Vi är inte här för att ha roligt, av Nina Lykke, är en rolig, dråplig och tänkvärd bok om en missförstådd(?) kulturman.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4.5 av 5.
Vi är inte här för att ha roligt, av Nina Lykke, handlar om något så bespottat som en kulturman, men boken berättas inte från det förväntade(?) perspektivet, en utsatt kvinnas, utan från mannen själv. Huvudpersonen, Knut, är en författare med en bästsäljare i bagaget. Den kritikerrosade romanen har inte följts upp av några större succéer: tvärtom har hans senare böcker sågats. På privatplanet har han också en svacka: separerad och med dålig kontakt med den vuxne sonen. Hans enda närvarande vän är en granne, som bara har tid när hans ständiga av-och-på-förhållande är av.
Nu är Norges största litteraturfestival i antågande och Knut blir inbjuden med kort varsel, så som det kan bli när förstahandsvalet, och kanske även andrahandsvalet, har tvingats avböja. Av en olycklig slump, eller kanske inte(?), är samtalet tänkt att involvera en viss verklighetsförfattare, som öppet har anklagat Knut för att ha antastat henne. Knut har en helt annan bild av händelsen och det är inte utan tvekan han tackar ja till medverkan.
Vi är inte här för att ha roligt gör något så märkligt som att skapa sympatier för en man som på många sätt framstår som oskön. Det handlar om en vit cis-man i övre medelåldern, därtill en, vid tiden, framgångsrik och rikskänd författare, som ställs mot en betydligt yngre kvinna på väg att bli ett namn i litteraturlivet. Det vore enkelt att måla upp Knut som en simpel snuskgubbe, någon som tycker sig ha rätt att ta för sig av det han vill ha och som därtill råkar vara rätt försupen, men genom att låta Knut stå i centrum framkommer en mer nyanserad bild.
Knut har verkligen på sig offerkoftan. Det ältas. Alla oförrätter mot honom tuggas om och om igen och det handlar inte bara om verklighetsförfattaren. Lykke skildrar scen efter scen där Knut plattats till. Författarsamtal med inte ens en handfull i publiken. Intervjuer där intervjuarna inte ens läst hans bok. Recensioner som inte enbart bedömer hans senaste roman utan också passar på att snacka ned Knut som person och risa hans tidigare verk. Lykke skildrar en kulturvärld där det kan gå snabbt att bli passé och där det mesta tycks handla mer om person än om litteratur.
Jag tycker att Vi är inte här för att ha roligt var överraskande bra och väldigt tänkvärd. Det är alltid kul med böcker som tar ett annat grepp än det förväntade och som därmed kan bidra med lite fler perspektiv. Det är lätt att glömma att varje liten person, hur idiotisk den än verkar, faktiskt bara är en människa. När jag läser den här boken känner jag faktiskt med Knut, hur knäpp han än är och vilka dumheter han än hasplar ur sig, och jag läser med en genuin önskan att han ska få lite upprättelse till sist. Vi är inte här för att ha roligt är dessutom, just det, rolig, inte minst i hur den driver med kulturbranschen. En mycket bra bok!
Vi är inte här för att ha roligt
Vi er ikke her for å ha det morsomt översattes av Marianne Mattsson och gavs ut av Wahlström & Widstrand 2023. ISBN: 9789146240747. Jag har lyssnat på den inläst av Leif Andrée för Radioföljetongen i Sveriges radio.
Nina Lykke
Nina Lykke är en norsk författare och grafisk designer.
Jag kommer aldrig mer se världen, av Ahmet Altan, är en självbiografisk berättelse om att förlora sin frihet och hamna i turkiskt fängelse utan någon särskild orsak alls.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Jag kommer aldrig mer se världen, av Ahmet Altan, är en självbiografisk roman, skriven från turkiskt fängelse, där Altan hamnade efter anklagelser om att ha stöttat kuppförsöket 2016. Vad han hade gjort? Det sades att han spridit subliminala meddelanden till allmänheten. Subliminala meddelanden? Nej, det vet nog inte ens domaren vad det innebär. Efter flera års inspärrning dömdes Altan till tio års fängelse för det han gjort, det som alltså i vår del av världen är att använda sin yttrandefrihet. Det blev omkring 4 år i fängelse innan Altan frigavs efter att Europadomstolen slagit fast att domen mot honom var helt grundlös.
I fängelset hölls Altan inspärrad i något som egentligen var en liten bur och därefter i en liten cell. Vissa av förtryckarna i fängelset visar ändå någon slags medmänsklighet, men andra gör det inte. Inte ens en läkaren är nödvändigtvis någon som vill väl.
Altan har någonstans insett att han aldrig mer kommer att se världen, men genom att reflektera över livet, litteratur och att våga sig på att skildra sitt liv i skrift, håller han sig ändå närvarande i världen. Texterna kom att smugglas ut ur fängelset via Altans advokat och kom bland annat att resultera i den här boken.
Det är en berörande och tänkvärd bok, det går inte att säga annat. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på den som Radioföljetong i Sveriges radio, där boken, i inläsning av Lars Väringer, varvs med en intervju med Ahmet Altan, vilket verkligen fördjupar berättelsen. Intervjun gjordes av Joseph Knevel 2022.
Jag kommer aldrig mer se världen
Dünyay? bir daha göremeyeceg?im översattes av Mats Andersson och gavs ut av Kaunitz-Olsson 2021. ISBN: 9789189015340. Jag har lyssnat på en inläsning av Lars Väringer i Radioföljetongen, Sveriges radio.
Ahmet Altan
Ahmet Altan (född 1950) är en turkisk författare och journalist.
Eufori, av Elin Cullhed, är en roman om Sylvia Plath: en fantastisk författare, en trött småbarnsförälder, en bedragen hustru, en kvinna med ett bagage med svår psykisk ohälsa. Det är en mycket drabbande berättelse om att kämpa mot ångest.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Eufori, av Elin Cullhed, är en roman om författaren Sylvia Plath. Att det är roman innebär naturligtvis att boken inte är en biografi eller en dokumentär, men självklart bygger berättelsen på den verkliga personen Sylvia Plath. När boken tar sin början har Sylvia lämnat USA, lämnat London och har slagit sig ner i ett lantligt Devon tillsammans med tvååriga dottern Frieda och maken Ted Hughes. Snart kommer familjen dessutom få tillökning: Sylvia är höggravid. Planerna är stora för huset och odlingarna. Och för skrivandet. Verkligheten vill dock något annat.
Glaskupan, det som kommer bli romandebuten så småningom, ligger som ett färdigt manus, redo att skickas in, men Sylvia har svårt att samla tid och energi för sitt egna skrivande. Det är främst Ted som skriver, läser in texter för BBC och har anledning att åka in till London. Sylvia, som lidit av djupa depressioner tidigare i livet, hamnar i en ångestfylld situation som bara blir värre och värre.
I Eufori beskriver Cullhed det som kom att bli början på slutet av Sylvia Plaths alldeles för korta liv. Jag har läst Glaskupan, som på många sätt har många paralleller till författaren själv, och gripits av den starka skildringen av att bli psykiskt sjuk. Det här är en roman på samma tema. Det är en mycket ångestfylld och förtvivlad själ som läsaren får följa. När Ted är otrogen och inleder en relation med en annan kvinna beskrivs en situation som är psykiskt övermäktig att klara av. Och där står Sylvia, med två små barn ute på landet.
Det är en berörande bok, en intensiv och känslofylld läsning. Med det sagt: det är också en mycket lång bok, för att bara vara knappa 300 sidor. Trots att jag älskade Glaskupan (eller kanske just därför?), och att Eufori har väldigt starkt släktskap med just den romanen, tyckte jag att Eufori var seg. Jag hade ett motstånd mot läsningen, kanske för att Sylvia Plaths öde redan är känt. Det finns ingen spänning, man läser inte med en förhoppning om att hon ska resa sig, det är bara en lång, lång, lång resa utför. Det är drabbande, absolut, men det var tyvärr inte riktigt den vassa roman jag hade hoppats på.
Eufori
Eufori gavs ut av Wahlström & Widstrand 2021. ISBN: 9789146237303.
Elin Cullhed
Elin Cullhed (född 1983) är en svensk författare. 2021 belönades hon med Augustpriset för sin roman Eufori.
Världen, av Juan José Millás, är en annorlunda uppväxtskildring och en berättelse om en bok som blir till.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Världen, av Juan José Millás, är samtidigt en uppväxtskildring och en berättelse om en boks tillkomst. Den närmar sig det hela från två håll: dels från den unge Juan, som växer upp i Madrid, och dels från en vuxen, skrivande Juan. Jag tycker om berättelsens uppbyggnad och hur fantasi, verkliga upplevelser och minnen blandas samman till den här romanen. Vad är sant och vad är fantasi? Det är inte gott att veta. Redan som barn är Juan ett barn med en stor föreställningsvärld, där de döda har sitt eget kvarter och där hans kompis pappa är Interpolagent.
Det är en annorlunda roman och jag gillar det! Här finns många knäppa berättelser och komiska skrönor. Sedan är jag också lite svag för metafiktion.
Världen
El mundo översattes till svenska av Manne Kössler och gavs ut av Tranan 2015. ISBN: 9789187179457. Jag har lyssnat på den som Radioföljetong i Sveriges radio, i uppläsning av Tomas von Brömssen.
Juan José Millás
Juan José Millás (född 1946) är en spansk författare och journalist.
Analfabeten av Agota Kristof är en kort och koncentrerad berättelse om ett liv format av skrivande och berättande.
Analfabeten av Agota Kristof är en självbiografisk kortroman där Kristof berättar om uppväxten i Ungern, flykten till Schweiz och om läsandet & skrivandet. Att läsa och att skriva är ibland omöjligt, men alltid livsviktigt. Agota börjar läsa som 4-åring och har med sig berättandet som en kraft genom livet. När hon lämnar Ungern lämnar hon dock modersmålet bakom sig. Hon blir en ”analfabet” och måste återerövra språket genom att lära sig franska.
Det här är det första jag läser av Kristof, även om jag har läst åtskilliga texter om hennes böcker. Jag har länge tänkt att jag ska läsa hennes omtalade trilogi som inleds med Den stora skrivboken. Den här sparsmakade boken väcker helt klart lusten att läsa mer. Snart är det jag som lånar något mer av Kristof!
Dubbelporträtt av Agneta Pleijel är en roman om när Agatha Christie inför sin 80-årsdag motvilligt låter sig avporträtteras av expressionisten Oskar Kokoschka. Det hinner bli ett antal samtal om livet och konsten.
l Dubbelporträtt av Agneta Pleijel är deckarförfattaren Agatha Christie på väg att fylla 80 och hennes släktingar har tjatat sig till att hon ska sitta modell för ett porträtt. Agatha vill inte. Inte heller konstnären, Oskar Kokoschka, är speciellt entusiastisk, men sex sittningar ska det bli.
Under sittningarna växer det fram en förtrolighet och Christie och Kokoschka börjar samtala om sina liv och om konsten. Här möter expressionisten deckarförfattaren: konst vs. nöjesläsning. Ingången till deras respektive skapande är totalt olika, men det kanske intressantaste är de långa liv de båda har levt och återberättar.
Dubbelporträtt är ingen lång roman och jag tror tyvärr inte att den kommer att leva kvar länge i mitt minne. Eller nej förresten: två saker kommer definitivt leva kvar: 1) det mystiska när Christie är försvunnen under en dryg vecka och det efter stort pådrag och seriösa eftersökningar visar sig att hon har tagit lite semester och 2) Kokoschkas helt otroligt olyckliga kärlek till Alma Mahler, som leker med hans känslor och utnyttjar honom, och hur han försöker att bota det hela genom att göra en avbild av henne i form av en docka. Två helt otroligt märkliga bitar ur två långa liv, som det var mysigt att få följa i den här lilla romanen. Mysigt, som sagt, men kanske inte något som berörde mig på djupet.
Är du nyfiken på boken kan jag tipsa om att den finns inläst av författaren själv och går att lyssna på som Radioföljetong.
Dubbelporträtt
Agneta Pleijel
Agneta Pleijel är en svensk författare och litteraturkritiker. Hon fick sitt stora genombrott med romanen Vindspejare (1987).
Snart står vi inför 2020 och min vana trogen börjar det därför att bli dags att blicka tillbaka på året som gått. Först tänkte jag titta tillbaka på vad som har hänt på bloggen under året.
I år har min blogg haft 81 021 unika sidvisningar, vilket innebär att det är betydligt fler än min mamma och mina närmsta kompisar som besöker min blogg. Det här är ju inte direkt en siffra som tål att jämföras med influerare som lever på sin grej, men jag är i alla fall både förvånad och glad över att så många tittar in och läser det jag skriver. 🙂
Den 5:e april fick jag nästan 700 besökare på en dag, vilket är årets besöksrekord. Gud vet vad som hände den dagen. Kanske var det en skoluppgift som gick ut brett och genererade massiva googlingar som ledde hit.
Tisdagar klockan 21 är den populäraste dagen att besöka bloggen och lite drygt hälften gör det från sin mobil. I vanliga fall brukar de flesta besöka startsidan och läsa de senaste inläggen, men i år har det varit två inlägg i arkivet som har dragit fler besökare:
Inläggen har talande titlar, så jag behöver kanske inte beskriva närmare vad de handlar om. Att de fortfarande är så populära tycker jag i alla fall påminner om att bloggar fortfarande har relevans. Man kan nog säga att bloggandet har peakat i det här landet och många influerare fokuserar snarare på Instagram, YouTube och annat, men bloggar man om något som faktiskt kan vara fortsatt intressant så är det guld att inlägg finns organiserade och lättillgängliga i ett arkiv. Det som läggs upp på Instagram syns i bästa fall i någons flöde en dag och kommer sedan aldrig igen såvida de inte är märkta med bra hashtags och råkar hamna högt upp i listan när folk söker på dem.
Idag kommenterar folk hellre under inlägg på Instagram än skriver i kommentarsfält, men faktum är att det fortfarande trillar in en del kommentarer, på både nya och äldre inlägg. Skoj! Av årets inlägg är det kanske mitt inlägg om näthandel som har fått flest kommentarer och det kan jag förstå. Näthandel kan vara otroligt smidigt. Eller inte. 😉
Jag skulle nog inte blogga lika frekvent eller på samma sätt som idag om jag inte hade läsare (ärligt talat är det faktiskt så), men självklart är bloggen främst min hobby och något jag gör för att jag tycker att det är kul att reflektera kring det jag läser, att själv skriva och att fota. En del inlägg tar förvånansvärt lång tid att skriva, andra kommer väldigt direkt. En del inlägg kan jag läsa efteråt och själv tycka är helt obegripliga. Ska jag plocka ut ett inlägg som jag tyckte kändes extra bra att skriva så är det nog mitt inlägg om vad kultur betyder för mig. Varför? Kultur betyder jättemycket för mig och jag kan inte föreställa mig att ett samhälle har något att vinna på att ständigt dra ned på kultur eller inskränka kulturutbudet.
Det var en sammanfattning av bloggåret! Mer sammanställningar kommer framöver. 🙂
Jag vill också passa på att önska alla mina läsare en god helg. <3
Twist av Klas Östergren är en långsam, men ändå riktigt spännande bok, om kärlek och skumraskaffärer och en berättelse som tar med läsare på en resa från 60-talet till idag. Betyg: 4 kastspön av 5.
Twist av Klas Östergren är en mångbottnad och långsam berättelse som tar läsaren från 60-talet till nutiden, från ett sommarhus i Stockholms skärgård till ett Karlskrona 50 år senare. Berättarjaget är en man och, som så ofta i Östergrens romaner, bär huvudpersonen en del likheter med författaren själv. En gång i tiden var han en naiv kille som ivrigt pilkade strömming vid sommarhuset och som blev handlöst förälskad i en kvinna. Den här kvinnan kommer sedan att återkomma i hans liv på olika sätt, Anna, Ann-Marie, Ami. Vem är hon, vad vill hon? Och vad sysslar hennes småfifflande pappa med?
Det är mycket som händer under ytan i den här boken och trots att den är långt ifrån en actionspäckad thriller så måste jag säga att den var riktigt spännande. Nya lager vecklade ut sig under läsandets gång och jag imponeras över hur Östergren väver ihop allting och fortsätter att överraska. Samtidigt läser jag och känner ett visst motstånd. Jag lyssnade på Twist i ljudboksversionen, trevligt inläst av Reine Brynolfsson, och den var riktigt bra, men ibland hade jag nog behövt stannat upp, läst lite långsammare, funderat över hur saker hänger ihop. Jag har måhända missat ett och annat i den här boken, men det känns inte som att det gjorde så mycket. Det är en underhållande bok. Dessutom känner jag spontant att jag gärna läser om den någon gång; Det här är verkligen en bok som borde tålas att läsas fler än en gång.
Twist av Klas Östergren
Uppläsare: Reine Brynolfsson. Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Natur & kultur), 2014 (den här ljudboken, A nice noise). Antal sidor: 382 (ca 11 h lyssning). ISBN: 9789187725296, 9789127140110.
Klas Östergrens nya roman skruvar sig fram mellan årtiondena fram till vår egen tid, från en given punkt på sextiotalet när sommaren var lång och The Beatles ”Twist and Shout” fortfarande ekade i folks medvetande. Där väcks en kärlek, till en kvinna med många namn. Anna. Eller Anne-Marie. Eller Ami.
Twist är en berättelse om att utnyttja och bli utnyttjad. Den handlar om pengar som bytte händer när centrala Stockholm förvandlades för femtio år sedan. Men om mutor är en gråzon så har bedrägeriet i Twist också en verkligt svart sida, som berättaren bit för bit blir varse: de rörelser av pengar, information och inflytande som frigörs när muren mellan öst och väst faller i slutet av åttiotalet.
Ingen går fri. Alla är med i spelet: motvilligt, ovetande eller av fri vilja. Liksom i en roman av Graham Greene eller John Le Carré handlar Twist om själva sveket och vad det gör med de människor som deltar i det eller drabbas av det.
Förlagets beskrivning
Klas Östergren
Klas Östergren (född 1955) är en svensk författare och före detta akademiledamot. Han är bland annat känd för romanerna Gentlemen och Gangsters, som också har filmatiserats.
Musan av Jessie Burton är en fängslande berättelse om skapandets kraft och om kärlek och relationer i inbördeskrigets Spanien. Betyg: 5 fincor av 5.
Musan av Jessie Burton är en bok där två kvinnors livsöden vävs ihop och där konst, fylld med mystik, utgör länken. Jag började läsa den här boken under min påskledighet och kunde knappt lägga den ifrån mig. Det var länge sedan jag läste något så bladvändande och härligt.
Musan handlar om Olive, som precis har lämnat London tillsammans med sina föräldrar och slagit sig ned på den spanska landsbygden. Modern är deprimerad, pappan upptagen med sitt och med en affär på sidan av. Det är inte en harmonisk och lycklig familj. För Olive är det dock något i landskapet och atmosfären som verkligen drabbar henne och hon uppfylls av en kreativitet och skaparlust som hon aldrig tidigare har upplevt. I sitt rum målar hon häpnadsväckande tavlor, men hon gör det med insikten om att hennes pappa, konsthandlaren, och knappast någon annan heller, aldrig skulle förstå dem om det blev känt att det var hon som var konstnären. Det är 30-tal och som kvinna räcker det inte att vara duktig – för att bli en betydande konstnär måste du vara man.
En ung kvinna från trakten och hennes bror kommer till familjen. Kvinnan, Therese, blir deras hemhjälp, och brodern, Isaac, hjälper också till med sysslor kring huset, även om han mest är upptagen på annat håll, med kampen. Snart ska det Spanska inbördeskriget skörda sina offer, men än så länge pyr det mest under ytan. Isaac hör till vänstern och delar med sig av upprörande skildringar av våld och förtryck. Olive dras till Isaac, blir förälskad och förtrollad. På samma sätt dras Therese till Olive. Hennes vänskap till den här unga kvinna, med Vogue-magasin och magiska tavlor, blir en betydande person för henne, vars bakgrund som halvt romsk annars inte har gett henne någon högre status i samhället. Hon vill vara med Olive, hjälpa Olive, göra allt hon kan för Olive. Vid ett tillfälle gör hon något som kommer att bli ödesdigert: hon ser till att en av Olives tavlor kommer ut till allmän beskådan under sin brors namn. Hennes tanke är att Olive ska stå upp för sig själv och erkänna att tavlan egentligen är målad av henne, men det blir inte som hon trott. Olive verkar tvärtom tycka att det passar bra att hennes målningar får komma ut i världen under en annans namn. Hon ser det som den möjlighet hon har att nå ut. Tavlor säljs och Isaac tar emot pengarna, som till stor del hamnar i kassan hos hans partikamrater. På ett paradoxalt sätt känner sig Isaac utnyttjad av Olive, som använder hans namn för egna syften, och en spricka uppstår mellan dem, men Olive är förblindad och kör på med sitt.
Trettio år senare börjar Odelle, en ung kvinna med ursprung i den forna brittiska kolonin Trinidad, ett nytt arbete på ett galleri i London. Hennes närmsta chef är en excentriska Marjorie Quick, som verkligen tar henne under sina vingar och uppmuntrar Odelle i hennes skapande, skrivande. Snart lär hon också känna en ung man, som börjar uppvakta henne. Det visar sig att han har fått en häpnadsväckande tavla i arv och nu tar han den med sig till galleriet, bland annat som en förevändning för att kunna träffa Odelle. Tavlan är målad av en okänd konstnär, men när galleriägaren får se den blir han förstummad. När Marjorie får se den blir hon helt ur balans och blir uppenbart drabbad på ett mer personligt plan. Kan tavlan vara en äkta Isaac Robles-målning? Och vad har Marjorie i sådant fall för koppling till den?
Musan är en spännande berättelse med flera lager. Det är frestande att sträckläsa och låta historien veckla ut sig, förklara mer kring målningens uppkomst och hur den hamnat hos en ung man i London. Berättelserna från 30- och 60-talen berättas parallellt och som läsare förstår man därför hela tiden mer än vad Odelle gör i sin del av boken. Ändå lyckade boken överraska mig in i det sista. Jag tyckte verkligen att det var spännande att läsa mer om tavlan och konstnärskapet bakom, kanske för att jag själv är väldigt intresserad av konst och verkligen är förtjust i berättelser där stark konst har en stor del av handlingen. Boken ger en levande skildring av skaparlust och konstens kraft, vilket är väldigt härligt. Sedan blir det såklart lite extra spännande när mycket kring det viktigaste konstverket i Musan är mystiskt och spännande. Ska Olive få upprättelse? Ska Odelle lista ut hur allt hänger ihop?
Samtidigt är det verkligen ingen äventyrsberättelse på det sättet utan en bok som framför allt fokuserar på människor och den kraft som håller dem samman: vänskap, kärlek. För att inte tala om det som sliter dem isär: svek, lögner. Ibland kanske berättelsen svävar iväg lite väl och blir övertydlig när det gäller detta, men jag har ingenting emot det. Jag blev helt uppslukad av Musan och tycker att det är en riktigt, riktigt bra bok.
Musan av Jessie Burton
Jag tror han ville att jag skulle bli imponerad av det faktum att han hade en MG, men det betydde inte ett skvatt för mig när jag väl hade fått syn på tavlan i bagageutrymmet. Den var inte stor, och inte ramad. Motivet var inte särskilt märkvärdigt, men heller inte helt lätt att tolka – en flicka, med en annan flickas avhuggna huvud i händerna vid ena sidan i målningen, och vid den andra ett lejon sittande på hasorna, inför det dödande språnget. Bildspråket andades fabel.
Trots en lätt förvanskning på grund av den orangea gatlyktan över oss påminde färgerna i bakgrunden om ett hovporträtt från renässansen – den där anhopningen av åkrar som lapptäcken i alla möjliga gula och gröna nyanser, och något som såg ut som ett vitt litet slott. Himlen ovanför var mörkare och mindre diskret; det låg något mardrömslikt över dess blåslagna indigotoner. Tavlan fick mig omedelbart att tänka på motsatser – flickorna mot lejonet, tillsammans inför sin olycka. Men den hade en säregen finess bortom den vackra färgpaletten – ett svårfångat fenomen som gjorde tavlan så tilltalande.
»Vad tycker du?« frågade Lawrie. Utan den starka köksbelysningen såg hans ansikte mildare ut.
England, 1967. Odelle Bastien har haft svårt att etablera sig i London sedan hon flyttade från Trinidad fem år tidigare. Men plötsligt har hon erbjudits jobb som sekreterare till den glamourösa galleristen Marjorie Quick.
Genom Marjories vänskap blir Odelle medveten om en potential hos sig själv som hon inte trodde fanns. Ändå förblir Marjorie ett mysterium för henne. Och i ännu högre grad när ett stort, försvunnet konstverk som också det bär på en hemlig berättelse en dag levereras till galleriet.
Spanien, 1936. Olive Schloss, dotter till en berömd konst- handlare, är en ung kvinna som på allvar börjat utforska sina ambitioner. Till hennes familjs sköra paradis anländer en dag den revolutionäre konstnären Isaac Robles och dennes halvsyster Teresa med explosiva, förödande konsekvenser…
Musan är en roman om två kvinnor i olika tider. En magnifik, fängslande historia om ambition, identitet, kärlek och besatthet. Musan, uppföljaren till Jessie Burtons debutroman, bästsäljaren Miniatyrmakaren har hyllats av kritiker och läsare världen över.
(förlagets beskrivning)
Jessie Burton
Jessie Burton (född 1982) är en brittisk författare som har gjort stor succé med debutromanen The Miniaturist (Miniatyrmakaren) från 2014. Burtons senaste roman för vuxna är The Muse (Musan). Jessie Burton har en hemsida och instagrammar under @jesskatbee.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
