Förra veckan meddelades det att Liv Strömquist får Sydsvenska dagbladets kulturpris för 2014. Härligt! Hon är min favoritserietecknare och jag vet ingen som formulerar sig så vasst och roligt, som hon. Hon är en mycket viktig röst, inte minst inom feminismen. Jag fick hennes senaste album, Kunskapens frukt, i julklapp och jag läser lite ur den varje dag. Sakta, sakta, för jag vill inte att den ska ta slut.
Kan redan nu säga att den är helt briljant.
Teckningar och skisser är ett särtryck ur tidskriften Bild & bubbla. Det är inget tjockt verk, utan består av ett litet förord och runt 20 sidor med teckningar och skisser av Nina Hemmingsson. För oss som verkligen gillar Hemmingssons fulsnygga enrutare, där allt som oftast ögonlösa kvinnor hasplar ur sig galna/roliga/tänkvärda/provocerande grejer, så är det en riktigt rolig ”bok” att bläddra igenom.
I förordet förklarar Hemmingsson att hon inte brukar skissa i egentlig mening. Istället börjar hon direkt. Det känns också när man tittar igenom det här albumet. Visst är inte allting genomarbetat, men det skissartade märks inte nödvändigtvis i teckningarnas kvalitet utan i att de känns lite mer impulsiva. Sedan finns det rent telefonklotteraktiga skisser också i och för sig.
Gillade den här! En hel del saker är riktigt knäppt och mycket är mörkt, men det är bra!
Såhär i den hetaste sommaren känns hösten minst sagt avlägsen, men den 15/9 känns trots allt som ett datum att se fram emot, för då kommer ett nytt seriealbum av Liv Strömquist. Albumet kommer bland annat att innehålla mens-serien som hennes sommarprat baserades på. Det är för övrigt ett av de bättre program jag hört!
Förlaget skriver också:
”Liv Strömquists nya seriealbum Kunskapens frukt handlar om det som brukar kallas för det kvinnliga könsorganet. Vad är det för något? Och varför har mänskligheten ett så extremt osoft, bordelineartat love-or-hate-relationship med just denna mänskliga kroppsdel?
I en brokig mosaik bestående av gamla greker, stenålderskvinnor, Sigmund Freud, Magnus Uggla, prinsessan Törnrosa, hinduistiska gudinnor, Dogge Doggelito, biologiböcker och Stig Larsson försöker Liv Strömquist knåpa ihop en bild av det organ som Gustave Coubert kallade Världens ursprung.”
Jag tror nog att det kommer bli både tänkvärt, underhållande och provocerande… Precis som man kan vänta sig av Strömquist. 🙂
Boken har knappt gått till tryck ännu, så jag har faktiskt inte hittat någon bild på framsidan eller så. Istället postar jag en bild på en av mina favoriter från Strömquist, Prins Charles känsla. Riktigt bra (och provocerande) bok om kärlek. Jag håller inte med om allt, men tycker ändå att den är briljant!
Liv Strömquist är en av mina stora favoriter när det kommer till serier. Hon har en fenomenal träffsäkerhet i sin samhällssatir och tecknar himla snyggt. Inte sällan är serierna feministiska och gärna med svidande kritik. Som när hon starkt kritiserar flicka-projektet, som syftade till att bota problemet ”unga tjejer” (tjejer har ju som ni vet ätstörningar och självskadebeteende), och frågar varför man inte har något projekt som syftar till att förändra pojkarnas beteende. Eller som när hon klargör att hon tycker mer synd om prostituerade än tjejer som kallas för ”hora”. Gärna gör hon interessanta serier av kändisar, som när hon berättar om Priscilla Presleys liv eller skriver om Whitney Houston.
Just nu går Liv Strömquist tänker på dig! på Dramaten och där har man gjort teater av material från de fantastiska seriealbumen Prins Charles känsla, Einstens fru och Ja till Liv!. Bodde jag i Stockholm skulle jag ha skyndat mig dit! Det verkar för övrigt vara ganska slutsålt (de har till och med klämt in några fler platser per föreställning) och det kan man ju förstå. Få författare är så intressanta som Strömquist. Hon sneglar inte på andra och drar sig inte för att skoja om någonting. Hon vågar hänga ut folkkära kändisar som Cornelis Vreeswijk och Arne Weise och hon vågar sig på att ifrågasätta alla möjliga, slappt välmenade, åsikter som florerar, t.ex. som omfamnadet av ”nörden” – nörden som alltid får revansch som vuxen, medan de som var coola på högstadiet tenderar att istället hamna långt ner på den sociala stegen.
Jag gillar verkligen Rocky, Martin Kellersmans alter ego, som han tecknat i 15 års tid. Jag visste faktiskt inte att Kellerman även tecknar annat, men jag såg hos Klok som en bok att han även har tecknat en bok med tweets i serieform. Är riktigt nyfiken på den!
Det finns många priser där ute, så många att de inte går att hålla koll på. Lite såhär i skuggan av Nobelpriset 😉 har det i veckan meddelats att årets EWK-pris går till min favoritserietecknare Liv Strömquist. Priset delas ut årligen till en tecknare som verkar i Ewert Karlssons (EWK:s) anda. Ewert Karlsson var alltså en politiske tecknare. Skoj att Strömquist har belönats med detta stipendium i år. Bland tidigare vinnare finns bl.a. Sara Granér.
Själv undrar jag när nästa seriealbum kommer! 🙂
I måndags såg jag Lukas Moodyssons nya film, Vi är bäst!, som kretsar kring tre 13-åriga tjejer som startar ett punkband. Jag älskade filmen! Moodysson ligger ju bakom fantastiska filmer som Fucking Åmål och Tillsammans, så mina förväntningar var skyhöga, men jag blev verkligen inte besviken. Filmen är rolig och klok och gjorde mig alldeles lycklig. Jag tycker verkligen att man har lyckats ringa in den där tiden i livet då man börjar bli den man är. 13 år är speciellt. Och det är en så befriande härlig film eftersom den handlar om tre jäkligt häftiga tjejer som liksom inte är ute efter att passa in eller se söta ut. Underbar film! Underbar!!
Den ger mig lite samma känsla som seriealbumet Vi håller på med en viktig grej, som också handlar om den där åldern. Precis som i Sara Hanssons bok, så är tjejerna i Vi är bäst! verkligen bästisar (med sina svackor ibland…). Skönt med en film som inte handlar om mobbing, ensamhet eller annat mörker som många i den åldern upplever. Ja, som motvikt alltså.
Det bokliga med filmen är att den faktiskt är en filmatisering. Den är baserad på Coco Moodyssons seriealbum Aldrig godnatt. Gissa om jag vill läsa?
Den här veckan handlar Tematrio om serier: ”Berätta om tre bra serier/grafiska romaner!”.
Serier är en relativt ny bekantskap för mig, men jag har verkligen kommit att gilla det. Det finns ju oerhört många duktiga, roliga och intressanta kvinnor som tecknar serier med samhällssatir. Bäst är Liv Strömquist. I år har jag bland annat läst Prins Charles känsla, som jag tyckte var både rolig och tankeväckande, trots att jag inte precis skriver under på alla åsikter som Strömquist för fram. Den är verkligen en intressant bok om kärlek och tvåsamhet.
I lite samma anda tecknar Nanna Johansson, som har gjort flera album där hon bl.a. vrider och vänder på könsroller. Läs Fulheten!
Som tredje bok väljer jag Sara Hanssons självbiografi Vi håller på med en viktig grej. En av få uppväxtskildringar från någon som, liksom jag, har växt upp i en tid när Spice Girls var megastjärnor. Mysig bok!
Jag gillar titeln till Sara Granérs seriealbum Det är bara lite aids. Det är provocerande och roligt, på samma sätt som hennes satiriska serier och enrutare. Jag har dock läst en hel del seriealbum i ungefär samma genre det senaste året (Liv Strömquist, Nanna Johansson och, till viss del, Nina Hemmingsson) och kan ibland tycka att andra gör det bättre, men det är nog också något jag tycker för att jag inte riktigt kommer överens med Granérs teckningar. De är ofta mörka, plottriga och ibland, som det känns, hastigt nedkletade. Ibland tycker jag att hennes serier är för mycket, på alla ledder. Albumet innehåller dock ett gäng tokigt bra serier och enrutare, som ändå gör det läsvärt. Granér öser mycket kritik över privatiseringar och tecknar tragikomiska bilder av personer med t.ex. ett ben avslitet och två sjukvårdare som hänger över och spekulerar vad som kan vara fel. Intressant seriealbum!
Du hittar boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om boken är DN och bokmania.
