Vi läste ju Utrensning i bokcirkeln Picket & pocket nyligt och förra veckan så gick filmatiseringen på Folkets bio. Det var ju bra timing! Vi var ett litet gäng som gick och såg den.
Jag tyckte filmen var bra, men det var också en lite väl jobbig film att titta på.. Boken behandlar tuffa ämnen som trafficking i 90-talets Tyskland och övergrepp under Sovjettiden i Estland. I boken berättas det mesta av vidrigheterna mellan raderna och det gör det inte mindre gripande, men man slipper faktiskt konfronteras med scener där det bara är blod, våld, ännu mera våld och sexvåld… Filmen är inte riktigt lika censurerad…
Filmen är boken trogen, med några undantag, men vad som faktiskt framkom ännu lite tydligare i filmen än i boken är kopplingarna mellan det de båda huvudpersonerna utsätts för: Aliide, som blir våldtagen och slagen under förhör med kommunister, som vill få henne att ange den man ur motståndsrörelsen som är gömd hos henne, och Zara, som tvingas att sälja sex. Våldtäkt som vapen pågår fortfarande hela tiden. Helt jävla sjukt.
En pedofil, dömd för sexuella övergrepp och mord av flera små flickor, rymmer och begår på nytt samma brott. Den här gången är det Fredrik Steffanssons femåriga dotter som blir brutalt mördad. Sviken av samhället, som inte kunde skydda dottern mot denna ondska, och galen av sorg bestämmer han sig för att hämnas genom att mörda dotterns mördare. Händelsen leder till en diskussion över vad som är rätt och fel och vad som är mord och vad som är nödvärn. Många svenskar följer rättegången och hoppas på att få sitt godkännande för att själva göra sig av med blottare och andra ”odjur”.
Det är en intressant fråga som tas upp och det märks att frågan om kriminalvård engagerar författarna. Börge Hellström är för övrigt en av initiativtagarna till Kriminellas revansch i samhället (Kris), så nog har han intressanta aspekter att dela med sig av. Ändå fastnade jag inte helt för deckaren, kanske för att våldet mot flickan är så brutalt att det är svårt att ta till sig och för att jag aldrig tyckte mig ”lära känna” Fredrik Steffansson och de andra huvudkaraktärerna i boken. Jag tror att författarna hade vunnit på att skära lite i berättelsen och koncentrera den kring enbart Fredrik och hans dotter. Istället finns här många sidospår, som i sig är intressanta, men som gör boken lite spretig.
80° från Varmvattnet belönades med Deckarakademins debutantpris när den kom ut 2006, men själv tycker jag inte helt att den passar in i deckargenren. Det här är inte en klassiskt uppbyggd kriminalhistoria med brott och utredning, utan snarare en samhällskritisk kommentar kring utsatta kvinnors situation och kring fria aborter. Det är naturligtvis nog så viktigt och jag gillar boken som den är.
Handlingen rör sig fram och tillbaka mellan Zambia, där läkaren och doktoranden Ellen Elg driver ett projekt kring mödravård och sexualupplysning, och Florida, där en ung kvinna berättar sin smärtsamma livshistoria, som kantas av övergrepp, oplanerad graviditet, flykt och svek. För båda kommer abortmotståndare att spela en avgörande roll i deras liv.
Som sagt, så ser jag den inte som en vanlig deckare. I den mån det finns offer så utgörs de av alla de kvinnor i boken som utsätts för övergrepp, som blir mamma alldeles för unga och skadas av det och som får häxstämpel för att de försöker att göra något åt situationen. Boken känns viktigt och intressant och det märks att författaren har varit mycket i Zambia och vet vad hon skriver om. Flera av bokens karaktärer, barnmorskor i fattiga byar i Zambia, är starkt inspirerade av verkliga personer. Ibland tycker jag dock att boken är lite spretig och så märks det att den är en del i en serie och att det finns en fortsättning. Det finns intressanta karaktärer i boken som bara presenteras som hastigast och som sedan inte får en riktig plats i berättelsen. Hur som helst är det en fin debut, väl värd sitt pris.
Jag valde att lyssna på boken som ljudbok och den finns i en författaruppläsning som jag absolut kan rekommendera.
SOS från mänskligheten känns som en bok som Jonas Gardell hade kunnat skriva. Han har skrivit en hel radda böcker som alla handlar om människor som känner sig ensamma, trasiga eller lever utanför samhällets normer. Precis detta handlar den här boken om. I SOS från mänskligheten får vi ta del av några livsöden, som löst är sammanlänkade kring Benjamin, som jobbar som prostituerad. Två av hans kunder är ett par som båda är otrogna hos honom för att kompensera för det som båda beskriver som ett ointressant sexliv med en partner som inte vill experimentera med något. En annan kund är en stressad affärsman som lever i sorg efter det att hans sambo stack utan förklaring och som nu måste besöka Benjamin för att få ro att sova. Ytterligare en kund är en kvinna som beskriver sitt liv som att hon ”råkade trycka på pausknappen”. Hon tog ett jobb i väntan på att komma på vad hon vill göra sedan och nu lever hon sedan länge med en man som hon inte vill leva med och som hon snart ska gifta sig med.
Berättelserna vävs ihop fint och Johanna Nilsson har verkligen mycket att berätta. Dock tycker jag, tyvärr, att det blir lite spretigt och en del är också ganska skruvat och gjorde det svårt för mig att ta det till mig. När jag tänker på Johanna Nilsson vill jag gärna tänka på Hon går genom tavlan, ut ur bilden, som skakar med sitt levande porträtt av en mobbad flicka. Den här boken berörde mig inte alls lika mycket, kanske just för att den rör sig i så främmande miljöer och handlar om sådana unikum till människor. Det blev lite för mycket för mig.
Berätta om tre böcker som innehåller minnesvärda sexskildringar.
Inte helt lätt! För min del är det nog så att de sexskildringar som inte är irriterande dåliga är sådana jag glömmer bort direkt efteråt. I en bok som i övrigt faktiskt inte handlar om sex borde sexscenerna inte vara något som tar över och som man minns efteråt. Sex är ju egentligen något vardagligt och borde inte kräva att författaren tar i så han spricker för att beskriva det poetiskt eller målande.
Ett skräckexempel läste jag faktiskt här om dagen i boken Shantaram av Gregory David Roberts (jag är halvvägs nu om ni undrar…):
Jag tryckte läpparna mot denna himmel och slickade i mig stjärnorna. Hon tog in min kropp i sin och varje ögonblick var en besvärjelse. Vår andhämtning var som om hela världen bad böner. Svett rann i strömmar till raviner av njutning. […] Min kropp var hennes vagn och hon körde den in i solen. Hennes kropp var min flod och jag blev hennes hav.
Något pretentiöst…
Annars kan jag meddela att Irvings bok Tills jag finner dig är värld att hata p.g.a. sexövergreppen som beskrivs i vardagliga ordalag i boken. Jorå, pedofili är helt okej, ELLER? Nej, vilket hemsk bok! Man kan inte tro det när man läser min recension, men den är verkligen för hemsk, på ett negativt sätt. Jag kommer aldrig mer läsa något av Irving.
Någon som är lite mer insiktsfull när han beskriver övergrepp är Bengt Ohlsson i Gregorius. Med enkla ord, men ändå på ett äckelframkallande sätt, beskriver han hur Gregorius tvingar sig på sin unga fru, som inte alls har något intresse av honom. Det känns trovärdigt och tillför något i boken, som berättar om Gregorius omöjliga längtan efter närhet och en egen familj.
Om man, som jag, älskar Hjalmar Söderbergs mästerliga klassiker Doktor Glas, kanske en bok, som är baserad på den, kännas lite avskräckande. Vilken författare skulle möjligen kunna tillföra något till en berättelse som är närmast fulländad? Bengt Ohlsson lyckas faktiskt ganska bra med detta! Hans bok, Gregorius, som berättar samma historia som i Doktor Glas, men från prästen Gregorius synvinkel, lyckas faktiskt ge något extra och utnyttjar inte Söderbergs bok på något dåligt sätt.
För den som inte har läst Doktor Glas är det här alltså berättelsen om en ung kvinna, som söker hjälp hos sin läkare för att hon vill att denne ska få hennes man, Gregorius, att hålla sig borta från henne. Äktenskapet är olyckligt och med en mycket stor åldersskillnad. Gregorius, som i Söderbergs bok är nästan märkligt förpassad till en figur lite i skuggan av själva berättelsen, får här huvudrollen. Han är en ensam och osäker man, som ofta lider av tanken på att människor runt omkring honom gör sig lite lustiga över honom. Han är klumpig och är obekväm i många sociala situationer och han önskar mycket hett att få bli far till ett litet barn och leva ett lyckligt liv med en liten familj. Detta är inte något som han får uppleva. Förhållandet till hans fru, den mycket yngre Helga, är inte lyckligt och han tycks inte kunna bli pappa. Skildringen av hans förhållande med Helga äcklade mig djupt när jag läste det. Hans dragning till henne börjar när hon är ett barn och det gränsar närmast till pedofili. Sedan de har blivit ett äkta par fungerar inte samlivet, men han tvingar sig ändå till sex med henne, vilket naturligtvis också känns obehagligt att läsa om. Det är över huvud taget en ganska rå bok, utan att boken för den skulle behandlar särskilt våldsamma händelser. Det är dock något i språket som gör boken svår att värja sig för.
Gregorius levnadsöde är svårt att inte beröras av. Jag sympatiserar inte med honom, men nog känner man med denna djupt olyckliga man, som har förvägrats allt han längtat efter i form av närhet. Att hela tiden veta hur boken kommer att sluta gör sitt till, särskilt när Gregorius åker på hälsoresa och en häftig förälskelse till en kvinna på hälsohemmet flammar upp, och man vet att hans drömmar återigen kommer att krossas.
Boken går verkligen i samma stil som Söderbers bok, både språkligt och i berättelsen, som naturligtvis inte kan sluta lyckligt. Jag är glad att jag inte blev besviken över den här boken. Det här är riktigt läsvärt, kanske även utan Doktor Glas.
Har ni sett filmen Butterfly effect? Den här boken går lite i samma tema: kan man ändra förloppet om man går tillbaka i historien och ändrar på något? Vad hade hänt om lilla Ulrika, utsatt för övergrepp av sin far, tar emot den utsträckta handen när skolan börjar rota i var hennes besynnerliga skador kommer ifrån? Vad hade hänt om pappan, i sin rullstol, hade skjutits över kanten där man inte får gå? Vad hade hänt om teckningen på anslagstavlan inte hade försvunnit?
Det finns många frågor i denna bok och läsaren lämnas inte direkt med några svar. Berättarstilen är ganska experimenterande. Historien tar sig fram fragmentariskt och delar ur Ulrikas vuxna liv blandas med svåra ögonblick från hennes barndom. Jag är inte helt förtjust i sådana här böcker. Det blir för rörigt, för lite klartext, för mycket frågor. Samtidigt känns boken väldigt mycket Pohl och jag gillar Pohl. Språket känns igen, skildringen av utsatta barn och den öppna kritiken mot skolpersonals förmåga att hantera ”svåra barn” känns också igen. Eftersom jag har läst mycket av Pohl kanske denna, ganska tidiga bok från honom, inte säger så mycket som jag inte har hört berättas förut från samma författare. Jag tycker ändå att det är en tänkvärd och gripande läsning, men det är definitivt inte den avkopplande litteratur, som jag behöver som mest just nu.
Pohl har fått en hel del vass kritik för denna bok (kanske har han fått en del bra kritik också, men den har jag i sådant fall missat). I DN kallades boken till och med för ”en gubbsjuk fantasi”. Jag visste knappt om jag skulle våga läsa boken eftersom Pohl är min tonårstids favoritförfattare och hans tidigare böcker har betytt mycket för mig. Jag valde ändå att läsa boken och försökte att inte låta recensionerna färga mitt omdöme om boken allt för mycket.
Efter att ha läst den kan jag tycka att en del saker är väl starkt. Den handlar om en trettonårig tjej, som blir sexuellt utnyttjad av sin mammas nya kille. Jag vet faktiskt inte vad alla, i detalj beskrivna, sexscenerna egentligen tillför, men å andra sidan är det ingen ovanlig ingrediens i Pohls böcker. De handlar ofta om utsatta barn och det är inte första gången Pohl beskriver barns sexuella upptäckter i klartext (även om det i det här fallet är första gången det rör sig om övergrepp efter vad jag minns från tidigare böcker).
Det är en ganska tung läsupplevelse. Man är nästan tvungen att lägga den ifrån sig ibland för att smälta den eftersom det faktiskt är jobbigt att läsa om vad bokens huvudperson, den trettonåriga tjejen Karin, utsätts för. Karin har verkligen hamnat i kläm mellan mamman, totalt blind för vad som händer hennes dotter, och pappan, som också har skaffat en ny familj. I Karin finns också en till huvudperson, Nirak, som finns inuti Karin, som en låtsaskompis, och som förgäves försöker att rädda Karin undan det förhållande hon dras in i med mammans nya kille.
Det hade kunnat vara en väldigt bra bok, men när den var slut kunde jag inte förstå vad Pohl egentligen ville säga med den. Jag kanske inte ska avslöja bokens slut, men en hel del i boken anspelar på att Karin frivilligt drar sig till den här mannen, som faktiskt skadar henne. Boken känns mest som ett diskussionsunderlag. Efter att ha läst den känns berättelsen långt ifrån avslutad och det som återstår är att diskutera hur Karin egentligen kunde hamna i den här situationen och vad som lockade henne till den här mannen.
Ämnet är tungt och värt att våga lyfta fram i en bok och diskutera kring. Jag vet dock inte om Pohl lyckas nå fram. En gubbsjuk fantasi skulle jag inte vilja kalla den, men jag frågar mig verkligen vad poängen med den är och jag slutar läsa med en undran över vad som hände Karin sedan.
Redan på baksidan låter förlaget en förstå att boken har alla ingredienser som man kan vänta sig i en bok av Irving. Mycket riktigt är det en rejäl tegelsten med Irvings sätt att berätta: långa utläggningar och långa personbeskrivningar. Även innehållet är bekant från andra böcker. Stundvis rör den sig i miljöer som är bekanta sedan tidigare och karaktärerna skulle säkert kunna blandas ihop med andra karaktärer.
Bristen på förnyelse är alltså uppenbar, men det är inte det som stör mig. Jag säger inte ens att det är fel. Jag gillar Irvings sätt att krypa in i människor och berätta vilka de är och varför de gör som de gör. Det är inte mycket som lämnas åt slumpen och varenda detalj och varje person har betydelse för att föra berättelsen framåt. Karaktärerna är som vanligt väldigt udda, men beskrivna så kärleksfullt att de känns helt mänskliga hur de än är.
Nej, det finns annat att hata i den här boken. Ca 200-300 sidor in i boken hade jag god lust att slänga boken all världens väg och skriva en lång och bitter text om hur erbarmligt dålig den är. Att Irving gillar att skriva om sex och att hans karaktärer ofta har mycket speciella och annorlunda preferenser när det gäller sex är ingen nyhet. I Tills jag finner dig blir det dock riktigt äckligt, då det som glatt beskrivs som en pojkes tidiga upptäckter när det gäller sexualitet egentligen är regelrätta sexuella övergrepp mot barn. Här finns saker som inte bara är på gränsen till pedofili utan faktiskt är det. Det spelar ingen roll om Irving tycker sig skriva om detta för att läsaren ska få en bakgrund till huvudpersonens (den utnyttjade pojkens) något splittrade liv, men han kommer inte undan med det hos mig. Det här är skit på ren svenska. Övergreppen beskrivs alldeles för naivt för att vara godkänt hos mig.
Av någon anledning ville jag ändå läsa ut boken, så det gjorde jag. När huvudpersonen lämnat barndomen bakom sig och historien fortsätter in i hans vuxenliv känns boken mycket mer läsvärd och ungefär lika engagerande och bra som författarens tidigare böcker.
Själva berättelsen handlar om en skådespelare som växer upp med sin mamma och efter mammans död kommer till insikter som får honom att söka sanningen i de minnen han har av sin barndom med mamman. Det är en spännande berättelse på sitt sätt, men de obegripligt många och onödiga barnsexscenerna tänker jag aldrig förlåta Irving för. Bokens första delar fick mig att vilja ge boken en nolla i betyg. Enda anledningen till att det blev ett högt (för högt?) betyg är att jag på något sätt hann glömma bort den katastrofala början av boken när jag hade läst de ytterligare ca 500 sidorna och hade ”glömt” hur historien började. Mot slutet blev det mest en engagerande bok om identitetssökande och far- och morrelationer och det hade kunnat vara riktigt intressant.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
