Etikett: Skräck

  • Hanteringen av odöda

    Hanteringen av odöda

    Hanteringen av odöda - John Ajvide LindqvistJag har sagt det förr och jag säger det igen: varför skriver inte John Ajvide Lindqvist något som inte är… skräck? Visst är det lite knasigt att jag säger detta om Sveriges kanske mest populära skräckförfattare, men jag tycker att han skriver så makalöst bra och har sådan intressant insikt i hur människor fungerar att det är lite synd att han håller sig till en genre som jag i någon mening faktiskt inte är så förtjust i.

    I Hanteringen av odöda vaknar döda till liv igen en natt. Det börjar med Eva, avliden hustru till David, som plötsligt kan röra sig igen och till viss del tala. David inser dock att det här inte är hans saknade fru; blicken är helt tom. Ändå vaknar såklart förhoppningen om att hon ska bli sig själv igen. Stockholm fylls snart av vandrande o-döda från bårhus och begravningsplatser. Elvy och hennes barnbarn Flora märker till deras förvåning att den forne maken, respektive morfadern, knackar på dörren igen. För Elvy, som är djupt kristen, vaknar idén om att det här är ett tecken på att Jesus återvändande är nära förestående. Journalisten Mahler kastar sig omedelbart till kyrkogården och gräver upp kistan där hans barnbarn har lagts för sista vila. Liket är äcklande, men innehåller ändå något slags liv, vilket barnets mamma snart också blir varse. De tar med sig det uppsvällda barnliket för att vårda honom i Mahlers sommarstuga.

    Samhället vet inte hur de ska hantera den nya situationen. Odöda förvandlas till forskningsobjekt och spärras in tills vidare. Anhöriga reagerar på olika sätt, men många vill inte skiljas från deras återvändande anhöriga.

    Boken är på spännande och intressant. Som vanligt drar Ajvide Lindqvist saker till sin spets när han skriver om människor i sorg. Kan man älska ett barn så mycket att man kan hantera att kroppen är ett liks? Ajvide Lindqvist skriver fantastiskt bra, som vanligt, men naturligtvis blir man också äcklad. Jag vet inte om jag vill läsa om lik och förruttnelse egentligen.

    Några andra som skrivit om boken är dagensbok.com och SvD. Du hittar den hos bl.a. Bokus och Adlibris.

  • Horn

    Horn

    Horn - Joe HillDet har gått ett år sedan Ig Perrish förlorade sin flickvän i ett obehagligt sexmord. Han har själv varit anklagad för dådet, men i brist på bevis har han släppts fri. Det har dock inte hindrat samhället från att döma honom hårt. Nu vaknar Ig upp med en rejäl baksmälla och när han tittar sig i spegeln gör han en fasansfull upptäckt: det har växt ut horn i pannan. När andra möter honom reagerar de inte nämnvärt på att han börjar ta skepnad av en djävul. Däremot kan ingen längre avhålla sig från att anförtro honom sina mörkaste och smutsigaste hemligheter. Plötsligt får han veta att inte ens den närmsta familjen älskar honom längre och han får också veta saker som leder honom mot den verkliga mördaren.

    Jag har ingenting emot skräck, men huvudfokus får gärna vara människorna, relationerna och psykologin. John Ajvide Lindqvist är någon som verkligen bemästrar att bygga upp en skräckberättelse genom att börja med karaktärerna (och deras ensamhet och ångest) och sedan bygga upp spänningen och låta det övernaturliga introduceras allt eftersom. Här byggs inte berättelsen upp, utan man kastas rätt in i handlingen. Jag hade väl inte helt lätt att komma in i det, för det blir ju så lätt ointressant om en berättelse bara består av staplade skräckelement och saknar en engagerande handling. Som tur är så växer Horn och berättelsen om Ig som djävul varvas med tillbakablickar till vad som hände vid tiden innan mordet och tiden när Ig och hans tjej träffades i tonåren. Det blir faktiskt riktigt spännande och författaren bjuder på några oväntade vändningar. Mot slutet kändes det lockande att sträckläsa.

    Joe Hill är förresten pseudonym för Joseph Hillstrom King, och, ja, han är faktiskt Stephen Kings son. Det är lite lustigt hur vanligt det är att gå i sina föräldrars fotspår, även om man inte så ofta stöter på fenomenet när det gäller författare, särskilt inte författare som rör sig i samma genre. Det är nog inte helt rättvist att jämföra far och son King, och själv har jag inte ens läst någon av Stephen Kings böcker, så den jämförelsen kan jag inte ens göra, men man kan väl konstatera att Hill kan skriva skräck. Bra bok!

    Några andra som skrivit om Joe Hills Horn är Bokhora, Kulturbloggen och Kajsas bokblogg. Du hittar den hos bl.a. Adlibris och Bokus.

  • Frid på jorden

    Frid på jorden

    Frid på jorden är en kort liten novell av Selma Lagerlöf. Jag läste den som e-bok, där novellformatet ofta är extra bra, eftersom e-böcker är så enkla att plocka fram när man får lite dötid, t.ex. i väntan på bussen. Novellen kretsar kring en familj som oväntat får besök av den försvunna dottern, som berättar om hemska övergrepp och väcker en stark önskan att hämnas.

    Det är den första novellen jag läser av Lagerlöf, som jag annars känner till genom ett antal romaner. Jag tycker att hon är lite ojämn. T.ex. uppskattade jag inte alls Gösta Berlings saga, men blev väldigt gripen av Kejsarn av Portugallien. Frid på jorden tycker jag hör till hennes bättre texter. Den var både spännande och tankeväckande.

    Du hittar novellen hos t.ex. Adlibris och Bokus. Några andra som läst och skrivit om novellen: Bokmilaskogen och Eli läser och skriver.

  • Bengångarna

    Bengångarna

    Johan Theorin hör till mina favoritförfattare i spänningsgenren. Jag gillar hans sätt att stoppa in övernaturliga inslag och folktro i sina berättelser och att han samtidigt alltid lämnar en öppning för naturliga förklaringar. I novellen Bengångarna, som jag läste som e-bok, stänger han dock helt dörren för naturliga förklaringar.

    Boken handlar om en hänsynslös man, som notoriskt stjäl värdefulla föremål från boende på äldreboendet där han arbetar. Föremålen gömmer han hos de skröpligaste på boendet, så att han vid deras bortgång kan vittja deras lägenheter på alla skatter. Det går dock inte som han tänkt sig när han gömmer dyrbara frimärken i fickorna på en boendes kofta. Koftan följer nämligen med ner i graven. När huvudpersonen inser vad som hänt, bestämmer han sig för att gräva upp kistan. Han kommer dock att mötas av en otrevlig överraskning.

    Jag känner inte riktigt igen Theorins sätt att berätta och blev på sätt och vis lite besviken, men samtidigt är novellen väldigt välskriven och en bra skräckberättelse, som jag kan rekommendera till den som är mer förtjust i skräck i stil med John Ajvide Lindqvists berättelser, än vad man kanske är van att Theorin brukar bjuda på.

    Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris. Några andra som har läst Bengångarna och skrivit om novellen är Catahya och Eli läser och skriver.

  • Låt de gamla drömmarna dö (novellerna)

    Låt de gamla drömmarna dö (novellerna)

    Låt de gamla drömmarna dö är en ljudbok där John Ajvide Lindqvist läser upp sina noveller från samlingen Låt de gamla drömmarna dö (den vanliga pappersboken innehåller även andra texter). Som vanligt är uppläsningen kanon.

    När jag lyssnar på novellerna slås jag dock av att de i vissa fall inte känns riktigt färdiga. Baksidestexten meddelar att texterna är skrivna under lång tid och i vitt skilda sammanhang. Jag tycker lite att det märks att det är en samling av sådant som i vissa fall har ”blivit över”. En del noveller byggs upp och slutar abrupt, annat är helt enkelt inte så arbetat som det hade kunnat vara. Överlag är det dock en samling med mycket bra texter och det finns minst ett par ordentliga guldkorn.

    Jag tyckte särskilt mycket om novellen Ansiktsburk, där Ajvide Lindqvist själv spelar en av rollerna och på så sätt skojar med sig själv, och novellen som gett samlingen dess namn: Låt de gamla drömmarna dö. Den anknyter faktiskt till min favorit av Ajvide Lindqvists böcker: Låt den rätte komma in. Mycket roligt återseende!

    Som alltid lyckas författaren tränga in på djupet och fånga människans psykologi och han utnyttjar all sin kunskap, om vad som formar oss människor, till att berätta riktigt läskiga historier. Inget för den som är äckelmagad eller lättskrämd!

    Du hittar ljudboken hos bl.a. Bokus och Adlibris.

  • Främlingen i huset

    Främlingen i huset

    Anna/Med näsan i en bok valde ut några skräcktitlar att välja mellan till bokcirkeln Picket & pocket och efter en omröstning valde vi att läsa Sarah Waters Främlingen i huset. För mig känns det otippat att boken finns att hämta i bibliotekets hylla för Skräck & rysare. Det här är ingenting i jämförelse med t.ex. John Ajvide Lindqvists brutalt läskiga böcker, utan snarare en mysig bok med övernaturligheter som en krydda.

    Handlingen utspelar sig på den brittiska landsbygden strax efter krigstiden och kretsar kring läkaren doktor Faraday, som kommer från en enkel bakgrund och nu försörjer sig genom att resa runt och se till sina patienter; något som faktiskt inte är så lukrativt. En dag har han ett ärende till det tidigare så blomstrande godset Hundreds Hall. Han har tidiga minnen från att ha besökt det pampiga huset med sin mamma, som hörde till husets tjänstefolk på den tiden. Nu är huset förfallet och dess ägare, den unge Roderick, bor där med sin syster, Caroline, och deras mor. Han sliter praktiskt taget sitt hår för att få ekonomin att gå ihop. Efter ärendet på Hundreds fortsätter Faraday sina besök och han blir vän till familjen. Särskilt fattar han tycke för den betydligt yngre Caroline, som allmänt sett inte ses som någon skönhet:

    Hon var äldre än Roderick, tjugosex eller tjugosju, och jag hade upprepade gånger hört henne kallas ”ganska kraftig”, ”en typisk ungmö” och ”en klyftig flicka”. Med andra ord såg hon inte särskilt bra ut.

    Boken är fylld av träffsäkra beskrivningar av både miljöer och personer och jag gillar det verkligen! Man ser den förfallna, men fortfarande pampiga, georgianska byggnaden framför sig och lever sig in i de lantliga miljöerna ute i Warwickshire, där boken utspelar sig. Bokens karaktärer känns levande och är att lätta att känna med. Jag tyckte faktiskt att kärlekshistorian mellan Faraday, med sin enkla bakgrund, och Caroline, med sin stämpel av att vara ”en typisk ungmö”, är lite rörande. Faraday är så ensam och vågar till en början inte tänka tanken på att inleda en relation med Caroline, men förhållandet växer fram och man gläds med honom. Man förstår dock att det aldrig kommer att funka. I boken är det övernaturliga händelser som sätter käppar i hjulet. Boken hade lika gärna, och förmodligen med fördel, kunnat skrivas på ett annat sätt, som ännu mer hade tagit upp frågan om klass och status.

    Hur som helst är det en riktigt fin bok. Jag tyckte mycket om den, men rekommenderar den inte för den som vill läsa något läskigt. Jag läste faktiskt hela boken med tanken att det säkert skulle komma en naturlig förklaring till alla ”spökerier” på slutet.

    Boken finns t.ex. hos Adlibris och Bokus.

  • Välbekanta miljöer

    Välbekanta miljöer

    När jag var på bokcirkelmöte senast var det någon (Med näsan i en bok kanske? Jag kommer inte ihåg!) som berättade om en deckare som hon läst och som utspelat sig i Umeå (jag kommer heller inte ihåg vilken bok det var ;)). Det gav något extra att känna igen sig i miljöerna. Det fenomenet känner jag också igen. Som uppvuxen i en uppländsk kuststad finns det för mig något alldeles särskilt skrämmande i John Ajvide Lindqvists berättelser, som ofta utspelar sig i trakterna runt Norrtälje, där jag har varit en hel del. Människohamn är bland det läskigaste jag har läst! Den miljön känns precis som den småstad som jag själv vuxit upp i!

    Nu är jag faktiskt lite sugen på att läsa Pontus Wikners deckare Låsta lusthus, som kommer ut i slutet av november. Boken är en samhällskritisk deckare som utspelar sig i Uppsalatrakten och handlar om ett pedofilifall med många inblandade politiker, poliser och bankchefer. I någon mening är den kanske ”som deckare är mest”, men kanske blir den något extra för mig, som också har Uppsalatrakten som ”hemort” (jag jobbar dessutom i Uppsala nu och då).

     

  • Tematrio: Halloween

    Tematrio: Halloween

    Halloween har förvisso redan varit, men här kommer mina bidrag till förra veckans tema på Tematrio:

    Berätta om tre skrämmande bra romaner/noveller!

    De mest skrämmande böckerna jag vet är John Ajvide Lindqvists böcker. Skrämmande är de alltihop, men bäst är såklart Låt den rätte komma in, som spelar lite mer på psykologin och relationerna än på skräcken.

    Johan Tehorins böcker är inte skrämmande på samma sätt, men de är kryddade med folktro och gamla sägner, så i dem tittar det fram t.ex. älvor och annat övernaturligt, som man som läsare får bestämma hur stor del de får ta i boken. Theorin bjuder nämligen på naturliga förklaringar för den som, liksom jag, inte charmas så mycket av det onaturliga… Det är hur som helst spännande och läsvärda böcker. Nattfåk är den bästa.

    Som tredje bok kan jag inte låta bli att välja den totalt oläskiga Spöket på Canterville. En gullig och underhållande bok om ett spöke!

  • Lilla stjärna

    Lilla stjärna

    Jag vet inte varför jag fortsätter att läsa Ajvide Lindqvist. Jag gillar ju faktiskt inte skräckböcker! I Lilla stjärna tycker jag att det blir alldeles för mycket: det är blodigt, våldsamt och, vilket säkert provocerar många, däribland mig(!), söta flickor som går bärsärk.

    I huvudrollerna hittar vi en Theres och en Teresa. Theres är ett psykiskt stört hittebarn med en närmast övernaturlig sångröst och ett absolut gehör. Hennes upphittare förvarar henne och gömmer henne från samhället i sin källare och förtrollas av hennes sång. Det går an så länge hon är ett litet barn, men när hon blir äldre blir hennes upphittare tvungna att hitta på skräckhistorier om världen utanför för att få henne att stanna kvar. Deras skräckhistorier och någonting mer än så får Theres en dag att kallblodigt ha ihjäl dem. Istället blir det Jerry, upphittarnas son, som tar henne under sitt beskydd och även han är förtrollad av hennes musikalitet. De kommer på idén att få hennes musik att nå ut till fler genom att låta henne vara med i Idol.

    Teresa är en ensam och mobbad tjej som finner sin tillflykt i dikternas värld. Hon både läser och skriver, men inuti känner hon sig tom och deprimerad. När hon hör Theres sång på Idol talar det direkt till henne och när de dessutom träffas öppnar sig en ny värld, en ny gemenskap.

    Det är fler än Teresa som söker upp Theres och hon tycks förstå dem och deras utsatthet och ensamhet. Hennes lösning på problemet är dock inte särskilt gullig: den handlar om att döda.

    Det finns element i den här boken som är nästan genialiska. Jag tycker att Ajvide Lindqvist är fantastisk på att skildra utanförskap, men i mitt tycke vrider han det för många varv och det blir för rått. Teresas tonårstrassel griper mig, men skräckinramningen funkade inte för mig.