Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver är en gotisk skräckroman om en ung kvinna som växer upp med en tyrann till far. Den är en spännande roman med många lager. Betyg: 3+ skator av 5.
Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver är en gotisk skräckroman som jag har läst tack vare bokcirkeln. Gotisk skräck är ingen genre jag är särskilt bevandrad i – ärligt talat fick jag googla vad begreppet egentligen innebär, och hade det inte varit för bokcirkeln hade jag nog inte hittat till den här boken. För eventuella andra noviser inom gotik kan jag meddela att det är en genre där man blandar skräck och romantik.
Den här berättelsen kretsar kring Maud, som växer upp på godset Wake’s End tillsammans med sin oerhört stränga pappa, som är något av en tyrann med en skrämmande kvinnosyn. Kvinnor anses inte ha något intellektuellt att tillföra och det gäller inte minst Maud, trots att hon hjälper honom mycket i arbetet med att analysera texter. Pappan utnyttjar också kvinnor sexuellt. Allt detta och mycket annan galenskap bevittnas först genom Mauds barnögon och sedan genom pappans dagboksanteckningar, som hon börjar läsa när hon blir lite äldre. Det avslöjas tidigt i boken att pappan så småningom kommer att begå mord och bli fullständigt galen. Vad ledde dit? En tavla över Domedagen verkar spela en stor roll, liksom kärren som hör till ägorna. Är det demoner eller psykisk sjukdom?
Den romantiska biten kommer in som en liten sidohistoria som ärligt talat inte tar så mycket plats, men som inbegriper en son till en av tjänstefolken. Här får författaren också in ett litet lager om klass.
Jag ska erkänna att jag inte är speciellt förtjust i skräck. Jag brukar över huvud taget inte titta på skräckfilm, för jag vet med mig att jag lätt blir mörkrädd. När det gäller böcker gäller det omvända – jag brukar sällan/aldrig ryckas med eller bli särskilt skrämd. Här hinner det dock bli ganska äckligt och splattrigt i vissa scener – och det är otäckt på sitt sätt. Trots att jag inte är helt kompis med skräckgenren så kan jag ändå känna att det är en spännande bok. Det är mycket som är ovisst och det finns många lager. Vi har ännu inte bokcirklat boken, men jag kan se att den öppnar för många intressanta diskussioner, t.ex. om kvinnosyn genom historien eller om skräcken att växa upp med någon som framstår som helt galen. Jag ser fram emot att diskutera den!
”Jag vet vad du gjorde.”
En gotisk skräckhistoria av Michelle Paver, författare till succéromanen Evig natt. Skräcken på Wakenhyrst är historisk roman. Den är också en spökhistoria, en kärlekshistoria, en berättelse om klass och kvinnors roll och ett mysterium med undertoner av ren, otäck skräck.
I ett bortglömt hörn av England ligger det ståtliga godset Wake’s End. Huset står på randen till ett kärr, en mörk våtmark där vassen viskar hemligheter. Här lever Maud, en ensam flicka som har förlorat sin mor. Huset styrs av hennes dominante, stränge far. Maud lockas av vildmarken kring Wake’s End, särskilt det mystiska kärret …
En medeltida målning av djävulen väcker någonting till liv. Hemligheter ur det förflutna stiger till ytan. Och tecknen har alltid funnits där. Maud måste kämpa ensam när demoner från hennes fars förflutna ger sig till känna …
Ett skrämmande mästerverk av Michelle Paver.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Wakenhyrst (engelska). Översättare: Carina Jansson. Uppläsare: Anja Lundqvist. Utgivningsår: 2019 (första brittiska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Bokförlaget Semic), 2019 (den här ljudboken, Bonnier Audio). Antal sidor: 345 (ca 10 h lyssning). ISBN: 9789155267414, 9789178274789. Andra som läst: Epiloger, Fiktiviteter, Hellre barfota än boklös, Läsa & lyssna.
Michelle Paver
Michelle Paver (född 1960) är en brittisk författare, född i Malawi. Hon är bland annat känd för sina barnböcker i Vargbröder-serien och för skräckromanen Evig natt. Michelle Paver har en hemsida och finns på Facebook, Twitter, Youtube och Instagram.
Berget offrar är den spännande avslutningen av Madeleine Bäcks skräcktrilogi som utspelar sig i småstaden och plockar fram mytologi och folktro. Betyg: 4 hundar av 5.
Berget offrar av är den avslutande delen i Madeleine Bäcks skräcktrilogi som inleddes med Vattnet drar och Jorden vaknar. Boken kretsar kring några av invånarna i Gästriklands småorter: Hofors med omnejd. Trots att huvudpersonerna inte har någon koppling till varandra i övrigt, har de nu tvingats samman för att bekämpa det som vaknat och lagt sig över bygden som ett stort hot: det som vaknat och vandrar. Bäck väver in folktro och mytologi på ett elegant sätt och låter det hela ha sitt ursprung bland bergsmän och ha kopplingar till gruvan. Jag gillar hur hon tar in det lokala, blandar in folktro och samtidigt förlägger allt i en igenkännbar nutid. Som jag konstaterade när jag läste Vattnet drar är flera av huvudpersonerna människor med lägre status: folk som sysslar eller åtminstone har sysslat med skumrask och hembränning. En del är personer som betraktas som udda och en del har halkat snett i livet och i sina relationer. Det finns någonting skönt opolerat och oborstat över den här huvudpersonerna i den här trilogin och jag gillar det verkligen.
Dessutom är den här boken väldigt spännande från sida ett, utan att för den sakens skull hasta iväg och bli rörig. Faktum är att jag verkligen tycker att Berget offrar håller hela vägen på ett sätt som avslutande delar inte nödvändigtvis gör i alla serier. Allt får ett bra avslut och författaren faller inte i fällan och håller sig kvar för länge, försöker inte förklara varenda liten detalj eller skriva läsaren på näsan med en lång epilog.
Jag tycker att hela den här serien är riktigt bra och för mig känns det oklart varför den kategoriseras som ungdomsbok; Jag tycker att den kan läsas med mycket god behållning av vem som helst. Den passar till och med för sådana som jag, som brukar bli mörkrädd av skräck och ofta undviker den genren. Det här är inte en trilogi utan död, elände och äckel, men det är absolut inte på en nivå så att man börjar tända lamporna hemma utan mer som en spännande krydda.
De trodde att det var över nu. Att alla offer skulle vara nog. Men den uråldriga ondskan lever ännu i Gästriklands skogar och den sprider sig. Till hotellet i Falun där snart artonåriga Jenny gömt sig från någon som vill hämnas. Till Gävle där studenten Beata inte längre kan undfly bergsmännens mörka arv. Till Hofors där den gamla, Gunhild av väktarnas släkt, famlar i tid och rum efter vägledning. Till hennes barnbarn, djurskyddsinspektören Krister, som kämpar för att hinna bli den Channak världen behöver, innan avgrunden öppnar sig helt.
Sista delen i Madeleine Bäcks skräcktrilogi för unga vuxna flätar samman glesbygdsvardag och mystik med historik, mytologi och folktro.
Förlagets beskrivning
Uppläsare: Anna-Karin Hirdwall. Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Natur och kultur), 2019 (den här ljudboken, A nice noise). Antal sidor: 299 (ca 8,5 h lyssning). Läs även Vattnet drar och Jorden vaknar. ISBN: 9789178530045, 9789127144798. Andra som läst: Eli läser och skriver, Prickiga Paula och böckerna.
Madeleine Bäck
Madeleine Bäck (född 1976) är en svensk författare och journalist. Vattnet drar (2015) är hennes debutroman. Madeleine Bäck har en Facebooksida.
Jorden vaknar är den andra delen i Madeleine Bäcks spännande skräcktrilogi som utspelar sig runt Hofors. Nu har något vaknat och en udda trio verkar vara enda hoppet att mota det tillbaka. Betyg: 4+ kattöron av 5.
Jorden vaknar av Madeleine Bäck är uppföljaren till Vattnet drar, som jag läste för något år sedan. Trots att det har gått ett bra tag sedan min senaste bekantskap med Bäcks skräckis från Hoforstrakten så sögs jag verkligen rakt in och fastnade direkt för den här andra delen. Det är spännande från sida ett och även om jag inte minns alla detaljer från Vattnet drar så minns jag tillräckligt mycket för att känna mig omedelbart engagerad.
Det har under en period varit en mikrotrend att låta böcker utspela sig i småstäder och bruksorter och det är verkligen inte ett dumt grepp. Det finns många som kan relatera och känna igen sig i miljöerna och kulturen, däribland jag själv, som har mycket svårare att gå igång på t.ex. Stockholmsskildringar. Dessutom blir det väldigt bra när man dessutom stoppar in övernaturliga inslag. Här är det bergsmän och häxor (fast så kallar de sig inte själv, naturligtvis!) som dyker upp, sådant som anknyter till folktro och bygden.
I Vattnet drar introducerades flera av de personer och omständigheter som fortfarande är aktuella i Jorden vaknar: en kraftfull sten som stulits från en kyrka, en ung kvinna som närmast verkar har försvunnit ner i vattnets djup, en ung man med en sällsynt förmåga att kommunicera med djur, en äldre dam som samlar kraft från kattöron, blod och spikar. Boken är helt enkelt fylld av människor med speciella band och förmågor som de fram till nu inte har förstått vidden av. Nu tvingas de konfrontera något ont som har väckts till liv och börjat vandra. Det är ett spännande persongalleri, med blandade personligheter och åldrar När någonting större dyker upp suddas sådana omständigheter ut.
Jag tycker att Jorden vaknar är en riktigt spännande och läsvärd skräckberättelse. Nu längtar jag bara efter att läsa den avslutande delen!
I ett litet samhälle i Gästrikland har ett kyrkoinbrott gått snett. Urgamla krafter har sluppit lösa i skog och vatten. Gränsen mellan levande och döda har suddats ut. Bara Gunhild, kvinnan i skogen, verkar veta vad det handlar om. Till sin hjälp behöver hon katter, blod, järn och två ovilliga och rädda ungdomar. Beata, som förlorat sin vän till de mörka krafterna, och Krister, barnbarnet som hon inte haft kontakt med. Han som verkar dela hennes syner och som plågas av sin länk till det som vaknat.
Förlagets beskrivning
Uppläsare: Sanna Krepper. Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Natur & Kultur), 2017 (den här ljudboken, A nice noise). Antal sidor: 359 (ca 10 h lyssning). ISBN: 9789127144781.
Madeleine Bäck
Madeleine Bäck (född 1976) är en svensk författare och journalist. Vattnet drar (2015) är hennes debutroman. Madeleine Bäck har en Facebooksida.
Vattnet drar av Madeleine Bäck är en skräckroman som utspelar sig runt Hofors. Den är både läskig, spännande och är fylld med intressanta karaktärer. Jag kommer absolut att läsa fortsättningen. Betyg: 4 katter av 5.
Vattnet drar av Madeleine Bäck börjar dramatiskt med att ett gäng unga personer gör inbrott i en kyrka för att stjäla en madonna-skulptur. En av dem får också med sig en sten, som visar sig vara mer än en vanlig sten. Det är en av många oroande händelser i trakterna runt Hofors den här sommaren. En ung kvinna hittas mördad vid en sjö och en annan ung kvinna träffar vid samma ställe en man som förför henne. Hennes vän kan bara se på när kvinnan försvinner framför henne. Den mystiska stenen hettar i den unge mannens ficka medan människor på bygden lever ut i rena orgier. En ung man med en sällsam förmåga att kommunicera med djur upplever starkt oroande känslor. Vad betyder allt? Vad är det som har väckts upp?
Alla svar ges inte i Vattnet drar, som också är första delen i en trilogi. Samtidigt är det lite av charmen med boken, att allting inte ges i klartext. Allt är förvirrat och omtumlande för huvudpersonerna och också för läsaren. Det passar ihop och bidrar till spänningen och skräcken. Det här är inte en bok som gjorde mig mörkrädd (och jag är verkligen harig!), men den är bladvändande och tempot lockar till vidare läsning. Vad ska hända? Hur hänger allt ihop? Vad i helvete är det som händer?
Snyggt är också att Madeleine Bäck plockar upp skräck ur vår gamla folktro. Vem kunde ana att Näcken skulle vara så otäck? Min enda bild av Näcken är från det practical joke som Lasse utsätter de andra ungarna för i Bullerbyn, men det här är det något helt annat. Något verkligt ont har verkligen släppts lös.
Handlingen rör sig runt Hofors med omnejd. Jag är uppvuxen i ett samhälle inte långt från Gävle, så det är kanske inte mina hoods, men tillräckligt välbekant för att det ska bli en extra krydda. Jag är också väldigt förtjust i böcker som utspelar sig i småstaden (jag är så hemskt mätt på Stockholm!), så det känns väldigt sympatiskt att boken utspelar sig där den gör. Med det sagt så inser jag också att berättelsen ritar upp en del nidbilder av ”lantisar”. Här är det en hel del av handlingen som kretsar kring bakluckeförsäljning av hembränt, tjejer som ”knullar runt” (och snacket på byn, ni vet), sommartorka på lokaltidningen och människor som försörjer sig med skumrask och lever sjaskigt. Å andra sidan utger sig inte författaren för att måla upp en balanserad bild av livet i småstaden, så det är väl okej. Faktum är att jag verkligen gillar personporträtten och karaktärerna i den här boken. Det är så många författare som väljer att skriva om personer som liknar dem själva: bildade, utbildade. Här är det till stor del helt andra människor som ges utrymme, vilket känns uppfriskande faktiskt.
Jag fastnade verkligen för Vattnet drar. Den är rå och otäck, förvirrande och spännande. Jag kommer absolut att läsa eller lyssna på fortsättningen.
Vattnet drar av Madeleine Bäck
”Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.”
(Förlagets beskrivning)
Uppläsare: Sanna Krepper. Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Natur & Kultur), 2016 (den här ljudboksversionen, Natur & Kultur). Antal sidor: 421 (ca 12 h lyssning). Läs även övriga delar i trilogin: Jorden vaknar, Berget offrar. ISBN: 9789127144804, 9789127148758. Andras röster: Bokhemligheter, Bokkoll, Litteraturkvalster & småtankar.
Madeleine Bäck
Madeleine Bäck (född 1976) är en svensk författare och journalist. Vattnet drar (2015) är hennes debutroman. Madeleine Bäck har en Facebooksida.
Här om veckan var jag på bio och såg Gräns, Ali Abbasis filmatisering av John Ajvide Lindqvists novell/kortroman med samma namn. Berättelsen finns i Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar, men har också kommit i nyutgåva i samband med att filmen har gått upp på bio. Filmen har fått ett enormt fint mottagande och vann tidigare i år priset Un certain regard på filmfestivalen i Cannes. Nu är Gräns aktuell som Sveriges Oscarsbidrag (den tävlar alltså om att bli nominerad i kategorin Bästa icke engelskspråkiga film). Fantastiska framgångar med andra ord!
Gräns av John Ajvide Lindqvist
Jag tycker helt klart att filmen är värd all uppmärksamhet och hyllningar. Det är en intressant och engagerande berättelse och filmatiseringen har verkligen lyckats ta med sig novellen till vita duken. Jag kan ju börja med att säga att jag tycker att Ajvide Lindquist är exceptionellt bra på att skildra ensamhet och utanförskap. När han sedan väver in detta i sina skräckberättelser så blir det verkligen rejält läskigt, berörande och träffande på samma gång. Det blir verkligen otäckt när det i botten finns rädslor och skräck som är rent allmänmänskliga. Det här är också något som går fram i filmatiseringen.
I Gräns är det tulltjänstemannen Tina som står i centrum. Hon har ett exceptionellt luktsinne med vilket hon kan lukta sig till skam och rädsla. Det hjälper henne också att identifiera alla som försöker passera gränsen med smuggelgods eller annat otillbörligt. Luktsinnet är inte det enda som gör Tina annorlunda, hon har också ett speciellt utseende och verkar på många sätt höra mer hemma i naturen än någon annanstans. Hemma har hon en urtrist karl, med vilken hon inte direkt känner någon gnista. Han sitter framför TV:n eller pysslar om sina ”muskelhundar” – hon går barfota ut i skogen. När hon plötsligt träffar Vore, en man som på många sätt liknar henne själv, förändras allt och hon kommer till insikt med varför hon aldrig har känt sig riktigt som alla andra och dessutom alltid har känt sig ful och annorlunda: både hon och Vore är troll. När de träffas så uppstår en stark passion och på många sätt är filmen faktiskt en ren kärleksfilm, fast på sitt väldigt annorlunda sätt. Det är både annorlunda och starkt och det är svårt att inte beröras när allt plötsligt verkar falla på plats för Tina. Hon hittar ett sammanhang där hon kan vara precis den hon är och där hon också kan vara åtrådd och älskad. Fast naturligtvis är det inte så enkelt och när Vores mörkare sidor dyker upp så ställs Tina inför svåra val.
Det finns många lager i den här filmen och den lämnade mig verkligen inte oberörd. Det känns så fånigt att beskriva en film om troll, men Gräns är verkligen fantastiskt fin och säger verkligen någonting allmänmänskligt om att vara annorlunda och vilket högt pris det kan komma att kosta att få höra till, ett pris som kanske faktiskt gör att utanförskapet blir ett bättre alternativ.
Både Eva Melander och Eevo Milonoff, som spelar huvudrollerna, gör helt otroliga rollprestationer och Göran Lindström, som har gjort masken förtjänar också ett särskilt omnämnande. Jag vet inte om jag någonsin har försökt föreställa mig ett troll, men Tina och Vore känns helt rätt. De är helt klart troll, samtidigt som de berättar en väldigt mänsklig historia, på sätt och vis.
Jag tyckte att filmen var riktigt, riktigt bra. Hade du tänt gå på bio någonting framöver är det här helt klart ett filmtips!
Hemsökelsen av Shirley Jackson är en skickligt komponerad skräckroman om det hemsökta huset Hill house och en grupp människor som vill gå till botten med vad som sker där. Betyg: 3+ porlande bäckar av 5.
Hemsökelsen av Shirley Jackson
Hemsökelsen av Shirley Jackson är något av en modern klassiker i skräckgenren. Den utspelar sig i Hill house, ett hemsökt hus, dit doktor Montague beger sig för att utföra undersökningar. Dr. Montague vill gå till botten med händelserna på Hill house och han beslutar sig för att ta hjälp av flera frivilliga som kan bo med honom i huset under en tid och anteckna och undersöka vad som sker. Valet av medhjälpare faller på personer som sedan tidigare har en historia av att vara mottagliga för det övernaturliga, men av de som tillfrågas är det slutligen bara två kvinnor som tackar ja: Eleanor och Theodora. Till gruppen ansluter sig också Luke, som är en blivande arvtagare till det hemsökta huset.
Det är en skickligt komponerad berättelse, där spänningen byggs upp på ett effektivt sätt utan att det skrämmande för den sakens skull beskrivs i detalj. Här är det istället genom personernas skräck och genom aningar mellan raderna som skräcken förmedlas till läsaren. Jag tyckte framför allt att det kändes kittlande när en av deltagarna, Eleanor, är på väg till huset och mot alla rekommendationer väljer att stanna till i det lilla samhället där Hill house är beläget. Hon försöker förgäves att hålla igång en liten konversation med personal hon träffar på ett café, men hela miljön och människorna hon möter gör att varningsklockarna börjar ringa hos mig. Allt känns fel och som läsare blir man såklart på spänn inför vad som komma skall.
På sätt och vis tycker jag dock att berättelsen inte riktigt kulminerar i något. Det saknas inte läskiga scener. Som läsare blir man presenterad för flera miljöer och situationer som kan tänkas bli skådeplatser för någonting riktigt hemskt, men författaren väljer att överge det mesta av det hon bygger upp och avslutar med en utväg som på sätt och vis var förutsägbar.
Jag kan villigt erkänna att skräckgenren inte riktigt är min genre och jag vet inte hur Hemsökelsen står sig i förhållande till liknande böcker, men jag hade i alla fall förväntat mig mer. Trots att boken är skickligt komponerad och spännande så kände jag det faktiskt som att någonting saknas.
Citerat ur Hemsökelsen
”Mannen reste sig upp, plockade upp växel ur fickan och talade för första gången. ”Folk åker härifrån, sade han. De kommer inte hit.”
När dörren stängdes bakom honom vände flickan sin uttryckslösa blick mot Eleanor, nästan harmset, som om Eleanor hade kört iväg mannen med sitt prat. ”Det har han rätt i”, sade hon till slut. ”De som kommer iväg är ena lyckostar.”
”Varför försvinner inte ni härifrån?” frågade Eleanor, och flickan ryckte på axlarna.
”Skulle det bli ett dugg bättre för det?” frågade hon. Hon tog liknöjt emot Eleanors pengar och gav henne tillbaka. Sedan verkade hon vakna till lite igen, såg på de tomma tallrikarna och log nästan. ”Han kommer in varenda dag”, sade hon. När Eleanor log tillbaka och började säga något, vände hon ryggen till och sysselsatte sig med kopparna på hyllorna, och Eleanor, som kände sig avfärdad, reste sig tacksamt från kaffet och tog upp bilnycklarna och plånboken. ”Adjö”, sade Eleanor, och flickan, som fortfarande hade ryggen till, sade, ”Lycka till. Hoppas ni hittar det där huset.””
Hemsökelsen
Originalets titel: The haunting of Hill house (amerikanska).
Översättare: Inger Edelfeldt.
Utgivningsår: 1959 (första amerikanska utgåvan), 1978 (första svenska utgåvan, Lindfors), 2017 (den senaste utgåvan, med titeln Hemsökelsen på Hill house, Mima förlag).
Antal sidor: 159.
ISBN: 91-7268-053-9, 978-91-88681-07-2.
Andras röster: Beroende av böcker, dagensbok.com, Jennys bibliotek, Snowglitter, Vargnatts bokhylla.
Shirley Jackson
Shirley Jackson (1916 – 1965) var en amerikansk författare som bland annat har skrivit flera hyllade skräckromaner, däribland Hemsökelsen (The Haunting of Hill house), som också har filmatiserats flera gånger. Jackson har inspirerat många andra författare, däribland Stephen King, som lär ha kallat Hemsökelsen ”en av 1900-talets viktigaste skräckromaner”.
Förlagets beskrivning
”I åttio år har Hill House överblickat den lilla hålan Hillsdale. Därifrån ser det ståtligt och välbyggt ut. Men det finns något »osunt« med huset. Någonting rör sig i det, går längs med dess golv, någonting omänskligt, skändligt – ont.
Dr John Montague, en vetenskapsman som vill finna bevis för det övernaturligas existens, hyr det beryktade huset. Av tolv assistenter han velat få med sig anländer bara två: Eleanor Vance, en ung, tillbakadragen kvinna som flyr vardagen med sin handikappade mor, och Theodora, en excentrisk New York-konstnär. Med dem är också husets arvinge, Luke Sanderson, och på plats möter de husets förvaltare, paret Dudley, som vägrar vistas nära Hill House nattetid. Snart blir det klart för alla varför. Den som starkast påverkas är Eleanor. Som om huset ville henne något särskilt.
Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House har kallats en av 1900-talets bästa spökromaner. En amerikansk skräckklassiker som filmatiserats två gånger (1963 och 1999) och som nu också ska bli en TV-serie i tio delar på Netflix. Här i översättning av Inger Edelfeldt och med ett nyskrivet förord av DN-krönikören och bibliotekarien Jenny Lindh.”
Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist är en skräckroman som utspelar sig på en camping och en bok där det mest skrämmande egentligen är den oro som de igenkännbara karaktärerna bär på.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Något som brukar återkomma när jag skriver om John Ajvide Lindqvists böcker är att jag tycker att Ajvide Lindqvist är alldeles särskilt skicklig på att hitta rädslan hos människor. Han har en förmåga att hitta igenkännbara karaktärer, platser och situationer och att beskriva en skräck som känns väldigt nära. I hans skräckromaner kan det förekomma vampyrer och zombies, men den största skräcken handlar egentligen om den som pågår inuti människorna och det är också den rädslan som träffar läsaren starkast.
Det här greppet är helt klart något som Ajvide Lindqvist också använder i Himmelstrand, som tar sin början en morgon när några personer vaknar och inser att de inte längre är kvar på den camping där deras husvagnar stod dagen innan. På den nya platsen går det inte att kommunicera med omvärlden och de verkar inte kunna ta sig därifrån. Till en början är det ändå relativt bekvämt. En kvinna med hypertyreos känner ett kraftigt behov av att få i sig godis och sötsaker för att stilla den vrålande suget som kommer, men i övrigt kan de alla leva i den bekvämlighet som de lyxiga husvagnarna erbjuder. Snart börjar det dock skava allt mer. Att vara på en campingplats betyder också att man lever tätt inpå andra människor, men nu måste var och en också hantera att de andra människorna upplever situationen på olika sätt och kanske också ser olika behov för hur de ska kunna ta sig vidare som grupp. En man blir rent våldsam. En annan gör vad han kan för att försöka få mobiltäckning. Och en slags ondska drar sig allt närmare dem samtidigt som det mer och mer framkommer att ett av barnen, en till synes oskyldig liten flicka, också bär på något riktigt mörkt och skrämmande.
Ajvide Lindqvist är inte den första eller enda som gör skräck av vardagsrealism och som korsar övernaturligt med helt vanliga svennebanankaraktärer. Men han gör det sällsynt bra! Spänning och skräck gör sig bra tillsammans med berättelser om ensamhet, hot och förtryck i nära relationer, karriärsmässiga grubbel, komplex över utseendet och diverse allmänmänskliga grubblerier.
Vad jag förstår så betraktas inte Himmelstrand som någon av John Ajvide Lindqvists bästa romaner och många har faktiskt beskrivit den som helt obegriplig. Och ja, jag erkänner att jag inte förstår slutet. Samtidigt har jag inga problem med att se förbi detta. John Ajvide Lindqvist skriver elegant och har ett sådant öga för detaljer att jag inte kan annat än ryckas med i hans berättelser och jag gillar verkligen att han har flyttat ut en av sina skräckberättelser till en campingplats, som ju är en sådan otippad miljö som ändå väldigt många medelklassiga människor, liksom jag själv, kan relatera till. Himmelstrand är den första delen i en trilogi som kallas Platserna och jag ser fram emot att läsa fortsättningen.
Himmelstrand
Himmelstrand gavs ut av Ordfront 2014. Jag har lyssnat på ljudboken, med uppläsning av Thomas Oredsson, utgiven av Ordfront 2014. Läs även de övriga delarna i trilogin Platserna: Rörelsen: den andra platsen, X: den sista platsen. ISBN: 9789170378522, 978-91-7037-800-3, 978-91-87377-90-7.
John Ajvide Lindqvist
John Ajvide Lindqvist är en svensk författare, som framför allt skriver böcker i skräckgenren. Hans böcker brukar utspela sig i miljöer dit Ajvide Lindqvist själv har en koppling, exempelvis uppväxtorten Blackeberg, där genombrottsromanen Låt den rätte komma in utspelar sig.
Selma Lagerlöf har skrivit en lång rad älskade klassiker. Missa inte hennes noveller! Här är fyra underbara små berättelser om tro och tröst. Betyg: 5 vålnader av 5.
Fyra Selma Lagerlöf-noveller från Novellix
Den här sommarens semester har jag bland annat varit på besök i Värmland, där vi också lyckades pricka in Västanå teaters fantastiska föreställning Charlotte Löwensköld, som är baserad på Selma Lagerlöfs bok med samma namn. Den väckte en svår lust att läsa mer Selma Lagerlöf och som tur var så hade jag faktiskt fyra små noveller med mig i packningen. Det har varit riktigt härligt att läsa dem, särskilt efter att precis ha varit i Lagerlöfs trakter och upplevt landskapet.
Jag har en blandad erfarenhet av Selma Lagerlöf: dels står hon bakom några av mina alla tiders favoritböcker (Kejsarn av Portugallien, Jerusalem), men samtidigt har jag läst andra böcker (jag tänker främst på Gösta Berlings saga) och inte förstått ett dugg. Jag börjar inse att det kanske hänger ihop med mognad. Jag tycker verkligen att de här novellerna bjuder på mycket mellan raderna och jag är inte så säker på att jag kunde uppfatta speciella många lager i t.ex. Gösta Berlings saga, som jag läste när jag var i tonåren.
Ett lager som är väldigt tydligt i novellerna som presenteras i den novellask som jag har läst (innehållandes Tjänsteanden, Frid på jorden, Vägen mellan himmel och jord och Dödskallen), är tron och Guds kraft. I flera av novellerna hamnar huvudpersonerna rejält snett – en man som dödshotar sin egen fru, ett sällskap som vill hämnas fruktansvärda gärningar som drabbat en familjemedlem, en ung man som tar en obehaglig genväg för att ta sig framåt i livet – men i slutändan sker alltid något som leder in huvudpersonerna på banan igen och påminner dem om deras litenhet inför Gud. Jag är inte själv kristen, men finner ändå någonting väldigt fint och trösterikt i att någon vakar över de här människorna.
Den allra finaste novellen är dock den som inte riktigt är på samma tema. I Vägen mellan himmel och jord är det ingen på moraliska villovägar som behöver ledas rätt. Däremot handlar den om en av de ”kavaljerer” som figurerar i Gösta Berlings saga. Nu är han på ålderns höst och har blivit en fattig man. En natt får han besök av döden själv, som meddelar att hans stund är kommen och att han bara har en dag kvar i livet. I novellen får läsaren följa mannen under hans sista dygn och genom hans val hur han ska spendera denna dag. Det är en verkligt rörande och fin historia där ett helt liv får fladdra förbi utan att fastna i resonemang om vad som är ”viktigt på riktigt” här i livet. Istället är det något mycket enkelt och mänskligt som får sätta punkt för den här mannen, som omöjligen kan leva om sitt liv eller ta adjö av allt som har betytt något under hela långa livet. Även den här novellen berättar någonting trösterikt och fint, vilket verkligen berörde mig.
Jag tyckte om de här novellerna oerhört mycket och jag gillar hur de är kryddade med övernaturligt och folktro och hur de rör sig och utspelar sig i de värmländska bygderna. Just nu är jag faktiskt uppriktigt sugen på att läsa om Gösta Berlings saga.
Citerat ur Vägen mellan himmel och jord
”Han hade velat vika in på en väg, som inte stannade vid något mål, som han redan kände till. Han skulle vilja komma till något obekant. Han skulle vilja följa en väg, som förde honom bort i det oändliga. Det var en orimlig önskan av översten, men den gjorde ändå så mycket, att han vände sig från vägen mot Karlstad till en av de andra.”
Om Selma Lagerlöf och om novellerna
Selma Lagerlöf (1858-1940) var en svensk författare. Under sin tid hann hon både belönas med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna) och själv bli invald i Svenska Akademien (även där som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan en lång rad romaner och noveller. Selma Lagerlöfs hem, Mårbacka, är öppet för besökare. Mer information om Selma Lagerlöf och hennes verk kan t.ex. hittas hos Selma Lagerlöf-sällskapet.
Novellen Dödskallen publicerades första gången 1914 under titeln En underlig julgäst i tidningen Julstämning och finns också publicerad i samlingen Troll och människor II, utgiven av Bonniers 1921.
Novellen Frid på jorden publicerades första gången 1917 i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Höst, utgiven av Bonniers 1933.
Novellen Tjänsteanden publicerades första gången 1911 under titeln Spirrtus i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Troll och människor I, utgiven av Bonniers 1915.
Novellen Vägen mellan himmel och jord publicerades första gången 1914 i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Troll och människor I, utgiven av Bonniers 1915.
De utgåvor jag har läst är utgivna av Novellix 2013.
ISBN: 978-91-87451-83-6, 978-91-87451-82-9, 978-91-87451-83-6, 9789175890067.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Frid på jorden, Tjänsteanden, Dödskallen och Vägen mellan himmel och jord är de fyra noveller som ingår i denna presentask med melodramens drottning, Selma Lagerlöf. Följ med in i berättelsernas kusliga värld när vintermörkret tätnar där Selmas moraliskt ockulta universum följer sagans alla mönster och former. Kan man undkomma sina handlingars konsekvenser?”
Värddjuret av Marie Hermanson är en lågmäld skräckroman om en kvinna som blir värddjur åt puppor av en nära utdöd fjärilsart. Det är en tänkvärd bok med många lager.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
I Värddjuret, av Marie Hermanson, har en kvinna i 35-årsåldern huvudrollen. Hon är singel, barnfri, frilansarbetare – ärligt talat den mest fria kvinna jag har träffat mellan ett par pärmar, och trots att det kanske inte är just detta som är bokens huvudsakliga tema så var det faktiskt det som berörde mig mest. Jag vet inte om det var författarens mening att göra en poäng av att huvudpersonen i boken är helt obunden och fri, men för mig var det en närmast överrumplande läsning, jag fick nästan en aha-upplevelse. Jag känner verkligen ingen, särskilt ingen kvinna, som inte är bunden till jobb eller familj. Dessutom upplever jag att vi alla har förväntningar på oss att sträva efter just fast jobb och familj, som om det vore en universell väg till lycka. Det här är den första gången jag gläntar på en berättelse som, åtminstone delvis, visar på ett annat sätt att leva och faktiskt inte skildrar det som någonting problematiskt att leva ensam. Jag tycker att bokens huvudperson är rakt igenom inspirerande och lätt att tycka om. Hon bor själv. Reser till andra sidan jordklotet själv. Hon försörjer sig genom att teckna och behöver ingen annans feedback för att veta vad hon ska prestera i jobbet. Hon framstår som helt självsäker.
Paradoxalt nog befinner sig huvudpersonen snabbt i en situation där hon faktiskt inte är speciellt fri. Efter en resa till Borneo kommer hon nämligen hem med en liten böld på låret. En excentrisk läkare, med fjärilar som specialintresse, vill mena på att bölden innehåller puppor och att en närmast utdöd fjärilsart kan komma att kläckas om hon bara håller sig i den rätta, tropiska miljön och låter larverna ha det bra. Han erbjuder henne att bo i sitt fjärilshus en tid och kvinnan går med på detta.
Tiden hon spenderar i fjärilshuset låter henne göra inre resor och begrunda händelser under uppväxten. Samtidigt krymper hennes värld allt mer. Ju mer tid hon spenderar i fjärilshuset, desto vagare blir världen utanför. Sakta byggs det upp en obehaglig känsla av att allt inte står rätt till med vare sig fjärilslarverna eller hennes vistelse i fjärilshuset.
Marie Hermanson har ett återkommande grepp att hon blandar in övernaturliga och lite mardrömsinspirerade episoder i sina romaner så att det blir en slags lågmäld skräck. Det här är dock den av hennes böcker där jag tycker att hon syr ihop det som bäst, medan det i en del andra romaner har funnits långsökta scener som har varit svåra att få ihop utan alltför störande logiska luckor. Det här är förvisso ingen realistisk roman, men det är en roman där det rakt igenom känns som att idén håller och som att det absurda verkligen adderar något till berättelsen i stort. Jag fastnade verkligen för den här överraskande berättelsen och jag hade mycket gärna bokcirklat den, faktiskt. Det är en bok som väcker tankar och funderingar och jag hade gärna diskuterat den med andra och fått lite fler vinklar på vad som egentligen händer. Även utan dessa diskussioner tycker jag dock att Värddjuret är en verkligt fin läsupplevelse. Det här är en udda och välskriven bok med många lager.
Det droppade från bladen av något tidigare regn. Eller om det helt enkelt var luftens fuktighet som kondenserades.
Och när jag satt där på stenblocket och såg ner i det guldbruna vattnet så hände något med mig.
Jag gav upp. Jag släppte allt. Jag lade av mig hela bördan.
Jag såg på stimmet med små fiskar som strök tätt förbi mina ben, såg skuggan som följde dem över botten. De vände samtidigt som en enda varelse och försvann in i den mörka undervattensgrottan, som rotvältan rivit upp.
Jag såg på trädrötterna, som bildade komplicerade mönster under vattnet, och på de tunna solsträngarna.
Och jag kände igen alltihop.
Med ens insåg jag att jag alltid hade suttit här. Mitt andra liv hade bara varit ett kort avbrott, en parentes, ett besynnerligt misstag.
Jag hade inte alls kommit vilse.
Jag hade kommit hem.
Senare har jag fått veta att jag var borta högst fyrtio minuter. Det var alltså inte särskilt länge jag satt där vid rotvältan i floden, men jag minns det som längre än en livstid.
Ur Värddjuret av Marie Hermanson
Värddjuret
Den första utgåvan av Värddjuret gavs ut av Bonniers 1995, men jag har läst den som e-bok, i en utgåva utgiven av Bookmark 2014. ISBN: 91-0-056131-2, 9789187173387.
Marie Hermanson
Marie Hermanson är en svensk författare och journalist. Hon debuterade 1986 med romanen Det finns ett hål i väggen och har därefter skrivit en lång rad romaner. Flera av hennes romaner har dramatiserats: Värddjuret har satts upp som teater och Mannen under trappan har visats som TV-serie.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
