Bokblomma

Etikett: Separation

Livet går så fort. Och så långsamt.

Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag är en bok som kastar läsaren tillbaka till högstadiet. Det finns nostalgi och humor, men främst är det en sorglig bok som påminner om vilken ensam och tuff tid högstadiet kan vara. Betyg: 5 Eagle-tröjor av 5.

Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag

Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag är en bok som kastar läsaren tillbaka till högstadiet. I Haags roman är det tidigt 80-tal och det strösslas generöst med referenser till den tidens musik, mat och mode, men även den som har gått på högstadiet under något helt annat decennium kommer förmodligen att känna igen sig i boken, kanske inte genom identifikation med huvudpersonen, men genom att både personer och situationer känns exakt inringade och går att känna igen på ett mer generellt plan eller genom att känna igen andra från högstadietiden.

I huvudrollen finns Sonja, som går i nian och inte har någon större förhoppning om att gå ut med betyg som räcker för att komma in på gymnasiet. Boken berättas mestadels av Sonja själv, med hennes naiva och barnsliga syn på tillvaron, och ibland i tillbakablickar från en vuxen Sonja. Delarna med tonårs-Sonja känns fenomenalt bra formulerade och påminner mig om den där åldern, då man är på väg att bli vuxen, men samtidigt är ett barn och saknar livserfarenhet. Mycket av det Sonja gör och säger är ogenomtänkt och dumt, ibland rent farligt. Som läsare håller jag nästan andan ibland, vill säga åt henne att gubben på hennes prao-plats är en pedofil, som hon ska passa sig för, att hon inte ska lita på skolans mesta högstatustjej, för hon kommer bara att lura och såra henne, och att den där killen hon suktar efter är en idiot.

Sonja verkar känna sig så himla ensam, en känsla som jag tror att många (de flesta?) känner någon gång på högstadiet. Det är viktigt att passa in, att säga rätt saker, att klä sig rätt, att umgås med rätt personer, att bli bjuden på rätt fester – det är många koder, oskrivna regler och maktstrukturer att förhålla sig till. Det gör också att det snabbt kan svänga om. Den som ena dagen var en bästis, kan nästa dag vända en ryggen. Sonja har det dessutom riktigt trassligt hemma, där föräldrarna är på väg mot separation och där psykisk ohälsa och alkoholism inte direkt bidrar till att skapa en lugn och trygg plats för Sonja och hennes lillasyster. När inte heller skolan är en speciellt bra plats för Sonja så är det svårt att inte känna med henne. Jag vill helst bara ge henne och kram och berätta att det kommer att bli bättre.

Martina Haag har ett antal feelgood-berättelser och underhållande krönikor i bagaget, men fick verkligen stort genomslag med sin senaste roman, Det är något som inte stämmer, som skickligt skildrar en sårig separation och djup ångest. Jag fick för mig att Livet går så fort. Och så långsamt. skulle bli något av en tillbakagång till feelgood-genren, 80-talsnostalgin talade för det. Visst finns det många roliga scener, snärtiga formuleringar och roliga referenser i den här boken, men den är faktiskt en långt mer allvarlig och mörk berättelse än vad jag hade trott. Som tur är finns det också en del hopp och ljus.

Den här boken har fått ett blandat mottagande, av det jag har sett, men jag tycker att det är en väldigt stark läsning. Jag älskar Haags rena språk, pricksäkra liknelser och hur hon hittar den helt perfekta rösten åt Sonja. Det känns äkta och på riktigt. Det är svårt att inte beröras av det här.

Citerat ur Livet går så fort. Och så långsamt.

”Det fanns så många fällor. Och råkade man svara fel så var det kört, man hade liksom bara en chans. Jag minns när jag var hemma hos Susse med Mia och Micke Almlöf och vi satt och lyssnade på nya Scorpionsskivan, och Susse plötsligt frågade:

– Hur ofta tvättar du öronen, Sonja?

Och jag tänkte, om jag svarar: En gång i veckan då är det så konstigt, som att man har sin speciella örontvättardag. Och om jag svarar: Nej jag tvättar liksom inte öronen sådär med tvål och vatten, som man tvättar händerna, då är man ju skitäcklig. Nu måste jag svara, men vad jag än kommer att säga blir jag antingen en örontvättarprofessor eller en äckelmänniska, som har hela huvudet fullt med vax och jag tänkte det fortaste jag kunde på vad fan jag skulle säga, det bara rusade i huvudet och Micke och Mia och Susse tittade på mig och det var som om musiken tystnade och helvete, vad jag än svarar kommer det att bli en sägning som förstör för mig, något som dom kan kasta ur sig lite närsomhelst, när det är andra viktiga med. Så plötsligt kom jag på det, jag sa:

– Det gör jag automatiskt, varje gång jag tvättar håret.

Jag klarade mig, precis i sista sekunden. Jag var helt lättad resten av kvällen.”

Livet går så fort. Och så långsamt av Martina Haag

Livet går så fort. Och så långsamt.

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Piratförlaget).
Antal sidor: 177.
ISBN: 978-91-642-0491-2.
Andras röster: Emilia Westerström, Enligt O, Sandra Beijer.

Martina Haag

Martina Haag (född 1964) är en svensk författare, krönikör och skådespelare. Hon slog igenom som författare med debutromanen Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) som kom ut 2005. Efter det har hon gett ut en lång rad uppskattade krönikesamlingar och feel good-romaner. En del av de har filmatiserats, som t.ex. Glada hälsningar från Missångerträsk, som hade biopremiär 2015 och där Martina Haag själv spelade huvudrollen. Livet går så fort. Och så långsamt. är Haags senaste bok. Martina Haag har en Facebooksida.

Förlagets beskrivning

”Mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med.

Den där tiden. Den där skolgården. Som var hela ens universum. Med alldeles egna regler och lagar. Ett helt kungarike, utan några vuxna överhuvudtaget.

Livet går så fort. Och så långsamt. är en roman om hur man formas som person, om de där händelserna i livet som är avgörande för vem man sedan blir.”

2018-07-18
L’occupation

L’occupation av Annie Ernaux är en fin kortroman om att gå vilda vägar i en relation och om att drabbas av svartsjuka när ens före detta träffar någon ny. Betyg: 4 sökningar på nätet av 5.

L’occupation av Annie Ernaux

Jag har pluggat franska både på gymnasiet och en liten sväng på universitetet (obs: jag är inte direkt bra på franska, trots detta..!). Som ett sätt att hålla igång språket har det hänt att jag har läst romaner på franska, t.ex. Annie Ernaux lilla samhällsskildring Journal du dehors, som jag tyckte väldigt mycket om. Nu var det dock ett bra tag sedan jag läste något på franska senast, men jag måste säga att det var riktigt fint att få ge sig på något nytt av just Ernaux. Hon skriver enkelt och rakt på sak, vilket såklart är en bonus för sådana som jag, som inte direkt är flytande på språket. Med enkla medel lyckas hon ändå få fram tillräckligt med känsla för att det ska gå rakt in även hos en ovan franskläsare som jag.

I kortromanen L’occupation är det en lämnad kvinna som är berättarröst. Hennes man har träffat en ny kvinna och berättarjaget kan inte sluta försöka ta reda på vem denna kvinna är. Jag tycker att L’occupation är en träffande och fin berättelse om ett sprucket förhållande och om den där första omskakande tiden efter att ha blivit lämnad. Jag hade gärna läst boken på svenska också, men tyvärr finns den inte i svensk översättning, även om en del titlar av Annie Ernaux gavs ut under 80- och 90-talen. Det hade varit väldigt intressant att känna på hur språket låter på svenska.

Om Annie Ernaux och L’occupation

Annie Ernaux (född 1940) är en fransk författare och professor i litteratur. Hon har skrivit en lång rad romaner, många med självbiografiska inslag. Ett fåtal av hennes böcker finns översatta till svenska, däribland Skammen (La honte) som kom ut på svenska, i översättning av Katja Waldén, 1998.

Utgivningsår: 2002 (första franska utgåvan, Gallimard), 2009 (den här franska pocketutgåvan, Folio).
Antal sidor: 76.
ISBN: 978-2-07-030169-0.
Köp hos t.ex. Adlibris eller Bokus (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”J’avais quitté W. Quelques mois après, il m’a annoncé qu’il allait vivre avec une femme, dont il a refusé de me dire le nom. À partir de ce moment, je suis tombée dans la jalousie. L’image et l’existence de l’autre femme n’ont cessé de m’obséder, comme si elle était entrée en moi. C’est cette occupation que je décris.”

2017-09-18
Det förlorade barnet. Bok 4, Medelålder och åldrande

Det förlorade barnet av Elena Ferrante är den avslutande delen i Neapelkvartetten. Den skildrar Lila och Elena och deras liv och vänskap i Neapels ruffigare kvarter. Betyg: 5 borttappade dockor av 5.

Med Det förlorade barnet avslutar Elena Ferrante
Neapelkvartetten. Jag var lite lätt tveksam när jag hade läst den första boken i serien, Min fantastiska väninna, och förstod inte riktigt all uppståndelse kring den, men efter att ha följt de båda vännerna genom livet och genom tusentals sidor så känns både Lila och Elena alldeles nära och det var faktiskt med ett vemod som jag lyssnade klart på den här sista ljudboken om dem.

Lila och Elena har nu vuxit upp och lämnat unga vuxna-åren bakom sig. Elena har etablerat sig som författare, men har också behövt sätta karriären på paus för att gå in i moderskapet. Lilas liv har tagit en annan riktning och hon driver framgångsrikt ett IT-företag tillsammans med sin livskamrat Enzo (vilka pionjärer!). Om de yrkesmässigt har hittat sin plats så finns det dock annat som är desto skakigare. Elena är i bokens början mitt uppe i en separation och återvänder till Neapel för att komma närmare sin ungdomskärlek, Nino, som hon har en affär med. Hennes nya relation är minst sagt stormig och att återvända till Neapel är inte enkelt.

I den första boken om Lila och Elena skymtade våldet, råheten och maffians grepp, mellan raderna. Folk kunde bli brutalt misshandlade och människor kunde bli avrättade, men för Lila, Elena, och de andra barnen, var det vardag och inget som gavs särskilt uppmärksamhet. I de efterföljande böckerna om Lila och Elena kunde råheten från hemkvarteren bland annat avspegla sig i språket: när det behövs riktigt grova uttryck används neapolitanskan. I den här boken blir det mer påtagligt hur de gamla strukturerna i hemkvarteren ser ut och hur de drabbar de som bor där.

I Det förlorade barnet blir Lila och Elena föräldrar på nytt, de skiljer sig och upplever kärlek, förlorar närstående, möter motgångar, skördar framgångar. De ömsom lyfter och stöttar varandra och ömsom är ovänner, men oavsett vilket kan de aldrig riktigt vara utan varandra.

Det blir en värdig och fin avslutning. Jag vill inte avslöja hela boken, såklart, men det jag trots allt måste säga är att slutet är lite väl öppet för min smak. Efter ett ha följt dessa kvinnor så länge vill jag inget annat än att lämna dem med en visshet om att allting ordnar sig. Riktigt så blir det inte. Kanske tar sig Lila och Elena aldrig från ruffigheten i de fattigare kvarteren i Neapel, kanske kommer deras vänskap alltid att vara av och på, samtidigt som de alltid kommer att behöva varandra. Det sådant vi som läsare får finna oss i att inte få något svar på. För mig bidrog det till att göra tomhetskänslan större, men att känna en sådan tomhet efter att ha avslutat en bok ger förstås ett fantastiskt högt betyg till den. Det här är en riktigt stark läsupplevelse och en berättelse som med sina många lager garanterat kommer att finnas med mig länge.

Det förlorade barnet av Elena Ferrante

Originalets titel: Storia della bambina perduta (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2014 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 480 (ca 17 h lyssning).
Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.
ISBN: 978-91-1-307626-3, 9789113080055.
Andras röster: Feministbiblioteket, Och dagarna går….

”I den fjärde och avslutande delen i Neapelkvartetten flyttar den numera etablerade romanförfattaren Elena Greco tillbaka till Neapel för att kunna komma närmare sin älskare Nino Sarratore. Hon tvekar att ta upp kontakten med Lila, som numera är framgångsrik egenföretagare i databranschen, eftersom hon är rädd för att Lila ska ta över hennes liv. Men de träffas igen när de blir grannar för ett tag och hjälper varandra med barnen. Deras vänskap blir mer jämbördig i vuxen ålder, men än en gång tar båda deras liv dramatiska vändningar och allt kullkastas.”
Förlagets beskrivning

Elena Ferrante

Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992 och hon har också skrivit en lång rad andra böcker. Hennes senaste bok på svenska är Dagar av ensamhet, som kommer ut hösten 2017.

2017-09-06
Hustrun

Hustrun av Meg Wolitzer är en sällsynt snärtig och välskriven roman om att leva ett helt liv i bakgrunden till en ”kulturman” med uppblåst ego – och att till slut bestämma att det får vara nog. Betyg: 4 efterhängsna biografiförfattare av 5.

Hustrun av Meg Wolitzer

Joan och hennes man Joe sitter på ett plan på väg till Helsingfors. Han är en hyllad författare och hon är hans hustru. Nu ska han ta emot det prestigefyllda Helsingforspriset och Joan förstår med ens att deras närmare 30 år långa äktenskap är över. Hans självgodhet, ständiga otrohet och uppblåsta ego går inte längre att stå ut med. Genom att berätta om Helsingforsvistelsen och genom att ge tillbakablickar på parets liv tillsammans målar Meg Wolitzer skickligt upp förhållandets förfall.

Det känns insiktsfullt och på pricken – varje formulering dallrar av en återhållen bitterhet, sorg och ilska. Liknelserna och ordvalen är så snärtiga att texten ofta upplevs som rolig trots att allting egentligen är extremt sorgligt. Det går inte att säga någonting annat än att det här är en mycket skickligt skriven roman där det märks att författaren har haft en tydlig idé om både vilken berättelse hon vill föra fram och vilken form hon vill hålla sig till – och författaren har inte bara tänkt på detta utan har också sytt ihop det. Någon gång emellanåt känns det dock lite sökt. Det första kapitlet är t.ex. så strösslat med mer eller mindre krystade kroppsmetaforer att jag till slut blev rätt less – fast bara tillfälligt faktiskt. Boken är genialt skriven och lyckas verkligen beröra och väcka tankar.

Det här är inte den första boken jag läser om att vara någons (hemma)fru. Ämnet har t.ex. behandlats i flera av Curtis Sittenfelds romaner, däribland Presidentens hustru, som berättar om en fiktiv presidenthustrus liv (Laura Bush är förebilden till romanfiguren). Varje gång blir jag lika ställd och förvånad. Som svensk så är det lätt att glömma att det inte på något sätt är självklart att som kvinna kunna göra karriär (eller ens ha ett jobb). Ärligt talat känner jag just ingen som lever ett hemmafruliv. Inte föraktar jag den som prioriterar hem och familj framför jobb, men att, liksom den här bokens huvudperson, på ett rätt oreflekterat och inte speciellt självvalt sätt hamna i hemmafrulivet känns bara sorgligt för mig. Var gör man av sina egna ambitioner och drömmar? Hur står man ut på tråkiga fester och tillställningar där man inte är något annat än en hustru, som ska konversera och ha något gemensamt med andra hustrur? Ett slags svar ges faktiskt i den här boken, men det kändes ändå inte helt tillfredsställande. Visst, jag blir berörd och boken gav mig väl en och annan tankeställare om hur den här hustru-tillvaron kan se ut, men innerst inne har jag bara en röst som skriker ”men ryck upp dig för fan!!”.

Det var förresten länge sedan jag läste någonting så bittert och enkelspårigt. Jag menar det egentligen inte som någonting negativt, det är bara det att Joe så odelat beskrivs som en gris till kulturman och författaren ger honom inte ett enda försonande drag eller någon som helst ledtråd till varför någon annan människa ens skulle vilja ta i honom med tång, än mindre förstår man vad den intill utplåning uppoffrande hustrun ser hos honom. Jag tänkte hela tiden att det skulle klarna under läsningens gång, att passionen, kärleken, värmen, vänskapen någon gång skulle sippra fram, men nej – det blev faktiskt bara värre och värre, tills det till slut känns absurt.

Det här är hur som helst en bok som väcker känslor, i all sin lågmäldhet. Jag måste skriva lågmäldhet, för den skildrar faktiskt ett helt liv i skymundan. Kan någonting bli mer passivt och ändå provocerande än så? Jag tyckte att det var en mycket bra bok. Trots en ”kulturman”-debatt, som har rasat på kultursidor för inte allt för länge sedan, och trots att det redan finns en hel del ”hemmafrulitteratur” så tycker jag ändå att den här boken känns aktuell och intressant. Den är dessutom vassare skriven än de flesta liknande böcker jag har läst. Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

Citerat ur Hustrun

””Vill du att jag ska säga hur stor chans du har att få Helsingforspriset?”

Joe nickade. På bordet stod ett mjölkpaket och just i det ögonblicket råkade min blick falla på det, så jag sa: ”Två procent.”

”Tror du att jag har två procents chans att vinna?” sa han trumpet.

”Ja.””

Hustrun av Meg Wolitzer

Om Hustrun och om Meg Wolitzer

Meg Wolitzer (född 1959) är en amerikansk författare, som bland annat är känd för bestsellern Hustrun. Hon undervisar även i kreativt skrivande. Meg Wolitzer har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The wife (amerikanska).
Översättare: Peter Samuelsson.
Utgivningsår: 2003 (första amerikanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Wahlströms & Widstrand).
Antal sidor: 233.
ISBN: 9789146229506.
Andras röster: Annika Koldenius, Bokhora, Johannas deckarhörna, Just här – just nu, Och dagarna går…, Stories from the city.

Förlagets beskrivning

”Joan Castleman sitter på ett flygplan tiotusen meter upp i luften när hon bestämmer sig för att lämna sin man, den uppburne och självgode amerikanske författaren Joe Castleman. Joan har stöttat sin man i både med- och motgångar, följt honom på alla resor och uppläsningar. Sina egna författarambitioner lade hon tidigt på hyllan. Nu är hon och Joe på väg till Helsingfors där han ska ta emot ett prestigefullt litteraturpris av finska akademin. Men Joan, som under fyrtio års äktenskap offrat både familjen och sin egen karriär för att leva hans dröm, har tillslut fått nog. Tillvaron som den perfekta författarhustrun har börjat stå henne upp i halsen.

Utifrån denna dramatiska öppningsscen lotsar Meg Wolitzer läsaren genom det Castlemanska äktenskapet, från det trevande mötet på kursen ”Grunder i kreativt skrivande” på College, där han var hennes lärare, till den slutliga brytpunkten som kulminerar i ett avslöjande av en omsorgsfullt bevarad hemlighet.

Meg Wolitzer har skrivit en intelligent, bitsk och roande roman om livsval, äktenskap och skrivande. ”

2017-02-28
Avskedsfesten

Avskedsfesten av Anna Fredriksson

Rebecca står inför ett helt nytt kapitel i livet. Hon är 40+ och ska efter förhållandevis trygga anställningar i filmbranschen prova på att starta eget och att producera sin första film på eget bolag. Dessutom: hon och Jacob har bestämt sig för att separera efter 26 år tillsammans. Skilsmässan är tänkt att ske helt odramatiskt och det är meningen att de ska förbli bästa vänner.

Singellivet visar sig dock bli knepigare än befarat. Inte bara för att dejtandet är en syssla som är lika tärande som fylld av besvikelser utan också för att de gemensamma vännerna, som hon och Jacob har umgåtts med i alla år, plötsligt blir obekväma och slutar att höra av sig. Varken Rebecca eller Jacob verkar längre passa in i deras paraktiviteter och utan att ha en partner att vända sig till så blir ensamheten extra tung att hantera för Rebecca. De sociala medierna visar på middagar, semestrar och resor som hennes tidigare livs vänner roar sig med, men Rebeccas eget liv känns ofta tomt. Och det där med att starta eget visar sig dessutom vara mer krävande än vad hon först hade trott.

Det märks att Fredriksson själv har upplevt en separation, för det här känns som en väldigt trovärdig och fin berättelse om att vara 40+ och tillbaka på singelmarknaden efter ett långt äktenskap. Författaren lyckas på ett bra sätt skildra många av de känslor och situationer som den nyseparerade kan uppleva. Jag tycker också om hur hon skriver om vänskap och hur förlusten av vänner kan vara en minst lika stor förlust som ex-partnern. Vänskapsberättelserna har nog fått ett uppsving på senare år, men vänskap är ändå ett tema som har avhandlats förvånansvärt sällan jämfört med exempelvis kärlek. Och det att vänskap inte lyfts fram på samma sätt i kulturen kanske också bidrar till att det är något som vi sällan pratar om? Eller är det bara jag? Och Rebecca..? Det är så lätt att ta för givet att vänner ska finnas där, men en separation kan också rycka undan förutsättningarna för att umgås på samma sätt som förut, vilket Rebecca blir varse när hon hade behövt sina vänner som mest.

Jag tycker riktigt mycket om den här boken. Det är så lätt att tycka om Rebecca och att känna med henne och allt som står i boken känns väldigt realistiskt och äkta på något sätt, vilket väl gör sitt till för att boken ska kännas berörande. Det är också en lättläst och direkt skriven berättelse utan en massa krusiduller och det kan ju också vara välkommet emellanåt. Jag är inte helt säker på om jag kommer att komma ihåg den här boken länge, men jag vill ändå ge den ett högt betyg. Bara en sådan sak som att jag inte alls är i Rebeccas ålder eller livssituation och att jag ändå uppskattade den här berättelsen tyder väl i någon mening på att den är riktigt bra!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och berörande bok om att vara 40+ och nyseparerad – och vad en separation kan göra med vänskapsrelationer.

Betyg: 4- diviga skådespelare av 5.

Om Anna Fredriksson och om Avskedsfesten

Anna Fredriksson (född 1966) är en svensk författare och manusförfattare. Som manusförfattare har hon bland annat skrivit manus till Rederiet och Maria Wern. Hon debuterade som författare 2011 med boken Sommarhuset. Anna Fredriksson twittrar under @annafredriksson, instagrammar under @annafredriksson66 och har en hemsida.

Uppläsare: Anna-Maria Käll.
Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Forum), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 298 (ca 9 h lyssning).
ISBN: 9789176470893, 9789137147857.
Andras röster: Enligt O, Just här – just nu, Och dagarna går…, Stories from the sea.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Anna Fredriksson är en mästare på att skildra verkligheten så som den är. Nu är hon tillbaka med ännu en roman som skrapar på det såriga i våra nära relationer.

Rebecca och hennes man Jacob har fattat beslutet att skilja sig. Det är inget dramatiskt. Passionen har tagit slut och kärleken har ersatts av vänskap. Men när de berättar nyheten för sina bästa vänner på den traditionsenliga, årliga svamphelgen, är det som om en bomb briserar. De har varit gifta i tjugofyra år och ingen har märkt av några problem. Vännerna reagerar oerhört starkt, var och en på sitt sätt, trots att Rebecca uppmanar dem att se på helgen som en spontan avskedsfest av det som varit och samtidigt början på något nytt och spännande. Hon vill visa att en separation inte behöver vara någon katastrof. Självklart ska alla fortsätta umgås, precis som vanligt.

Men efter skilsmässan blir ingenting som Rebecca har tänkt sig. Kontakten med kompisgänget blir allt sämre och Rebecca tvingas inse att som singel är man inte längre välkommen till parmiddagarna.

Avskedsfesten är en roman om att bryta upp från ett långt äktenskap och behöva orientera sig i en okänd värld. Om hur man sakta skapar sig en ny identitet mitt i livet.”

2016-12-22
Nefertiti i Berlin

Samlade dikter av Bodil Malmsten

I diktsamlingen Nefertiti i Berlin skriver Bodil Malmsten om en resa med den snart vuxna dottern. Nu har de en långhelg i Berlin framför sig – en långhelg där ett av besöksmålen är bysten av Nefertiti på Neues museum. För Malmsten är det ett lån. Ett lån av tid att spendera med sin dotter, som hon älskar, men måste släppa fri ut i vuxenvärlden. Det är en bok av sorg och kärlek på samma gång och mellan raderna bubblar även sorgen över förhållandet som tog slut, separationen som slet sönder familjen, skuldkänslor över att det inte höll. Hon speglar förhållandet till dottern, den gränslösa kärleken till dottern, i Nefertiti och hennes älsklingsdotter.

Jag har läst en stor del av Bodil Malmstens verk. Någonting som ofta har slagit mig är hur privat hon är. Malmsten har t.ex. skrivit en rad böcker om en fiktiv karaktär med samma namn som hon själv. Böckerna utspelar sig i Frankrike, bland annat i Finistère, där hon själv bodde under ett antal år. Självklart bär dessa böcker på verkliga episoder och karaktärer, men Malmsten har ändå varit noga med att poängtera att det är romaner, att karaktärerna i dem inte finns på riktigt, att bokens Finistère inte riktigt går att besöka som många läsare tror. På så sätt bjuder Malmsten generöst av sig själv, men sätter samtidigt upp en gräns. Med exakt avvägande av varje ord väljer hon vad hon vill berätta – och vad hon vill lämna osagt. Det slår mig när jag nu läser hennes dikter att de är mycket mer personliga än vad jag är van vid. Att läsa dem känns som att få ta del av ett förtroende. Till skillnad från hennes biografi och hennes loggböcker (böcker som jag älskar, för övrigt!) ligger smärta och kärlek helt öppet i dessa dikter. Helt utan filter.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa dikter om att våga låta sitt älskade barn bli vuxen och om att gå vidare efter en separation.

Betyg: 4 museum av 5.

Citerat ur Nefertiti i Berlin

”Spänn fast bältet fågelmamma
Räta upp stolsryggen och
se förtröstansfullt hur flygvärdinnan
demonstrerar syrgasmasken som falla
ned om så behövs
syret kan ta slut över Europa

Här sitter jag i himlen
med min närmsta främling

Inte visa kärleken
Då sprängs kabinen”

Samlade dikter av Bodil Malmsten

Om Bodil Malmsten och Nefertiti i Berlin

Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.

Utgivningsår: 1990 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 66.
ISBN: 91-0-047980-2, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”

2016-07-28
Hundra omistliga ting

Hundra omistliga ting av Lucy Dillon

Gina är nyseparerad och måste plötsligt tränga in sig själv och alla sina prylar i en liten lägenhet. Det blir startskottet för ett projekt som hon kallar för ”hundra omistliga ting”. Hon bestämmer sig för att gå igenom alla prylar hon äger och enbart spara 100 ting från sitt tidigare liv. Efter det ska hon göra en riktig nystart och bara fylla livet med nytt. Projektet går ”sådär”. Vad gör man med gamla kärleksbrev från första kärleken till exempel; han som hon inte har haft kontakt med sedan en olycka skiljde dem åt? Att gå igenom prylarna väcker minnen och många av de är smärtsamma. Cancer, förlorade föräldrar, första kärleken, äktenskapet som gick i kras, husdrömmarna, barnen som hon aldrig har skaffat… Det blir en lång inre resa för Gina.

Samtidigt tar hon sig an ett nytt projekt på jobbet. Hon är egen företagare och har som affärsidé att projektleda byggprojekt åt människor som vill ha hjälp med att bygga om och inreda sina hus. Nu blir hon kontaktad av ett par som vill rusta ett vackert K-märkt hus. Det råkar vara det hus som hon och hennes ex-make drömde om att få köpa. Nu blir hon istället involverad i projektet att förvandla huset åt ett annat par. Mannen i paret är den som är mest engagerad. Det visar sig snabbt att han och Gina har mycket gemensamt. Att det uppstår känslor är naturligtvis extremt förutsägbart. Det enda som förvånar mig är hur länge författaren drar ut på det. 😉

En annan kille som oväntat gör entré i Ginas liv är en övergiven greyhound som blir dumpad hemma hos henne av en fräck cykeltjuv. Gina har ingen plan på att bli hundägare utan gör sitt bästa för att lämna ifrån sig hunden till polisen, men av olika orsaker blir den kvar och det visar sig att den behöver Gina och att Gina, utan att hon kanske riktigt förstår det själv, behöver den.

Hundra omistliga ting är en mysig och varm feelgoodberättelse. Författaren lyckas pressa in många ämnen utan att det blir rörigt. Här trängs den förutsägbara kärlekshistorien och sidospåret med hunden med berättelsen om hur det kan vara att drabbas av cancer och att då inte bara stå inför en tuff behandling utan att också behöva grubbla över barn och de framtida chanserna att bli förälder. Boken handlar om vänskap, föräldraskap, familjehemligheter, husrenoveringar, driva eget företag… Dillon gör det också spännande genom att dra ut på vad som egentligen hände mellan Gina och hennes första kärlek.

Boken rymmer helt klart mycket – och det tycker jag är bra. Den här typen av böcker kan bli påfrestande tunna om författaren faller för frestelsen att fokusera för mycket på den förutsägbara lovestoryn som är ett obligatoriskt inslag i genren. Här blir det istället en fin och engagerande berättelse. Trots att jag är kattmänniska är det i någon mening hunden som berörde mig mest och då saknas det alltså inte andra berörande ämnen. Jag älskar berättelser om djur och vad djur kan tillföra här i livet och det märks att Dillon älskar hundar.

Vad jag annars tycker bäst om i den här boken är huvudpersonerna. Det är så fina, roliga och härliga människor att jag skulle vilja ha dem som kompisar. Jag hade gärna velat läsa mer. Det kändes så trist att boken tog slut!

Ja, jag gillade verkligen den här boken. Den är avkopplande och lättläst. Lyssnar man på ljudboken får man njuta av en uppläsning av Anna-Maria Käll, som faktiskt är en av mina favorituppläsare. Hon lyfter faktiskt boken ett snäpp, tycker jag! Någon som också gillar boken, om man får tro blurben på framsidan, är författaren Jojo Moyes, som bland annat är känd för romanen Livet efter dig. Den som gillar Jojo Moyes böcker borde absolut ge Hundra omistliga ting en chans. Det är en bok i samma stil och en riktigt lyckad sådan.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en värmande, avkopplande och engagerande berättelse om nyseparerade Gina och hennes inre resa när hon börjar rensa bland sina saker och påminns om gamla kärlekar, cancer och andra tuffa ämnen. Gillar du Jojo Moyes så kommer du förmodligen älska den här. Förstår du glädjen av att ha ett djur i sitt hem så är det ett plus.

Betyg: 4+ spektakulära lekstugor av 5.

Om Hundra omistliga ting och Lucy Dillon

Lucy Dillon (född 1974) är en brittisk författare som skriver romantiska feelgoodberättelser. Hon debuterade 2008 med The ballroom class (Tango för vilsna själar). Hennes senaste bok på svenska är När livet börjar om. Lucy Dillon har en hemsida, twittrar under @lucy_dillon, instagrammar under @lucydillonbooks och har en fansida på Facebook.

Originalets titel: A hundred pieces of me.
Översättare: Ann Björkhem.
Uppläsare: Anna-Maria Käll.
Utgivningsår: 2014 (första brittiska utgåvan, Hodder & Stoughton), 2015 (första svenska utgåvan, Forum), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 487 (ca 17 h lyssning).
ISBN: 9789137142425, 9789176470145.
Andras röster: Boktokig, Dolas bokblogg, Cattis boktips, Endast eböcker, Kattugglan, Och dagarna går.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Brev från den enda man hon någonsin älskat.
Ett minne från fadern hon egentligen aldrig lärde känna.
En blå glasvas som fångar ljuset en grå dag …

Gina Bellamy börjar om på nytt efter ett år som hon allra helst skulle vilja glömma. Efter att ha gått igenom en sjukdomsperiod och därefter skilsmässa ska hon nu flytta från det vackra viktorianska huset till en betydligt mindre lägenhet. Alla saker som hon vårdat ömt så länge verkar inte längre passa den hon är. För att hitta sig själv igen bestämmer hon sig för att slänga det mesta hon äger. Endast hundra saker får hon spara, hundra personliga saker ska bli den nystart hon längtar efter.

Att rensa bland ägodelarna väcker minnen till liv som får Gina att omvärdera sådant som hon tidigare har trott på och tagit för givet. Och att börja om blir svårare än hon har tänkt sig.

Med hjälp av ett husrenoveringsprojekt, bästa väninnan och en hemlös greyhound vågar Gina till slut börja blicka framåt och se ljust på livet igen. Och när kärleken åter finns inom räckhåll vet hon hur viktigt det är att leva i nuet och ta vara på varje ögonblick av lycka.”

2016-07-21
Det är något som inte stämmer

Petra känner att det är något som inte stämmer mellan henne och hennes make. Det börjar med en diffus oro. Hon kommer på sig själv med att jäktat springa genom Konsum och slänga ned matvaror i vagnen utan att ha en aning om varför hon har så bråttom. Hon söker tecken runt omkring. Varför står ljusstaken plötsligt i sovrummet och inte där den brukar stå? Kan man göra något sådant i annat syfte än att skapa mysbelysning när man träffar en älskarinna? Petra försöker att få förhållandet att fungera, trots oron som pockar. Hon kramas, är flörtig. Hon ordnar så att mornarna flyter på smidigt. Hon vill verkligen vara en perfekt fru. Allt som hennes man brukar störa sig på är hon nu beredd att ändra på. Hon är redo att skippa Bokmässan, säga upp sitt kontor, göra vad som helst som kan laga det som inte fungerar. Men trots parterapi, trots ansträngningar, trots allt sökande efter naturliga förklaringar så rasar allt samman en dag. Hennes man berättar att han vill skiljas. Det är uppenbart att det inte är en ny tanke för honom. I själva verket är uppbrottet redan färdigtänkt och klart för hans del och nu är det bara det praktiska som ska lösas. För Petra är det som att dö inombords.

Petra gör vad hon kan för att hantera ångesten och för att få tiden gå. Hon har bläddrat ett halvår fram i kalendern och satt ett datum då hon känner att hon måste fungera igen. Hur överlever man ett halvår? Hon börjar att skriva ned kvartar på ett papper och stryker dem när de passerar. Så går livet framåt, 15 minuter i taget, trots att livet är slaget i spillror. Hon startar ett projekt som går ut på att arrangera alla foton, hundratals, kanske tusentals, i färgglada album. Hon fördriver de sömnlösa nätterna genom att spela Candy crush. Allt grejande med fotoalbumen och de andra meningslösa aktiviteterna för att få hjärnan att hålla igång och för att ge en illusion av att tiden går är helt hjärtskärande.

Haags roman är en brutal beskrivning av vad det kan innebära att leva med ångest och hur traumatiskt ett uppbrott kan upplevas för den som blir lämnad – lämnad mot sin vilja och med känslor som inte går att stänga av. Petra frågar sig gång på gång hur hennes man kan göra såhär mot familjen. Hur han kan göra såhär mot sina barn? Och hur han utan vidare kan rycka halva barnens uppväxt ifrån henne?

Det var länge sedan jag läste en bok där sorgen ligger så blottad som i Det är något som inte stämmer. Det här är verkligen totalt hudlöst, ärligt och hos mig, som läsare, går det rakt in. Det gör faktiskt ont att läsa den här boken. Haag har främst gjort sig ett namn som en feel good-författare, men med den här boken visar hon en helt ny sida. Det här är milslångt från hennes tidigare, lite knasroliga berättelser. En del element har hon dock behållit från sina tidigare böcker. Framför allt är Det är något som inte stämmer skriven väldigt rakt på sak och direkt, vilket verkligen fungerar bra, trots att jag ofta är ett stort fan av böcker med mer dolda lager. För ovanlighetens skull är jag verkligen mycket förtjust i att allt ligger i klartext. Sorgen skjuter som spjut ur texten och träffar rakt i hjärtat. Det här är verkligen bok fylld med känslor, som alldeles säkert till stor del är plockat direkt från verkligheten. Utan att själv ha någon som helst erfarenhet av liknande situationer så måste jag säga att det här är en bok som verkligen berörde mig och känns helt på pricken.

Haags beskrivningar av att vakna till en mardröm är svår att värja sig mot. Jag känner en sådan enorm medkänsla med alla som, liksom Haag själv, har råkat ut för det totalt orättvisa i att bli lämnade. Jag kan inte annat än att rekommendera alla att läsa den här fantastiska boken. Och att vara snälla mot varandra.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa en hjärtskärande, ångestfylld, berörande och pricksäker berättelse om vad det kan innebära att bli lämnad mot sin vilja.

Betyg: 5 krossade hjärtan av 5.

Citerat ur Det är något som inte stämmer

”Jag klistrar mina fotoalbum och röker. Klistrar och röker. Messar till Anders att Nisse har tappat sin första tand. Inget svar. Bara jag klistrat in alla bilder, i alla album och ställer in dem fint i bokhyllan så kommer Anders att ändra sig och vilja flytta hem igen. Jag är rädd att jag kommer att få en hjärtattack. Mitt hjärta slår så fort hela tiden och jag har en sådan skräck i kroppen som jag nästan inte kan hantera, det känns som om det kommer att gå sönder någonting viktigt inuti mig när som helst. Jag har ont på riktigt inne i hjärtat. Till slut ringer Anders och säger att han vill att barnen ska komma ut till honom på landet på fredag.

Jag hörs nästan inte när jag pratar i telefonen. Det är som om jag inte har sagt något på flera år.”

Om Det är något som inte stämmer och Martina Haag

Martina Haag (född 1964) är en svensk författare, krönikör och skådespelare. Hon slog igenom som författare med debutromanen Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) som kom ut 2005. Efter det har hon gett ut en lång rad uppskattade krönikesamlingar och feel good-romaner. En del av de har filmatiserats, som t.ex. Glada hälsningar från Missångerträsk, som hade biopremiär 2015 och där Martina Haag själv spelade huvudrollen. Det är något som inte stämmer är Haags senaste bok. Hon twittrar på @maranhaag.

Utgivningsår: 2015 (Piratförlaget).
Antal sidor: 195.
Andras röster: Bloggkommentatorerna, Bokhora, DN, Expressen, Jönköpings-Posten, Ystads allehanda.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Man hör om hur det händer andra. Man tycker synd om dem. Och man vet, innerst inne, att det aldrig kommer att hända en själv. Men man har ingen aning.

Det här är en roman om överlevnad. Om betydelsen av en rödrutig jacka. Om tama järvar med eldkastare. Om en bottenlös fjällsjö, dit ingen får gå, och om hur man reser sig, trots att man är helt säker på att man inte orkar längre.”

2015-12-14
Det falska ansiktet

När skilsmässobarnet Laney och halvindianen Tom hittar ett så kallat falskt ansikte i en mosse väcker de oanat stora krafter till liv. Falska ansikten var kraftfulla masker som indianer använde sig av tidigare. Nu får Laney och hennes mor plötsligt starka makter i sina händer.

Historien om masken är i sig en spännande historia, men det bästa med boken är inte berättelsen om det falska ansiktet utan de bitar som handlar Toms sökande efter en identitet och Laneys försök att leva upp till sin mammas krav. Tyvärr tycker jag att boken tappar lite trovärdighet eftersom Laneys mamma är så kylig mot Laney p.g.a. att hon liknar sin pappa för mycket. Jag har svårt att tro att ett skilsmässobarn skulle kunna hamna i kläm på det sättet. Bortsett från det är det här en både bra och spännande ungdomsbok som tar upp flera angelägna ämnen samtidigt som den lär en lite mer om en del av irokesernas kultur.

2004-12-06