i den här tiden då hon själv upplever sig som så frigjord och fri, medan omvärlden på så många håll behandlar kvinnor på ett helt annat sätt än vad hon själv förväntar sig. Lena vill i flera fall berätta om just kvinnors situation, samtidigt som man som läsare paradoxalt nog ser vilken knepig och utsatt sits hon själv sitter i.

Jag tycker att Paris passion var ett både tankeväckande och intressant litet tidsdokument. Idag, när det blåser högervindar och populistiska partier vinner mark, så känns det närmast främmande att det fanns en tid när vänstervindarna var så starka som de faktiskt var under slutet av 60-talet. Det är intressant och väcker tankar om vad någon i framtiden skulle kunna skriva om vår tid. Det var också länge sedan jag läste en bok med så tydlig skildring av en tid som Paris passion och allt känns både insiktsfullt och väl skildrat. Samtidigt är Paris passion förstås en roman som kretsar kring Lena och vad hon möter i sitt unga vuxna-liv och kärleksliv och det är på många sätt tidlösa teman.

Paris Passion

Uppläsare: Kerstin Andersson.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Ordberoende förlag), 2018 (den här ljudboksversionen, Word Audio Publishing).
Antal sidor: 292 (ca 7, 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7523-836-4, 978-91-87595-53-0.

Eva Swedenmark

Eva Swedenmark (född 1944) är en svensk författare och journalist, som har skrivit ett stort antal romaner, barnböcker, fackböcker och pjäser. Hon är också en av författarna bakom pseudonymen Emma Vall. Eva Swedenmark har en blogg och en Facebooksida.

Förlagets beskrivning

”Det är en tid av politisk hetta i slutet av sextiotalet. Lena och David reser till Paris för att leva på ett nytt sätt, fria och starka i sitt skrivande. Tillsammans ska de erövra världen, som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Livet som frilansande journalist i Paris fylls av möten och intervjuer med omtalade författare, studenter och politiker. Men tillvaron blir också hårdare än Lena trott och relationen med David påverkas av deras olika syn på fri kärlek.

I det nyligen befriade Algeriet hoppas de två komma nära varandra igen. Men ett passionerat möte med en svarta panterledare och ett brutalt överfall gör att Lena ifrågasätter allt. Vilken väg ska hon välja för att hitta hem?

EVA SWEDENMARK levde i slutet av sextiotalet i Paris och arbetade som frilansjournalist. Sedan mitten av nittiotalet har hon publicerat ett fyrtiotal böcker.

Paris Passion är inspirerad av hennes eget liv. Mötena med personer som Jími Hendrix, Gisèle Halimi, Olof Palme, Eldridge Cleaver, resorna ut i världen. Romanen skildrar liv, politik och passion i Stockholm, Paris och Alger under den turbulenta tiden i slutet av sextiotalet.”

2018-03-23
Århundradets kärlekssaga

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen är en brännande och berörande skildring av ett ojämställt äktenskap och hur svårt det kan vara att som kvinna få utrymme att skriva och skapa. Betyg: 5 skrivmaskiner i knät av 5.

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen är en dikt och en berättelse där det inte finns något filter mellan författaren och känslorna. Det är det mest innerliga, frustrerade och rasande jag har läst. Allt känns äkta och på riktigt, vilket det säkerligen också är. Tikkanen har i intervjuer sagt att hon skrev den här boken för att överleva – och det märks. Det är svårt att värja sig från här berättelsen och man blir verkligen berörd.

I boken skildrar Märta Tikkanen äktenskapet med konstnären och författaren Henrik Tikkanen. Man förstår att det finns en passion i botten, men äktenskapet kantas också av ojämlikhet och stora problem. Henrik Tikkanen tar för sig av livet med en kulturmans stora självförtroende (samtidigt som han kan vara ytterst skör hemma). Han är otrogen, alkoholiserad och ser det som självklart att ha utrymme att få skapa och skriva. Märta ska ta ansvar för hem och barn, arbeta, förlåta och ta hand om Henrik i hans svåra stunder. Emellanåt blir Märta kompenserad med blommor och romantiska ord om att det de har är ”århundradets kärlekssaga”. Sorgligt nog förstår han inte att det enda som Märta längtar efter är en jämlik relation och att få ”stå i bredd”.

Det finns mycket att säga om den här boken. Jag har för vana att fota av citat som jag tycker om i böcker, men den här läsningen var det bara att ge upp. Varenda rad är brännande och mycket är igenkännbart och/eller rent sorgligt – har vi inte kommit längre än såhär? Tikkanen sätter ord på och ger röst åt kvinnor i den kvinnoroll som så många har hamnat i, och alltjämt hamnar i, och vad som är så orättvist och svårt med detta. En del av boken handlar om Märtas små möjligheter att få leva ut sin egna lust att skriva och skapa. Att hon ändå lyckades få ihop den här boken gör mig alldeles glad, även om boken i sig mestadels är sorglig.

Det här är en fantastisk bok. Jag har ingen aning om varför jag har väntat så länge med att läsa den, men jag är i alla fall säker på att jag kommer att återvända till den om och om igen.

Citerat ur Århundradets kärlekssaga

”För sådär tio år sen
när jag förtvivlad
och med småbarnsmammans
otroliga kraftreserver
nästan uttömda
försökte tala med dej
om att du måste ta din del
och ditt ansvar
för det som är
bådas
då hörde du aldrig på mej
utan sa
att jag var småaktig
som bråkade
när du hade så fullt upp med
att skapa dej
ett namn

Vad jag aldrig förstod
var varför du envisades med
att säja
att du älskade mej
när du inte ens märkte
att det snart inte
skulle finnas
nånting kvar av mej att älska

Sen skapade du dej
ett namn
medan jag stod där
med verklighet långt upp
över öronen

Idag
när du har ditt namn
får du också kritik
för din brist på inlevelse
och din okunskap om
hur verkligheten ser ut

Och nu kommer du till mej
och vill
att jag ska tala om för dej
vad det är för en verklighet
de pratar om
de här nya mänskorna”

Århundradets kärlekssaga

Utgivningsår: 1978 (första utgåvan, Söderströms), 1978 (den här utgåvan, Trevi)
Antal sidor: 184.
ISBN: 951-52-0478-X, 9171603883.
Andras röster: Bokhora, Bokmania, Den var bra, Feministbiblioteket,

Märta Tikkanen

Märta Tikkanen (född 1935) är en finlandssvensk författare och debattör, som också har jobbat som journalist och lärare. På 70-talet skrev hennes författande make, Henrik Tikkanen (1924–1984) flera självbiografiska och utlämnande böcker som gjorde paret Tikkanens äktenskap offentligt. 1978 kom Märta Tikkanens äktenskapsskildring i form av prosadikten Århundradets kärlekssaga, som också kom att bli Märta Tikkanens stora genombrott.

Förlagets beskrivning

”Jag älskar dej så oerhört
sa du
ingen har nånsin kunnat älska som jag
Jag har byggt en pyramid av min kärlek
sa du
jag har placerat dej på en piedestal
högt ovanför molnen
Det här är århundradets kärlekssaga
sa du
den kommer alltid att bestå
i evighet ska den beundras
sa du

För mig var det svårt att sova
de sjuhundratrettio första nätterna
sen jag insett
hur oerhört du älskar
din kärlek”

2018-01-31
5 böcker med författare i huvudrollen

En författare gör förmodligen rätt i att gräva där den står; Ska man skriva en bok är det enklast att beskriva sådant man faktiskt känner till. Så det är kanske inte så konstigt att det faktiskt finns en hel del böcker där huvudpersonen är en författare. Idag listar jag några favoriter där skrivande och författarskap är en stor del av handlingen.

Den kanske roligaste är Grand final i skojarbranschen, där Kerstin Ekman faktiskt driver en hel del med sig själv… Boken handlar om den respekterade författaren och akademiledamoten Lillemor Troj och hennes väninna, Babba, som i själva verket är den som i hemlighet har skrivit alla Lillemors romaner. Lillemor är bara ansiktet utåt. Hon trivs bra i fina salonger och att åka runt på signeringar och uppläsningar, men vad gäller hennes böcker så har hon bara stått för korrläsningarna. Men så skickar Babba in ett manuskript i sitt eget namn (till det konkurrerande förlaget Rabben & Sjabben…) och plötsligt är fasaden på väg att rämna. Är man en kulturtant så tycker man förmodligen att den här boken är kanonrolig. Jag tyckte det i alla fall… 🙂

Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

I Hustrun av Meg Wolitzer är den framgångsrike författaren en man, en mycket självupptagen och uppblåst sådan faktiskt. Bokens huvudperson är hans fru, som har levt hela livet i skymundan och i skuggan av denna ”kulturman”. Nu sitter de på ett plan, på väg till en prisutdelning för ett mycket prestigefyllt pris, och hustrun förstår med ens att deras gemensamma liv är över. Det är en vasst skriven och väldigt engagerande berättelse om hemmafruliv och ett förhållandes förfall.

Hustrun av Meg Wolitzer

I Elena Ferrantes omåttlig omtyckta Neapelkvartetten får läsaren följa väninnorna Lila och Elena genom deras uppväxt i ruffiga Neapel och genom livet med dess upp och nedgångar. De båda kvinnorna bildar familj och separerar, flyttar från Neapel och flyttar tillbaka. De är båda duktiga i skolan när de är små, men livet kommer ändå att ta helt olika riktningar för dem. Lila gifter sig med maffiabossens son. Elena pluggar vidare – och blir författare! I boken blir utbildningen på många sätt en biljett bort från det hon kom från, vilket inte är odelat enkelt. Elenas författarskap är kanske inte det mest centrala i den här serien, men det är ett av många intressanta lager i en briljant berättelse.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Den andra kvinnan av Therese Bohman handlar inte om en etablerad författare, men jag misstänker att en och annan författare kan känna igen sig i delar av det Bohman skildrar i den här romanen. Här är huvudpersonen en ung kvinna som, iklädd oformliga och osexiga kläder, jobbar i disken på sjukhusets lunchmatsal. Hennes vänner pluggar och är på väg in i förutsägbara, medelklassiga liv. Själv drömmer hon om något helt annat: att skriva. Det här är en av mina favoritböcker. Den är faktiskt bland det bästa jag har läst om klass och om att vara i den där spännande situationen i livet då man ännu inte har bestämt sig för vad man ska göra med sitt liv. Det är en livssituation som inte sällan kräver en försoning med det liv som blev som det blev, samtidigt som man måste försöka vara sann mot sina drömmar. Bohman skriver så himla fint om detta.

Den andra kvinnan av Therese Bohman

Men den allra bästa ”författarboken”, alla kategorier, måste vara Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Boken kretsar kring Samuel, som har gått bort i något som kan vara en bilolycka, men som kanske var ett självmord, och om en författare, som försöker att förstå vad som egentligen hände. Författaren söker upp de som stod Samuel nära och de som bara råkade finnas i Samuels närhet och försöker att få en bild av vem han var. Hans närstående har dock helt opålitliga minnen, men sakta börjar det ändå klarna hur Samuels liv såg ut och berättelsen rör sig mot den ödesmättade dagen, slutpunkten – och mot författarens egna motiv och minnen, författarens sorg, önskan att förstå, rädslan över att glömma, oförmågan att gå vidare. Det är en helt fantastisk bok, där ett centralt tema är rasism och situationen för papperslösa, men där det också, bland många andra lager, finns en berättelse om en författares motiv och drivkraft och en författares behov av att skriva för att själv komma vidare i livet. Det är väldigt fint. Boken är bland de bästa jag läst.

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

2018-01-17
Det är natten: författaren och den som skriver

Det är natten av Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist sitter hemma och väntar på att ett bud ska komma med hennes alldeles nya bok, Den vita staden, som precis har blivit tryckt. Hon försöker också att förbereda ett författarsamtal som hon ska hålla. Men vad ska hon säga? Varför skriver man? Vems är berättelsen? Vad krävs av en författare? Och en läsare?

Allting mynnar ut i den här essän där Ramqvist diskuterar författarskap och skrivande. Giganter som Virginia Woolf, Marguerite Duras och Margaret Atwood finns lite i bakhuvudet och Ramqvist kopplar delvis ihop sina egna tankar med de här författande kvinnornas ord. Det var inte jättelänge sedan jag läste Ett eget rum av Virginia Woolf och det känns fint att hitta paralleller. I Ett eget rum pratar Woolf om vad som rent konkret behövs för att en kvinna ska kunna skriva och skapa – pengar, ett eget rum, frihet. Ramqvist plockar in en del av det här i en mer modern kontext. Vad krävs för att vara mor och författare?

Jag tycker om Ramqvists texter. Hon skriver precist och vackert och allt hon lämnar ifrån sig känns genomtänkt och genomarbetat och blir därmed också intressant och tänkvärt. För mig, som har läst en del Ramqvist det senaste året (Alltings början, More fire) är det extra fint att få läsa om hennes författarskap. Samtidigt känner jag mig nästan lite uppläxad när Ramqvist tröttnar på att läsare så gärna vill blanda samman henne med huvudpersonen i Alltings början. Jag har ju naturligtvis själv tänkt tanken (och med en tonårig Karolina Ramqvist på framsidan blir man kanske lite extra vilseledd!). Men det är bara kul att få författarens perspektiv på en texts uppkomst och en texts liv efter utgivningen.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en fin liten essä som på sätt och vis uppdaterar Woolfs Ett eget rum och berättar vad som krävs för att vara författare och mamma idag.

Betyg: 4 glömda matteböcker av 5.

Citerat ur Det är natten

”Vissheten om att en tjej aldrig kunde bli ett geni fyllde mig med en djup känsla av maktlöshet när jag var barn. Senare, när jag läst fler böcker av kvinnor, tänkte jag att den geniala författaren kanske bara inte kunde vara en kvinna som hade barn. Jag tänkte på Virginia Woolf och på dem hon nämnde som blev romanförfattare på 1800-talet, Jane Austen, Charlotte Brontë, George Eliot. Jag hade börjat skriva och mitt skrivande var redan ett problem för alla andra, för mina relationer med andra vuxna. Det var nog det enda jag visste om det vid den tiden att det uppfattades som ett ständigt svek, ett själviskt sätt för mig att försöka inrätta livet efter min egen rädsla och oförmåga att delta i det. Underminera det genom att göra mig odödlig.”

Det är natten av Karolina Ramqvist

Om Karolina Ramqvist och om Det är natten

Karolina Ramqvist (född 1976) är en svensk författare och journalist. Hon har bland annat bidragit med en text i den feministiska bestsellern Fittstim, där hon hängde ut artisten Ulf Lundell genom att publicera ett brev som hon har fått från honom och där han på ett väldigt nedlåtande sätt visar sitt missnöje över en recension. Hon har belönats med ett flertal priser och utmärkelser för sitt författarskap, bland annat Tidningens Vi:s litteraturpris för Flickvännen. Hon twittrar på @Ramqvist.

Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 84.
ISBN: 9789113074887.
Andras röster: Bokhora, Enligt O, Sandra Beijer.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

””Att vilja träffa en författare för att man tycker om det han skriver är som att vilja träffa ankan för att man tycker om ankleverpastej.” Så skriver Margaret Atwood om författarroll och skrivande.

Det är också utgångspunkten för Karolina Ramqvists personligt hållna essä som handlar om en författare som just står i begrepp att lansera sin nya bok. Scenen är författarens skrivhörna i hemmet. En skildring av splittringen mellan yrkesroll och modersroll, att vara kvinnlig författare och värna om det egna rummet.

Karolina Ramqvist ger ut en berättelse i ett nytt format. Lite längre än en novell, lite kortare än en roman.”

2016-12-08
Några fina anteckningsböcker

Jag älskar fina anteckningsböcker! I och för sig är jag också en väldigt uppkopplad människa och sköter mina flesta anteckningar i diverse appar, molntjänster och datorprogram (OneNote är en stor favorit) och då kan man kanske tänka att det här med anteckningsböcker har spelat ut sin roll. Men nej! Jag vill fortfarande ha fina anteckningsböcker! Jag brukar nämligen skriva dagbok i dem. Här är några av de som jag skriver i eller kommer att börja skriva i snart!

Anteckningsböcker

Men om jag skulle behöva fler så skulle jag gärna vilja ha några fina med Josef Frank-motiv. I somras hade Millesgården en utställning med fokus på Josef Franks lite sådär halvokända akvareller. Nu har Akademibokhandeln börjar sälja t.ex. anteckningsböcker med motiv från den här utställningen. Det här är alltså inget reklaminlägg, det råkar bara vara så att de här grejerna säljs exklusivt just där. Tyvärr hittade jag ingen bild på själva anteckningsböckerna, men det är samma mönster som på framsidan till den bok som kom ut i samband med utställningen på Millesgården.

De okända akvarellerna av Josef Frank

En annan käck anteckningsbok (med en heeelt annan stil, må jag säga) är den här fina anteckningsboken som är lite förklädd till en retro Kitty-bok. Den här typen av lite lagom nostalgiska prylar går verkligen hem hos mig. Den här och flera andra gavs ut av bokförlaget B. Wahlströms i samband med att de firade 100 år för två år sedan.

Kitty anteckningsbok

2016-11-21
Det här med dialekter i böcker… Och varför använder Eyvind Johnson ordet ”röck”?
För ett tag sedan läste jag klassikern Strändernas svall, där Eyvind Johnson återberättar myten om Odysseus hemresa från det trojanska kriget. Vad som överraskade mig mycket var att författaren genomgående använde ordet ”röck” i texten. För er som inte förstår vad det betyder 😉 så är det alltså en dialektal böjning av verbet rycka. Jag har vuxit upp i Uppland och jag vet faktiskt inte på vilka fler platser man pratar så (Johnson är i alla fall från Boden). Jag böjer i alla fall de flesta verb som har ett y i sig på samma sätt. Jag vet att dessa tre ord inte ska böjas såhär på rikssvenska, men för mig är det alltså
- rycka – röck,
- trycka – tröck och
- klippa – klöpp (ej ett ”y-verb” dårå, men i alla fall)
som gäller. Vad gäller andra ”y-verb” så hör jag inte själv när man ”ska” böja med ö eller ej. Nypa – nöp? Dyka – dök? Stryka – strök? Ah, rättstavningsprogrammet protesterar inte i alla fall… Hur som helst; det gladde mig att Johnson böjer på samma sätt som jag.

Ur Stränderas svall av Eyvind Johnson

Men varför gör han det? Jag har faktiskt ingen aning. Andra författare kan få för sig att använda dialekt i dialog. Vi är väl t.ex. rätt många som har tagit oss igenom Vilhelm Mobergs Utvandrarböcker och till en början fått kämpa lite för att få det att flyta. Där ”pratar” alla karaktärer småländska, kanske för att göra dem mer levande och få fram vilken lång resa de står inför när de ger sig av till Amerika. Sedan finns det böcker i stil med Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, där hela boken leks fram med ett fantasifullt språk som när boken var ny gärna omnämndes som ”rinkebysvenska”. I Ett öga rött är ”dialekten” så mycket mer än bara lite geografiskt färgad dialog. Språket blir en del av berättelsen och beskriver verkligen huvudpersonen och hans liv. Det behöver ju heller inte alltid vara dialekt det handlar om. I Khemiris fall handlare det kanske snarare om sociolekt; språkvariationer som utmärker olika klasser eller andra sociala grupper.

I en del böcker vill författaren också skildra en plats och inte bara några människor. I Mikael Niemis Populärmusik från Vittula blir det t.ex. naturligt att spränga in dialekt och tornedalsfinska eftersom det är en bärande del av berättelsen att berättelsen utspelar sig i just Pajala.

Sara Lidman använder rikligt med dialekt i t.ex. Jernbanesviten som utspelar sig i Norrlands inland under 1800-talet. Just hennes böcker hade jag dock lite svårt för. Jag tog mig knappt igenom den första boken (D in tjänare hör) och har heller inte vågat mig på att läsa övriga delar i serien. Visst kan dialekt tillföra mycket till en berättelse, men det är helt klart också så att dialekter kan göra att man som läsare tappar flytet. Jag tror att dialekter i böcker är lite av en vattendelare. Själv tycker jag oftast att det är härligt när författare vågar ta ut svängarna och låta karaktärerna prata lite mer som människor faktiskt pratar. Men det finns uppenbarligen en gräns också. Hm.

Nåja, Strändernas svall? Varför använder Johnson ordet ”röck”? Jag skulle så gärna vilja veta! Någon som har en teori? Och pratar man verkligen så i Boden?
2016-11-07
Ett eget rum

Ett eget rum av Virginia Woolf

Ett eget rum är en klassisk essä av Virgina Woolf. Ursprungligen var texten ett antal föreläsningar, vilket känns. Bitvis vibrerar boken av ivrig uppmuntran att slå sig fri, att skaffa de förutsättningar som behövs för att som kvinna kunna skriva, skapa, vara. Ett eget rum är på så sätt ett tidigt feministiskt verk. Delvis har vi kommit långt, men på många plan har vi inte kommit någon vart alls. Därför är det mycket intressant att få ta del av Woolfs essä från 1929. Närmare hundra år har passerat, men fortfarande har inte män och kvinnor samma förutsättningar.

I Ett eget rum leker Woolf med tanken på vad som hade hänt om Shakespeare hade haft en syster. Woolf konstaterar att det inte hade spelat någon roll om Shakespeare hade haft en syster som varit lika skicklig på att skriva – som kvinna hade hon ändå inte nått samma framgång. Över huvud taget handlar texterna mycket om just det att skriva och skapa. Förmodligen var det väl just det som var ämnet för Woolfs föreläsningar för de här kvinnliga studenterna (jag har inte kollat upp detta, men jag gissar det). Titeln anspelar på det rum som Woolf anser behövs för att kunna skriva. Ett rum och 500 pund om året – handfasta grejer, som inte var självklara då och inte är det idag. Räknas kvinnliga verk och värv lika mycket som mäns? Min egen erfarenhet är: nej.

Jag har hört mycket blandade åsikter om Virginia Woolf. Bland annat har jag vid några tillfällen påstått mig vilja läsa boken Mot fyren, men jag har då blivit avrådd. Den ska tydligen vara svårtillgänglig och ”tråkig”. Det är mycket möjligt, men jag är glad att jag vågade mig på Ett eget rum, för den var faktiskt mycket mer lättillgänglig än vad jag hade trott. Visst hade man kunnat läsa den på en djupare sätt också. Själv lyssnade jag på en ljudboksversion och det är inte alltid det går att stanna upp och reflektera så mycket när man lyssnar på en uppläsning. På sätt och vis hade jag gärna läst boken själv och gärna haft lite material som satte den i ett sammanhang. Jag tycker ändå att Ett eget rum var klart värd att lyssna på. Det är en tankeväckande och intressant bok.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en feministisk klassiker om Woolfs tankar kring vad som behövs för att som kvinna kunna skapa, skriva och vara i en värld där män har makten.

Betyg: 4 rum av 5.

Ett eget rum av Virginia Woolf

Om Virginia Woolf och Ett eget rum

Virginia Woolf (1882 – 1941) var en brittisk författare som har gjort sig känd bl.a. för sina feministiska texter och åsikter. Hon debuterade 1915 med bildningsromanen The voyage out (Resan ut). En av hennes mest lästa och omtyckta verk är Mrs Dalloway från 1925. Mrs Dalloway har inspirerat till boken och filmen Timmarna/The hours. Woolf led i perioder av depression och 1941 förvärrades tillståndet kraftigt, bland annat på grund av sval kritik för en av hennes böcker och för att hennes hem hade förstörts under bombningarna av London. Woolf begick självmord samma år.

Originaltitel: A room of one’s own (engelska).
Utgivningsår: 1929 (första brittiska utgåvan, Hogarth press), 1958 (första svenska utgåvan, Tiden), 2015 (utgåvan på bilden, Modernista), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Viatone).
Översättare: Jane Lundblad.
Uppläsare: Elin Abelin.
Antal sidor: 166 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 9788771830071.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Virginia Woolfs essä Ett eget rum kom till på grund av två föreläsningar 1928 om kvinnor och litteratur och om den kvinnliga konstnärens möjlighet att ta plats i det dominerande manssamhället. Det krävs att ”en kvinna måste ha pengar och eget rum, om hon skall kunna skriva romaner.” Boken fick med sina tankar om kvinnan som självständig individ, med eget arbete och ekonomiskt oberoende, en banbrytande betydelse för kvinnofrigörelsen, och är fortfarande i dag ett centralt verk inom feminism och den feministiska litteraturkritiken. Tankarna framförs med humor, vrede, ironi och skarpsinne under vandringar med betraktelse av naturen och samhället, besök och middagar, där en historisk genomgång av kvinnliga författare blandas med fiktiva föreställningar. Ett eget rum är en av Virginia Woolfs mest betydande verk, men också en av de mest lättillgängliga och populäraste.”

2016-08-23