Bokblomma

Etikett: Skräck

  • Pappersväggar: tio berättelser

    Pappersväggar: tio berättelser

    Ajvide Lindqvist kan människans psykologi. Han förstår ensamhet, utanförskap, sorg, längtan – och skräck! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: någonstans önskar jag faktiskt att han skrev andra böcker än just skräck, för hur bra jag än tycker att han är som författare så är det trots allt inte min genre. I hans böcker är det inte det vidriga, läskiga och övernaturliga som tilltalar mig, utan hans förmåga att berätta om människor och relationer.

    Men jag kan ju inte spekulera i vad böckerna hade kunnat vara, utan jag måste döma dem för vad de är. Och de är bra! I Pappersväggar ryms ett antal noveller och jag tycker väldigt bra om de allra flesta. Flera av de är både kittlande och tankeväckande. Här får vi stifta bekantskap med troll (ensamma, tvingade att passa in i vårt samhälle och faktiskt riktigt otäcka och onda), människor som är döda, men fortfarande lever, människor som bara är vikarier och inte är riktiga människor (och kanske är alla människor utom du vikarie!) m.m. Det låter lätt töntigt när man skriver om det, men Ajvide Lindqvist skriver om det på ett sätt så att man liksom köper det.

    Jag lyssnade på boken som ljudbok i en fin författaruppläsning, som jag varmt kan rekommendera, även till dig som, liksom jag, inte förstår skräckgenren…

  • E-boksskräck

    I dagarna släpper John Ajvide Lindqvist en zombieberättelse som e-bok och ljudbok. Den finns inte ens i vanlig bokform. Jag tycker att det är lite spännande att det verkar som att e-böckerna är på gång. För ett tag sedan Twittrades det dagligen om läsplattor (särskilt Kindle!) och nu är alltså Ajvide Lindqvist på tåget och släpper för enbart läsplatta/e-boksläsare.

    Boken heter Tjärven, vilket alltså syftar på Tjärvens fyr, och boken lär vara en ”splattrig zombieberättelse”:

    ”Jag ville skriva en enkel historia. Jag ville skriva en rak monster-zombiehistoria. Inte med psykologiska förklaringsmekanismer för monstrena utan bara monster som är intresserade av att äta upp människor.”

    Jag tror ärligt talat inte att den är något för mig (eller min mamma!). Jag tycker det bästa är när John Ajvide Lindqvist berättar om människorna, t.ex. den mobbade Oskar i Låt den rätte komma in, i vilken jag tyckte att det var fenomenalt hur han berättade om utanförskap och drog det till sin spets genom att låta en av huvudpersonerna vara en vampyr –  en varelse som lever helt utanför samhället. Monster-/skräck-/fantasy-delen faller mig dock inte lika mycket i smaken, och det här verkar onekligen vara en bok där man har sparat in på människor/relationer/psykologi och dragit på med splattret. Dessutom är jag uppvuxen i en stad vid havet och därför tyckte jag att det var lite extra obehagligt att Ajvide Lindqvists Människohamn utspelade sig i just den miljön och jag tror inte att jag kommer att gilla miljöerna i Tjärven heller. Inte vill man väl känna igen sig i skräckmiljöer? Nåväl. Smaken är som baken… Och jag har alltså inte läst/lyssnat på boken, så jag har ingen anledning att döma den. 🙂

    Här är en video där Ajvide Lindqvist själv pratar om boken:

  • Människohamn

    Människohamn

    Jag har faktiskt lite svårt att skriva om den här boken. Människohamn är en skräckroman och det är verkligen inte min genre eftersom jag både är lite mörkrädd och inte särskilt road av sådant som är övernaturligt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om den här boken. Det är något speciellt med John Ajvide Lindqvists sätt att skriva. Hans påpricken-beskrivningar av pirrig första kärlek och andra insiktsfulla scener från relationer, uppväxt, åldrande och allt annat som man skulle kunna känna igen sig i gör att jag närmast tycker att det är synd att han inte slog sig på någon annan genre. Hade han grävt djupare i folks mörka inre hade han kunnat bli en ny Jonas Gardell. Men nu är han inte Jonas Gardell och det vore orättvist att döma boken för det.

    Människohamn utspelar sig i skärgården, Roslagen, på en ö som heter Domarö och som namnet antyder har en ganska hård dom över sig och en mörk historia. Det är många som genom åren har förlorats till havet, däribland huvudpersonens, Anders, dotter, som försvann helt spårlöst för några år sedan. Nu är Anders, som vid det här laget är en deprimerad och alkoholiserad spillra av sig själv, tillbaka på Domarö. Det börjar samtidigt hända otäcka saker på ön och Anders upptäcker bit för bit att hans försvunna dotter försöker att meddela sig med honom och att det verkar som om de som försvunnit i havet är på väg tillbaka.

    För mig blir det naturligtvis lite för mycket med allt övernaturligt, men jag kan ändå uppskatta berättelsen, just för John Ajvide Lindqvists berättande, som jag redan har nämnt. Boken förtjänar verkligen uppmärksamhet, även om jag själv tyvärr är lite svårcharmad när det gäller just skräckböcker.

  • Låt den rätte komma in

    Låt den rätte komma in

    Det är 80-tal i Blackeberg, där Oskar bor med sin mamma. Tillvaron är otrygg, med mobbing och utanförskap. När så Eli dyker upp på gården förändras allt. Eli är en märklig flicka som brukar komma ut till gårdens lekplats på kvällarna och i henne hittar Oskar en vän, eller kanske till och med en första, pirrande kärlek. Nu hittar Oskar trygghet i sig själv så att han kan säga ifrån och vågar sätta sig upp mot sina mobbare. Vad han inte gör är att koppla alla Blackebergs märkliga ritualmord och hemskheter till Eli. Han förstår inte att hon är en vampyr.

    Det är verkligen en bok om utanförskap dragen till sin spets. Kan man vara mer utanför om man tvingas leva som en odödlig mördare, en socialt utstött, en vampyr? Kan en vänskap mellan Oskar och Eli verkligen existera?

    Jag kan inte helt bestämma mig för vad jag tycker om boken. Å ena sidan grips jag av berättelsen om den utsatte Oskar, men jag känner inte att jag helt kan fastna för vampyrberättelsen. Jag tycker rent av att det är äckligt att läsa om de bitarna och utöver detta hade jag nog hellre sett en annan, mer spännande, twist på slutet. Boken landar nog på en medelbetyg hos mig, men jag gillar den annorlunda idén om att berätta om otrygghet och utanförskap i en skepnad av en skräckberättelse. Ett plus för alla fina miljöbeskrivningar som andas tidsenligt 80-tal.

  • Samtal med vampyren

    Samtal med vampyren

    Den här boken kan verka lite bisarr,men är intressantare än vad den kanske låter som. Den handlar om en pojke som intervjuar en vampyr, vars långa livshistoria är kantad av en slags underlig kärlekshistoria och dess komplikationer.

    Huvudpersonenen är vampyren Louis, som aldrig riktigt kan komma överens med sig själv om vad som är onda handlingar och vad som inte är det. Han har svårt att, som andra vampyrer, döda och plåga människor.

    Louis är mot sin vilja beroende av vampyren som har gjort honom till den han är, Lestat, och Louis är rädd för att behöva Lestats längre erfarenhet av livet som vampyr. Ännu svårare har han att slita sig när Lestat gör ett litet barn, Claudia, till vampyr. Louis känner att han måste ta om hand om Claudia och senare börjar han att älska henne.

    Faktumet att Lestat gör ett barn till vampyr är bokens kanske mest intressanta innehåll. Boken väcker många olika tankar om döden och evigt liv, men särskilt intressant blir det när Claudia blandas in – en kvinna som är låst i ett barns kropp. Jag gillar inte alltid själva berättelsen om Louis, som ibland är lite svår att begripa sig på, men boken väcker många nya tankar. En intressant och annorlunda bok!

  • Svenska spökhistorier

    Svenska spökhistorier

    I den här lättlästa boken finns  tio spökhistorier från kända Svenska spökplatser samlade. Mycket på grund av de små faktarutorna, som finns efter varje spökhistoria, om spökplatserna kan man faktiskt skrämma upp sig en hel del!