Tjänarinnans berättelse är en tänkvärd och skrämmande berättelse om en framtid där kvinnor har fråntagits sina rättigheter och utnyttjas sexuellt i en värld där fertiliteten har sjunkit. En plågsam och fantastisk bok. Betyg: 5 själarullar av 5.
Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood
Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood är en dystopisk roman som utspelar sig i ett USA som tagits över av kristna fundamentalister. Kvinnor har förlorat sina rättigheter, fråntagits sina pengar och tvingats från sina arbetsplatser. De är, bland mycket annat, förbjudna att läsa och en överträdelse straffas med att de får en hand avhuggen. Landets invånare hålls under förtryck genom fundamentalisternas idéer om vad som är den rätta tron och de hålls också under strikt kontroll av militär och genom angiveri. Samtidigt har fertiliteten dalat på grund av miljökatastrofer som lett till utsläpp av farliga ämnen. Det har gjort fertila kvinnor till något dyrbart och de kvinnor som visat något tecken på att vara fertila kan därför komma att bli tjänarinnor, vilket innebär att de utsätts för rituella våldtäkter av de av maktens män som är barnlösa. Huvudpersonen i Tjänarinnans berättelse är just en sådan tjänarinna. Hon har fråntagits sitt egentliga namn och kallas numera för Offred, ett namn bildat från Fred, namnet på den mäktiga man, så kallade anförare, i vars hushåll hon lever och av vilken hon blir våldtagen varje månad.
Offreds tillvaro är enormt avskärmad och hon har ytterst få möjligheter att göra sig en bild av vad som händer i samhället. Livet är fyllt av begränsningar och de enda gångerna hon kan lämna sitt spartanska rum, tömt på allt, särskilt allt som skulle kunna användas som redskap vid ett självmordsförsök, är när hon emellanåt kan lämna huset för att göra inköp. Promenaden ned till stan sker i den speciella dräkt som rent fysiskt är avskärmande genom den skygglappsliknande hätta som alla tjänarinnor ska bära och promenaden får dessutom bara ske i sällskap av någon annan tjänarinna, med vilken det inte är säkert eller tillåtet att prata på något fritt sätt. Offreds promenader till stan styrs förr eller senare alltid mot den plats där alla offentligt avrättade människor hänger för beskådan och hennes sällskap på promenaden verkar vilja göra samma omväg. Alla fruktar att de ska ha gjort ytterligare en förlust. För Offreds del handlar det om hennes pojkvän, som hon fruktar kan vara näst på tur att hängas.
Boken består av en klaustrofobisk skildring av Offreds instängda och begränsade tillvaro och av Offreds egna återblickar och skildringar av sin situation. Berättelsen drivs hela tiden av en sällsynt kraft, av Offreds förtvivlan och hennes frustration över att inte kunna berätta, inte ha tillåtelse att skriva, inte ha någon som lyssnar. Bit för bit klarnar bilden över vilka förluster Offred har lidit, det kanske mest smärtsamma: en dotter som tagits ifrån henne, och hur samhället ser ut. Det är skrämmande och förtvivlat och oerhört starkt berättat. Det var länge sedan en bok väckte så mycket känslor och tankar. Här är en bok som bland mycket annat tar upp frågor om religiös fundamentalism och hur snabbt ett samhälle kan raseras, om feminism och mänskliga rättigheter och om förtryck.
Jag blev helt tagen av den här berättelsen. Jag brukar inte vara så flitig på att läsa dystopier, fantasy eller science fiction och en stor del av anledningen till detta är att jag ofta föreställer mig att sådana böcker lätt blir överlastade med långa beskrivningar av hur samhällena ser ut i dem. Det här är dock något helt annat. Boken är skriven helt ur Offreds perspektiv och både revolutionen som har lett fram till diktaturens bildande, samhället som det ser ut och den motståndsrörelse som anas, är något som får mer och mer konturer genom Offreds berättelse. Trots att Offreds tillvaro främst kännetecknas av att den är avgränsad och tömd på allt som kan betraktas som livets glädjeämnen – till stor del sitter hon bara på sitt rum och har inte en aning om vad som händer och sker i världen – så ger den verkligen en knivskarp bild av hur den diktatoriskt styrda staten ser ut och hur människorna i den lider. Alla lider, alla är offer, även den anförare som Offred lever hos. Det framstår inte som att man genom staten har lyckats med något, inte ens männen på toppen verkar tillfreds med vad de har skapat.
Den här boken var verkligen svår att lägga ifrån sig och jag kommer inte att kunna lämna den på länge. Offreds berättelse är svår att släppa och förtvivlat inser jag just det: att rasera en demokrati kan gå fort och på många platser har det redan hänt. Delar av boken skulle kunna avfärdas som osannolikt, men det räcker att dröja kvar vid tanken en liten stund så inser man snart att ungefär såhär ser det redan ut på somliga håll i världen. Hjärtat går sönder.
Citerat ur Tjänarinnans berättelse
”En stol, ett bord, en lampa. Ovanför, i det vita taket, ett reliefornament i form av en blomsterkrans, och i dess mitt ett tomrum, igenfyllt med puts, liksom det ställe i et ansikte där ögat har blivit borttaget. Där måste ha suttit en takkrona, förr. De har tagit bort allt som man skulle kunna fästa ett rep i.
Ett fönster, två vita gardiner. Under fönstret en fönsterbänk med en liten dyna. När fönstret står på glänt – det går inte att öppna mer än på glänt – kan luften komma in och få gardinerna att röra sig. Jag kan sitta i stolen, eller på fönsterbänken, med knäppta händer, och betrakta detta. Fönstret släpper in solljus också, och det faller över golvet, som är av trä, i smala tiljor, blankbonat. Jag känner lukten av bonvaxet. Det ligger en liten matta på golvet, oval, av flätade trasor. Det är sådana detaljer de gillar: folkkonst, arkaisk, utförd av kvinnor, på lediga stunder, av saker som inte längre går att använda. En återgång till traditionella värderingar. Den som intet förslösar skall intet sakna. Jag blir inte förslösad. Varför saknar jag?”
Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood
Tjänarinnans berättelse
Originalets titel: The handmaid’s tale (engelska).
Översättare: Maria Ekman.
Utgivningsår: 1985 (första kanadensiska utgåvan), 1986 (första svenska utgåvan, Prisma), 2018 (den här pocketutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 364.
ISBN: 978-91-1-308290-5, 978-91-1-308123-6.
Margaret Atwood
Margaret Atwood (född 1939) är en kanadensisk författare. Sedan debuten 1961 har hon utkommit med över 40 romaner, diktsamlingar och noveller. Flera av hennes verk har filmatiserats eller dramatiserats som teater eller opera. Några av hennes mest kända verk är Tjänarinnans berättelse, som också har gått som en omåttligt populär TV-serie på HBO, och deckaren Den blinda mördaren, för vilken hon bland annat har belönats med Bookerpriset. Margaret Atwood har en hemsida, twittrar under @MargaretAtwood och har en Facebook-sida.
Förlagets beskrivning
”I Atwoods klassiska dystopi från 1985 ges en bild av ett framtida USA, som förvandlats till den kristet fundamentalistiska republiken Gilead. I kampen mot sjunkande födelsetal rekryteras kvinnor i fruktsam ålder och utnyttjas hämningslöst som Tjänarinnor när de befruktas mot sin vilja av härskarklassens män, Anförarna. Offred är en Tjänarinna som lever under strikt övervakning, men som drömmer om att ta sig bortom Muren och bli fri igen.”
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom är en tragikomisk och annorlunda berättelse om Sovjetunionen, berättad genom en ung kvinna, som tar den Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator och tvingas dela kupé med en alkoholiserad man med ett minst sagt grovt språk. Betyg: 3 vodkaflaskor av 5.
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom
I Kupé nr. 6 av Rosa Liksom får läsaren följa en ung kvinna på resa mot Ulan Bator i Mongoliet. Det är 80-tal och resan går från Moskva med den Transsibiriska järnvägen. Av en slump kommer hon att behöva dela kupé med en supglad man, som är minst sagt grov i munnen. Han talar nedsättande om kvinnor han träffat, slungar rasistiska uttalande omkring sig och ibland närmar han sig kvinnan. Det omaka paret rör sig mot Mongoliet, med en del stopp längs vägen, och medan landskapet svischar förbi får kvinnan (och läsaren) en mängd berättelser från den försupne mannens miserabla liv och indirekt också en skildring av Sovjetunionen. Ibland kommer också glimtar från kvinnans eget liv.
Det är en bok som till största del består av två människors livsberättelser, glimtvis berättade, men kanske framför allt en bok om själva resan, rakt genom hela Sovjetunionen. Landskapet, musiken, maten, byarna de stannar vid – Rosa Liksom är väldigt duktig på att måla upp Sovjetunionen/Ryssland och kulturen. Just de delarna tycker jag också väldigt mycket om, medan jag kommer på mig själv med att tycka att den grovhuggne mannens berättelse om våld och elände, och med sitt råa språk (”fitta” återkommer i var och varannan mening han uttalar), faktiskt blir rätt tjatigt. Samtidigt finns det en väldigt kul tragikomik i berättelserna och i mötet med den unga kvinnan. Det är två världar om krockar och det är lustigt och lite rörande att se hur de ändå sitter där i kupén och reser tillsammans.
Mannen i kupén känns på många sätt stereotypisk – en opolerad karl som sitter på tåget och super, minsann! Ändå känns det som att Rosa Liksom på ett insiktsfullt sätt har lyckats kapsla in hela känslan, kulturen, stämningen från resan genom landet. Jag påminns om ryska maträtter, klassisk musik och stor, rysk litteratur, saker som ligger långt från den gråhet och den alkoholindränkta världs som också skildras. På många sätt är det en väldigt fint berättad bok. För mig kändes det dock som att det ibland, trots det ringa sidantalet, stod och stampade lite.
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom
Kupé nr. 6
Originalets titel: Hytti nro. 6 (finska).
Översättare: Janina Orlov.
Uppläsare: Sannamari Patjas.
Utgivningsår: 2011 (första finska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 189.
ISBN: 9789146222132.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com.
Rosa Liksom
Rosa Liksom är pseudonym för den finska författaren och konstnären Anni Ylävaara (född 1958). Hon är en av Finlands mest populära moderna författare och har bland annat belönats med Finlandiapriset, som hon fick 2011 för romanen Kupé nr. 6. Rosa Liksom har en hemsida och en Facebooksida.
Förlagets beskrivning
”En kylig nordost bar på balalajkans syrliga toner. På rälsen vilade utmattade och tysta lokomotiv. Den mjölkvita himlen, som hastigt ramlade ner, började slänga en kylig snömodd över marken som piskats av den vintriga vinden, hela rymden var fylld av en nedslående tristess.
En arkitektstuderande ung kvinna tar Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator för att studera grottmålningar. Hon delar kupé med en vodkapimplande buse på väg till ett bygge. I den lilla trånga kupén möter öst väst och under den flera veckor långa resan berättar den manschauvinistiske mördaren hårresande historier om sitt liv och om sitt land, Sovjet.
Kupé nr 6 är en kompakt, poetisk och mångbottnad historia om en tågresa genom 1980-talets Sovjetunionen.”
Bara du finns av Jenny Holmberg är en fin bok om människor och relationer, tro och hopp, kärlek och vänskap, föräldraskap. Och våld. Betyg: 4 sega engelsklektioner av 5.
Bara du finns av Jenny Holmberg
Anna och hennes son Benjamin har flyttat omkring de senaste åren, men nu har de flyttat tillbaka ”hem” till den där stad där Anna har vuxit upp. Det framgår tidigt att hon bär på något tungt i bagaget, en svår upplevelse som har gjort det svårt för henne att återvända.
Anna jobbar som lärare och en av hennes elever är Niklas, Nike kallad. Han hör till skolans lilla ”ligistgäng”, gänget som repar bilar på parkeringen och som inger respekt, eller skräck kanske, hos de flesta. Anna ser dock rakt igenom Nike och förstår att han har någonting mjukt och fint inom sig. Nike å sin sida blir helt tagen av Anna så fort de möts. Snart kommer det visa sig att Nike lever under riktigt trassliga förhållanden med en missbrukande mamma och våld i hemmet. Anna tar honom under sina vingar och han får flytta in hos henne. Det visar sig snabb att Anna och Nike verkligen behöver varandra i sina liv.
Berättelsen om Anna och Nike vävs ihop lite löst med berättelsen om Olle, den man som har gjort Anna illa en gång i tiden och som utan sin vetskap är pappa åt Annas barn. Olle bor sedan många år i London med sin sambo. Snart väntar bröllop och Olle hoppas på att det ska ge honom någon slags ro. Han drivs nämligen av tankar och drifter som han inte kan kontrollera. Han är våldsam, kan inte sluta dras mot kvinnor, kan inte sluta göra dem illa.
Bara du finns är en lite spretig, men ändå väldigt fin bok om människor och relationer, tro och hopp, kärlek och vänskap, ja, och om våld. Ibland önskar jag att den hade fokuserat på något av ämnena istället för att spreta så mycket. Författaren skrapar på ytan till flera verkligt intressanta ämnen, som jag egentligen inte har läst om i någon annan bok och gärna hade fått mer av. Jag tänker dels på Olle och hans våldsamhet; det hade varit intressant att få tränga djupare och kanske se något mer av vad som driver människor till att bli så ondskefulla och vidriga som han faktiskt är. Sedan tänker jag kanske främst på relationen mellan Anna och Nike, där det under ytan bubblar en förbjuden kärlek. Holmberg har nog haft som idé att skriva om olika ingångar till föräldraskapet, t.ex. att få ett älskat barn från någonting så fruktansvärt som en våldtäkt, eller att få ett barn med en partner men inte klara av att vara en mamma åt det, och några olika aspekter av vad som är kärlek och vad som inte är det. Att våld och kärlek inte hör ihop är enkelt, men den här tabubelagda kärleken då? Det känns helt nytt för mig att få läsa om en vuxen kvinna och en knappt mycket mer än byxmyndig kille som blir förälskade i varandra, så det hade hon gärna fått utveckla ännu mer.
Jag tycker att det är en tänkvärd och lättläst berättelse. Det märks dock att författaren är mycket förtjust i sina romankaraktärer och ibland framstår de därför lite klichéartade. Det finns också en och annan detalj i berättelsen som inte känns helt trovärdig och en och annan detalj som känns direkt sökt. Ändå! Läsvärd och fin bok!
Citerat ur Bara du finns
”Hade han någonsin sett på en kvinna så? Det var inte svårt för honom att svara sig själv. Han hade aldrig någonsin känt behovet av att inte släppa en annan människa med blicken. Han ville hålla henne kvar. Och han visste varför.
Hon såg honom. Det var hennes ögon, hennes intensiva blick. Den gick rakt in i honom, inte igenom som en röntgenmaskin, utan in i honom. Han upptäckte att där inte fanns någonting han inte ville att hon skulle se, ingenting att dölja. Han önskade att hon skulle se på honom hela tiden.”
Bara du finns av Jenny Holmberg
Om Jenny Holmberg och om Bara du finns
Jenny Holmberg (född 1982) är en svensk journalist och författare som sedan 2013 också är verksam som präst. Bara du finns (2012) är hennes debutbok.
”I tio år har Anna varit på flykt. Gång på gång har hon ryckt upp sonen Benjamin med rötterna, och sett honom krympa lite för varje nytt ställe som de flyttat till. Nu är de tillbaka i staden där allt började, och trots att hennes förflutna ständigt riskerar att göra sig påmint vågar Anna för första gången hoppas på ett nytt liv.
Olle har börjat tröttna på sin ofrivilliga exil i London. Ingenting har blivit som han har tänkt sig det, och det stora genombrottet som musiker tycks fortfarande vara precis utom räckhåll. Full av tvivel håller han sig krampaktigt fast vid Evelyn, kvinnan som han hoppas ska kunna rädda honom från honom själv och det mörker som ständigt hotar att ta överhanden.
Nike sover på parkbänkar, eller bra nätter, på soffan hos någon kompis. Hemma hos hans alkoholiserade mamma är det omöjligt att vara. Men när sista högstadieåret börjar står en ny, ung lärarinna framför klassen, och något helt nytt börjar gro inom Nike.
Under ett dramatiskt år vävs Annas, Olles och Nikes liv samman och vi får följa dem på vägen mot katastrofen. Bara du finns är en berättelse om längtan efter tillhörighet, om den stora kärleken och det största sveket, men också om våra mörkaste hemligheter och begär.”
Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg är en novellsamling som i all sin lågmäldhet och med ett mycket effektivt berättande skildrar människor mitt uppe i olika personliga katastrofer. Betyg 4+ lodjur som tassar förbi av 5.
Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg
Sprängskiss av en jaktberättelse är en novellsamling av Åke Smedberg, en författare som jag inte har bekantat mig med tidigare. Att jag över huvud taget lånade boken på biblioteket och läste den beror mycket på att jag har läst så fina recensioner av den i morgontidningarna. Titeln leder annars mina tankar till något råbarkat och ”gubbigt” och kändes inte så lockande. Det fina är dock att boken verkligen inte är fylld med snubbiga jaktberättelser eller något ditåt. Novellen som delar titel med samlingen är i själva verket betydligt mjukare än så och skildrar hur förhållandena rubbas i en familj där pappan drabbas av tidig demens. De vuxna barnen tvingas återvända till den gamla Djursholmsvillan där de har vuxit upp, bara för att inse att deras pappa är personlighetsförändrad, oförskämd. Demenssjukdomen är en katastrof, så som den är för alla anhöriga som drabbas av den, men den svetsar dem inte samman, som man kanske skulle kunna tro, utan drar förbi över dem, målar ett lager sorg över deras respektive liv.
I de övriga novellerna fortsätter Smedberg att utforska människor i olika grader av katastrofer. Vi möter till exempel människor på dödsbädden, människor i spelmissbruk, människor som utsatts för sexuella övergrepp. På något sätt skildrar Smedberg allt detta som om det vore vilken vardag som helst – det han berättar blir oftast något som huvudpersonerna helt enkelt måste hantera och det beskrivs därför inte med stor dramatik. Det är ett effektivt berättande. Jag kommer på mig med att tänka på de utlästa novellerna långt senare och liksom inse vad de egentligen handlar om. Allting är kompakt och insiktsfullt, men det slösas inte med hastiga kast och stor dramatik. Novellerna låter en snarare få gå vid sidan av huvudpersonerna, låna deras tankar och känslor en stund i all sin lågmäldhet.
Jag tycker riktigt mycket om stilen och om novellerna. Det finns stora svårigheter att överbrygga för den som vågar sig på novellformatet, men Smedberg lyckas rymma stora berättelser på få sidor. Jag kan verkligen rekommendera den här boken!
Citerat ur Sprängskiss av en jaktberättelse
”När han började köra ut färdiglagat från sjukhusköket till sjukhem och äldreboenden runt om i trakten accelererade det hela. Han gick ofta in på rummen, pratade en stund, skämtade, som han brukade, såg sig omkring, noterade. Pengar, smycken, prydnadsföremål, konst ibland. Helst hos sådana som inte längre hade någon egentlig förmåga att uppfatta vad som hände kring dem. Men också hos kärringarna som alltid hade förlora något, smycken eller lösgommar, som fick personalen att sucka uppgivet när de satte igång att hojta.
Mest småpengar som sagt. Det var så han brukade tänka. Men långt senare gjorde han en grov överslagsberäkning för ett par av de här åren: det rörde sig om fem- eller sexsiffriga belopp, sammantaget. En tia här, en hundring där. Guld för ansenliga belopp, även om han sällan fick ut ens halva värdet. Och så vidare.
Vart hade allt tagit vägen? Han behövde inte undra, han visste.”
Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg
Om Åke Smedberg och om Sprängskiss av en jaktberättelse
Åke Smedberg (född 1948) är en svensk författare som debuterade 1976 med diktsamlingen Inpå benen. Förutom poesi har han skrivit en lång rad romaner, novellsamlingar och deckare. Han har belönats med ett flertal fina litterära priser, bland annat Ivar Lo-priset, som han fick för boken Hässja (från år 2000). Åke Smedberg har en hemsida.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Bonniers).
Antal sidor: 222.
ISBN: 9789100155384.
Förlagets beskrivning
””Livet. Ett djävla godståg som bara rullar på”, låter Åke Smedberg en av sina gestalter säga i den nya novellsamlingen Sprängskiss av en jaktberättelse. Det är en utsaga som svävar över samlingens alla gestalter, alldeles plötsligt befinner de sig som på ett sluttande plan. Och hur det blev som det blev, eller gick som det gick, finns det egentligen inga svar på. Det är just bara livet.
Åke Smedbergs novellistik hör till den svenska litteraturens mest pregnanta och präglas ofta av en djup solidaritet med människor som i någon mening tycks ha passerat sitt sista vägskäl, skuggade av sitt förflutna, ledsagade av ovissheten. Med existensen som plattform skapar han i Sprängskiss av en jaktberättelse en litteratur som glimrar i sina detaljer, där det trösterika ligger i det oförutsägbara och i ett särskilt slags magisk realism som är hans helt egna skapelse – liksom i den språkliga tonträffen som också rymmer en avväpnande, lakonisk humor.”
Samuel och hans flickvän Luwam är nyförälskade och lyckliga när det plötsligt slår ner som en bomb att Luwams pappa planerar att gifta bort Luwam med en man som hon inte ens har träffat. Den framtid som Samuel och Luwam har drömt om slås i spillror och Samuel bestämmer sig för att lämna hemlandet Eritrea. Så börjar hans resa genom Sahara och mot Medelhavet och Europa. På vägen kommer han att återförenas med Luwam och flera av hans vänner. I en hjärtskärande scen ser Luwam till att skaffa p-piller för att förbereda sig för resan, som hon förstår kommer att innebära att smugglarna kommer att utsätta henne och de andra kvinnorna för upprepade våldtäkter. Jag vet inte om de flyende ungdomarna hade förutsett eller anat många av de andra fruktansvärda händelser som de kommer att utsättas för. Som läsare är det svårt att ens försöka ta in vad de är med om.
I boken berättar i alla fall Brhane själv sin historia; i osentimentala formulerinar berättar han rakt upp och ner om sin sista tid i Eritrea och om början på den långa resa som han sedan kommer att göra. Som läsare blir man verkligen drabbad. Det lätta och enkla språket flyter på, men som läsare kommer man inte undan. Brhane berättar verkligen om helt traumatiserande upplevelser. Att tänka på vad så många människor på flykt upplever idag, ja, det gör en verkligen ödmjuk. Jag hoppas att många tar del av Brhanes och andra flyktingars berättelser. Vad lever vi i för tid egentligen? Varför låter vi människor behandlas illa av smugglare istället för att bara låta dem resa på ett säkert och tryggt sätt?
I korthet
Rekommenderas för: Alla! För vi lever i en tid då så många är på flykt och Brhanes berättelse om sin resa är en av många flyktinghistorier som vi behöver höra.
Betyg: 4 förälskade tonåringar av 5.
Citerat ur Farväl Eritrea
”När jag kom till skolan gick jag till Luwams klassrum och tittade efter henne, men såg bara ryggsäcken vid hennes bänk. Jag tittade runt i klassrummet och fick syn på henne till slut. Hon satt längst bak med sin vän Azieb.
När våra ögon möttes började mitt hjärta slå och jag visste inte vad jag skulle göra av blicken.”
Om Samuel Brhane och om Farväl Eritrea
Samuel Brhane (född 1998) kommer från Eritrea, men lever idag i Sverige. I Farväl Eritrea berättar han själv om sin flykt från hemlandet.
”Mitt namn är Samuel. När jag var sexton år lämnade jag mitt hemland. Detta är berättelsen om min sista tid i Eritrea och resan genom Sahara, mot Medelhavet och Europa.”
Jag har helt felaktigt trott och bloggat om att Stora små lögner skulle vara en uppföljare till Öppnas i händelse av min död. Det är kanske inte så konstigt att man blir vilseledd. Framsidan från den tidigare bestsellern finns liksom infälld på framsidan till Liane Moriartys senaste bok, så det är uppenbart att förlaget vill locka läsare med hjälp av den tidigare försäljnigssuccén. Det här är dock en helt egen berättelse med helt andra karaktärer. Ändå känns mycket igen i Moriartys berättande.
När jag läste Öppnas i händelse av min död så upplevde jag t.ex. mycket i den som rätt unket. Det var många traditionella könsroller som inte problematiserades ett dugg och en hel del klichéer… En läsare skrev dock en kommentar där hon inte alls höll med mig: Öppnas i händelse av min död innehåller ju massor av starka kvinnlig karaktärer, menade läsaren. Och det hade hon ju faktiskt rätt i! Så jag var väl inte helt rättvis när jag pratade om Öppnas i händelse av min död som sunkig ur ett feministiskt perspektiv. Även Stora små lögner har ett gäng kvinnliga karaktärer i huvudrollerna och än en gång finns vissa klichéer på plats. Nu läser jag dock med lite mer förlåtande ögon. Det är väl såhär samhället ser ut i Australien, gissar jag, och det är ju inte författarens fel. Det är tydligen ett samhälle där en kvinnlig advokat automatiskt säger upp sig när hon skaffar barn (!) och ett samhälle där det endast finns 1 man på hela skolan som är ”hemmaman” medan alla andra kids har hemmamammor som fixar all markservice och ser till att ungarna kommer till skolan och hem igen. Hemmamannen har naturligtvis en bitch till fru; det är väl sådan man är som tjej om man både är morsa och drar in pengar till hushållet (herregud!).
Men jag läser med förlåtande ögon, som sagt! 😉 Det här är trots allt en bladvändare till bok och intressant nog saknar den inte mörker och allvar. Det är så lätt att böcker i den här genren (feelgood) bara blir glättiga och lättviktiga, men Stora små lögner berör faktiskt flera brännande ämnen utan att förenkla allt för mycket.
Boken kretsar kring tre kvinnor vars barn går i samma skola i ett mindre australiensiskt samhälle. Celeste är vacker som en gudinna och har en man som är så rik att hon inte ens kan få grepp om det själv. Paret lever i enorm lyx och överflöd. Själv är hon advokat, men har fimpat karriären för att vara hemma med deras busiga tvillingkillar. Hon kan utan problem ta ut stora belopp på olika konton utan att hennes man märker något. Han är så rik att det inte märks när miljonbelopp plockas ut (wow!). Nåväl. Bakom de hurtiga facebookuppdateringarna och den polerade fasaden så döljer sig dock en hemlighet som Celeste inte har anförtrott någon: hennes man slår henne. På ett väldigt trovärdigt och, som det känns, insiktsfullt sätt skriver Moriarty om att bli utsatt för våld i en nära relation och vilka mekanismer som ändå kan göra att den som blir utsatt har svårt att ta sig därifrån. Det är en väldigt berörande skildring och jag tycker att det är himla bra att Moriarty skriver om det här på ett så förvånansvärt seriöst sätt för att vara den här genren. Det mesta i feelgood-genren brukar ju vara ganska sockrat och peppigt, inte sorgligt och smärtsamt.
Jane är nyinflyttad till stan och är i samma ålder som de andra morsornas barnflickor. Hon är ensamstående mamma till en pojke vars pappa inte alls finns med i bilden. Det är uppenbart för alla runt omkring att Jane går omkring och bär på något. I hennes nervösa tuggummituggande och i hennes magra gestalt finns ett uppenbart mörker. Det gäller såklart pappan till barnet – och skräcken för vad hennes barn kanske har ärvt från honom.
Madeleine är det energifyllda och frispråkiga kittet som håller ihop trion. Hon är inte en kvinna som håller tillbaka när hennes vänner råkar ut för orättvisor. När Janes son inte blir bjuden på barnkalas är hon den första att protestera och att se till så att ett helt gäng av klassens ungar inte kommer iväg på det där kalaset. Hon är med andra ord allt annat än konflikträdd. Fast hemmavid finns såklart hemligheter som är lite svårare att snacka sig ur. Madeleine har en tonårsdotter som hon hade ensamt ansvar för under de tidiga åren i dotterns liv. Nu har Madeleine en ny man och två yngre barn och exkillen har också bildat en ny familj. Tonårsdottern bor hos Madeleine i veckorna, men börjar mer och mer föredra sin pappa, som plötsligt har dykt upp och blivit närvarande i hennes liv igen. Madeleine känner sig sviken och ledsen över att hennes dotter verkar vilja flytta och alltså flytta in till den karl som aldrig någonsin fanns där när dottern var liten och tillvaron var mer kaos. Hur ska man förhålla sig till en svikare till ex och en dotter som inte kan förstå och uppskatta sin mamma och allt mamman gjort när hon var liten?
Alla bär med andra ord på sina egna små och stora problem som de kämpar med att hålla gömda. Genom boken har Moriarty också sprängt in en massa tillbakablickar till en viss frågesportkväll som har skett i skolans regi. Det är uppenbart att någonting katastrofalt har hänt på denna kväll och de små tillbakablickarna fungerar effektivt som cliff hangers och gör att man bara vill plöja boken snabbt, snabbt, snabbt och lista ut vad som egentligen har hänt. Även spänningen känns alltså igen från Moriartys tidigare bestseller, där handlingen kretsade kring ett hemligt brev med påskriften ”öppnas i händelse av min död”. Vad som också känns igen är det finurliga sättet att väva ihop alla människor, hemligheter och livsöden.
Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är både sorglig och rolig, varm och mysig. Karaktärerna kan på sätt och vis upplevas som lite platta och klichéartade, men de är samtidigt så härliga att man bara vill bli kompis med dem! Jag tycker verkligen att Moriarty har lyckats med de här boken och genom att plocka in lite mörkare stråk har hon också lyft hela berättelsen ett snäpp. Det här är en ny feelgood-favorit! Och för den som gillade Öppnas i händelse av min död: Stora små lögner är mycket bättre!
I korthet
Rekommenderas för: Den som gillade bestsellern Öppnas i händelse av min död och vill läsa en minst lika spännande, värmande och, faktiskt, sorglig feelgoodbok.
Betyg: 4+ kaffe latte av 5.
Citerat ur Stora små lögner
”Perry hade aldrig under alla deras år tillsammans fällt någon kommentar om hur hon valde att spendera deras (hans) pengar, utom för att någon gång påminna henne, milt, humoristiskt, att hon kunde göra av med mer pengar om hon ville. ”Du vet väl att vi har råd att köpa en ny”, hade han sagt en gång när han fick se henne stå i tvättstugan och ursinnigt skrubba en fläck på kragen på en sidenblus. ”Jag tycker om den här”, hade hon sagt.
(Fläcken var blod.)”
Stora små lögner av Liane Moriarty
Om Stora små lögner och Liane Moriarty
Liane Moriarty (född 1966) är en australiensisk författare. Hennes stora genombrott kom med romanen Öppnas i händelse av min död, som har sålts i över 2 miljoner exemplar och som nu är aktuell för en filmatisering. Hennes senaste roman är Stora små lögner. Liane Moriarty har en hemsida och en fansida på Facebook.
”Vid en första anblick framstår den prydliga villaförorten Pirriwee som en välmående och sömnig idyll.
Men under ytan kokar det.
Madeline och Celeste är grannar och bästa vänner. De har barn i samma förskoleklass och tar alla tillfällen de får att prata om livet på favoritcaféet. Madeline har händerna fulla med sin tonårsdotter, som plötsligt tycks föredra sin pappa och yogafrälsta styvmamma framför henne (hur är det möjligt??). Men hon kan inte låta bli att samtidigt kasta sig in i intrigerandet mellan olika fraktioner av föräldrar på skolan. Förortens okrönta skönhetsdrottning Celeste backar förstås upp Madeline, men har verkat mer virrig än vanligt på sistone – kanske inte så konstigt med två helvilda tvillingpojkar där hemma och en man som ständigt är på resande fot. Eller finns det något som Celeste inte berättar?
När den unga ensamma mamman Jane flyttar in i området möts hon av kyliga blickar från de andra förskolemammorna och blir misstagen för att vara femårige Ziggys barnflicka. Madeline och Celeste tar dock Jane under sina vingar, och står på hennes sida när stämningen blir allt mer hätsk efter att Ziggy blivit anklagad för mobbning. Temperaturen på skolgårdar och villagator skruvas upp för att nå sin våldsamma kulmen under skolans årliga föräldrakväll …
Stora små lögner är en roman om vänner, mammor, döttrar, nya fruar och före detta män – full av igenkänning, värme och humor. Men det är också en roman som inte väjer för det mörka i livet, för gråzonerna vi accepterar och de farliga lögnerna vi intalar oss själva.”
Året är 1929 och en grupp föräldralösa barn sätts på ett tåg från New York. På station efter station får de gå av och visa upp sig för aspirerande fosterföräldrar. De barn som inte är så lyckosamma att de hittar någon som vill ta hand om dem får kliva på tåget igen och åka vidare. En av barnen är 9-åriga Niamh, som har förlorat sina föräldrar och syskon i en brand. Nu blir hon omhändertagen av ett par som har ett skrädderi. Det blir snabbt uppenbart att paret inte har tagit hand om Niamh för att de har längtat efter en dotter. De har helt enkelt bara sett möjligheten att få gratis arbetskraft. Niamh stannar tills börskraschen även får det lilla skrädderiet att skaka till och det inte längre går att mätta allas munnar på förtjänsten från det. Det fosterhem hon omplaceras till är en ren misär: en fattig familj med många barn, en psykiskt sjuk mor och en far som är arbetslös och begår sexuella övergrepp.
Boken följer sedan Niamh (hon byter förresten namn till Dorothy och sedan till Vivian) genom livet. Berättelsen varvas med en berättelse där en ung tjej brottas med en nutida verklighet i hopplösa fosterhem. Tjejen heter Molly och hennes pappa finns inte i livet längre. Mamman har inte möjlighet att ta hand om henne. Hennes fosterföräldrar framstår inte som sympatiska. Hela omgivningen verkar faktiskt förvånansvärt kall och hård. När hon snattar en bok på biblioteket döms hon till 50 h samhällstjänst. Kan sådant ens hända?! Författaren försöker att måla upp Molly som en riktig ungdomsgangster på glid, men egentligen verkar hon vara en högst vanlig och skötsam tonårstjej (som i och för sig har snattat en bok, men det måste väl ändå betraktas som ett ringa brott). Jag har lite svårt att köpa den här delen av storyn, men låt gå. Samhällstjänsten kommer hon att spendera genom att städa på Vivians vind. Tada! Cirkeln är sluten!
Boken följer en del enkla mallar, kan man säga, och det blir lite småkrystat när allting vävs ihop genom att Niamh/Vivian och Molly träffas i och med vindsröjningen. Ibland fick jag också lite ”Pojken som kallades Det”-vibbar av den här boken. Det är helt enkelt lite för hemskt det som Niamh råkar ut för i fosterhemmet. Det är också beskrivet på ett sentimentalt sätt som gör att det känns lite billigt. Samtidigt förstår jag att författaren skildrar händelser som har skett på riktigt (inte att det är en biografi, men att berättelsen ändå bygger på verkliga händelser) och då blir det ju lite förmätet av mig att avfärda hemskheterna som överdrivna. Jag är lite kluven alltså!
Jag vill inte såga boken egentligen. Författaren delar med sig av ett intressant stycke historia och hon skildrar intressanta livsöden. Boken är också lättläst och fängslande. I det stora hela är den faktiskt riktigt bra, om än inte sådär så att man blir helt knockad och kommer att ha den i tankarna länge.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och fängslande berättelse om de så kallade ”orphan trains” som gick ut i Mellanvästern, dit föräldralösa barn skickades iväg för att bli omhändertagna av fosterföräldrar, som inte nödvändigtvis behandlade barnen väl.
Betyg: 3 Claddagh-kors av 5.
De föräldralösa av Christina Baker Kline
Om Christina Baker Kline och De föräldralösa
Christina Baker Kline (född 1964) är en amerikansk författare som fick sitt stora genombrott 2013 med bestsellern Oprhan train (De föräldralösa). Hon har också undervisat i kreativt skrivande. Christina Baker Kline har en hemsida och en fansida på Facebook och hon twittrar under @bakerkline.
Originalets titel: Orphan train.
Översättare: Britt-Marie Thieme.
Utgivningsår: 2013 (den första amerikanska utgåvan), 2015 (den första svenska utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 361.
ISBN: 9789187783838.
Andras röster: Bloggbohemen, Boktok73, Hyllan, Johannas deckarhörna.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”New York 1929. När Vivians familj tragiskt omkommer i en brand sätts hon, tillsammans med många andra föräldralösa barn, på ett tåg. De färdas genom USA och auktioneras ut i städerna de passerar. Allra sist blir 9-åriga Vivian vald och hon sätts snabbt i arbete som sömmerska. Men när depressionen drabbar landet och beställningarna sinar skickas hon vidare. Och vidare. Ska hon någonsin hitta en plats där hon känner sig som hemma?
Maine 2011. När 17-åriga Molly tvingas till samhällstjänst, är det droppen för hennes fostermor. Av rädsla för att än en gång behöva flytta går hon med på att städa vinden hos den numera 91-åriga Vivian. Ju mer hon börjar rota bland Vivians gamla saker, desto tydligare inser Molly att de har mer gemensamt än hon någonsin kunnat ana.”
Med förvåning läste jag en liten notis i tidningen i helgen att Hammarö kommun har valt att plocka bort ungdomsbokenKort kjol av Christina Wahldén. Boken har används i undervisningen för åttondeklassarna, men nu är den bortplockad och föräldrar till eleverna planerar att anmäla boken till Skolinspektionen eftersom boken har ”ett språk som inte lämpar sig för barn”.
Jag är ytterst förvånad, som sagt. Boken kom ut första gången 1998 och handlar om en tjej som blir våldtagen. Jag var bara 11 år när den kom ut och då var jag för liten för att läsa, men när jag själv var i tonåren så var den fortfarande en typisk ungdomsbok som det skyltades med och som lyftes fram som bra litteratur för unga. Jag läste den själv år 2001, när jag av en händelse råkade gå i åttan, faktiskt. Jag har inte idag några starka minnen av den här boken. Den var säkert tankeväckande och intressant, men jag reagerade knappast på språket eller ordvalen. Jag har heller ingen som helst känsla av att boken var svår att ta in eller förstå, eller att den skulle vara för grov på något sätt. Det säger förvisso sig självt att ämnet är svårt, men det gör det ju inte mindre viktigt att prata om det. Idag finns det bilderböcker om döden. Bör det då inte finnas ungdomslitteratur som kan väcka samtal kring sexuella övergrepp? Visst, man är inte så gammal när man går i åttan, men när ska man prata om sexuella övergrepp då? Ska man blunda och tiga bort det och hoppas att problemet försvinner?
Det jag i och för sig kan tänka mig är att boken har åldrats och att det kanske finns nyare böcker som kan användas i undervisningen för att prata om det här ämnet, som ju tyvärr fortfarande är minst lika aktuellt som -98. Det är ju trist om bokens ålder gör att det blir svårare för dagens unga att relatera till den.
Jag tycker för övrigt att det är helt hopplöst att föräldrar tydligen har fått såhär mycket makt över en skola (och en hel kommun?) att de får gå in och censurera litteraturen. Emellanåt dyker tokstollar till föräldrar upp och kräver exempelvis att ”alternativa skapelseberättelser” ska berättas i skolan, men då finns det tack och lov direktiv som förbjuder sådant vansinne. Det borde vara lika självklart att ryta ifrån när föräldrar vill styra andra delar av undervisningen. Skolor borde inte vara så ängsliga. Föräldrar och deras barn är inte konsumenter som ska göras nöjda. Skolor har en större funktion än att fixa ett schyst nöjd kund-index. Ytterst måste det vara läraren som avgör vilken litteratur som är lämplig för att uppnå målen i undervisningen. Själv har jag dessutom mycket svårt att tro att åttondeklasser inte kan hantera Wahldéns böcker. Hon har för övrigt skrivit en hel rad böcker som känns som praktiska diskussionsstartare och som säkert med fördel kan plockas in i undervisningen på ett eller annat sätt. Hon har t.ex. skrivit en bok som handlar om djurrättsaktivism och en annan som handlar om att bli bortgift.
Nåja, en positiv sidoeffekt med hela den här historian är att boken har blivit nyaktuell, på ett lite bakvänt sätt. Den är just nu helt slutsåld, men jag har hört ryktas om att det ska tryckas upp fler exemplar. Tills vidare finns den som e-bok. Fram till 1:a november finns den till och med att ladda ned gratis hos Rabén & Sjögren.
Jag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.
Inneboende i deckargenren är ju dock att det ofta är så spännande att man vänder blad i alla fall… Och i den här boken är det faktiskt ganska spännande. Handlingen kretsar kring en serie mordfall, där offren också har torterats. Vad vi som läsare får veta redan från början är att offren, som verkligen lever helt skilda liv, faktiskt har en koppling: de har alla gått i samma lekskola, där de också hade helt olika status i den hårda hierarkin. Thomas hör till de som stod längst ned på den sociala stegen och var också offer för grymheter av de andra barnen (faktiskt så grova grejer att jag har svårt att köpa dem!). När han så träffar sin barndoms värsta plågoande i tunnelbanan får han ett infall och följer efter honom.
Det är verkligen en del plågsamma och oerhört grova tortyrscener i den här boken, tycker jag. Ett och annat känns också allt annat än trovärdigt. Men, som sagt, man läser ändå och underhålls på något sätt. Typisk deckare, varken mer eller mindre, om du frågar mig.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.