Etikett: Skådespeleri

  • Jag ska egentligen inte jobba här

    Jag ska egentligen inte jobba här

    Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en fin bok om att vara 19 år och drömma stort, jobba hårt och lära sig något om sig själv och livet medan man jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Betyg: 5 auditions av 5.

    Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok om 19-åriga Moa, som tillfälligtvis jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Egentligen ska hon bli skådespelare och jobba med teater, så det här är bara en parentes i hennes liv, hennes nya Stockholmsliv. Här lever hon i en liten andrahandslägenhet och delar sin tid mellan att vara på äldreboendet Liljebacken och att på ett eller annat sätt sitta med ett manus framför sig, gärna på ett café.

    Jag ömmar för Moa. Det finns många berättelser om att vara i Moas ålder och att komma på vad man ska göra med sitt liv och just den storyn är på många sätt något som det har berättats om förut. I Beischers roman tycker jag dock att det är särskilt fint skildrat, kanske för att det är både sorgligt och roligt och skildrat med både humor och värme. Där sitter liksom Moa, förvånansvärt ofta i sin ensamhet eftersom att hon faktiskt inte känner någon i sin nya stad, och trevar sig fram till vad det egentligen innebär att hålla på med teater. Det är tafatt. Det är ingenting. Hon är inte alls skådespelare, inte på långa vägar. Det som är så fint är att hon aldrig ger upp. Med den naivitet och självsäkerhet som bara en 19-åring kan uppbåda ringer hon upp kända skådespelare och åker på uttagningar för att försöka komma in på teaterutbildningar från norr till söder. Beischer påminner mig om hur det var i den åldern, hur mycket som var oklart, men hur mycket som samtidigt tycktes möjligt. Allt var möjligt, allt låg framför en. Det var bara att ta för sig.

    Som 19 år är man inte fullvuxen, hjärnan är inte fullt utvecklad. Det kanske är en av anledningarna till att 19-åringar kan vara så orädda och så tveklöst följa sina drömmar. I den här boken inser jag också hur dåligt beredd man kan vara på arbetslivet i den åldern. Helt utan vårdutbildning eller någon särskild erfarenhet kastats Moa in i yrkeslivet och ska pang bom fixa alla arbetsuppgifter som kan uppstå på ett äldreboende. Det handlar om äldre och sköra personer, människor som på många sätt är hjälplösa och utsatta, och som Moa och hennes kollegor ska möta i alla möjliga intima, privata och/eller känsliga stunder. Hur redo kan man egentligen vara för detta i 19-årsåldern? Egentligen? I Jag ska egentligen inte jobba här får läsaren följa Moas utveckling, eller hur man ska beskriva det, när hon går från att rent ut sagt vara äcklad över många av arbetsuppgifterna, till att faktiskt komma in i jobbet och göra sitt jobb väldigt bra.

    Jag har aldrig jobbat inom vården och jag vet inte om Beischer målar upp omvårdnadsyrket på ett trovärdigt sätt, men det känns i alla fall så och det känns bra. Långt senare har Mats Strandberg skrivit en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende (Hemmet), men det också den enda andra bok jag kan komma på som faktiskt skildrar det här jobbet, ett jobb som fantastiskt många har. Ibland har jag sett att den här boken beskrivs som en modern arbetarroman och det är nog inte helt fel, men ändå är det inte de bitarna som jag tar med mig, tror jag. Det som berörde mig mest är faktiskt den insiktsfulla och fina berättelsen om Moa och hennes försök att bilda sitt vuxenliv. Hon har verkligen gjort ett stort steg bara genom att flytta till Stockholm. Men sedan då? Där sitter hon på de trendiga caféerna och verkar hoppas på att hippa teatervänner ska uppstå ur intet. I själva verket känner hon just inga andra än sina kollegor, däribland Eva, som utan vidare kan stanna kvar på jobbet för att göra det lilla extra, Roy, som snart närmar sig pensionen och som också bara är på Liljebacken tillfälligt eftersom han egentligen ska  öppna en frisersalong, och Leena med två e (bara en sådan sak!). Hon fnyser närmast åt de som vänligt föreslår att hon ska anmäla sig som statist, men samtidigt lyckas hon verkligen inte när hon försöker att komma in på teaterutbildningarna. Det är ett glapp mellan det hon ser som sitt liv och det som egentligen är hennes liv. Kanske handlar också livet i väldigt stor utsträckning om att få de där liven, det liv som egentligen är och det liv man drömmer om, att gå ihop och att ibland inse att livet kan bestå av en hel del kompromisser. Jag tyckte verkligen att det var fint att få följa Moa i just detta sökande och försökande. Jag läser och vill henne väl, samtidigt som jag ibland nästan behöver ta fram en skämskudde för att hon är så barnslig och pinsam. Oftast läser jag med ett leende. Ibland när jag läser den här typen av böcker så brukar jag läsa med en känsla av att jag skulle vilja ge de här snart-vuxna-personerna en kram och säga att ”det går över”, men jag läser Jag ska egentligen inte jobba här och känner bara en stark förvissning om att den typen av sympatier inte behövs. Moa är en person som kanske aldrig blir skådespelare, eller så blir hon det, men oavsett så fixar hon allt på egen hand. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den här boken: det är en roman om att bli vuxen, men en bok utan det där vemodiga och ledsamma som så ofta får sätta tonen i den typen av berättelser. Den här berättelsen är också sorglig på sina ställen, men mest läser jag och känner mig glad över att få följa en naiv 19-åring ett tag. Livet kan bli vad som helst. Det finns inga begränsningar. Jobbat på ett äldreboende i många månader? Jaha! Men jag ska egentligen inte jobba här, för jag håller på med teater! Det är barnslig och kaxigt och peppigt. En riktigt bra bok!

    Citerat ur Jag ska egentligen inte jobba här

    ”Äntligen spänns Astrid fast i liften. Det där med liftar är en hel vetenskap. Det finns många olika sorter. Ståliftar och takliftar. Manuellt styrda. Fjärrstyrda. För att inte tala om liftskynken. De större som ska gå nedanför rumpan. De mindre som slutar vid höften. Alla tänkbara inställningar, gula öglor hos D7, röda öglor hos B2. Alla särskilt utprovade av arbetsterapeuter och sjukgymnaster. De med utbildning som har tagit ställning. De som på fullt allvar vill jobba med hjälpmedel. Jag skulle så gärna vilja veta hur det gick till. Vad ska jag bli när jag blir stor? Hmmm … Jo, jag ska jobba med rullstolar, liftar och rollatorer. Det måste vara människor som bara slumpmässigt valt yrke, vilket som helst. Sådana har jag inte mycket till övers för. Men hålla kurser det får de, så att vi inte förstör våra ryggar. De är sådana med cykelhjälm och fullkornsbröd och hemkokt hjortronsylt i frysen, som inte vet ett dugg om stress och vikten av effektivitet. Som inte förstår att Astrid nyps om man kommer för nära. Som inte förstår att jag hellre böjer ryggen på ett icke ergonomiskt sätt, än får min överarmshud i Astrids våld. Du kan väl försöka att prata med henne Moa? Så ska du se att hon slutar nypas. Jo, tack! Frontallobsdemens.”

    Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer
    Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

    Jag ska egentligen inte jobba här

    Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Ordfront).
    Antal sidor: 198.
    Läs även: Jag ska egentligen inte prata om det här.
    ISBN: 978-91-7037-599-6.

    Sara Beischer

    Sara Beischer (född 1983) är en svensk författare som debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här. Hennes senaste roman är Jag ska egentligen inte prata om det här (2018), som är en fristående fortsättning på debuten. Sara Beischer har en hemsida.

    Förlagets beskrivning

    ”»A4 avled i morse, kvart över fyra.«

    De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen. Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem. Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.

    Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men hon misslyckas gång efter annan. Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det”

  • Hollywood: guldåldern

    Hollywood: guldåldern

    Hollywood av Lasse Bergström är en vacker bok om ”guldåldern” i Hollywood (åren ca 1929 – 1949). Här presenteras filmmakare & deras filmer av en författare vars genuina intresse verkligen lyser igenom och smittar. Betyg: 4 drömmar av 5.

    Hollywood av Lasse Bergström
    Hollywood av Lasse Bergström

    Hollywood av Lasse Bergström är en bok som jag har haft som ”hyllvärmare” sedan 2011. Att jag vet detta är för att 2011 också var året då stumfilmen The Artist gjorde succé (den fick Oscar för bästa film till och med) och jag hade turen att vinna biobiljetter till den. I vinsten ingick även den här boken, som passande nog till stor del handlar om Hollywoods stumfilmer.

    Som titeln skvallrar om så handlar boken om amerikansk film under de decennier som brukar betraktas som Hollywoods guldålder: cirka 1929 till 1949, vilket också är tiden kring ljudfilmens intåg. Guldåldern syftar på att det vid den här tiden fanns 8 Hollywoodbaserade filmstudios som nästan totalt dominerade filmmarknaden. Jag läser på Wikipedia att de här bolagen tillsammans hade 96 % av marknadsandelarna år 1939. I boken finns det däremot ytterst blygsamt med den här typen av fakta och grundläggande information. För mig, som innan läsning inte var det minsta insatt i Hollywoods guldålder eller speciellt kunnig om vare sig stumfilm eller tidiga ljudfilmer, så hade det egentligen känts välkommet med mer fakta och en lite mer generös introduktion. Nu är emellertid upplägget ett helt annat och det är nog också högst medvetet.

    Boken är alltså skriven av Lasse Bergström, filmkritiker och förläggare. Utöver att arbeta med filmkritik under flera decennier har han också varit förläggare för bland annat ett flertal filmböcker. Exempelvis arbetade han tillsammans med Ingmar Bergman med boken Bilder, som handlar om Bergmans filmer. Det här är alltså en författare som sitter inne med en enorm kunskap om film och en person som är passionerat intresserad av just film. Boken Hollywood: guldåldern är framför allt Bergströms högst personliga bok om sitt stora intresse. Som läsare är det härligt att få svepas med av och insupa all kunskap som Bergström delar med sig av. Jag hänger inte alltid med och jag kan för lite om ämnet för att veta om urvalet är bra eller inte, men det är helt klart en imponerande bok där skådespelare, filmmakare och deras filmer presenteras med Bergströms finurliga och fina formuleringar. Jag läser i bokens efterord att 90 % av all amerikansk stumfilm anses har brunnit upp eller på annat sätt försvunnit för evigt. Det framkommer också tidigare i boken att många verk är borta (och att några överraskande har hittats åter!). I en del fall finns stillbilder och annat material kvar som vittnar om filmer som inte längre finns att hitta. Det är lite svindlande att tänka på vilka kulturhistoriska skatter som har försvunnit. Därför blir det också extra glädjande att den här boken finns och kan fortsätta att berätta om ”guldåren”. Kanske hade upplägget kunnat vara lite tydligare och kanske kunde fakta serveras på ett tydligare sätt. Förmodligen spelar det ingen roll. Det här är en tjusig och intressant bok och författarens genuina intresse lyser igenom och smittar.

    Hollywoord av Lasse Bergström
    Hollywoord av Lasse Bergström

    Hollywood

    Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Norstedts).
    Antal sidor: 470.
    ISBN: 978-91-1-302052-5.

    Lasse Bergström

    Lasse Bergström (född 1929) är en svensk tidigare förläggare och filmkritiker. Under 30 års tid var han filmskribent på Expressen och under många år arbetade han som förläggare på Norstedts, där han också kom att bli förlagschef. Han har bland annat arbetat tillsammans med regissören Ingmar Bergman med boken Bilder, som handlar om Bergmans filmer. Bergström har också själv skrivit flera böcker, däribland memoarerna Bokmärken (1998).

    Förlagets beskrivning

    ”Det handlar om den amerikanska filmens huvudstad och dess gyllene år decennierna kring 1929, året då börsen kraschade på Wall Street, talfilmen tog över från stumfilmen och författaren till denna bok föddes till ett liv som filmälskare.

    Arbetet med Hollywood påbörjades 2005. Från början tänkt som en självbiografisk återblick på ungdomens filmer och dess hjältar och hjältinnor växte projektet först till en undersökning om den tidiga amerikanska filmens andra akt efter stumfilmens död och passagen genom ljudvallen. Sedan till en berättande historia – utan akademiska förtecken – om en lysande epok som bländade den tidens biobesökare och som nu, för nya generationer, kan upplevas på elektroniska skärmar i våra hem, genom tv, video och dvd.
    En lysande epok med ett lysande följe – från Chaplin till Marilyn Monroe, från Erich von Stroheim till Billy Wilder, från Victor Sjöström till Garbo och Ingrid Bergman, från Buster Keaton till Bröderna Marx och Helan och Halvan och så vidare.

    Omgiven av alla de filmer han berättar om ser Lasse Bergström i denna för svenska förhållanden unika och rikt illustrerade bok den amerikanska filmens guldålder i ett nutida och förklarat ljus.”