Nu var det 1914 är första delen i Eyvind Johnsons självbiografiska romansvit Romanen om Olof. Det är ett intressant stycke historia om en tid då även barn kunde behöva slita hårt med livsfarliga jobb.
Romanen om Olof är en självbiografisk romansvit av Nobelpristagaren Eyvind Johnson och Nu var det 1914 är den inledande delen, där huvudpersonen, Olof, är 14 år. Att vara 14 år innebär i dagens läge att man går i årskurs 8 och den som sommarjobbar i den åldern får bara utföra enkla och riskfria jobb utan några tunga lyft eller minsta risk för hot eller våld. Det är milsvid skillnad mot Olofs verklighet. 14 år gammal lämnar han sitt fosterhem och tar jobb med timmerflottning, ett oerhört tungt och krävande jobb där man löper en reell risk att förlora livet i arbetet. Även vid den tid då boken utspelar sig är Olofs ålder i lägsta laget, men han får kämpa på som alla andra.
Nu är det 1914 är ett intressant stycke historia och en berörande berättelse. Jag har lyssnat på den som Radioföljetong i uppläsning av Lennart Jähkel, den kanske bästa uppläsaren vi har och den optimala uppläsaren för just den här klassikern, som utspelar sig i ett kärvt Norrbotten, som görs alldeles levande med Jähkels pitemål.
Nu var det 1914
Övriga delar i sviten Romanen om Olof: Här har du ditt liv!, Se dig inte om!, Slutspel i ungdomen. Förlag: Albert Bonniers förlag (2000). ISBN: 9789100572273.
Eyvind Johnson
Eyvind Johnson (1900–1976) var en svensk, Nobelprisbelönad författare, känd för sina arbetarromaner. Han var också ledamot av Den svenska akademien.
Analfabeten av Agota Kristof är en kort och koncentrerad berättelse om ett liv format av skrivande och berättande.
Analfabeten av Agota Kristof är en självbiografisk kortroman där Kristof berättar om uppväxten i Ungern, flykten till Schweiz och om läsandet & skrivandet. Att läsa och att skriva är ibland omöjligt, men alltid livsviktigt. Agota börjar läsa som 4-åring och har med sig berättandet som en kraft genom livet. När hon lämnar Ungern lämnar hon dock modersmålet bakom sig. Hon blir en ”analfabet” och måste återerövra språket genom att lära sig franska.
Det här är det första jag läser av Kristof, även om jag har läst åtskilliga texter om hennes böcker. Jag har länge tänkt att jag ska läsa hennes omtalade trilogi som inleds med Den stora skrivboken. Den här sparsmakade boken väcker helt klart lusten att läsa mer. Snart är det jag som lånar något mer av Kristof!
Mats kamp av Mats Jonsson är en fantastisk serieroman om att bli förälder – att drabbas av en så stor rörelse att man svimmar och att nästan gå sönder i försöken att räcka till.
Mats kamp är en självbiografisk serieroman av Mats Jonsson. Den tar sin början kring millennieskiftet på Södermalm. Mats har precis träffat sin blivande fru, Vicki, och livet kretsar kring indiemusik och utekvällar. Allt är ljust, även när de 36 kvadratmetrarna känns trånga och när pengarna tar slut. Åren går och snart närmar de sig en punkt när det börjar bli läge att bestämma sig: barn eller inte barn? Fördelar vägs mot nackdelar. Plötsligt är Vicki gravid.
Jonsson tar läsaren med genom graviditet, kaotisk förlossning, den skakiga tiden efteråt och de första åren som förälder. Att bli förälder är någonting otroligt. Jag påstår inte att det är meningen med livet, men det är i vart fall något omvälvande och något som förändrar allt i grunden. Och denna helt otroliga erfarenhet är samtidigt en helt allmängiltig erfarenhet, som delas med de flesta andra. Jag tror att Mats kamp kan vara det finaste jag läst om att få barn: att närmast gå sönder av pressen som kommer från alla håll och att svimma av rörelse för att det är så fantastiskt. Boken spänner över allt. Det är fint, roligt, sorgligt och varmt i en fantastiskt skickligt avvägt blandning.
Jag älskar den här boken! Den har stått oläst i hyllan i många år och inte för att man måste ha barn för att kunna uppskatta Mats kamp, men för mig, som snart fyller 1 år som förälder, passade den alldeles särskilt fint att läsa just nu. Det finns mycket igenkänning i den här boken, både när det gäller föräldraskapet och i annat.
Mats Jonsson har en fin känsla för detaljer som definierar tiden och situationen. Tiden: ett Stockholm där kvarter efter kvarter gentrifieras och där bopriserna skenar, en värld som strax ska skakas till av en global finanskris, ett samhälle där lärare blir utbrända på löpande band och där kulturarbetare får streta på i en högst osäker värld där projekt kan avblåsas från en dag till en annan. Situationen: att lämna bekymmerslösa, barnfria år, med all tid i världen, bakom sig och kliva in i en ny värld med en kärlek så stor att den knappt går att hantera och prioriteringar som kastas om. Mitt i allt detta gäller det att försöka räcka till. Mats kämpar hårt med jobbet, konflikterna på jobbet, jobbet på den föräldrakooperativdrivna förskolan, jobbet med att hålla allt glänsande rent hemma, ja, nästan onödigt välstädat, och så Ellen, dottern som egentligen är allt, allt, allt. Går ekvationen ihop? Nej. Boken är också en fin påminnelse om vad som är viktigt på riktigt och det finns passager i den där jag verkligen hade svårt att hålla tårarna borta. En så otroligt fin bok!
Och rolig. Så vansinnigt rolig!
Mats kamp
Förlag: Galago (2011). ISBN: 978-91-7037-710-5.
Mats Jonsson
Mats Jonsson(född 1973) är en svensk serietecknare och skribent.
Tung av Kiese Laymon är en självbiografisk berättelse om att växa upp i samhälle präglat av rasism. Det är 80-tal i Mississippi och Kiese växer upp med sin ensamstående mamma, som är statsvetare och fast besluten att skydda sin son från rasismen på det sätt hon ser som det riktiga: hon ska ge Kiese orden, böckerna, bildningen. Även om han kommer att behöva kämpa dubbelt så hårt som vita så ska hon se till att han utbildar sig och att ingen någonsin kan kritisera honom för något. Hon pressar honom hårt. Slår honom. Hon kämpar också med sitt eget: akademikeryrket till trots har de ofta slut på pengar. Hon spelar. Träffar fel män.
Kiese växer upp och blir på många sätt den som mamman pushat honom att bli: den skrivande, akademikern, den som rör sig i ”vita” miljöer. Samtidigt är han svart och, bokstavligt talat, tung. Med sina 145 kilo smälter han inte in. Han stoppas av poliser, anklagas för att fuska, har alltid blickar på sig. Genom åren kommer han pendla i vikt: rasa till 70 kg och ha en kropp utsliten av alltför hårt träning, och åter äta sig stor.
Tung målar upp en väldigt tydlig bild av rasismens många ansikten. Den är verkligen brännande! Men det är en bok som har många fler lager än så. Kiese Laymon utforskar makt och missbruk och skriver väldigt utlämnande om skam.
Jag blev verkligen berörd av den här boken. Den är en vuxnare och elegantare komponerad version av andra viktiga böcker om rasism, t.ex. The Hate U Give, som jag läste här om året. Språket är fantastiskt, lekfullt och levande, enkelt och träffande. Lyssna gärna på boken som Radioföljetong, där uppläsaren David Lenneman verkligen höjer den svenska översättningen ett snäpp.
Kiese Laymon (född 1974) är en amerikansk författare och professor i engelska och kreativt skrivande. Tung är hans första bok som översatts till svenska.
Brev från min barndom är en självbiografisk brevroman om och av den colombianska konstnären Emma Reyes. Den är fascinerande från första sidan. Vilket liv! Reyes föddes 1919 i Bogotá och kom att leva sina första år i ett riktigt kyffe. Några föräldrar finns inte med i bilden, men en prostituerad kvinna, Maria, ser till att Emma, hennes syster och ytterligare en pojke får mat. Kanske är ändå Maria barnens mor, men någon trygg mamma är hon inte. Det är en helt otroligt torftig tillvaro – barnen är ofta inlåsta och leker gör de på soptippen. Så småningom lämnas barnen åt sitt öde och Emma och hennes syster hamnar på ett kloster, där man tar de två flickorna till sig, men också har en stark gräns. Föräldralösa barn! Vem vet vad de har för bakgrund! På klostret är det viktigt att ha den rätta kristna tron och uppfattningen är att alla andra kommer att hamna i helvetet. Inte heller klostret är en bra miljö för barn – oj, vad barnen tvingas jobba hårt. De utnyttjas som arbetskraft under långa dagar med sömnadsarbeten och annat.
Emma Reyes berättar om ett liv och en värld som känns totalt främmande, väldigt beklämmande och som samtidigt väcker mycket fascination. Tänk att man kan leva upp som Emma Reyes utan att gå under!
Brev från min barndom
Översättare: Manni Kössler. Uppläsare: Nina Haber (Radioföljetongen, Sveriges radio). Förlag: Norstedts (2019). ISBN: 978-91-1-307119-0.
Emma Reyes
Emma Reyes (1919–2013) var en colombiansk konstnär och författare.
Om våren är den tredje delen i Karl Ove Knausgårds ”årstidssvit” – fyra böcker skrivna till den yngsta dottern, som i den första boken ännu inte är född. Jag har kastat mig rakt in i serien tack vare Radioföljetongen och har inte läst de tidigare delarna, men jag tror inte att det har någon direkt betydelse, faktiskt; Det går alldeles utmärkt att börja läsa vilken som helst av Knausgårds böcker – så är de ju också skildringar av Knausgårds liv och vardag, rakt upp och ned.
I Om våren är det en vardag och ett livspussel som ska hanteras medan den dåvarande frun är inlagd på sjukhus. Större barn ska rastas på äventyrsbad, minstingen ska hållas nöjd. Det barn som vid romankvartettens inledning ännu inte var född är nu tre månader gammal. I boken har Knausgård packat in sig själv och det lilla barnet i bilen och reser över Skånes platta landskap för att ta sig till sjukhuset där frun/modern befinner sig. Det är vår. För det lilla barnet börjar världen veckla ut sig. Knausgård funderar över livet samtidigt som vardagens bestyr ska skötas.
Jag måste erkänna att jag har ett kluvet förhållande till Karl Ove Knausgård. Han är en ikonisk nutidsförfattare som brukar stå symbol för den åtråvärda kulturman som alla kulturtanter trånar efter. Minsta steg han tar gör kultursverige galna av fascination. Han har även själv gjort sig lustig över detta – han har bland annat påtalat att han skulle kunna skriva en bok om att skita och folk skulle kasta sig över den. Skit-scenen finns för övrigt i den här boken. Det här är alltså en författare som skriver om att tömma tarmen och som folk hyllar som den störste (och sexigaste?!) vi skådat i Norden. Det är något med det som andas hysteri och som gör mig väldigt, väldigt tveksam. När han var aktuell med sin romansvit Min kamp läste jag den första boken i serien och tyckte att den var ”helt okej”, men kände samtidigt: varför skriver någon flera tusen sidor om sig själv och varför vill ”alla” läsa dem? Min kamp är förvisso ett imponerande projekt, ett snyggt bygge, och det är ett stort verk som dessutom har fått personliga konsekvenser för den store Knausgård själv, så som det blir när man utlämnade skriver om sig själv och sitt liv ned till exkrementer; Man blir lite imponerad, naturligtvis. Men varför vill ”alla” läsa? Jag har inte orkat gå vidare med Min kamp del 2–6 och kommer inte göra det heller. Trots att kultursidor, kulturprogram och bokmässor tappade andan i flera år i sin beundran över Knausgård och hans magnus opus så orkar jag bara inte plöja flera tusen sidor självbiografi.
Nu har jag alltså, trots allt, läst Om våren: en del i nästa självbiografiska verk. Hur mycket Knausgård, med blöjbyten och tankning av den stora familjebilen, kan bokmarknaden bära? Förmodligen mycket mer! För jo, jag kan förstå. Det kanske är för att jag själv snart blir förälder. Livet: det stora och det lilla i det som utgör livet, det kanske inte är så många andra än Knausgård som kan skildra det på ett intressant sätt idag? Jag tyckte faktiskt om att lyssna på den här lilla boken, trots allt. I all sin enkelhet är det fint komponerat och jag tycker väldigt mycket om idén att skriva till sitt barn på det sätt som Knausgård har gjort, hur han ger en bild av hur den första tiden i hennes liv var. Fint!
Men Knausgård som fenomen kommer jag aldrig att förstå.
Om våren
Norsk titel: Om våren. Översättare: Staffan Söderblom. Uppläsare: Magnus Roosmann. Bilder: Anna Bjerger. Förlag: Norstedts (2017), Sverige radio (radioföljetong 2021). ISBN: 9789113072012.
Karl Ove Knausgård
Karl Ove Knausgård (född 1968) är en norsk författare. Han är bland annat känd för den rosade självbiografiska romansviten Min kamp.
Den tunna isen av Lena Einhorn är en självbiografisk och kanske lite för lång bok om livet och den nödvändiga/omöjliga kärleken. Betyg: 3 sojakorvar av 5.
Den tunna isen är en självbiografisk roman av läkaren, författaren och regissören Lena Einhorn. Jag tror att jag läste om den i Vi läser, eller om det var någon som tipsade om den, helt enkelt. Såhär i efterhand känns det lite märkligt att jag påbörjade den. Jag visste nästan ingenting om Lena Einhorn innan och nu har jag lyssnat på något av en tegelsten där hon berättar oerhört ingående om sitt liv och kärlek.
Jag kan säga direkt att jag tycker att boken är för lång, så som det kanske lätt blir när man skriver en självbiografi. Jag hade förmodligen inte orkat läsa pappersboken, inte med tanke på att jag liksom aldrig har följt Lena Einhorn och hennes karriär; jag tror inte att jag har sett någon av hennes filmer och inte heller läst någon bok. Kanske får man ut mer av boken om man är mer insatt. Däremot fungerade den som ljudbok. Det finns också många passager som verkligen är fina och allmänmänskliga på något sätt.
Det som tar störst plats i boken är det röriga av-och-på-förhållandet som Lena har med bokens Nicki, en yngre kvinna som har en svårt sjuk son. Det finns alltid anledningar, bra eller dåliga, till att förhållandet aldrig blir riktigt på allvar. Det är sonen, det är exmaken, det är det ena med det andra. Under en lång tid försöker Lena och Nicki förgäves att få barn, men det slutar med att de går isär. Sedan träffas de igen. Och går isär. Så kan livet och kärleken också vara: komplicerad och svårgripbar. Einhorn skriver ofiltrerat och sminkat om deras relation, analyserar den in i minsta detalj, men inte ens psykoanalys kan riktigt reda ut någonting för henne.
Samtidigt berättar Lena om det andra i livet: filmandet & det eviga sökandet efter finansiering för hennes projekt, sin uppväxt & sina rötter. Det finns mycket intressant och fint i den här boken, men visst hade jag önskat att den hade varit kortare än 508 sidor ändå.
I sin nya roman Den tunna isen ger sig Lena Einhorn i kast med sin egen historia och kärlekens livsfarliga och livsnödvändiga kraft. Det är sommar när en kvinna oväntat kommer simmande mot henne på bryggan. Vad som först liknar ett oskyldigt möte gör ett outplånligt intryck på henne. Och så inleds en förälskelse, och så småningom en kärleksrelation som ska ta henne ut på tunnare is än hon någonsin tidigare vågat beträda.
Men vad är hon rädd för, och varför? Parallellt med kärlekshistorien försöker hon utforska sin egen historia, sin egen barndom. Hon trodde hon kunde den. Det gjorde hon inte. Under arbetet med modersporträttet Ninas resa finner hon efterlämnade brev mellan föräldrarna och klotter i gamla böcker som lämnats på vinden. Med hjälp av detta material börjar hon långsamt bena upp inte endast sin mors liv, utan också sitt eget livs mysterium.
I Den tunna isen följer vi berättelsen om en kärlek som verkligen visar sig vara på liv och död. Och om en vådlig, berusande färd längst ut i människans känslomässiga universum, och längst in i hennes mest dolda och skyddade skrymslen.
Förlagets beskrivning
Uppläsare: Anette Sallmander. Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Norstedts), 2019 (den här ljudboken, Norstedts). Antal sidor: 508. ISBN: 978-91-1-309936-1, 9789113099453.
Lena Einhorn
Lena Einhorn (född 1954) är en svensk läkare, författare och regissör. Hon är bland annat känd för Ninas resa, som handlar om hennes mor och tiden när hon lämnade Warszawas ghetto. Berättelsen blev både bok och film som belönades med Augustpriset respektive två Guldbaggar. Lena Einhorn har en hemsida.
Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en fascinerande, självbiografisk berättelse om uppväxten i en fanatiskt religiös familj och om resan därifrån. Betyg: 3+ skrotupplag av 5.
Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en av förra årets mest omtalade böcker och jag kan verkligen förstå varför. I boken berättar Westover om sin egen livsresa – från en fattig mormonsk familj, styrd med järnhand av en paranoid fader, till en tillvaro på de tjusiga universiteten. Det är svårt att ens förstå hur någon som har fått hålla till godo med hemundervisning och som har levt i en så hårt kontrollerad och tuff värld, kan klara sig så bra på universitetet, och till och med fixa forskarutbildningen på ett prestigeuniversitet.
Resan är dock allt annat än lätt. I familjen ser man skeptiskt på det mesta i samhället – skolor, sjukhus och mycket annat betraktas som kommunistiskt och farligt, något som kan skada dem, vilseleda dem. Det gäller att stå utanför, klara sig på egen hand och att förbereda sig på undergången. Särskilt pappan är misstänksam och han har också den, för honom, så självklara synen att en kvinnas plats är i hemmet. Det är långt ifrån välkommet att Tara ska släppas iväg till universitetet.
Tara lyckas ändå ta sig dit, via ett högskoleprov. Det återstår dock att försöka få ihop de pengar som krävs. Familjen lever på de småpengar som pappan lyckas dra in på sitt skrotupplag och de pengar som mamman tjänar genom att förlösa traktens kvinnor och kurera dem med örtmediciner. Det är oerhört fattigt och torftigt i deras hem, smutsigt och unket. Mina tankar dras till Flickorna, en roman som baseras på sekten runt Charles Manson. Där finns samma skitiga, råa skildring av smutsigt liv och villkor för amerikansk underklass (fast med ett helt annat utfall, såklart).
Tara har inte själv de pengar som krävs för att gå på universitetet och hon är uppvuxen med att ta avstånd från bidrag, något som inom familjen och av den paranoida pappan har setts som ett sätt för staten att kontrollera och övervaka. Vid varje lov måste hon också lära sig att stå emot familjens försök att hålla henne kvar hemma. Under loven och närhelst de får chansen tvingar de henne att jobba med det skitiga, farliga och tunga jobbet på familjens skrotupplag och att genom det ekonomiska sätter de käppar i hjulet för Tara i hennes försök att utbilda sig.
Det är en fascinerande bok om att slå sig fri, men kanske framför allt om priset hon får betala. Under läsningens gång slås jag ofta av hur starka band det kan finnas i en familj, trots att mycket är dysfunktionellt. Här skildras dock inte uppväxten med det avståndstagande som man kanske hade väntat sig. Tara har haft en uppväxt i en familj som på många sätt levt utanför samhället, vilket i mångt och mycket också har lett till fattigdom och lidande, men hon skriver inte om det som om det vore en misär eller något som hindrat henne. Faktum är att hon gjort någon slags akademisk raketkarriär när hon väl tog klivet mot universitetet. Hennes livserfarenheter skildras som erfarenheter så goda som några, vilket de väl också är. Samtidigt blir det min invändning mot boken. Jag förstår helt enkelt inte hur den här livsresan gick till. Jag vet själv hur svårt det kan vara att ta sig genom nålsögat och få forska och jag vet att det inte är en självklarhet att ta sig igenom en akademisk utbildning. Det känns som att mycket är utelämnat i Tara berättelse, där många bitar bara faller på plats helt okommenterat. Dessutom känns kontrasterna nästan sökta – det dras till ytterligheterna när hon å ena sidan rör sig i korridorerna på de tjusigaste av universitet och å andra sidan jobbar på en skrot. Hade det inte varit en självbiografisk berättelse hade jag tyckt att det var ett löjligt grepp att gå till olika extremer på det sättet. Nu förstärker det bara bilden av att det finns saker Westover har vässat för att få fram en starkare story.
Oavsett är det verkligen en intressant bok som väcker många tankar om klassresor, bildning, starka blodsband och om vad vi bär med oss från uppväxten. Jag läste den i min bokcirkel och de flesta blev helt till sig och tyckte att den här boken var fullständigt makalöst bra, bland det bästa de läst. För mig är det nog en typisk ”tre av fem”. Kanske ligger en del av förklaringen i att jag lyssnade på ljudboken istället för att läsa själv. En del subtila lager och språkliga finesser har en tendens att försvinna i ljudboksversionen.
Allt jag fått lära mig har rosats av kritiker över hela världen, låg etta på Barack Obamas sommarläslista 2018 och översatts till 26 språk. Den är en gripande skildring av en ung människas strävan efter kunskap, om att formas som människa, om familj, lojalitet och självförverkligande.
Boken är den amerikanska författaren Tara Westovers internationella bästsäljare om en uppväxt där hon lär sig att förbereda sig för domedagen istället för att plugga matte och historia och umgås med andra barn. Hennes storebror blir den som kommer hem med nyheten att det finns en annan värld bortom gården – en värld som kan ge henne ett helt annat liv.
På en gård vid bergets fot i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. På somrarna hjälper hon sin mamma att koka örter och på vintrarna arbetar hon i sin pappas skrotverkstad. När hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes storebrors ben börjar brinna, åker familjen inte till sjukhuset, hennes mamma behandlar såren med örtomslag. Familjen är mormoner och survivalists – de lever helt avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy, Martin Luther King.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Educated (amerikanska). Översättare: Peter Staffansson. Uppläsare: Katarina Cohen. Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2019 (den här ljudboken, Natur & kultur). Antal sidor: 395. ISBN: 9789127150898, 9789127162396.
Tara Westover
Tara Westover (född 1986) är en amerikansk författare och doktor i idéhistoria. Hon är främst känd för den hyllade debutromanen Allt jag fått lära mig.
Gift av Tove Ditlevsen är en helt otrolig självbiografisk roman om kärlek, skapande och att hamna i missbruk. Sällan har jag läst en så drabbande skildring av beroende. Betyg: 5 bröllop av 5.
Gift är Tove Ditlevsens självbiografiska roman om hennes liv som ung vuxen och hur hon kom att bli missbrukare. När boken tar sin början är hon gift med den betydligt äldre Viggo F, en redaktör, väletablerad i kulturvärlden. Själv skriver hon på sin första bok och är på väg att skaffa sig ett eget namn i samma kretsar. Viggo F framstår snart som en språngbräda mot något annat, något eget. Paret skiljer sig och Tove träffar en student, Ebbe, med vilken hon inleder en passionerad relation. Nu är det Tove som är den etablerade, den som stå för inkomsterna och tar ansvar. Trots detta är det Ebbe som har makten och håller Tove i ett känslomässigt grepp. Det är intressant att följa spelet. Det här är alltså en framgångsrik kvinna som borde kunna säga ifrån, men som trots allt är den som hukar när det börjar knaka i fogarna. Tänk att känslor kan vara så hämmande! När paret blir föräldrar börjar den bräckliga relationen gå sönder på riktigt. De är till slut otrogna på varsitt håll och snart är Tove gravid igen. Den här gången ser hon det som omöjlig att behålla fostret. Abort är dock olagligt vid den här tiden och det är långt ifrån okomplicerat att hitta en läkare som är villig att utföra ingreppet. Hon vänder sig till en läkare, Carl, som hon hamnat i säng med vid tillfällen. Han vill omedelbart hjälpa Tove.
Vid ingreppet får Tove petidin, en starkt beroendeframkallande och kraftigt smärtstillande opioid. Beroendet kommer omedelbart. Den känslan petidinet ger henne är så stark att den första sprutan kastar omkull hela Toves värld. Nu är det Carl som har hennes i sitt grepp. Det är han som är nyckeln till petidinet. Tove lämnar Ebbe och gifter sig med mannen med sprutorna. Injektionerna fortsätter – alltid kan hon hitta någon förevändning för att de behövs. Hon är manipulativ, Carl är själv psykiskt sjuk och sätter inte emot. Snart krävs det mycket för att uppnå rätt effekt och Tove sjunker djupare och djupare ner i missbruket. Hon är beroende av drogerna, men också av Carl, som tillhandahåller dem. Äktenskap, barn, en öronoperation som kostar henne hörseln på ena örat – allt kan hon gå med på om det också kan ge henne tillgång till de preparat kroppen skriker efter.
När man själv lever milslångt från en värld med droger och missbruk är det svårt att förstå hur ett begär kan sätta sig så starkt. Tove Ditlevsen lyckas dock göra beroendet och missbruket brännande nära. Jag blev verkligen berörd. Hon skriver om ett begär som etsar in evighetslånga banor i hjärnan. Med tiden kommer Tove att få hjälp ur sitt missbruk, men hon kommer aldrig att bli fri: suget efter petidinet går aldrig att utplåna. Gift är en oerhört stark skildring av att vara narkoman.
Titeln på boken är förstås dubbeltydig: den handlar både om petidinet, som förgiftar författaren, och om hennes fyra äktenskap (efter Carl träffar Tove sin Victor, som också blir hennes räddning). Båda betydelserna är intressanta: Gift är verkligen en utlämnande och berörande bok om och av en kvinna som levt ett liv med höga toppar och djupa dalar. Det är en fascinerande färd att få följa med på resan. Vilket liv! Vilken tid! Jag läser med tusen tankar och känslor. Läs den här boken!
Danska Tove Ditlevsen (1917-1976) var på sin tid vida läst och skandalomsusad för sina skoningslöst ärliga böcker, som skärskådar kroppsliga och känslomässiga mänskliga erfarenheter med en blandning av slagfärdighet och skörhet. Hennes böcker återutges nu som moderna klassiker, och kommer bland annat på engelska hos Penguin Classics.
Gift anses av många vara hennes allra främsta verk. Här finns tre kärleksobjekt: männen, drogerna och skrivandet. Gift handlar om fyra äktenskap, det första med den 36 år äldre redaktören Viggo F, och om barnen hon föder. Men också om giftet i den spruta som till slut har huvudpersonen helt i sitt våld. Genom hela denna såriga, hudlösa, vansinnigt skickligt skrivna bok, löper förhållandet till skriften som passion och räddningsplanka. Hon skrev det hon levde, och medierna älskade att skriva om henne. 1956 skriver Ditlevsen själv om symbiosen med offentligheten: ”… med tiden fick hon det avskyvärda något, som vi kallar ett namn, och så småningom förstod hon, att det namnet hade stulits ifrån henne …”
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Gift (danska). Översättare: Ninni Holmqvist. Uppläsare: Kristina Törnqvist. Utgivningsår: 1971 (första danska utgåvan), 1973 (första svenska utgåvan, i översättning av Vanja Lantz, Rabén och Sjögren), 2019 (första utgåvan i den här översättningen av Ninni Holmqvist, Natur och kultur), 2020 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio). Antal sidor: 171. ISBN: 9789127154971.
Tove Ditlevsen
Tove Ditlevsen (1917–1976) var en dansk författare. Hon gav ut sin första diktsamling, Pigesind, 1939 och skrev därefter ett flertal diktsamlingar och romaner. Hon är bland annat känd för sina självbiografiska romaner, där Gift är den avslutande delen.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.